Min blick dras till mannen som står bredvid mamma.
Han har svart kostym och en blick som aldrig kan betyda något bra.
Sorgen i hans ögon lysser klarare än stjärnorna på natten.
Min mamma tittar på mig med tårar i ögonen och ruskar på huvudet jag vet inte vad det betyder men en sak är säker det är inget bra med allt det här.
-"Vad är det som händer?"Frågar jag och man kan höra hur min röst skakar på vissa ställen och hur oron i min röst lysser igenom även fast jag försöker dölja den så gott som möjligt.
Min mamma kommer fram till mig och ber mig sätta mig ner.
Jag gör som hon säger och sätter mig på trappan och hon hukar sig framför mig så hon kommer i samma höjd som mig.
Hon tittar mig rakt in i ögonen och en rysning går rakt igenom mig och jag vet redan nu att det hon kommer berätta inte är något bra.
Sättet hennes ögon inte lysser utan serlivlösa ut ger mig det svaret.
-"Pappa kommer inte hem"Säger hon och försöker att inte brista ut i tårar men lyckas inte alls.
Dom rinner ner för hennes kinder och jag känner hur mina egna tårar bryter sig ut ur mina ögon.
Vad menar hon med att pappa inte kommer hem?
-"Vad menar du?"Frågar jag och mannen bredvid mamma vissar mamma till köket för att hon skakar så mycket av gråten.
Han kommer sen tillbaka ut till mig och hukar sig precis som mamma gjorde tidigare.
-"Din pappa omkom under natten"Säger han och han ska just fortsätta prata när jag trycker händerna för öronen.
Jag vill inte höra på.
Han kramar om mig och det är inte förens jag ser brikan som sitter på hans kostym som jag känner igen honom.
Det är Dan....
Pappas chef...
Min pappa är soldat han är min bästa vän och min hjälte.
Han reser bort för att rädda folks liv precis som en hjälte skulle göra.

Jag tittar på huset som nu är det 4 på det här året som jag bor i.
Min mamma börja träffa alla möjliga killar sen min pappa dog.
Jag bor inte ens kvar i Usa längre.
Nu är jag här i London framför ett hus som jag ska bo i.
Min mamma och jag har hållt på så här i snart 6 år den första killen hon var tillsammans med var riktigt trevlig men ju mer tiden går desto dåligare blir dom.
Jag var 12 när min pappa dog och jag minns precis som om det vore i går hur Dan kom hem till oss och berätta att han inte kommer att komma tillbaka.
-"Är det inte fint?"Frågar mamma glatt och tittar på mig.
Jag ler lite svagt mot henne och hon hoppar glatt förbi mig.
Min mamma flyr alltid från sina problem något hon alltid säger till mig att jag inte ska göra.
Jag fattar inte hur hon kan be mig att inte göra något som hon gör hela tiden.
Med tunga steg går jag in i det lilla huset som mamma är så himla stolt över att hon fått.
Jag hoppas vi stannar här lite längre än vi brukar stanna på andra ställen för om jag vill ha ett jobb måste mina betyg verkligen gå upp och det går inte så bra om man flyttar runt hela tiden om vi säger så.
-"Ditt rum är på övervåningen jag tänkte efter som du är 18 så kan du få hela övervåningen för dig själv"Säger mamma och ler mot mig.
Samma sak varje gång.
Hon säger alltid den meningen när vi flyttar någonstans för hon tror att det ska bli bättre om jag bor lite själv men jag flyttar ju hela tiden så jag brukar bara föreställa mig att jag är på semester i några månader innan jag drar till nästa ställe.
Jag vet bara inte vart jag bor om vi säger så.
Min mamma har tagit det aldra viktigaste i från mig.
Min barndom.
Jag har fått flyttat runt så mycket att jag inte har chansen att få några nya vänner för alla vet typ att jag kommer flytta igen.
För det är ingen hemlighet att jag flyttar mycket om vi säger så.
Jag har aldrig haft en pojkvän och jag har aldrig vart kär vilket är en tagedi för någon som är 18 år.
Jag har inte ens haft någon attraktion mot det motsata könet.
