Jag står bredvid Niall och Louis och försöker att inte låta mina tårar strömma ner för mina kinder, men det är en aning svårt då jag känner mig så lycklig. Framme på scen står Pierce The Veil och spelar King For a Day med Kellin.

-”Okej när vi spelar nästa låt så vill jag att alla här inne tänker på någon speciell person som betyder mycket för er.” Säger Kellin när han och Sleeping With Sirens står på scenen, jag försöker att inte gråta då jag vet vilken låt det är då han sa exakt samma sak igår.

 

Stay for tonight

If you want to

I can show you

What my dreams are made of,

as I'm dreaming of your face

I've been away for a long time

Such a long time

And I miss you there

I can't imagine being anywhere else

I can't imagine being anywhere else but here

 

Jag kan inte låta bli att fälla ett antal tårar då det verkligen är en av mina absoluta favorit låtar, den är verkligen underbar och den som säger något annat kan ta sig där bak!

Jag tittar över på Louis som sjunger med allt vad han har, han ser ut att ha väldigt kul och jag kan inte låta bli att titta över mot Niall.

När min blick möter hans så känns det som om allt runt omkring oss bara försvinner som det enda jag kan se är den underbara blå färgen av hans ögon, som om han kan titta rakt in i min själ. Jag kan inte slita blicken ifrån honom, han är så himla vacker. Den mörklagda arenan får honom att se ännu vackrare ut än vad han redan är.

 

How the hell did you ever pick me?

Honestly, I could sing you a song

But I don't think words can express your beauty

It's singing to me

How the hell did we end up like this?

You bring out the beast in me

I fell in love from the moment we kissed

Since then we've been history

 

Han lutar sig ner mot mig och jag kan inte låta bli att titta ner mot hans läppar, dem ser så perfekta ut och det är det enda som jag kan tänka på. Jag måste tänka på vartenda andetag som jag tar bara för att fortfarande försäkra mig om att jag faktiskt andas, det känns som hela jag känner mig som en bomb som kommer explodera om inte han gör någonting, som om jag inte kan kontrollera en enda led i min kropp. Allt jag kan fokusera på är han och hans perfekta ögon och läppar, han och hans perfekta personlighet, han och hur perfekt hela han är även med alla tatueringar och piercings. Jag har aldrig tycket att tatueringar har vart så himla snyggt men nu står han här framför mig och bevisar motsatsen mot mig som ett bevis på två ben.

 

They say that love is forever

Your forever is all that I need

Please stay as long as you need

Can't promise that things won't be broken

But I swear that I will never leave

Please stay forever with me

 

När hans läppar kolliderar med mina så kan jag inte låta bli att släppa ut ett förvånat litet skri, men det blir som ett mummel mot hans perfekta läppar, jag tappar fokus om allt runt om kring oss och fokuserar bara på hur hans läppar känns mot mina, som om hela världen runt omkring har stannat och vi är i vårat alternativa universum.

Jag märker inte ens att Louis bredvid oss slutar att sjunga allt jag fokuserar är på hur perfekt allt känns.

När vi skiljs åt så ler han mot mig som han just gjorde något han har velat göra så länge, jag kan inte låta bli att låta mitt eget leende bli större än tidigare. Musiken på scen fortsätter att spela men det känns som om jag inte riktigt inte kan fokusera på den lika mycket som tidigare, något som är ganska så dåligt då det är därför som jag är här, men just nu kan jag inte bry mig mindre.

När konserten är slut så tittar jag på Niall som böjer sig ner för att kyssa mig igen.

-”Nej nej nej, inget mer kyssande för dig unge herre.” Säger Louis i en överdriven röst något som får mig att skratta en aning, dem här killarna har verkligen fått mig att må bra under en sådan kort tid, jag gillar det.

Min telefon avbryter mig och jag ser att mamma ringer och har skickat ett sms att jag måste skynda mig för att hon måste hjälpa till på jobbet under nattskiftet.

-”Det var underbart att träffa er men jag måste verkligen gå, hej då” Säger jag och kysser Niall snabbt en sista gång innan jag springer mot parkeringen som jag vet att min mamma kommer vänta vid.

