Jag sitter ansikte mot ansikte med Harry vid köksbordet och försöker att inte skratta åt hans dumma miner som han gör hela tiden.
Han har försökt att få mig att berätta om varför jag var på golvet...
När han fick reda på det började han garva och nu försöker han få mig att skratta med honom.
Vi sitter så ett tag ända tills jag hör hur dörren öppnas och vi båda tittar mot dörröppningen där jag möts av min mammas blick.
-"Vad gör du hemma du skulle ju vara borta länge!"Säger jag och Harry tittar på mig med en frågande blick och jag märker att min mamma inte ens bryr sig i mig utan hon håller blicken rakt i Harry.
Oh uh.
-"Nemen vad trevligt att se att du har sällskap Cassie men jag skulle föreslå att din lilla vän går hem så du och jag kan prata"Säger hon och Harry reser sig upp men innan han försvinner ut ur köket kysser han mig lätt på pannan något som är en liten handling men han annar inte hur mycket det betyder för mig.
Harry väcker känlor innom mig jag aldrig känt tidigare.
När ytterdörren stängs igen så sätter sig mamma på platsen Harry tidigare satt och borrar in sin blick i mig.
-"Vem var han?"Frågar hon mig och tittar jätte allvarligt på mig och jag tittar på henne med ett litet leende när hon nämner Harry.
Jag visste ju att hon skulle göra det men jag kan inte låta bli att le ut av att bara tänka på honom.
-"Harry"Säger jag och hon ger mig en skeptisk blick och jag inser att hon inte gillar honom man kan se det på sättet hon beter sig.
Hon vill inte förbjuda mig att träffa honom men hon vill inte att jag umgås med honom.
Utan att fråga vidare så byter hon ansiktsutryck och ser oroligt på mig.
-"Vi ska gå ut och äta i kväll"Säger hon och jag spärrar upp ögonen skojar hon med mig nu eller?!
Jag tänker inte lämna huset i dag inte på pappas döds dag.
-"Nej"Säger jag bestämmt och hon suckar.
-"Vi ska gå ut och äta med Martin och hans son"Säger mamma och jag höjer ögonbrynet och hon ser ut att ge sig själv en metal smäll efter som hon sa det.
-"Martin är en man jag träffat"Säger hon och jag tittar med arga ögon på henne.
Kunde hon inte valt en annan dag att äta med dom på?!
-"Jag vill inte följa med"Säger jag och hon ser ut att fundera ett tag.
-"Han Harry kan följa med han verkade ju få dig att le"Säger hon och jag tittar genast upp på henne.
Sa hon just det där eller hörde jag i syne...
Säger man syne om man hör det?
Jag nickar och reser mig upp och går ut till hallen och öppnar dörren och till min förvåning hittar jag Harry sittande på trappan utanför vårat hus och spela tempel run.
Jag skrattar lite och han rycker till av min röst.
Lätt puttar jag igen dörren och sjunker ner bredvid honom och han avslutar snabbt spelet genom att pausa och lägga ner sin mobil i knät.
-"Hur kommer det sig att du sitter här ute på min trappa?"Frågar jag skrattandes och han ler lite och säger att han inte tänker säga och det får mig att le när han använder samma ord som jag använde innan när han fråga vad jag gjorde på golvet.
-"Vilken tur att du sitter här kan du följa med på middag i kväll min mamma tänker dra med mig och äta med hennes dumma kille och hans barn och jag vill inte gå själv"Säger jag och Harry ler lite åt hur barnslig jag låter.
-"Visst jag har inget bättre för mig i dag"Säger han och reser sig upp och räker ner handen till mig.
Jag tar med ett leende tag i den och låter han dra upp min kropp.

