Med ett litet leende tittar jag på texten som har formats framför mig på dataskärmen, min historia om hur jag träffade Zayn och hur jag hade honom i några månader. Jag hittade honom tack vare mitt hjärta och förlorade honom alldeles för snabbt.
Jag har många minnen med Zayn hur han brukar hålla min hand och berätta hur vacker jag va.
Nu sitter jag har som 27 år gammal på ett sjukhus och diagnoserad med Cancer. Jag har själv valt att sluta med min behandling då det inte funkat de senaste året. Jag blir svagare och svagare för varje dag som går, men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för att dö. Jag kommer kunna vara med Zayn igen.
Jag minns när jag fick ett samtal av Niall natten då Zayn dog, hur Niall berättade hur Zayn blivit utskickad tillsammans med Jace att döda en person. Men de hade blivit överaskade och det slutade med att både Zayn och Jace föll tillsammans med den personen som de skulle döda. De dog för sitt jobb.
Jag minns hur mina tårar brukade rinna jämt men nu är det inte alls lika ofta som jag låter dem rinna.
Jag lägger ifrån mig datorn och lägger mig ner. Jag tittar upp i taket och inser att jag är redo, jag är redo att dö och träffa Zayn igen. Jag är redo att få mitt lyckliga slut.
"I'm ready to leave everything behind." viskar jag innan jag sluter mina ögon.

***

Linda står i dörren och tittar på den unga kvinnan som tagit sina sista andetag. Hon har vart Nancys hjälp genom hennes sista dagar i livet. Hon har sett hur Nancy skrivit och skrivit på sin dator.
Med ett försiktiga steg kliver hon in i rummet och koplar bort alla maskiner från Nancy. Hon tar upp datorn och ser texten som står på den. Hon minns hur Nancy sa att hon ville att alla skulle få veta hennes historia med Zayn.
Linda läser igenom Nancys ord och hennes ögon är tårögda när hon kommer till den sista meningen som Nancy skrivit i sin epilog.

"När jag sluter mina ögon är jag redo att se dig igen."

-----------------------------------------------

Vad tycker ni?

Skriv vad ni gillade mest med den här fanfiction!

laddar nog upp behind the mask senare i kväll!