Jag hoppar in i bilen och mamma börjar genast att köra hemåt och jag försöker att inte le som en jubelidiot för det skulle vara ganska uppenbart för mamma att någonting måste ha hänt, och jag har inte någon lust att berätta om hur jag kysste en total främling på en konsert som min mamma tyckte var onödig då jag redan gått på den en gång.

-”Hej då, jag älskar dig, vi hörs i morgon” Säger hon och kysser min kind innan jag hoppar ut ur bilen och skyndar mig in för det är en aning kallt då det är i april.

Jag kommer innanför dörren och ser Oliver stå där med ett leende och en morgonrock, han ser en aning trött ut så jag antar att han bara väntade på att jag skulle komma hem så han skulle kunna gå och lägga sig.

-”Hade du kul?” Frågar han mig och gäspar efter och jag nickar bara och ger honom en liten kyss på kinden innan jag skyndar upp för trappan för att låta honom gå och lägga sig ifred, jag tror han behöver en aning sömn.

Jag lägger mig ner på sängen och försöker att somna men det är svårt då allt jag kan tänka på är hur Nialls läppar kändes mot mina, jag undrar när jag får se honom igen…

Jag sluter mina ögon och låter sömnen ta över…

 

Shit jag bytte aldrig nummer med Niall, vilket betyder att det inte finns ett enda sätt att få tag i honom som värkar vettigt.

-----------------------

HERE YOU GO! En halvtimme försent men det är inget jag bryr mig i nu för jag är på så jädra bara humör för att Sleeping with sirens RT mig i går!!!! Fantastisk känsla.

