Jag kliver ut ur planet med en suck av lättnad. Det känns som en tyngd har lyfts från mitt bröst nu när jag äntligen står på marken. Jag har alltid haft problem med att flyga men det är inget ovanligt för mig. Jag är uppväxt med att ha problem. När jag var liten så föddes jag rent ut sagt halvt död. Min tvilling syster klara sig bra i alla fall… Eller det var vad vi alla trodde fram tills hon var 15. Det var då som hon hamnade på sjukhus i flera månader. Hon är bra nu i alla fall.

Min mamma var orolig med att låta mig åka till London själv för att bo här i fyra år. Hon är rädd att något som hände min syster kommer hända mig. Men jag har vart på koll flera gånger och jag lovade mamma att gå varje månad så hon har inget att oroa sig för. Plus så har jag ju medicin med mig om jag någon gång får det svårt att andas. Inte för att jag har behövt använda den sen jag var nio men bara om i fall att.

-”Where to?” Frågar taxi chauffören när jag sätter mig i taxin. Jag berättar adressen till skolan där jag har ett rum med en rumskompis väntade på mig. Jag hoppas jag får någon som jag faktiskt kan vara vän med… Inte lika bra vän som med Annie förstås men någon som jag kan stå ut med i fyra år. Jag skulle dö om jag var tvungen att dela rum med någon som jag inte gillar.

Jag lutar mitt huvud mot fönstret och känner hur den kalla rutan tar emot mitt huvud. Det är ganska kyligt men det är något som jag kan stå ut med.  Försiktigt sluter jag mina ögon. Det har vart en alldeles för lång resa för att jag ska vara bekväm med den.

-”We´re here” Säger Chauffören efter en dryg halvtimme. Jag betalar honom innan jag tar min väska och börjar gå mot den stora byggnaden framför mig. Den är gjord av tegel och har en gammal klang till sig. Jag skulle ha tyckt att det var läskigt om det inte vore för alla ungdomar som springer runt med leenden. Vad gör ens alla ute nu klockan är ju nästan halv ett? Borde de inte sova?

Med försiktiga steg går jag igenom skolan för att ta mig till mitt rum. Jag fick alla mina grejer skickade till mig när jag fortfarande var kvar i New York.

Snabbt hittar jag till mitt rum och låser upp dörren. När jag kliver innanför dörren möts jag av ett par bruna ögon med överdrivet mycket smink runt om. Jag tittar över flickan som står framför mig och rynkar näsan lite åt hur hennes hår ser ut att vara sönder plattat. Hon skulle kunna vara så mycket finare om hon inte såg ut som en över använd barbie.

-”What are you doing here?” Frågar hon i en extrem hög röst som får mina öron att ömma. Jag gillar verkligen inte den här tjejen, hon verkar så plastig… Kan man vara plastig utan att vara gjord av plast? Tydligen.

-”I live here” Säger jag till svar och hon tittar mig uppifrån och ner innan hon rynkar näsan. Hon vänder sig bort från mig och tittar sig själv i spegeln.

Då ena sängen redan är tagen av henne så lägger jag ner min väska på min säng. Japp jag har bara en väska och jag ska vara här jätte länge. Min mamma lovade att hon skulle skicka mina andra grejer senare så jag slapp ha allt på planet. Något som var en lättnad för mig då jag inte vet hur det skulle ha gått om jag var tvungen att ta mig runt på en flygplats men alla väskor jag skulle behövt.

-”There is a party a little bit down the road, are you coming with me?” Jag tittar på henne och funderar ett tag. Kanske ett party är precis vad jag behöver. Jag lovade ju Annie att jag skulle ha kul och leva lite. Kanske jag ska göra det bara för att kunna säga att jag faktiskt levt lite.

-”Okay” Svarar jag och ler mot henne och hon har ett leende på läpparna. Utan att säga ett till ord till mig börjar hon göra sig i ordning och jag gör detsamma. Då jag alltid tyckt att alla ser alldeles för nakna ut på fester så tar jag på mig ett par svarta tajta jeans och en mörk lila munktröja. Visst det är en fest men jag har ingen lust att gå i något som får mig att se ut som om jag är desperat. Jag vill bara att mina fyra år här ska gå fort så jag kan få åka tillbaka till Annie.

Jag följer min rumskamrat som jag för övrigt fått reda på heter Natalie ner till ett hus där massa ungdomar är. Genast känner jag att jag inte borde vara här. Natalie försvinner med någon kille så fort vi kommer fram till huset.

-”Hello beautiful” Säger en röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser en kille med smutsblont hår och gröna ögon stå där. Han kan knappt stå rakt något som får mig att inse att han inte är nykter. Försiktigt tar jag mig ifrån honom i hopp om att hitta någon som inte alls är lika packad som han. Men till min otur så är typ alla lika packade som han.

Efter kanske några timmar så ser jag hur en kille med brunt näst intill svart hår kliver in i huset. Han har en svart t-shirt och svarta tajta jeans. Jag skulle ljuga om jag sa att han inte såg bra ut för han ser bättre än bra ut. Han ser ut som något himlen skulle spytt ut.

-”It´s Malik, what are he doing here? ” Hör jag folk fråga runt och jag undrar vad det är för speciellt med honom, efter som alla verkar vara så himla intresserad i honom…

-”WHAT ARE YOU DOING HERE!” Ropar en kille till honom innan han går fram. Jag ser att det är samma kille som kallade mig beautiful tidigare.

Runt omkring mig hör jag hur folk drar efter andan och tittar på de två pojkarna eller ska jag säga männen framför dem.  Man kan tydligt se hur de ut byter blickar innan killen med det smutsblonda håret springer ut från huset. Konstigt.

-”Stop looking at me.” Säger killen och alla tittar bort från honom.. Okej så jag kanske lät min blick ligga kvar på honom. Hans röst lät som om han skulle kunna döda vilken person som ens våga kolla på honom. Men det skrämmer inte mig.

Han tittar runt och möter min blick. När jag tittar in i de bruna ögonen så känns det som om hela min värld stannar. Han har de mest vackraste ögon jag någonsin sett.

Utan att säga ett ord så vänder han sig om och går ut ur huset. Alla fortsätter som om ingenting har hänt, och jag börjar ifråga sätta mig om jag verkligen såg honom framför mig. Kanske det bara var något min fantasi gjorde upp. Men varför skulle den det?

-”Oh my god, I can´t believe that he let you go. I saw how you looked at him. He never let anyone look at him.” Kommer Natalie fram och säger till mig. Hennes hår är rufsigt och hennes kläder sitter inte alls lika fint på henne som de gjorde innan hon gick hitt. Jag är inte säker på att jag vill veta vad hon har gjort. Om jag visste det så skulle jag säkerligen spy.

-”I think I just going to head home.” Säger jag och hon nickar. Jag lämnar henne där och letar min väg till dörren. Hela tiden känner jag hur folk tittar på mig, något som jag tycker är obehagligt då jag hatar att vara i centrum. Jag trivs bäst i skuggorna där ingen tittar på en. Men det verkar som om det håller på att ändras.

--------------------------------------------------------------

här är första kapitlet hoppas ni gillar det :)

2+ TILL NÄSTA!