Bussen stannar så är jag sist ut för att få så lite uppmärksamhet som möjligt.
Jag brukar liksom inte vara de tjejen som vill vara i centrum jag gillar att vara i bakgrunden där ingen lägger märke till en.
Med lite osäkra steg går jag mot skolbyggnaden men stannar när jag hör hur någon ber folk att sluta.
Min blick glider av skolgården och min blick fasnar på personerna som står i en cirkel längre bort.
Utan att jag vet det så styr mina steg ditt.
Varför?
Jo för jag hatar våld bokstavligen det är det västa jag vet.
När jag kommer fram så ser jag tre stora killar putta på en tjej som man mycket väl skulle kunna missta som kille om man inte la märke till den rosa BH:n som lysser igen den vita t-shirten.
Hon har håret i något som liknar Justin Biebers gamla frisyr bara i en lite ljusare färg.
En svart keps ligger lite längre bort och jag vet inte varför men jag bryter mig igenom folkmassan och tar tag i tjejen och föser henne bakom mig.
-"TRE MOT EN SÅ JÄVLA OMOGET HUR GAMLA ÄR NI FEM?"Skriker jag och dom ryggar tillbaka.
När jag blir arg så blir jag arg om vi säger så.
-"Vad ska du göra åt det lilltjejen"Säger den största av killarna och jag fördömer mig själv för min längd.
Jag är ganska kort för min ålder.
-"Jag sparkar dig till ett ställe där solen inte skiner"Väser jag genom tänderna och han höjer retandes på ögonbrynet och fjantar sig genom att säga oh vad rädd jag blir.
Och hur mycket jag än hatar våld sparkar jag han mellan benen och tro det eller ej han slutar genast att fjanta sig utan böjer sig i smärta.
Jag vill hjälpa folk precis som min pappa och även fast det bara är en person så vet jag att det gör skilnad med att bara säga hej till någon som ser ensam ut.
-"Tack"Säger tjejen och tar på sig sin keps när vi går där ifrån.
Hon klär sig som en kille men hon passar i de stilen och hennes gröna ögon lyser när hon säger tack.
-"Det var så lite"Säger jag och hon ler innan hon försvinner bort i skolan.
Jag går bort till mitt skåp och när jag tar ut mina grejer känner jag hur någon puttar till mig och jag vänder mig om och ser en kille stå där det är samma kille sen innan på bussen.
Han har samma ögonfärg som...
Jag vet inte vad hon heter tjejen från nyss.
-"Se dig för"Väser han och jag ser hur han granskar mig och väntar på att jag ska säga något.
-"Om du inte märkte det var det du som putta mig och du ska inte säga något"Säger jag och han ser förvånad ut men döljer det snabbt.
Jag kanske inte gav han det svaret han ville.
-"Jag har skåpet under så flytta på dig"Säger han och jag ler lite mot honom.
-"Du får vänta på att jag ärklar"Säger jag och stänger mitt skåp och går därifrån och känner hans blick i ryggen.
Ärligt?
Han var snygg.
Men han verkar som en av dom här killarna du inte skulle vilja ta hem och vissa för mamma för hon skulle flippa!!!
När jag kommer in i klassrummet finns det massa lediga bänkar men jag hittar endå mig själv sittande längst ner i klassrummet vid fönstret.
Det är kladdat på bänken mycket mer än dom andra och handstilen är samma på varje ord som är skrivet.
Det som förvånar mig är att det står inget elakt utan mest vackra saker som:

I know you've never loved the sound of your voice on tape
You never want to know how much you weigh
You still have to squeeze into your jeans
But,
You're perfect to me

Min blick följer alla ord som står skrivet på bänken och jag märker att varje person som kommer in i rummet tittar på mig men dom säger ingenting.
När det gått 15 minuter av lektionen kommer den grön ögda killen in och lärare suckar men säger inget.
Alla vänder blicken mot mig och jag kan se hur han killen glor på mig och kommer mot mig.
Oj jag tror jag satt mig på fel plats.
Men jag gillar att titta ut.
-"Det där är min plats"Säger han tyst och lite agresivt som om jag skulle flytta på mig.
-"Jag ser inte ditt namn på det"Säger jag och höjer ögonbrynet och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att han log en aning.
Utan att säga i mot sätter han sig ner bredvid mig och jag fortsätter att titta ut och lyssna samtidigt.
Läraren pratar om samma sak som på min förra skola så jag kan det redan.
-"Miss Black lyssnar du ens på vad jag säger?"Frågar läraren och jag tittar upp på henne och hon ger mig det onda ögat.
-"Vem skrev You say that you love rain, but you open your umbrella when it rains.You say that you love the sun, but you find a shadow spot when the sun shines.You say that you love the wind, but you close your windows when wind blows.This is why I am afraid, you say that you love me too?"Frågar hon och jag möter hennes blick och jag ler en aning snett mot henne och alla börjar skratta.
-"Shakespeare, William Shakespeare."Säger jag och alla slutar genast att skratta och läraren ser sur ut och åter går genast med vad hon gjorde.
Oj det här kommer bli svårare än jag trodde.
Aldrig har jag kommit till en skola där lärarna beter sig som här eller eleverna för den delen.
Jag rent ut sagt plågar mig igenom lektionen för var tredje minut så frågar läraren mig om jag lyssnar.
Varför litar dom inte på mig?
Aldrig har jag var på en skola eller någonstans över huvudtaget där folk inte litar på mig.
När klockan ringer ut så skyndar jag mig ut och ser hon tjejen från tidigare och skyndar mig fram till henne.
-"Jag fick inte ditt namn jag är Cassandra du kan kalla mig Candy,Cassie eller Cas"Säger jag och hon tittar på mig och ett litet leende formas på hennes läppar.
-"Amile men du kan kalla mig Ami elle vad du vill"Säger hon och jag nickar.
-"Vad har du nu jag har So"Säger jag och det vissar sig att vi har samma klass.
Jag kan inte undvika att se dom små röda märkena över hennes armar när hon tar ut sin so bok och hennes tjocktröja glider ner lite.
Jag nämner inget om det för tro mig jag har dom också.
Under alla mina armband så finns det enormt många.

------------------------------------------

Här är kapitel 2 

5+ till nästa <3