17/1-11

Kära Någon!

Jag börjar inse att du inte kommer komma tillbaka. Jag kommer inte få vara i din varma famn längre. Jag kommer inte få sitta mot din varma kropp och bara sitta och mysa.
Jag vet att det är fel att tänka men kanske det var meningen att det skulle bli så här kanske det var meningen att jag skulle dö i min ensamhet för alla vet att jag kommer dö ensam.... Alla säger alltid att jag inte ska låta min sjukdom ta mitt liv i från mig... Kanske jag inte ska låta den ta mitt liv..
Jag kan ju lika gärna göra det åt den så att den slipper ödsla tid på mig. Det kanske skulle vara bättre utan mig du skulle kanske vara lyckligare du skulle aldrig blivit indragen i det här. Min mamma skulle aldrig vara tvungen att bo hos min mormor och morfar för att hon inte klarar av att se mig döendes. Min pappa skulle inte lämnat oss... Alla doktorer skulle kunna hjälpa mer viktiga personer som har ett viktigare liv än jag. Dom skulle kunna fokusera på dom personerna som alla faktiskt bryr sig i.
Nu sitter jag här på golvet i mitt badrum och skriver samtidigt som jag har den lilla asken med dom små vita sömn pillrerna i. Jag vet att om jag tar för många så kommer det vara slut och då kommer ingen behöva bry sig mer i mig. Ingen kommer någonsin att veta att det var dom som tog mitt liv. Alla kommer tro att jag gav upp till cancern.
Så jag antar att det här är hej då. Och jag antar att det här är sista gången du hör något från mig.
Jag älskar dig!

-Diana