Jag kliver in genom dörren hemma och möts genast av Oliver som håller en liten vit och brun kattunge i handen. -”God Jul från farmor och farfar.” Säger han och räcker över den lilla kattungen till mig något som får mitt frusna hjärta att smälta den är så jädra söt. -”Vad heter han?” Frågar jag och tittar på Oliver som ler mot mig tillsammans med min mamma -”Vad du än vill” Säger han och jag kan inte låta bli att le, vad kan jag döpa den här lilla sötnosen till? Med ett leende sätter jag ner den på marken där den genast börjar springa runt. Jag försöker att inte skratta men det är så sjukt gulligt att jag inte kan låta bli, har du någonsin känt dig så lycklig förut att du bara vill skratta? För det är så jag känner mig precis nu. -”Galax” Säger jag och tittar på honom som om han är den mest värdefulla katten i hela världen, och för mig så är han det. Jag sitter inne på mitt rum och låter musiken strömma ur högtalarna samtidigt som jag stryker Galax över ryggen, han ligger ihop kurad i min famn något som får mig att behandla honom som min egen son. Det är något med att ha något så litet och sårbart som får en att bli så mycket överbeskyddande, har du någonsin haft den känslan? -”Dailynn mat!”Hör jag från nedervåningen, jag har insett att min mamma bara kommer upp och hämtar mig när hon tycker att vi har haft alldeles för lite mamma dotter tid. Jag reser mig upp och lägger försiktigt ner den nu sovande katten på min säng, jag går över till cd spelaren och stänger av så att inte Pierce The Veil ska väcka min älskade Galax, det är något med djur som får en att bli helt förälskade i dem på bara några minuter. Jag går ner till mamma och Oliver och sätter mig ner vid bordet och börjar äta av kina maten som min mamma beställt, jag vet inte varför hon envisas med att beställa mat nu och då när hon lagar så fantastisk mat. Min mamma och Oliver sitter och pratar en massa medans jag bara sitter tyst och försöker äta den alldeles för torra kycklingen, jag hatar när man får alldeles för torr kyckling från kina restauranger. Är det inte liksom deras jobb att få maten bra och ätbar? Inte som att tugga på sågspån? -”Så hur känns det att det är 2015 nu då?” Frågar Oliver mig och jag tänker bara på en sak, Sleeping With Sirens och Pierce The Veil är inom bara några månaders räckhåll, jag kan inte förstå det! -”Perfekt” Svarar jag bara och försöker att inte le som en idiot för jag känner mig så sjukt fucking lycklig, hur kan jag inte vara det? Med ett leende somnar jag den natten och jag försöker att inte le alldeles för mycket för då kan min mamma få för sig att jag kommer fortsätta le oftare, jag ler bara när jag känner för det. -”Dailynn skola” Jag öppnar ögonen och ser mamma framför mig och jag vänder mig om, det är alldeles för tidigt för att gå upp och jag vägrar gå upp nu för att gå till ett ställe jag inte vill vara. Jag hör hur min mamma sucka men jag vet att hon inte kommer ge upp. Hon kommer att få upp mig men det kommer att ta ett tag. När hon får upp mig ur sängen så kan jag inte göra något annat än att klä på mig. Jag har ett par skrikrosa byxor och en green day tröja, jag känner mig en aning färgglad i dag så jag tycker att det är dags att jag visar det lite i alla fall. Jag tar på mig mina slitna svarta converse och skyndar ut till bussen då det vore ett helvete att ta mig till skolan annars, jag skulle komma försent om jag missa bussen och var tvungen att gå till tunnelbanan. Alla säger att det är svårt att vara sen till skolan när man bor i London men det är totalt bullshit då det ofta blir segt i trafiken och att man måste ta sig dit man ska. Min skola ligger på andra sidan av London så det är inte precis som att bara ta en promenad till skolan. Jag släpper ut en lättnadenssuck när jag ser bussen komma runt hörnet, vilket betyder att jag inte kommer komma försent till skolan första dagen efter lovet. Jag vet att jag är en vuxen kvinna men det är fortfarande lika läskigt som när man var mindre att få en utskällning av en lärare. Jaga sjunker ner i ett säte ganska långt bak i bussen, genom mina hörlurar så kan man höra musiken strömma något som folk brukat hata men jag är en av dem här irriterande personerna som inte bryr mig och fortsätter att lyssna. Jag försöker att bara fokusera på All Time Lows låt outlines samtidigt som jag låter min blick vandra över allt som händer utanför fönstret, jag gilla att titta på alla som alltid är så stressade för att ta sig till jobbet. Jag vet inte vad det är med personer som säger att dem hatar att titta på andra personers kroppsspråk, jag älskar det för man kan säga så mycket om en persons humör genom att bara titta på deras kroppsspråk. Många kan man förstå vad dem vill utan att fråga dem något som är en av de bästa sakerna någonsin. Så om man inte mår bra så kommer ens kroppsspråk berätta det, det är något som gör att vi slipper berätta hur vi känner för alla personer. Om vi vill bli lämnade ifred så säger vårat kroppsspråk det. -”Kan jag sitta här?” Frågar en röst bredvid mig, jag tar ut en av mina hörlurar och ser en tjej med brunt hår och blå toppar stå där, hon är väldigt kort och jag har aldrig sett henne tidigare. -”Visst” Svarar jag och hon sätter sig ner bredvid mig. -”Jag är Cher” Säger hon och sträcker fram sin hand till mig. -”Dailynn” ------------------------------------------ INGET FUCKING FUNGERAR FÖR MIG!

Jag kliver in den varma atmosfären och försöker att inte bli alldeles för känslosam då allt ser exakt ut som förut. Jag går fram till disken och tittar vad dem säljer och kommer ihåg hur jag alltid brukar få blåbärsmuffins med hallon och jordgubbs toppig när jag var här med pappa.

-”Ursäkta mig men säljer ni fortfarande blåbärsmuffins med hallon och jordgubbs toppig?” Frågar jag den äldre damen bakom kassan som tittar förvånat på mig när jag frågar henne det.

-”Vi har aldrig sålt det flicka lilla, den enda som någonsin bett om det är David Wickon som gick bort för flera år sedan.” Jag tittar på henne och hon fortsätter.

-”Han hade en dotter som han brukade ta med hitt och jag har inte sett henne sen han gick bort.” Säger hon och jag tittar på henne och funderar om jag ska avslöja vem jag är men väljer att inte säga något.

-”Jag måste blandat ihop er med ett annat ställe förlåt, jag tar en vanlig blåbärsmuffin och en var choklad med sojamjölk.” Säger jag och hon nickar, jag ler mot henne och sträcker över pengarna till henne.

-”Du kan sätta dig ner så kommer någon komma ut med det till dig.” Säger hon till mig och jag nickar. Jag går över till bordet längst in där pappa och jag bruka sitta, det är precis vid fönstret och man brukade kunna se en massa folk stressa runt på gatorna, jag älskade det när vi satt och prata om vad vi trodde att de skulle någonstans.