Jag tror till och med att min mamma tror att jag är lesbisk bara för att jag aldrig haft en pojkvän.
Men jag har inte tid men pojkvänner jag årkar inte med långdistans förhållande jag behöver fokusera nog mycket på att inte flippa ut på att jag inte är på samma ställe och aldrig hittar rätt till lektioner och sånt.
Jag har nog mest frånvaro av alla i hela världen bara för att jag kommer försent till nästan alla lektioner för att jag går fel.
Med en suck går jag upp för trappan och möter ett mörklila,Svart och vit rum som är stort.
Oj mamma kom i håg att jag gillar mörklila för en gångs skull.
Alla andra gånger har jag fått ljus lila eller rosa riktigt irriterande när du avskyr dom färgerna.
Ett leende sprider sig i alla fall på mina läppar när jag ser den stora svarta väggen med Green Day skrivet över sig med vita bokstäver.
Japp jag är ett stort fan av Green Day.
Eller stort skulle vara att underskatta mig jag älskar dom verkligen.
Med en suck slänger jag mig ner på sängen som är riktigt mjuk och låter mig själv sjunka in i en behaglig sömn.
-"VAKNA!!!"Så mycket varade den sömnen.
Jag öppnar mina ögon yrvaket och ser min mamma stressa runt i mitt rum.
Min blick flyger direkt till klockan och jag ser att den vissar halv 8 vilket betyder att jag ska till mi nya skola om en halv timme.
Helvete helvete helvete.
Det enda som är bra med den här skolan är att jag inte behöver ha någon skoluniform...
Jag kommer inte in på någon sån skola för att vi har inte råd så jag får gå en helt vanlig underklass skola som min mamma kallar det.
Bara för hon gick på en snoffsig rikemans skola...
Men hon har inte råd att ge mig den skol utbildningen för hon flyr aldeles för ofta från sina problem istället för att bry sig i mig.
Jag reser mig från sängen och låter min blick glida till bilden på mig och pappa vid havet som står på mitt nattusbord.
Mamma försvinner ut ur dörren och jag går fram till min garderob.
Där jag tar ut en svart lite förstor t-shirt och ett par svarta jeans.
Folk brukar inte störa mig så mycket om jag klär mig så.
Mitt lagom långa plomon färgade hår sätter jag upp.
Alla som jag träffat tycker jag borde ha det utsläppt bara för att det är så fint med sina lockar.
Men jag brukar inte ofta ha det utsläppt.
Efter att jag gjort mig klarmed det skyndar jag mig ner och tar ett äpple innan jag springer till busshål platsen som inte alls ligger långt från mitt hus.
Bussen kommer precis när jag kommer och jag andas ut när jag slår mig ner i ett sätte.
En tjej i min ålder kommer på bussen efter mig hon har blont hår plattat och klär sig i världens minsta kläder.
Alla killarnas blickar dras till henne och jag himlar med ögonen.
Hon går genom bussen i slow moton för att få allas uppmärksamhet och stannar framför min plats.
-"Du sitter på min plats"Säger hon bitchit och jag tittar upp på henne.
-"Jag ser inte ditt namn på den"Säger jag bara tillbaka och hon tittar på mig som om jag just sagt det mest hemskaste i världen.
Hon ska just säga något annat när en kille som ser riktigt bra ut kliver på.
Han ser inte ut som alla andra utan han har det där lilla badboy stuket över sig men endå inte.
Alla verkar vara medvetna om hans närhet och tittar genast bort från honom medans jag tittar på honom.
En kille tittar på honom och han biter genast till med ett vad glor du på.
Det är läskigt hur hans röst får det att gå en rysning av välbehag igenom mig.
Tjejen som står vid mig skyndar sig bort till en plats bredvid en kille och jag suckar innan jag ruskar på huvudet och tar på mig mina hörlurar och tittar ut.
Jag känner hur någon sjunker ner i sättet bredvid mig men jag ignorerar det och tittar bara ut samtidigt som jag låter Billie Joe Armstrongs röst lyda genom mina öron.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycker ni om första kapitlet på WDFF?(What Do You Fight For?)

5+ Till nästa okej <3