Harry:

Jag drar lätt upp henne och våra kroppar nuddar varandra för en kort sekund innan hon får tillbaka balansen och drar med mig in.
Elektrisiteten som går igenom mig när hon rör mig går inte att förklara.
Jag har aldrig känt stöten som jag får varje gång hon rör vid mig.
Undra om hon också känner det eller om det bara är jag?
Hon får mig att känna mig normal som om mitt liv inte alls var helt fuck up hon får alla mina problem att försvinna.
Hon leder mig till hennes rum och jag känner hennes mammas blick i ryggen på mig hela tiden.
Jag har en känsla av att hennes mamma inte gillar mig men det är jag van vid föräldrar brukar titta på mig på gatan och ge mig hemska blickar.
Ingen vill att deras dotter eller son umgås med någon som mig.
När vi kommer in i hennes rum så märker jag hennes vägg där det står Green Day.
Det mesta är mörk lila och jag inser att det är hennes favorit färg.
Med ett leende går hon fram till garderoben och tar ut kläder innan hon försvinner in i ett rum jag antar är badrummet.
Hon är efter några minuter tillbaka med tajta jeans och en mörk lila t-shirt på sig.
Med ett leende tittar jag på henne när hon sätter sig ner vid sitt smink bord och tar upp en borste.
Utan att tänka går jag fram till henne och låter min hand ta borsten löst ur hennes och dra den genom hennes hår.
Ett leende sprider sig på hennes läppar när jag drar borsten genom hennes plomon färgade hår.

Tara(Cassandras mamma):

Jag reser mig upp för att gå och se till att han Harry inte gör något mot min dotter.
Han är verkligen inte den killen som en mamma vill ha ensam med sin dotter men jag kan inte förbjuda henne att träffa honom då skulle hon bara smyga ut för att göra det och jag vill inte att hon ska behöva känna behovet av att dölja saker för mig.
När jag kommer fram till hennes rum så hör jag inget mer än Cassandras skratt något jag inte hört på länge.
Min hand styrs mot handtaget på dörren och låter den glida upp tyst och synen jag ser där inne är något jag INTE väntat mig.
Harry står bakom Cassandra och borstar hennes hår och hon ler samtidigt som hon skrattar åt något som Harry måste sagt.
Det är inte det som får mig ur fokus det är hennes ögo dom glimmar av lycka av att han är där något jag inte sett på länge.
Jag låter min hand tyst stänga dörren.

Cassandra:

Jag går bredvid Harry ner för trappan och han säger att han kommer över om en halvtimme han ska bara byta om.
Innan han skyndar sig ut kysser han mig på pannan igen.
Wow jag undrar när det hände.
Liksom han var först bad boy jag vet inte varför men han värkar som en riktig gosig person och riktigt charmig är han ju också.
Det är något med honom som alltid får mig att le.
Mamma ler mot mig när han försvinner och utan att tänka två gånger ler jag tillbaka och hon ser uppriktigt förvånad åt mig leende.
Och ärligt är jag också det.
Det känns så fel att le just i dag men ändå så rätt.
Kanske för att det är Harry som fick mig att le.
Han får allt som igentligen är fel att kännas så rätt som till exempel slåss när Harry slog ner han Zayn det kändes rätt.
Mina tankar går tillbaka till den kvällen och jag tittar ner på min handled och ser bandaget som sitter runt det.
Samtidigt som jag gör det gör mamma det också och får världens frågandeste min på ansiktet.
-"Vad hände?"Frågar hon mig och jag tittar upp på henne.
-"Jag ramla du vet mitt klumpiga jag"Svarar jag bara med ett leende.
Och ärligt om jag inte hade det där leendet tvivlar jag på att mamma skulle trott mig för jag har alltid vart en ur usel lögnare.

----------------------------------------------------------------

Jag vet inte om jag nämnt Cassandras mammas namn någon annan stans men i så fall kommer jag inte i håg det så förlåt om det är fel .

http://momentsff.blogg.se/2013/august/bilder-fran-london.html#comment  Här kan ni se bilder från London

Glöm inte att välja din favorit på http://momentsff.blogg.se/2013/august/dags-igen.html