11 september 2001

-”Pappa älskar dig, ha en bra dag i dag okej?” Jag nickar åt min pappa som sitter hukad framför mig. Han verkar nöjd med mitt svar då han reser sig upp och kysser min panna innan han går tillbaka till taxin som väntar på honom.

Jag går in i klassrummet och börjar ha min första lektion, jag är inte så koncentrerad då jag alltid vart en av dem här personerna som försvinner in i min fantasi. Många säger att det är dåligt för en 7 åring att göra men mamma och pappa säger att det bara gör mig ännu mer speciell än vad jag redan är. Min pappa har alltid sett till att jag behandlas som en prinsessa, min pappa är min hjälte och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom.

Jag vet inte vad klockan är men jag väcks från min dagdröm av att min lärare skriker, jag följer hennes blick ut igenom fönstret och ser hur ett stort moln av svart rök kommer från en av de stora byggnaderna längre bort. Jag känner hur paniken växer för jag vet att mina föräldrar jobbar i dem där byggnaderna.

Alla i min klass börjar att virra runt som yra hönor men jag sitter helt stilla och tittar ut genom fönstret och försöker att fokusera på vad som händer. Jag vet bara att jag hoppas att min pappa är okej.

Ett skrik kommer från mig när jag ser hur ett plan åker rakt in i den andra byggnaden. Det är som om hela mitt liv bryter ihop, jag känner hur min kropp sakta vaknar till liv och hur paniken reser sig i hela min kropp, vad gör jag om min pappa är där inne och inte kan ta sig ut. Jag  känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder och jag försöker att andas normalt men det blir svårare och svårare för varje andetag som jag tar, det är som om varje andetag jag tar blir tyngre och tyngre, det känns som om jag inte kan fortsätta andas.

~*~*~*~*~

Jag öppnar mina ögon och min blick möts genast av min mamma som står med rödgråtna ögon, hon ser helt förstörd ut och det är då jag minns vad jag såg tidigare. Jag tittar på henne med paniken i ögonen och söker runt om i rummet för att se om min pappa sitter någonstans. Varför är han inte här än? Han brukar alltid vara här när något händer med mig. Han är alltid här och berättar för mig att allt kommer bli okej.

-”Mamma, vart är pappa?” Frågar jag henne och hennes ögon fylls av tårar och jag känner hur en klump börjar skapas i halsen på mig, varför gråter mamma? Vad är det som har gjort henne så ledsen? Var är pappa?

-”Jag vet inte älskling, jag vet inte” Säger hon till mig och jag kan se att hon är orolig för pappa, jag har alltid haft det lätt att läsa mina föräldrar särskilt min mamma, min mamma är som en öppen bok.

Min mamma tar min hand och vi börjar göra vår väg från skolsköterskans kontor, jag inser att min mamma måste ha planer på att ta mig hem då hon leder mig mot de stora dörrarna, jag protesterar inte ens då jag aldrig riktigt trivts i skolan.

Min mamma kallar på en taxi och säger namnet på vår gata och vi kliver in i taxin. Jag kan se hur mamma tittar på sin telefon stup i kvarten som om hon vill att den ska ringa… eller så kanske hon inte vill att den ska ringa.

När vi kommer hem så gör mamma ingenting annat än att sitta framför teven med tårar fallande från hennes ögon. Hon gråter så himla mycket att jag är tvungen att gömma mig uppe på mitt rum för att jag är rädd att hon ska bli arg annars. Min mamma har alltid vart känslig men min pappa vet alltid vad han behöver göra för att få henne på bättre humör.

Jag sitter och bläddrar genom mina böcker när jag hör hur telefonen ringer. Jag reser mig upp och går försiktigt ut genom hallen och sätter mig på det femte trappsteget uppifrån. Jag kan höra hur min mamma går över till telefonen och svarar.

-”Wickon?” Svarar hon och jag försöker att inte skratta åt hur hon alltid varar i telefon med vårat efternamn, det gör pappa också.

-”Nej… Nej nej nej.” Jag kan höra hur hon börjar hulka när hon nästan skriker ut ordet om och om igen. Jag kan inte låta bli att börja gråta själv.

-”INTE DAVID!!!” Gråter hon hysteriskt och jag hulkar när jag hör mamma säga min pappas namn. Jag hör hur hon lägger på och sjunker ner mot väggen samtidigt som hon hulkar högt. Med små rörelser reser jag mig upp på mina små ben och går ner och ser henne sitta med huvudet i knäna, hon skakar och jag antar att hon gråter mycket.

-”Mamma..” Viskar jag fram och lägger en hand på hennes axel, hon tittar upp på mig och drar in mig i en kram. Jag håller henne tajt och hon viskar mitt namn om och om igen samtidigt som hon kysser min panna.

-”Min älskade lilla Dailynn” Viskar hon och håller mig nära så att jag kan höra hennes hjärta bulta…

Det jag inte viste då var att jag förlorade min pappa den dagen i 9/11, det jag inte viste då var att min mamma fick ett samtal om att dem hade identifierat honom som ett av offren av 9/11.

Jag viste inte att jag hade förlorat min hjälte jag viste ingenting förens när dem sänkte ner honom i jorden en vecka senare.

-----------------------

Hoppas ni gillar prologen till We See What We Want. Ni kommer inse varför Pierce The Veil och Sleepigng With Sirens är på bilden som jag använder som header.

Kommentera :)

kapitel 1 kommer på torsdag klockan 16:30

Sen kommer jag fortsätta uppdatera Tisdagar, Torsdagar och Söndagar klockan 16:30