19/8-10

 

Kära någon!

 

Jag har aldrig träffat dig men jag hoppas att det är okej att jag skriver till dig. Mitt liv är inget märkvärdigt bara ett helt vanligt tonårs liv. Enda skilnaden är att jag är annorlunda mot alla andra och jag har alltid vetat det. Min mamma säger att det är bra att vara annorlunda men jag är inte riktigt säker.Jag är inte frisk jag lider ut av cancer och jag lovar dig att om jag någon gång träffar dig och inte lämnat dom här breven till dig så kommer jag att berätta.

I dag var första dagen efter sommar lovet också första dagen då jag gick tillbaka till skolan efter att blivit diagnoserad med cancer. Jag viste redan så fort jag gick igenom dörrarna till skolan att alla viste. Ingen tittade på mig som dom gjort tidigare. Alla mina vänner vände ryggen till mig då dom inte viste hur dom skulle hanskas med det. Dom vet inte om jag kommer överleva. Ärligt talat vet inte jag det heller. Jag hoppas att jag gör det för det skulle vara en ära att träffa dig personligen.

 

-Diana

------------------------------------------------------------

Kommentera vad ni tycker :)

Hon lämnar breven i min hand och tittar på mig med ledsna ögon.

Det kan inte vara över hon kan inte vara borta jag fick aldrig säga hej då ordentligt.

Hon lämnar mig med tårar i ögonen och jag tittar ner på bunten med brev.

Försiktigt låter jag min tumme gå över dom då jag räknar dom.

Det blir tillsammans 39 brev.

Alla ligger i ett kuvär några ser ut att var nyare än andra och alla är adresserade till någon....

Förutom det sista brevet där det står mitt namn på.

Med skakiga steg tar jag mig till vardagsrummet men kommer inte så långt så jag sjunker ner längs väggen för att tårarna tar över.

Hon kan inte bara lämnat mig jag är inte redo att leva utan henne.

Den enda personen jag någonsin funderat att spendera resten av mitt liv med har lämnat mig för alltid.

----------------------------------------------------------------------------