Han tryckte upp mig mot väggen och tittade på mig med mörka ögon.
-"You think you are something. But you don´t you are just a little bitch"Säger han argt och jag ser att han är osäker för att jag varken gråter eller skriker som jag gjort förut men jag ger upp varför ska jag gråta han kommer ju ändå skada mig och varför ska jag ge honom något att le åt.
-"Are you going to kill me now?"Frågar jag och ser hur stäld han blir av min fråga efter som jag inte alls låter rädd.
Jag är inte rädd jag är trött på att vara rädd för allting.
-"Yes..."Säger han lite osäkert och tittar på mig och jag ser att hans mörka ögon börjar ljusna lite.
-"Then Do it. What are you waiting for?"Frågar jag honom och han släpper sakta taget om min hals och jag tittar på honom.
-"Aren´t you going to cry?"Frågar han mig och jag skrattar ett glädje löst skratt.
-"I´m Tierd of living in fear so if i have to do that. kill me"Säger jag och han ser förvirrad ut och innan jag vet ordet av springer han ifrån mig och lämnar mig där i gränden.
Det var första gången han lämnade mig där utan att vara säker på att jag inte kunde gå därifrån.
Jag sopar bort lite smutts från mina kläder och tar ett steg ut från gränden där jag ser några av hans kompisar stå och titta på mig.
-"Hello Boys"Säger jag och dom vänder sig om och börjar gå och jag får ett löjligt leende på läpparna.
Självklart att ingen kommer våga göra mig illa efter att han sprang från mig i gränden och jag kommer ut helt utan skador.
Om man inte räknar med dom jag hade sen innan.
Jag tar ut min tofs som ser helt förstörd ut och skakar på håret.
Det är första gången på länge jag känner mig fri.
-"JAG ÄR HEMMA!"Ropar jag när jag kommer hem och mamma kommer ut i hallen.
-"Kom i håg att snacka engelska när Paul är här"Säger hon och jag suckar men nickar.
Paul är mammas nya kille som fick oss att flytta hitt till London från första början.
Jag trivdes bra i Dalarna.
Jag bodde i en liten hålla kallad Grängesberg det enda man typ känner igen när man nämner det är att det är ett stort brygeri där Spendrups.
-"Hello how was the Party?!"Frågar Paul mig när jag kommer ut i köket.
-"Pretty good"Svarar jag och ler mot honom.
Jag gillar Paul han är så avslappnad det är synd bara att han inte är hemma så ofta.
Jag log mot honom och gick upp på mitt rum.
Jag hade sagt till mamma att jag skulle på en kompis party för hon tror jag har jätte många vänner.
Jag var egentligen till aulan i skolan och spelade lite piano och sjöng.
Sen fick Erik och hans gäng reda på att jag var där och skulle spöa upp mig som valigt men det blev inte som vanligt för jag grätt inte eller skrek efter hjälp.