-”Din choklad och muffin” Kommer en äldre man ut och ger mig, jag ler mot honom då jag väl känner igen honom sen när jag var mindre. Han heter Hank och har jobbat här i alla år, han brukade låta mig gå in i köket och visa mig runt när han arbetade.

Jag tittar ner på det han ställde framför mig och jag ler när jag ser den rosa frostingen uppe på. Jag känner väl igen den.

Jag tittar över mot Hank och ser honom le mot mig.

-”Kul att se dig igen Dailynn” Säger han innan han försvinner med ett leende in i köket igen, jag ler och försöker att inte gråta. Jag har så många olika känslor när jag sitter här, på samma ställe som jag och pappa alltid satt.

Jag tar en tugga av muffinsen och försöker att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder när jag känner den mycket välbekanta smaken.

-”Kan jag sitta här?” Frågar en röst och jag tittar upp och ser en kille med lockigt hår, men det är inte vad som fångar min uppmärksamhet det är dem ljusrosa blommorna som han har i håret. Jag nickar som svar och han sätter sig mitt emot mig, jag vet inte riktigt vad som hände men det slutade i alla fall att jag snackade med honom som om jag känt honom i evigheter. Han heter tydligen Harry och är förlovad men en kille som heter Louis, han berättar mycket om sig själv något som får mig att tycka att han är en bra kille då, jag tycker han är så himla trevlig och inte försöker vara mystisk som många andra killar.

Han berättar att han bor i London tillsammans med sin fästman, han berättar också om hur han och Louis ska gifta sig i början av sommaren något som får mig att le. Jag gillar hur han lyser upp när han prata om Louis, det är som om ingen annan existerar när han pratar om honom. Jag känner hur jag genast gillar den här Louis killen då han verkligen får Harry glad. Jag kanske inte känt Harry mer än några timmar men det känns helt otroligt hur lätt vi kan prata med varandra, det känns så bra att prata med någon som inte trippar runt mig som om dem är rädda att jag ska ramla ihop. Jag kan faktiskt hålla ihop mig själv ganska så bra, den enda gången jag låtit mina riktiga känslor visas är när jag hörde iris för första gången.

Jag pratar med Harry och inser inte ens att klockan är efter nio förens hans telefon ringer.

-”Oj jag har vart borta i flera timmar, min kompis Zayn måste vara så orolig för mig.” Säger han innan han ursäktar sig för att svara, jag tar upp min egen telefon och inser att jag borde nog åka hem innan min mamma blir galen och inte har en aning om vart jag är.

När jag och Harry skiljs åt så har jag redan lovat att jag ska komma på hans bröllop något som han genast blir överlycklig över, han berättar också hur han inte riktigt haft någon riktig vän sen han kom ut att vara gay, något jag tycker är totalt vansinne då det absolut inte är något fel alls på att gilla någon från samma kön.

Jag kramar om honom innan jag ropar på en taxi. När jag sitter i taxin så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hänt idag, det känns som om jag sett en helt ny del av mig själv, som om allt jag haft inom mig äntligen hittade ett sätt att ta sig ut utan att jag skulle gråta allt för mycket.

Jag ler lite för mig själv innan jag lutar mig tillbaka mot sättet och tittar på alla ljus som vi åker förbi, jag har aldrig känt mig så avslappnad när jag vart i New York som just i det här ögonblicket. Jag kommer till och med på mig själv med att ha ett litet leende på mina läppar. Jag känner mig så fri som om inget kan stoppa mig, som jag har gjort precis det jag behöver.

-”Vi är frame” Säger den blonda kvinnan som körde taxin, jag tackar henne och betalar henne. Jag kliver ut ur taxin och ser genast att min mamma står på trappan med en min som visar att hon inte är särskilt glad över att jag var ute så länge.

Men hennes ansiktsutryck ändras när jag kommer fram till henne pussar henne på pannan och ler innan jag går in, jag känner mig annorlunda men på ett bra sätt. Vem vet kanske allt jag behövde var att prata med en främling som om han var min bästa vän, att prata med någon som inte är en psykolog utan bara prata med någon om vanliga saker som inte har något med vad jag vart med om att göra.

-----------------

HARRY BABY!!!