-"Hi beautiful" Säger Zayn så fort jag svarar något som får mig att le, jag älskar det när Zayn kallar mig Love eller Beautiful och han vet det.
-"Hi Bad boy" Säger jag och han skrattar. Japp jag har börjat kalla honom bad boy bara för att det är vad alla säger att han är. Natalie försöker varna mig om vilken Bad Boy Zayn är varje gång jag är inne i mitt rum, en av anledningarna varför jag inte är där så ofta längre... En annan anledning kan vara att jag gillar att vakna upp i Zayns armar mer än att vakna upp till att Natalie klagar på hur jävla bakfull hon är.
-"How are you love?" Frågar Zayn mig och jag kan höra hur han flyttar runt sig lite. Jag kan se framför mig hur han går ner för någon gata i LA eller flyttar runt sig i hans hotellrum.
-"I´m good... But I miss you, how are you?" Frågar jag och tittar upp mot himlen och får lite av snön i ansiktet. Jag försöker att få bort det kalla frysta vattnet från mitt ansikte utan att dra med min vantklädda hand, men lyckas inte.
Jag hör ett litet skratt något som får mig att inse att Danielle fortfarande står framför mig, jag hade faktiskt väntat mig att hon skulle lämna mig till att prata med Zayn som alla andra har gjort den senaste veckan då han har vart borta. Ni annar inte hur ofta jag har sett saker med Louis och Harry som jag inte vill se, de har lämnat mig när jag snackat i telefon och sen när jag letat efter dem hittat dem i ett sovrum där de gör något som jag helst inte vill tänka på.
-"I'm okay, I miss you to" Svarar Zayn och jag kan höra att han ler, det är en av sakerna jag har lärt mig. Jag har lärt mig att höra i Zayns röst om han ler eller om han döljer något för mig. Zayn säger att det är bra men jag tycker inte det är så bra. För hur kul är det om jag hör att han döljer något för mig, jag vill inte att han ska dölja saker för mig.
Men på senaste tiden så har Zayn varit så mycket mer öppen med mig.
-"When are you coming back?" Frågar jag och är nästan rädd för vad svaret ska vara, jag gillar inte att vara ifrån Zayn. Jag känner mig ensam och tom utan honom och jag gillar inte den känslan!
-"I don´t know love, you know I would tell you if I did" Svarar han och jag kan höra att han talar sanning.
Jag tittar upp på Danielle och hon visar att hon tänker gå men att jag kan ringa henne, hon är så himla snäll mot mig. Jag undrar hur det är mellan henne och Liam nu, jag har inte hört så mycket om dem men det går rykten om att dem är tillsammans igen. Men jag är inte säker då det också gått rykten runt att han dejtat en tjej men att det är över mellan dem nu. Egentligen bryr jag mig inte så mycket så länge dem är lyckliga.
-"How is work?" Frågar jag och vet att Zayn inte gillar att prata om sitt jobb. Men han vet också att han måste berätta för mig så att jag inte ororar mig för honom, jag bryr mig inte i att han säger att han är en stor pojke och kan klara sig själv, allt jag bryr mig i är att han är okej. Visst han dödar massa människor men han kan också bli skaddad och jag gillar inte tanken på att han ska vara skaddad.
-" I haven't killed anyone sense I met you" Säger han och jag ler, han säger samma svar varje gång. Jag gillar att höra det, jag gillar att veta att han inte gjort det sen han träffa mig. Men jag vet att en dag så kommer han inte kunna säga det längre, han kommer säga att han dödade någon och jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera på det. Hur är det meningen att du ska reagera om du får veta att din pojkvän dödar folk.
-"Are you hurt?" Frågar jag honom och är väldigt osäker på vad jag ska få för svar. Zayn svarar oftast att han är okej men det har hänt att han berättat att han har ont efter att ha slagits med någon.
-"I'm alright, I haven't been working today so nothing has happen sense last night" Säger han och det får mig att le. Jag gillar att veta att han inte har vart i något trubbel under dagen, Zayn betyder alldeles för mycket för mig för att det ska vara bra för mig.
-"What have you done today?" Frågar jag och jag kan höra han skratta lite.
-"Sleeping and been out in LA" Svarar han och jag kan föreställa mig Zayn i solljuset av LA.
-"What have you been doing?" Fortsätter han och jag berättar om hur jag läst och sen bestämmt mig för att gå en sväng till affären för att köpa bindor för att jag har mens och att jag är påväg hemifrån det nu. Zayn och jag tycker inte riktigt att det är pinsamt att snacka om det då det är fullständigt naturligt att jag får mens en gång i månaden.
-"Does it hurt?" Frågar Zayn och jag inser att han pratar om mensvärk, jag har haft det ett antal gånger tidigare med Zayn och han vet att när jag har mensvärk så har jag det verkligen.
-"It doesn´t hurt that bad anymore, it was worse in the morning" Svarar jag och Zayn säger att jag skulle ha ringt honom och hatt han inte bryr sig i vad klockan är, utan att han alltid har tid att prata med mig och få mig att le.
-"Thank you" Säger jag samtidigt som jag öppnar dörren till Zayn och Harrys rum. Japp jag spenderar den mesta av min tid inne i deras rum då Harry oftast är hos Louis och Zayns säng luktar som Zayn. Det är en blanding mellan Zayn och cigaretter. Han röker inte alls lika mycket längre och han försöker verkligen att sluta. Jag är så stolt över honom.

-----------------------------

Den här är snart slut jag har skrivit klart hela och skulle vilja ha eran hjälp med ett tjej namn till min andra fanfiction som kommer efter den här. Så har du något förslag Kommentera det eller dem ni kan kommentera hur många namn som ni vill! Jag kommer lotta från min lilla Jar of Names sen vilket namn det blir!

