Jag drar på mig min svarta och röda Pierce The Veil tjocktröja då det är alldeles för kallt för att bara gå i T-Shirt. Min mamma sitter nere i bilen och väntar på att jag ska bli klar, jag vet att jag sa att det bara skulle ta någon minut men helt ärligt jag vill inte se helt död ut och jag vill inte ha förmycket smink, det tar tid att vara redo att kunna gråta igen. Jag tror det var en av de sakerna som jag inte tänkte på när jag bestämde att jag skulle se dem båda gångerna som dem var i London.

Jag drar på mig mina slitna ljusgröna converse och skyndar ut till bilen, mamma ler när hon ser att jag är redo. Mitt hår sitter i en slarvig tofs då jag märkte i går att när jag har utsläppt så hamnar det i ansiktet på mig något som inte är bra alls.

Min mamma kör mot arenan som jag besökte samma tid igår, samma känsla som i går börjar sprida sig i min mage och jag kan inte låta bli att le ju närmare arenan vi kommer något som får min mamma att skratta.

-”Var inte lika sen som igår för Galax blev så orolig när du var borta så länge” Säger mamma något som får mig att skratta en aning, oh min lilla Galax.

Jag stänger igen bildörren och börja gå mot arenan där det redan står en massa människor. Jag känner mig en aning ensam nu när varken Cher eller Demi är här, jag vet att det var planerat att jag skulle gå ensam men nu när jag vet hur det känns att ha någon att dela glädjen med så känns det annorlunda.

Jag känner en arm hamna i min sida något som får mig att av reflex sätta handen där och vända mig om.

-”Förlåt jag är så ledsen det var inte meningen” Säger killen som står där och fortsätter att bli en aning knuffad på av andra killar. Hans blå hår och tatueringar får honom att se ut som många andra här, men det är något med det lilla leende på hans läppar som får honom att sticka ut.

-”Det är okej.” Säger jag och ger honom ett litet leende, just då så puttar en äldre man till mig så jag snubblar framåt.

-”HEJ DU SE DIG FÖR!” Skriker killen framför mig till honom något som får mig att le en aning, killen som nyss själv blivit inknuffad i mig skriker på en man för att han putta till mig. Mannen lägger inte märke till honom något som får honom att ge ifrån sig en irriterad suck, jag kan inte låta bli att le åt honom.

-”Tack.” Säger jag och han ler mot mig, jag vet inte hur länge vi bara stod och log mot varandra men jag vet att det inte alls kändes som om det var någon lång tid alls.

-”Niall jag har letat överallt efter dig! Du bara försvann!” Säger en kille med lila hår och en läppring som är en turkosblå metallicfärg, väldigt annorlunda men på ett bra sätt om man frågar mig.

-”Förlåt Louis jag blev lite distraherad” Säger killen som jag antar måste vara Niall. Niall har ett leende på sina läppar samtidigt som han pratar med den här Louis killen men han släpper mig inte med blicken, han biter lite i sin svarta läppring något som jag inte kan låta bli att titta på då min blick genast hamnar där.

-”Oj förlåt, hej jag är Louis” Säger killen och sträcker ut sin hand mot mig för att skaka den, jag gillar hur han är väldigt trevlig, han påminner mig en aning om Harry men ändå inte.

-”Hej jag är Dailynn trevligt att träffa dig.” Säger jag till honom men jag kan inte riktigt fokusera på honom när Nialls blåa ögon följer mig, jag kan bara fokusera på hur han följer mitt varje steg som jag tar, jag gilla hur han tittar på mig. Det är som om han inte bryr sig i vem som märker att han tittar på mig något som får mig att le en aning.

Jag pratar ett tag med Louis men Niall säger inte särskilt mycket, men det känns inte som om han riktigt behöver säga något då när våra blickar möts så känns det som om vi har ett hemligt samtal som bara vi förstår, det är svårt att förklara men det är annorlunda på ett bra sätt, jag är inte van vid det men det känns som om inget kan få mig att vilja titta bort.

När dem äntligen öppnar dörrarna in till arenan så känner jag Louis arm slängas runt min axel och han eskorterar mig in i arenan, där en massa personer redan puttas för att få en bra plats. Jag hade inte tänkt att puttas så mycket idag, då jag fick en väldig massa blåmärken igår och att få fler är något som jag gärna vill undvika. Niall ser lite obekväm ut med alla människor och Louis ser en aning orolig ut, han ger den blå håriga killen en orolig blick nu och då.

-”Jag hoppas det är okej om vi inte trängs så mycket, Niall är en aning klaustrofobisk” Säger Louis och tittar på mig som om han hoppas på att ja ska säga att det är okej.

-”Det är helt okej, jag är en aning öm sen jag var här i går och skulle gärna undvika en massa vassa armbågar” Säger jag och skrattar ett litet skratt något som får Niall att titta på mig med ett leende. Hans leende får hans tatuerade figur att se så barnslig ut, han ser liksom ut som ett litet barn som fått precis vad dem önskat sig, jag gillar hans leende. Det är vackert, riktigt vacker.

Jag håller Nialls blå blick med min och kan inte låta bli att låta en rodnad spridas över mina kinder, han är något annorlunda mot alla andra personer som jag träffat, det är som om vi inte behöver prata för att konversera med varandra, det är något jag inte känt med någon annan tidigare.

----------------

Jag säger bara en sak! jag är så glad att jag börja uppdatera igen ordentligt!!!

Kommentera