 

trodde ni verkligen att jag inte skulle ta chansen att ha Larry? Larr shipper over here!!!

 

Kommentera!

 

Btw Larry är bara en del av berättelsen inte något jätte stort.

Jag tittar ut genom det lilla fönstret och ser bara vatten, min mamma sover lugnt bredvid mig medans jag inte ens kan sluta mina ögon. Jag har alltid lika svårt att vara på ett flygplan då det är det som är anledningen till att min pappa är död i dag. Med en suck försöker jag att tänka på annat men det funkar inte det enda jag kan tänka på är minnena från 11 september 2001.

Jag vet att det inte är långt kvar innan vi landar lite utanför New York så vi kan ta oss till min farmfor och farfar. Jag är ganska glad att jag ska få se dem igen då jag inte sett dem på lite mer än ett år. När vi var här förut så var dem bortresta något som gjorde att vi inte kunde träffa dem, jag har alltid haft ett bra förhållande med min familj även fast vi trippar runt på tårna runt varandra.

Jag låter musiken från mina hörlurar ta över alla mina sinnen något som får mig att genast slappna av, jag fokuserar bara på Kellins röst och bara hans röst, det är som om jag är i en trans.

Jag märker inte ens när vi landar på marken förens folk runt om kring mig börjar röra på sig och resa sig, jag skakar om mamma så hon vaknar. Hon ler mot mig och vi reser oss också upp. Precis som alla andra gånger jag åkt flygplan så har alla så jädra brotom av planet, men det går aldrig snabbare för att dem skyndar sig upp. Det enda som händer är att det blir en enda röra överallt.

Jag och mamma lyckas ta oss ut ganska snabbt något som underlättar då vi bara har handbagage och kan gå direkt till att visa upp våra pass. Det går väldigt snabbt då de flesta måste hämta sina väskor.

-”Hur känns det att vara tillbaka då?” Frågar mamma när vi kliver ut från flygplatsen. Jag tittar mig omkring medans hon vinkar till sig en taxi.

-”Annorlunda.” Svarar jag och hon tittar på mig som om hon försöker puzzla ihop bitarna som jag försöker berätta.

-”På ett bra eller dåligt sätt?” Frågar hon mig, antagligen för att förstå mer vad jag menar med annorlunda.

-”Det har jag inte listat ut än.” Svarar jag och sätter mig i den gula taxin som stannat vid oss.

Jag kan höra melodin till Stay With me med Sam Smith spelas inifrån bilen och jag ler en aning, bara för att jag lyssnar på Pierce The Veil och Sleeping With Sirens så betyder inte det att jag inte lyssnar på annan musik också, det är många som missförstår det och tror att jag BARA lyssnar på den slags musik. Men jag kan faktiskt gilla andra låtar också.

Mamma sjunker in i sättet bredvid mig och berättar för taxi chauffören vart vi ska. Jag försöker att inte tänka på anledningen varför vi faktiskt är här. Vi åker in mot stan och jag försöker att ta det lugnt när vi närmar oss dem välbekanta gatorna.

-”Ni vet väl vad som hände precis här den 11 september för 13 år sedan?” Frågar taxi chauffören och jag tar ett djupt andetag för att inte få panik.

-”Stanna bilen.” Säger jag och känner hur jag mår illa, jag gillar inte att tänka på det, det får magen på mig att vändas ut och in. Min mamma tittar oroligt på mig när jag ber honom att stanna, jag försöker att ta djupa andetag men det blir svårare och svårare. Han stannar och jag öppnar snabbt dörren och känner dem varma tårarna rinna ner för mina kinder. Kylan i luften gör dem ännu tydligare. Jag tittar på platsen där de två stora byggnaderna en gång stod och jag försöker att få in syre i mina lungor.

-”Dailynn du måste komma in i taxin igen så vi kan åka.” Säger mamma till mig och jag kan se hur taxi föraren tittar konstigt på mig, hans hatt sitter en aning på sniskan och man kan tydligt se hans ölmage under den gråa t-shirten som han har på sig.