December

Jag tittar ut på det snöiga landskapet som är utanför skolan. Det har snöat under natten och jag kan inte låta bli att le. Jag älskar snö och har alltid gjort. Okej så jag kanske hatar det ganska mycket för att det är kallt och blött. Men jag älskar hur vacker snön är, jag gillar hur den lägger som ett vit täcke överallt.
Med en suck vänder jag min blick tillbaka till tavlan och inser att läraren fortfarande pratar om samma gamla saker som förra veckan. Jag börjar tro att hon är gammal då hon går igenom detta om och om igen. Själv säger hon att det är för att vi måste verkligen lära oss det här. Men jag tror inte hon vet att vi redan lärt oss det här.
-"Tell me when she is done" Säger Zayn och lägger sitt huvud mot min axel, jag ler lite åt hur gullig han är. Ingen annan än jag har sett honom så här, det är en sak som jag gillar med honom att han vågar visa denna sida för mig.
-"You know that people are watching you right?" Säger jag till Zayn då hans ögon är slutna och jag vet hur lite han gillar när folk glor på honom. Han gillar inte att folk ser den här sidan av honom, jag förstår inte riktigt varför men jag tänker inte ifrågasätta honom, jag låter honom vara precis som han vill.
-"Tell them to stop" Mumlar han och jag ler lite för både jag och Zayn vet att jag inte kommer att göra det, och att han kommer låta dem glo bara för att han är för trött för att bry sig.
-"You know I'm not going to do that" Säger jag och ett leende sprider sig på hans läppar.
-" I know I just like hearing your voice" Svarar han något som får mig att känna mig helt varm. Zayn kan få mig att känna så mycket olika saker utan att han behöver tänka på det.

***

Jag drar jackan närmare mig och tittar upp mot himlen, undra om Ofelia mår bra? Jag har inte hört från någon av min familj på flera veckor något som är väldigt ovanligt för att vara min familj.
-"Hi are you okay?" Frågar en röst. Jag tittar mot dit jag hör rösten och ser Danielle stå framför mig med en mössa nerdragen över öronen, hon ser gullig ut. Hennes lockar är i två stycken toffsar som ligger perfekt mot hennes svarta jacka, varför kan inte jag se lika bra ut som henne? Jag tittar ner på min slitna grå jacka och mitt hår som ligger över mina axlar i ett enda fågelbo. Om jag inte hade haft på mig min röda mössa så skulle det se ut som jag gick runt med världens fågelbo på huvudet.
Jag färgade mitt hår för ett tag sen så det är i en mörk brunfärg med ljusbruna slingor. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det men det är helt okej för tillfället. Zayn sa att han gillade det, att det fick mig att se annorlunda ut men ändå inte. Jag gillar hur Zayn kan säga precis de sakerna jag behöver höra.
-"Hi Danielle, yeah just thinking" Svarar jag henne med ett leende, det är svårt att le då jag är ganska säger på att det skriker fejk om mitt leende. Jag är inte okej men det är inget som jag vill prata om.
Jag har inte hört från någon i min familj på veckor och Zayn är i USA för att "jobba". Jag vill inte ens veta vad han ska "Jobba" med i USA. Jag försöker att bortse att Zayn faktiskt dödar folk men jag vet att jag inte kan skjuta undan det från mig för evigt, men för tillfället är det precis vad jag gör.
-"Are you su..." Danielle blir avbruten ut av att min telefon börjar ringa, jag känner tydligt igen ringsignalen all you need is love. Ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser att det är Zayn som ringer.
-"I´m sorry I have to take this" Säger jag till Danielle, jag tror att hon kan se hur mina ögon lyser upp utav att Zayn ringer mig för att hon ler mot mig. Det är inte ett dit tvingat leende, nej det är ett varmt leende som får mig att inse att hon tycker att det är okej att jag svarar telefonen.

---------------------------------

Fick min skiva med The Vamps så jag har lyssnat på dom hela tiden som jag skrivit detta!

Jag vill bara dela med mig hur lycklig jag är! JAG FICK ETT A PÅ ETT LÄSFÖRSTÅELSEPROV SOM ÄR BASERAT PÅ GAMMLA NATIONELA PROV!!! min lärare sa att om jag gjorde lika bra ifrån mig nästa år i 9an så har jag goda möjligheter!

