Tjejerna kommer in i rummet med STORA och då menar jag STORA leenden men jag klandrar dom inte jag skulle nog reagerat lika dant om det var någon av mina idoler...Det enda jag fortfarande inte fattat att dom gör det över att se oss vi är liksom bara 5 normala killar...eller nästan men det känns så konstigt att se dom så.

-"OMG OMG OMG OMG"Utbrister den ena och jag skrattar lite det var ju gulligt.

När fansen gått är jag helt slut i min hand seriöst jag skrev många atografer och då kan ni bara tänka er hur slut man är efter att haft signering då är man värkligen och då menar jag värkligen trött.

-"Ska vi ha filmkväll i kväll?"Frågar Niall och alla nickar förutom jag så dom vänder sina sanikten mot mig...Seriöst jag vill ju bara lägga mig undder täcket och försvinna.

-"Visst"Svarar jag för att dom inte ska bli oroliga det räcker med att dom redan är oroliga för mig.

om hurrar och jag ler lite svagt...Jag älskar värkligen dom här killarna dom stöttar mig till 100% hela tiden och det känns så bra att veta.

 

Jag sitter i mitt lilla rum hemma som jag snart måste lämna...Igen.

Jag heter Natacha Edwards...Nej Perrie Edwards är inte min syster. Jag bor hemma en vecka varje månad och i bland inte ens det...Jag har fel på mitt hjärta och bor den mesta tiden på sjukhus för jag opereras ganska mycket.

Jag har bott så ända sen jag var 5 år så jag kan väl säga att sjukhuset är mitt hem....Men jag gillar fortfarande inte att allt ska vara så kliniskt rent men bor man på ett sjukhus måste det väl vara så.

-"Jag kommer sakna dig så"Säger mamma som kommer in i rummet med tårar i ögonen och jag gör ett tappert försök att le men et går inte så himla bra det brister för mig och tårarna rinner ner för mina kinder.

-"Jag kommer sakna dig med men vi ses om en månad"Säger jag med gråten i rösten och går fram för att krama henne.

-"Har du pakat allt vi måste åka"Kommer pappa in i rummet och säger och jag nickar så gott det går mot han det är lite svårt när man gråter och inte vill vara klar.

-"Hej då mamma"Säger jag och tar upp min väska för att följa pappa ut till bilen och åka till sjukhuset.

Jag måste somnat på vägen för pappa väcker mig för att vi är frame.

-"Ha så kul nu gumman"Säger han som varje gång han vet inte hur det är att vara den enda tonårigen som bor där....Okej Michel brukar komma en gång i månaden och bo där i 3 dagar men det är bara 3 dagar jag är där i 3 veckor varje månad och i bland mer.

-"Hej Natacha"Hälsar Lisa som sitter bakom disken i dag på mig  när jag kommer in.

-"Hej"Svarar jag och går bort mot rum 379 mitt rum sen länge jag har till och med fått måla om där inneefter som jag ville det så nu har jag röda vägar i stället för äckliga vita sjukhusvägar.

Min väska slänger jag ner på sängen efter som det ändå bara är kläder i den finns det ingen anledning att vara rädd om den.

----------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 2 där fick ni lite ut Natachas perspektiv.