Harry:

Jag läser smset om och om igen tårarna bara stömmar ner för mina kinder.
Jag har förstört allt bara för att jag var för feg för att ställa mig imot magmentet.
-"Säg inte att jag inte varnade dig"Sa Louis när jag berätta för honom...
Han är fortfarande arg och jag förstår honom jag missade hans födelsedag och han är min aldra bästa vän.
Jag lägger ner telefonen för första gången på 2 timmar det enda jag gjort är att glo på det där smset och hoppats på att det på något magiskt vis skulle försvinna men det gjorde det inte.
Det enda som hände var att jag fick svårt att andas pågrund ut av tårarna.
Jag lägger huvudet i händerna och alla minnen tillsammans med Naomi blixtrar förbi alla dom gångerna jag sett henne tävlingsåka och när hon vunnit kysst mig så där överlyckligt med det där leendet.
Alla gånger jag vetat att jag vart anledningen för hennes underbara leende.
-"Harry hur är det med dig?"Frågar Liam...
Den enda av killarna som faktiskt fortfarande pratar med mig som om jag inte var dum i huvudet.
-"Skit Liam jag sabbade allt"Säger jag och vissar han telefonen.
-"Det ser inte så bra ut om du frågar mig"Säger han och jag suckar klart det inte ser bra ut jag blev precis dumpad på ett sms men vad hade jag väntat mig att hon skulle vänta tills jag kom hem om någon vecka hon skulle aldrig klara av att prata med mig.
Ett telefon samtal? Snälla hon tål mig inte och vill säkert inte höra min röst och töntiga förlåt.
Jag tar upp min mobil som Liam lagt ner på bordet och slår in Naomis nummer jag måste bara få höra hennes röst en enda gång till.
Det går ett tag innan jag hör hur någon svarar.
-"Det nummret du önskas nå är inte i bruk"Säger en mekanisk röst och där just i den sekunden bryter jag i hop totalt jag kommer ALDRIG ha en chans att se henne igen..
Visst jag vet var hon bor men vad hjälper det hon kommer inte snacka med mig bara för att jag sitter utanför hennes dörr hela dagarna och om hon gör det är det för att be mig gå.