Zayn drar sina fingrar igenom mitt hår och jag hummar lågt när han lämnar små lätta kyssar över min hals. Jag skrattar till lite då det kittlas lite.
-"You are so Beautiful Nancy" Säger Zayn och tittar mig rakt in i ögonen, allvaret som hans ögon håller får mig att vilja sjunka in i hans armar och aldrig flytta på mig. Jag älskar att vara nära honom.
-"I think... I think I love you" Säger jag och inser inte vad jag sagt förens orden redan lämnat min mun. Jag tittar på honom och försöker urskilja alla hans ansikts utryck. Men det är väldigt svårt att urskilja något ur ett känslolöst utryck.
Jag tittar snabbt bort från honom och försöker ta mig upp.
-"Don´t go" Säger han och drar mig närmare honom och håller sina armar tajtare om min midja.
-"I love you Nancy it´s not that it´s just I'm surprised you love me to. You are the first person that I ever told I love" Säger han och tittar mig rakt in i ögonen. Jag kan se att han menar allvar med vad det är han säger. Mitt hjärta värms av hans ord och jag kan inte låta bli att le.
-"You mean that?" Frågar jag honom och mitt leende sprider sig på mina läppar och blir större när jag ser Zayn le mot mig ännu större.
-" More than anything" Säger han och jag ler för han betyder så mycket för mig. Jag bryr mig inte i något annat än just nu, det finns inget mer, bara jag och Zayn.
Han lutar sig fram mot mig och plaserar en mjuk kyss på mina läppar. Jag älskar när han gör det för att han gör det alltid med så mycket känsla. Jag känner mig alltid lika betydelsefull när han gör det. Ibland önskar jag att jag kunde vara lika perfekt som Zayn.
Jag vet att han kanske inte är helt perfekt och att han jobbar i ett gäng där som dödar människor men jag vet att han är perfekt, i mina ögon. Jag önskar att Zayn och jag hade möts tidigare för jag tror att jag skulle ha behövt någon som Zayn när jag gick igenom allt med min syster. Visst det känns dåligt nu också men jag känner att det är lättare nu är förut. Kanske det är tack vare Zayn, om det är det så är jag honom evight tacksam för det.
Jag har aldrig känt mig så levande som jag gör när jag är med Zayn, Zayn får mig att känna känslor som jag aldrig trodde jag skulle kunna känna. Jag har läst om dem här känslorna jag känner men alltid trott att det bara var något som författare hittade på för att få deras perfekta bok, men nu förstår jag vad dem menar med det. Det finns en fantastisk känsla som verkligen får hela kroppen att pirra, som får dig att må så underbart att du känner dig oslagbar. Om jag hade vetat det tidigare så kanske jag skulle insett värdet i känslan som alla karaktärer i en bok har.
Jag har aldrig kunnat tänka mig en sådan ilska som svartsjuka men när jag såg Zayn tillsammans med Annie så visste jag att det var precis vad jag kände, jag kände mig så dålig för att vara så arg men jag kunde inte kontrolera det, hur mycket jag än försökte.
-"Do you know where Harry and Louis are? I haven´t seen them around in something that seem like forever" Frågar Zayn och jag tittar upp på honom, nu när han säger det så undrar jag också.
-"They are probably fucking in Louis room" Svarar jag och mina ögon blir stora som tefat när jag säger det. Det var inte alls meningen att jag skulle säga det, och absolut inte på det sättet som jag sa det!
Zayn skrattar till lite åt mitt ansikts utryck.
-"My good girl has turned bad" Säger han och jag ler mot honom.
-"Good girls are bad girls that haven't been caught" Säger jag och citerar samma smarta personer som jag citerat tidigare.

------------------------

Japp jag var tvungen att dra in 5SOS i det här kapitlet också!

