-”Aleena” Säger min fröken och jag tittar upp på henne med ett leende.

Hon visar mig att jag ska följa med henne, och som den duktiga flickan jag är lyssnar jag på henne.

Hennes svarta hår är uppsatt i en stram hästsvans på huvudet något som får henne att se äldre ut än vad hon egentligen är.

Med försiktiga steg så går vi igenom dom tomma korridorerna.

Det känns riktigt konstigt att gå här igenom utan att det är massa elever som springer runt och ropar.

Det enda som hörs är min frökens klackar som ekar mellan väggarna.

Hon leder mig till rektorns kontor och jag möts av min mamma, rektorn och en man jag inte har en aning om vem han är.

Han ser ut att vara ganska gammal då det vita håret visar sig under hans keps..

Kan man kalla det keps.. det ser mer ut som en basker.

-” Aleena du kanske vill sätta dig ner” Säger min mamma och hennes röst är hes.

Varför är hennes röst hes?

-”Aleena…”Börjar min mamma och jag kan se hur svårt det här är för henne.

Hon börjar babbla på om massa saker jag inte förstår.

Hon använder ord som är konstiga.

Det är väldigt mycket att ta in för en 8 åring.

Men jag fattar ändå vad hon försöker säga, det går bara inte att missa.

Pappa kommer inte komma hem…

Det är inte första gången som jag vaknar mitt i natten med tårar i ögonen.

Jag drömmer ofta om min pappa, hur skulle mitt liv se ut om han var kvar?

Min mamma gifte om sig för något år sen och flyttade till Irland.

Jag har nu bott i Dublin med min mamma och Stefan i tre år.

Stefan är riktigt trevlig och jag ser hur glad han gör min mamma, och det är riktigt bra.

Han har aldrig försökt att ta min pappas roll något som känns riktigt bra då jag inte vill att han ska byta ut min pappa.

Jag tror att han vet det.

Min pappa var en soldat en FN soldat för att vara exakt.

Han rädda liv något som jag är stolt över.

Helt ärligt vet jag inte om jag ska vara arg eller inte på honom.

Jag är arg för att han lämnade mig och mamma ensamma kvar.

Vi var tvungna att ta hand om varandra för att ibland så var sorgen för stor.

Men jag är också väldigt stolt och tacksam för min pappa var en riktig hjälte han har räddat så många liv.

En dag vill jag också kunna bli som min pappa.

Jag vill rädda liv.

Kanske inte på samma sätt som min pappa men jag vill kunna göra skillnad, inte bara stå och titta på när barn svälter ihjäl.

Min mamma har alltid sagt att jag har ett hjärta av guld, och vem vet jag kanske har ett hjärta av guld.

-”Är du okej Aleena?” Frågar min mamma som kommer in i rummet med en orolig min på ansiktet.

Hon oroar sig ganska mycket över mig då jag ofta vaknar mitt i natten med tårar strömmande ner för mina kinder.

Hon vet inte att jag vet att samma sak händer för henne.

Jag vet att hon vaknar med tårar i ögonen och att Stefan ofta får ta hand om henne.

Jag är glad att mamma har Stefan, han hjälper henne komma över sorgen efter min pappa.

Mamma älskar verkligen Stefan av hela sitt hjärta och han förstår hur svårt det är med pappas bortgång.

Han förlorade sin fru och sina barn för några år sen han också.

Han vet hur det är att förlora någon som står en nära.

Men han vet också hur det är att komma över sorgen och han hjälper oss handskas med den.

Han förstår att mamma älskar honom men att hon inte kommer glömma vad hon kände för min pappa.

Det är bra att han förstår.

Mamma förstår också att Stefan älskar henne men att det inte kommer göra så att han glömmer känslorna för sin tidigare familj.

Jag läste någonstans att två trasiga personer kan hjälpa varandra.

Jag förstod inte först vad det menade fram tills mamma träffade Stefan.

I början gillade jag inte Stefan över huvudtaget för att han verkade så konstig och jag trodde han skulle ta min pappas plats…

Jag var 15 då och nu förstår jag hur det egentligen är.

Nu är jag 19…

Jag bor fortfarande hemma för jag klarar inte av att vara ensam.

Det känns som om någon hela tiden är där och på pekar varenda fel jag kommer kunna göra om jag flyttar ut ensam.

Min mamma säger att jag borde ta risker men jag blir mer och mer osäker.

Hur mycket är jag redo att riskera?

-”Jag är okej mamma, oroa dig inte gå och lägg dig du behöver sova” Säger jag till svar till min mamma.

Hon nickar sakta innan hon försvinner ut ur rummet…

-----------------------------------------------

Vad tycker ni om prologen till Strangers?

Kommentera!  2+