-”Jag tänker inte bara sitta och låtsas som om det aldrig hände, som om allt är precis som det alltid vart. Du måste också inse att vi inte kan leva som om vi är rädda att våra liv ska rasa in! Jag är inte rädd för att vara här och jag vet att du är, du är rädd för du vet att det skulle ha vart du om inte din taxi hade vart fast i trafiken! Du är rädd för du vet att det skulle lika gärna ha vart du som det var pappa.” Säger jag och tittar henne rakt i ögonen, hennes ögon har tårar i dem och hon tittar tillbaka till taxin.

-”In i taxin Dailynn” Säger hon seriöst till mig men jag ruskar på huvudet.

-”Inte i dag. Du kan åka men jag stannar.” Säger jag och hon tar upp sin telefon innan hon skriver in något.

-”Du kommer till farmor sen va? Om du stannar så måste du lova att du kommer sen.” Jag nickar och hon tittar på mig en sista gång innan hon kliver in i taxin. Hon sträcker ut min jacka till mig och jag tar emot den.

Jag tittar efter henne när taxin åker i väg och jag inser att jag för första gången i hela mitt liv gjort något som inte min mamma velat, första gången jag gjort något som jag själv beslutat. Jag vet inte om det är meningen att det ska kännas så bra. Men det gör det.

Jag tittar mig omkring och ser att det inte är så många människor ute, det är förståligt då det är ganska kalt utomhus och många hellre sitter inne på dem små mysiga caféerna. Jag minns att pappa bruka ta mig till ett café som ligger runt hörnet, jag undrar om det fortfarande finns kvar eller om dem har lagt ner.

-----------------------

Hej hej hej!!!

Jag börjar bli bra på att uppdatera igen!!!

 

Kommentera :)

Jag sätter mig ner och låter musiken spela ur högtalarna. Min mamma ler lite när hon ser det lilla leendet på mina läppar, jag gillar när dem visar ett intresse för min musik. Det behöver inte vara så att dem gillar vad jag gillar men det är ändå kul att dem försöker förstå sig på mig.

Jag äter den sista biten av pizzan innan jag tar undan disken, jag vet att min mamma sagt att jag inte behöver diska men jag gillar att göra det ändå, jag gillar inte känslan av att jag bara glider runt här hemma.

När jag diskat min disk så tar jag min telefon för att lämna dem vuxna i fred, jag vet att jag också anses som vuxen men jag alltså jag är inte över 40 än.

-”Tack för att du plockade bort” Säger mamma när jag går förbi henne, hon säger alltid samma sak varje gång jag plockar undan efter mig. Jag bara ler och går upp på mitt rum där mina läxor fortfarande ligger på bordet. Jag tittar på dem och funderar på om det verkligen är värt att göra något som jag egentligen inte vill. Jag vet att jag antagligen skulle göra mamma ganska besviken om jag slutade så det är därför som jag inte gör det. Jag har aldrig gjort något som får min mamma eller Oliver besvikna jag har alltid vart den perfekta dottern. Det enda som jag kan ha gjort är att lyssna på lite musik som dem kanske inte är så himla förtjusta i, men annars har jag alltid vart duktig.

Flera gånger har jag funderat på vad som skulle hända om jag skulle sluta, om jag skulle bli en av dem här rebellerna som föräldrar kallar dem. Men jag tror helt ärligt att jag inte skulle klara av att se min mamma bryta ihop, jag försöker att inte kliva på några trådar sedan pappa dog. Det är som om jag trippar runt på mina tår runt henne och hon trippar runt på sina tår runt mig, jag är inte helt säker på att det är särskilt hälsosamt men jag antar att det inte går att ändra på nu då vi har gjort det här i så många år.

En suck lämnar mina läppar när jag sätter mig ner på min säng som är fint bäddad, jag märkte inte det tidigare men nu gör jag det. Min mamma brukar ofta bädda min säng även fast jag kanske inte är så himla förtjust i det då jag är fullt kapabel till att göra det helt själv.

Att inte riktigt säga vad man vill kan vara ganska svårt men jag vet att jag gör nästan vad som helst för att se till att min mamma är lycklig.

-”Dailynn har du tid?” Frågar min mamma från utanför dörren och jag funderar ett tag och känner att jag inte orkar med mer familjetid just nu, jag vet att min mamma vet att ibland så orkar jag inte och att hon förstår.