Jag vaknar ut av att solen, alla andra dagar brukar jag vakna ut av mitt alarm men då det är Lördag i dag så bestämde jag mig för att stänga av det, jag kom hem sent i går och kan behöva sova ut lite.
Jag tittar över till Natalies säng och ser att den är tom, jag kan inte höra något från några håll i rummet så jag antar att hon redan gått. Hon kanske är ute med sin nuvarande kille eller kanske shoppar med hennes kompisar.
Jag dras tillbaka till verkligheten ut av en knackning på dörren, jag har ingen större lust att resa mig då jag vet att det finns en chans att det an vara Zayn som står på andra sidan utav dörren, hur mycket jag än vill se Zayn så vet jag att det blir så mycket bättre om jag håller avstånd från honom ett tag. Jag behöver vara för mig själv.
När jag hör ytterligare en knackning så reser jag mig upp och masar mig över till dörren, jag vill verkligen inte träffa någon över huvudtaget nu när jag tänker efter.
När jag öppnar dörren så möts jag av ett par blå glada ögon.
-"Hi I´m Niall and I am looking for Nancy"Säger han och jag tittar på honom, han har sitt hår liggande platt mot pannan något som får honom att se mer pojkaktig ut än om han skulle ha haft håret uppåt som Zayn brukar ha det.
-"That would be me" Svarar jag till den okända mannen, ett leende formas på hans läppar när han följer min kropp upp och ner med ögonen. Jag gillar inte sättet som han tittar på mig, det är något i hans blick som får mig att ta ett steg bakåt.
-"I´m working with Za..." Innan han hinner avsluta den meningen så stänger jag dörren i ansiktet på honom. Jag hör hur han knackar igen men jag har ingen plan på att öppna till honom, han jobbar tillsammans med Zayn.
-"I don´t think you are crazy" Säger han från andra sidan något som får mig att öppna dörren, de orden betyder så mycket för mig.
-"I know you think Zayn thinks you are crazy, but he don´t none of us do. We know it sounded like that when he told you but you aren´t crazy we don´t think that." Säger Niall och jag se att han talar sanning då han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon håller ett sådant allvar att det nästan är läskigt. på bara några sekunder känns det som om den pojkaktiga mannen som stod framför mig växte upp till en vuxen man. Det var som om han växte framför mina ögon utan att jag märkte något. Allvaret som han håller gör att det blir alldeles tyst runt omkring oss när han pratat klart. Jag vet inte vad jag bör säga, ska jag ens säga något?
-"I know it´s hard to believe but you have to believe me" Säger han och jag kollar på honom.
-"And you should know what Zayn told you he worked as was a lie" lägger han till med ett leende, jag tittar frågande på honom... Skojar han med mig för då kommer jag att hugga huvudet av honom, även fast han har ett gulligt leende och underbara ögon.
-"What are you talking about?" Frågar jag honom och han skrattar till lite.
-"Do you really think that someone as Zayn would get a job as security just to keep people from a girl that are crazy?" Frågar han mig med ett leende. Nu när han säger det så där så låter det annorlunda.
-"Why did he tell me that then?" Frågar jag nästan med gråten i halsen, jag vet inte varför jag vill gråta, men just nu bryr jag mig inte jag vill bara veta varför han sa det till mig istället för sanningen.
-"Because telling a girl that you like that you are in a gang where you kill people isn´t the best idea" Svarar Niall som om det inte var något speciellt över huvudtaget... Men andan fastnar i halsen på mig när han säger att de dödar folk.
-"What?" kraxar jag fram, vad fan menar han med att döda folk, dödar Zayn människor.
-"Don´t look at me like that, we just do it because those people are bad people" Svarar han innan han tar tag i min hand och leder mig ner genom korridoren. Jag känner tydligt igen vägen till våran destiantion men endå så låter jag denna okända man som just talat om för mig att han är en mördare tillsammans med killen jag gillar dra ner mig för korridoren. OM min mamma viste om det här så skulle hon aldrig låtit mig gå till London från första början... Men saken är den att jag vet att om jag fick chansen att ta det tillbaka så skulle jag inte gjort det, jag skulle göra allt som jag redan gjort på precis samma sätt.
Det enda som hörs när vi tar oss igenom korridorerna är våra andetag och våra fotsteg. Jag vet redan vart han tar mig och jag är inte säker på att jag vill följa med, men jag har tappat kontrolen över mig själv. Det är som att hjärtat har överhand över hjärnan.

