Jag stänger igen dagboken med en smäll och känner hur en lättnad sprider sig i mig det kändes bra att skriva dagbok undra varför jag inte gjorde det förut?

Jag slutar fundera på det och går fram till min dator och loggar in på skype och ser att Love är inne och ringer henne direkt.

-"HEEEJ"Säger hon glatt och det får mig att skratta jag saknar värkligen Love även fastdet bara var några dagar sen vi sågs hon är värkligen en sån här person som alla behöver.

-"HEEJ"Svarar jag skrattandes och det slutar med att vi skrattar båda två åt exakt ingenting ni kan inte fatta den känslan om du inte upplevt den själv.

Efter flera timmar av skratt och tårar..........Jag berättade om mamma för henne och ja det blev ett antal tårar av oss båda.

Jag slänger en snabb blick på klockan och ser att den vissar halv 2....FAN jag som ville sova tidigt i kväll där sket sig det.

Jag skrattar lite för mig själv åt mina egna tankar.

Min mobil plingar till och jag ser att jag fått ett nytt medelande från Niall

Jag skrattar till lite innan jag svarar.

 

Jag klickar på skicka och får snabbt ett svar att vi ska ses i parken och det får mig att le innan jag skyndar mig ner i hallen.Jag smyger ut med min jacka i handen och springer ner för trapporna i trapp huset.

När jag kommer ut i den mörka kalla oktober natten huttrar jag till lite när kyllan slår i mot mig men jag vänjer mig snabbt....Jag slår vad om att mina kinder är så där röda så att det inte skulle märkas om jag rodnar.

Jag skrattar lite åt mina tankar innan jag skyndar mig till parken där jag ser Niall sitta på en parkbänk...Hur fan kan han sitta på den där det måste ju vara sjukt kallt.

Jag smyger sakta upp och lutar mig mot hans öra och märker att han inte märkt mig än.

-"Hej"Viskar jag tyct och Niall flyger kanske en halv meter upp i luften och ni annar inte hur kul det såg ut.

-"ÅH Tove du skrämde ju skiten ur mig vad tänker du med igenligen?"Frågar Niall leendes och jag skrattar och rycker på axlarna och ler mot han.

 

Hon är så vacker tjejen som står framför mig med den där underbara leendet som jag älskar så mycket.

-"Kom vi går en stund det blir så kalt att stå stilla"Säger Tove och tar tag i min hand vilket får en elektrisk stöt att gå igenom min kropp och jag är ganska glad att det är kallt så att Tove inte ser rodnaden som snabbt sprider sig på mina kinder efter som dom redan är rosiga.

-------------------------------------------

Så där ännu ett kapitel ute jag känner mig så stolt:) Xx Erika