-”Inte just nu.”Svarar jag och jag kan höra hur hon suckar innan hennes fotsteg försvinner ner för hallen, hon gör samma sak varje kväll då hon försöker att få mig att ha lite mor och dotter tid, jag har gått med på det någon gång ibland. Men jag gillar att vara ensam alldeles för mycket för att det ska vara kul för mig att vara med henne varje kväll.

Jag tittar runt i mitt rum och inser att jag inte kommer göra mina läxor så jag kan lika gärna skita i det. Jag drar ut gitarr fodralet från under min säng och plockar upp den gamla gitarren som har varit min pappas, det kanske inte är den bästa som finns men jag gillar att spela på den.

Som den musikintresserade personen jag är så har jag lärt mig att spela gitarr, min mamma ville inte att jag skulle ta lektioner så jag lärde mig själv med hjälp av internet och nu är jag faktiskt helt okej på att spela.

Jag börjar spela melodin till Hold On Til May en av mina favoritlåtar och jag försöker att inte lägga ner för mycket känsla i vad jag spelar för det brukar alltid sluta i tårar.

Men som vanligt slutar det här i tårar, jag är inte jätte bra på att hålla mina tårar inne och den här gången är inget undantag, varför skulle det?

Jag kan höra min mammas fotsteg utanför min dörr men det stoppar mig inte från att fortsätta sjunga och spela, jag vet att det är min mamma då hon har mycket lättare fotsteg än vad Oliver har, hans låter en aning mer. Jag vet inte om jag är den enda personen som tänker på hur man kan höra vem det är på fotstegen, jag kanske är annorlunda men vad spelar det för roll egentligen, jag har alltid vart annorlunda.

Jag spelar ett antal låtar till bland annat I´m Low On Gas And You Need A Jacket och Feel. Min mammas fotsteg har slutat men jag vet att hon är precis utanför min dörr då jag kan höra hennes snyftningar, jag förstår henne faktiskt jag gråter också.

Med en skakig hand så lägger jag ner min gitarr i fodralet igen och skjuter under den under sängen igen. Det är inte jätte ofta som jag tar mig tiden till att spela det är ofta bara i skolan under raster. Jag brukar smyga in i musik rummet och spela då jag vet att det inte är någon där.

Hemma blir det alltid lite extra känslosamt då min mamma ofta brukar sitta utanför mitt rum och lyssna på mig, jag vet att hon gör det även fast hon försöker att dölja det. Jag vet inte varför hon försöker dölja det men jag låter henne göra som hon vill. Det är hennes beslut inte mitt och jag tvingar henne inte att lyssna det är hennes eget val.

Jag reser mig upp för att byta om till pyjamas så jag bara kan gå och lägga mig sen, jag funderar på om jag ska se en film då det är en aning tidigt för att gå och sova just nu.

Min pappa skulle säga att det inte alls var förtidigt men jag var sju när han levde och jag antar att tiderna inte är lika viktiga när man är 20.

-----------------

Jag hoppas ni gillar We See What We Want för jag har väldigt kul att skriva den :)

 

Kommentera

-”Hur var skolan?” Är det första min mamma frågar mig när jag kliver in genom dörren, det gör hon varje dag och jag förstår inte varför hon ens försöker få mig att prata med henne. Jag pratar inte mer än nödvändigt då jag inte ser någon anledning till att dela information med andra levande varelser. Min mamma tar mig till en psykolog varje vecka men det hjälper inte särskilt mycket då dem flesta ger upp efter ett antal gånger och jag knappt sagt två ord. Jag ser inte vitsen med att prata om mina känslor med en totalt främmande person som får betalt för att höra andra folk klaga.

Det är inget fel på mig jag gillar bara inte att dela med mig av personlig information till andra. Min mamma tror att det beror på att jag förlorade min pappa för 13 år sedan men det har ingenting med det att göra egentligen, eller jo kanske men det spelar ingen större roll. Jag har gått vidare och insett hur ledsen jag än känner mig ibland så kommer det inte bli bättre genom att prata med någon, dem kommer inte kunna få honom att leva igen så vad är det för vits med det hela.