Jag tittar på Zayn sovande figur, han somnade om ganska snabbt efter att Jace gått, jag vet inte vem den här Jace killen är men jag skulle väldigt gärna vilja veta . Jag vet att jag inte borde känna som att Zayn döljer något för mig men jag har den där konstiga känslan att han inte berättar något för mig, jag gillar den inte.
Jag ser ett litet leende formas på Zayns läppar något som visar att han är vaken.
-"See something you like?" Frågar Zayn mig med fortfarande slutna ögon, jag lutar mig ner och kysser mjukt hans läppar. han kysser mig tillbaka något som får ett leende att formas på mina läppar.
Zayn måste vara den vackraste personen jag någonsin sett.
-"You are so beautiful" Säger jag som svar till honom och det får honom att öppna sina ögon, jag kan se att han tvekar och jag gillar inte att han tvekar.
-"Can I tell you something?" Frågar han mig och jag kan känna hur hans händer skakar när han drar dom över min kropp. Han är nervös jag känner det på hela sättet hans kropp reagerar mot min.

***

-"DIDN'T YOU THINK THAT I SHOULD HAVE THE RIGHT TO KNOW THAT! HOW CAN YOU SAY THAT IT'S NOTHING IMPORTANT!!!" Jag skriker på Zayn samtidigt som jag samlar i hop mina kläder somn lite överallt på golvet, jag måste ut härifrån jag kan inte fatta att han ljög för mig. Inget viktigt my ass!
-"I said I was sorry!" Ropar Zayn efter mig när jag går igenom korridoren med snabba steg.
-"YOU LIED TO ME! I TRUSTED YOU!" Skriker jag samtidigt som jag slår upp porten till skolgården, tårarna rinner ner för mina kinder. Allt han sagt allt startade med att det var en jävla lögn.
-"I didn´t mean to hurt you!" Ropar Zayn och jag kan se hur desperat han är för att få mig att förstå, men saken är den att jag vill inte förstå!
-"FUCK YOU!" Ropar jag till honom arg och börjar gå ner för vägen som leder mig in mot London. Det är inte jätte långt till tunnelbanan och jag vet att jag behöver vara ifred lite nu.
Efter att tagit mig till tunnelbanestationen så tar det inte så lång tid innan jag sitter på den skakiga tunnelbanan, jag skulle gärna ha vart i Zayns armar i stället för att sitta och gråta på en tunnelbana men sen så kommer jag på att allt var en lögn.
Ingen tror mig, jag trodde äntligen att någon förstod mig, men jag hade tydligen fel.

***

Jag går med försiktiga steg in i skolan för att ingen ska höra mig, jag vill inte att någon ska se mig. Klockan är efter tolv och jag vet att om någon ser mig nu så blir jag hem skickad direkt. Visst för kanske en timme sen var kanske det vad jag ville, men jag har bestämmt mig för att visa alla att jag inte är den svaga personen som alla verkar tro att jag är. Jag ska visa att de har fel.
Jag smyger in i mitt rum och till min förvåning så ligger Natalie på sin säng. Hennes hår är tovigt och sminket är utsmetat över hennes ansikte som om har gråtit, men även fast hon ser ut så kan jag inte låta bli att se skönheten i henne. Visst hon ser ut som världens jävla bitch men det är något med henne som gör att hon är vacker även när hon ser ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Jag undrar om alla har den där lilla gnistan som Natalie och Zayn har, bara att jag inte lagt märke till den tidigare. Kanske alla ser vackra ut när de sover. Det är något med sättet man är fridfull. Jag har aldrig tänkt på det tidigare. Men nu är jag förvirrad och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och tro, vad är rätt och fel egentligen? vilka är det man kan lita på? Kan man ens lita på någon?

---------------------------------

LOOK WHO IS BACK!!!

Förlåt för as seg updatering men NU ska jag ändra på det! Den här gången är det inte bara tomma ord! För jag har skrivit massa och ska skriva mer så fort jag upladdat det här! 

Kommer ni i håg när jag laddade upp varje dag? det gillade ni va? Jag tyckte det var ett bra system att få mig att uppdatera så det är precis vad jag ska göra! I alla fall fram tills jag ska se One Direction och 5 seconds of summer, det är därifrån Count Down saken kommer från jag ska räkna ner tills jag ska se dom tillsammans med ER! Så ni kommer i alla fall ha ett kapitel varje dag i 40 dagar framåt! Sen får vi väll se om jag kör en Count down tills jag ska se Ed Sheeran också! 

Kommentera vad ni tycker om både kapitlet och min Count Down!

