8/1-11

Kära Någon!

Jag vaknade med den här hemska känslan i bröstet i morse jag fattade först inte vad det var men så fort jag gick ut i köket så visste jag att du visste.Du satt vid köksbordet och titta med tomma ögon på brevet från min doktor som jag glömt ta bort sen i går morse.
Du kom över i går kväll och somnade bredvid mig... Jag kunde känna hur du var besviken på mig när du tittade upp på mig. Jag visste att det inte skulle sluta bra men jag hade aldrig väntat mig att du skulle rest dig upp och skrika på mig att jag skulle berättat. Tydligt kunde jag se att du var arg på mig och jag hatade känslan av att veta att du var arg på mig. Sättet dina bruna underbara bruna ögon nästan var svarta av ilska var skrämande.
Du skrek innan du bara försvann du lämnade mig där med tårarna rinnande ner för mina kinder helt ensam. Men jag antar att jag kanske förtjänade det ganska mycket. Jag skulle ha berättat för dig!
Nu sitter jag här helt ensam i mitt hus som är alldeles för tyst för en person. Min mamma är hos min mormor och morfar för att hon klarar inte av att veta att jag är döende för alla vet det. Det är inte mycket tid kvar innan jag inte finns mer. Men kanske jag förtjänar det då du säkert hatar mig nu när du vet saningen om mig.

-Diana