-”Hej Dailynn” Säger Oliver som är min mammas nya man, dem gifte sig för sju år sedan och det är anledningen till att vi flyttade till London, jag har inget emot Oliver han gör min mamma glad och han har inte gjort något elakt mot mig så jag  har ingen anledning till att ogilla honom. Jag säger inget till honom utan går bara förbi honom och upp på mitt rum, jag gillar att bara vara för mig själv när jag kommer hem från skolan. Jag läser vidare till att bli advokat, jag vill egentligen inte det jag vill egentligen jobba inom musiken men mamma tror att det bli bättre om jag blir advokat så att jag kan skaffa pengar och få ett bra liv. Jag vill inte göra henne besviken så jag går några extra år i skolan för hennes skull. Hon låter mig bo kvar hemma så länge jag studerar så det är också ett plus då jag verkligen inte har råd till att köpa en lägenhet i London.

Jag lägger min väska på mitt skrivbord och går över till mina högtalare och kopplar i min telefon. När jag klickat på play så hör jag genast Vic´s röst komma från högtalarna något som får mig att le, jag älskar verkligen Pierce the Veil och Sleeping With Sirens dem är typ det enda jag lyssnar på.

Dem kommer till London den 10 och den 11 april nästa år och jag ska gå båda gångerna, jag har vip den 10 och vanlig biljett den 11. Min mamma säger att det är onödigt att gå på båda men hon vet också hur glad jag var när jag fick tag i biljetterna.

Jag går över till mitt skrivbord och tar ut dem böckerna som jag måste läsa tills på måndag och sätter mig ner för att börja läsa. Jag har aldrig haft ett problem med att studera då jag har ganska lätt att lära mig saker, det kan vara för att jag spenderat stor del av mitt genom att inte gjort något annat än bara studera. Jag läser mycket och det gör det lätt för mig att utrycka mina känslor och hänga med i olika böcker. Vist man måste vara en aning mer fokuserad på fakta böcker än man måste med vanliga romaner, men det är inte särskilt mycket. Jag har aldrig haft ett problem med att skola eller något sådant, jag har alltid vart en av dem bästa i klassen något som min mamma är otroligt stolt över.

Jag vet inte hur länge jag sitter och läser men jag blir avbruten av att mamma kommer in i rummet och sätter sig på sängen.

-”Jag gillar den här låten.” Säger hon plötsligt och ett leende kommer upp på mina läppar när hon säger det. Det är Sleeping With Sirens cover av Iris som spelas och jag tittar på henne.

-”Jag med.” Svarar jag och min mamma får ett ännu större leende på läpparna, hon har lärt sig att vill hon höra mig säga något till henne så är det bra att prata om saker som jag gillar att prata om. Då jag verkligen gillar musik så är det oftast det ämnet som hon väljer att prata om för då är det störst sannolikhet att jag faktiskt svarar, jag kanske inte svarar med långa svar men jag svarar i alla fall och det är mer än vad jag brukar göra.

-”Jag kom hit för att säga att det är mat.” Säger hon efter att låten spelat klart, hon reser sig upp från sängen när hon ser att jag nickar som att jag förstår. Jag reser mig upp från min position på stolen och går över till min telefon. Jag trycker på paus och följer med mamma ner till köket. Jag känner ett leende sprida säg på mina läppar när jag ser Pizzan som står på bordet. Min mamma är väldigt intresserad i matlagning och jobbar som kock något som har sina fördelar, särskilt när hon gör den godaste pizzan i världen.

Ja sätter mig ner vid det vita köksbordet och skär en bit åt mig själv av den ryckande pizzan, hela köket är fylld av den fantastiska doften av pizza. Pizza är en av mina favorit rätter och det är därför mamma gillar att experimentera med olika pizzor. Många i min klass gillar köpepizza medans jag föredrar hemgjort pizza.

Jag sitter och lyssnar på när mamma och Oliver sitter och diskuterar deras dag, jag gillar det här att bara sitta och lyssna på hur dem pratar med varandra, det är som om inget kan förstöra vår middag.

-”Dailynn du spelade en låt när jag kom in i ditt rum tidigare, du borde visa Oliver den.” Jag ler och min mamma tittar bort mot högtalarna i hörnet av köket, det är en av sakerna jag gillar med oss, vi kan spela musik när vi äter och dem verkligen intresserar sig i vad jag gillar för musik.

Jag ler och springer snabbt upp för trappan för att hämta min telefon.

------------------------

Här är kapitel ett hoppas ni gillar det :)

 

Kommentera för mer :)