Jag vet inte riktigt hur det hände men det känns alldeles för bra för att sluta nu.
Jag känner hur Zayn händer rör sig upp och ner för min kropp, hans händer är under min tröja och följer mina sidor upp och ner. Det spelar ingen roll vart hans fingertoppar nuddar det lämnar en brinnande känsla, en värme som jag inte vill ska försvinna.
Hans läppar rör sig mot mina i en tuff rörelse, våra andetag är ojämna och det är svårt att utgöra några detaljer i Zayns rum. Det enda jag kan tänka på är hur han känns upptryckt mot mig. Min rygg är mot hans ytterdörr som vi stängde när vi bokstavligen ramlade in i rummet. Harry är i Louis rum så honom kommer vi antagligen inte att se på hela kvällen.
-"You are so perfect"Mumlar Zayn mot mina läppar. Jag vet inte om jag ska svara, jag hinner inte tänka så mycket på det förens hans läppar är tillbaka på mina.
Hans händer kupar mina bröst och jag släpper ut ett lågt stön då ingen tidigare gjort något sådant mot mig, alla jag har vart med har vart mesar.... Eller så är det för att Zayn inte alls är som alla andra. Jämfört med Zayn så är alla killar mesar.
Små stön lämnar min mun när Zayn rullar sina höfter mot mig. Jag kan känna honom och jag vet redan vart detta kommer att leda. Det konstiga är att jag inte har en enda tanke på att stoppa honom. Jag vill göra det här lika mycket som jag behöver det.
-"So beautiful" Säger han och jag drar efter andan, hur många gånger han än kommer att ge mig komplimanger så kommer jag aldrig vänja mig. Det han säger tar jag direkt till mig för jag bryr mig inte i vad någon annan tycker än han.
Han börjar fumla med mina byxor och jag tvekar inte en enda sekund, jag vill det här jag behöver det här. Jag är säker på att jag vill ha Zayn på alla möjliga sätt.
***
Jag vaknar bredvid Zayn och ser hur solljuset faller perfekt mot hans hud. Där han ligger med slutna ögon. När ljuset når hans hud så ser han nästan ut som en ängel, han är så vacker. Jag har aldrig sett någon så vacker som Zayn.
Min mamma säger alltid att om jag hittar någon som är lika vacker i solljus som i mörker så är det något att ha. Jag förstog aldrig vad hon mena förens nu, jag kanske borde berätta för henne nästa gång vi pratar i telefon.
Jag ser hur Zayns ögon sakta öppnas och möter mina, det är när jag ser den varma bruna färgen som jag vet att jag kan lita på Zayn.
-"My sister is crazy." Säger jag tyst och jag vet att han hör för han öppnar munnen för att säga något.
-"She nearly killed me" Fortsätter jag, det gör ont att åter uppleva minnena av hur min syster visade mig hur man drog bladet över handleden. Hur hon bara tittade på när blodet började rinna ur den ny skappade skåran hon gjort i min arm.
-"What did she do?" Frågar han mig med en orolig blick, jag tittar ner på min handled som har ett ljus rosa band på. Ingen frågar någonsin varför den sitter på min handled.
Försiktigt knyter jag upp bandet och visar honom det fortfarande synliga ärret som min syster skapade på mig för flera år sedan.
-"She wasn´t crazy from the begining it just happened, my mum is scared that I am crazy to" Säger jag och han tittar mig i ögonen. Jag vet att jag inte är som Ofelia men alla verkar tro att det. De vill inte vara ovän med mig för de är oroliga att jag ska döda dem.
Ofelia menade aldrig att skada mig och hon menade inte att försöka ta självmord. Hon liksom bara gjorde det. Hon lät alla de demonerna som fanns i hennes kropp få övertaget.
-"You aren´t" Säger han och kysser mig lätt.
-"Zayn are you in there?" Hör vi en röst från andra sidan dörren, jag har ingen aning om vem det är men Zayn verkar veta vem det är då han stelnar till.
-"Not now Jace!"Säger Zayn tillbaka och jag tittar frågande på honom då han verkligen inte låter som den Zayn jag känner.
-"You know that Mr. George won´t be happy with you" säger Jace killen på andra sidan om dörren. Jag tittar på Zayn som har sin käke hårt spänd, vem är Mr. George?
-"I said not now" Säger Zayn i en hård röst något som får mig att rycka till då jag inte alls hört honom låta så hård och kall förut.
-"I didn´t mean to scare you" Viskar Zayn till mig i en mjuk röst. Jag antar att han viskar för att han inte vill att killen på andra sidan dörren ska höra vad han säger, jag skulle nog gjort detsamma då jag är ganska rädd för killen.
Killen utanför måste ha lämnat för han slutar att prata och jag kan höra tunga steg gå i korridoren.
-"Who was he?" Frågar jag Zayn i en viskning då jag inte vill att han ska höra om han nu är kvar där ute.
-"No one" Svarar Zayn och jag tittar på honom med en hård blick.
-"He didn´t sound like no one" Svarar jag honom och höjer på ögonbrynet för att visa att jag inte tänker låta detta gå.
-"He is a guy I work with?" Säger Zayn och jag tittar på honom.
-"What do you work as?" Frågar jag honom då jag aldrig sett honom jobba.
-" nothing important" säger han och tittar mig i ögonen, jag hinner se att han ljuger innan han tittar bort! varför skulle han ljuga för mig?

-----------------------------

Här är kapitel 18!

Jag vet inte om jag kommer skriva någon mer detalj rik dirty scen det får vi se senare! Ni kan ju kommentera om ni vill ha det eller inte!

Jag vet inte hur många fler kapitel det blir i dag om det blir ett eller två vi får väl se!

Jag tittar upp från min plats vid fönstret när jag hör någon ropa mitt namn. Ett litet leende sprider sig på mina läppar när jag ser Louis komma springande mot mig. Bredvid honom har han en blond kille som är en lite bit längre än honom. Det skiljer absolut inte mycket.

-”Nancy this is Niall” Säger han och presenterar mig för killen som ler mot mig och säger att det är ett nöje att träffa mig. Jag är redan kär i hans accent. Den är irländsk och sjukt gullig. De håller mig sällskap och jag pratar med dem. De hjälper mig att ignorera Zayn när han kommer fram till klassrummet. Jag kan känna hans blick mot mig något som får mig en aning nervös, varför tittar han på mig?

-”What happen to your hand?” Frågar Louis som märker bandaget som sitter runt min hand. Han säger det en aning högt för jag kan se i ögonvrån hur Zayns blick flyttas ner till min hand som är inlindad.

-”I broke a glass.” Svarar jag och han nickar för att han förstår. Niall tittar på Zayn och sen tillbaka på mig.

-”Why is that Malik dude staring at you?” Frågar han mig och jag tittar bak mot Zayn. Han tittar mig rakt in i ögonen när jag vänder mig.

-”Zayn?” Frågar jag då jag inte är säker på om det är honom han menar. Han nickar och jag rycker på axlarna. Jag vet inte varför Zayn tittar på mig. Om han undrar så kan han ju gå och fråga… Det säger jag däremot inte högt.

Efter en stund kommer Mrs. Nordin. Hon ber oss att vi ska sätta oss ner så att hon kan börja sin lektion. Innan jag hinner ta mig in i klassrummet så fångar en hand upp min arm, och drar mig in i en städskrubb.. Är det nu som denna mystiska person kommer mörda mig?

Min fråga blir snabbt besvarad då personen släpper min arm.. Jag känner den svaga doften av cigarett och den mycket väl bekanta lukten av Zayn. Alltså är min kidnappare Zayn.

-”Zayn what do you want?” Frågar jag honom men får inget svar. Jag känner hans hand mot min skadade något som får mig att dra bort den då den lilla beröringen gör att en våg av smärta går från min hand.

-”Sorry” viskar Zayn när han inser att det gjort mig illa.

-”You shouldn´t play with glass” Säger han och jag tittar på honom med en konstig blick.. Som om jag valde att skada mig på glas!

-”I dropped it and it broke..” Säger jag och inser ganska snabbt att han kanske har en undermening med sina ord… Som om han inte säger dem direkt till mig. Nästan som om han säger dem mer till sig själv än mig. Men varför skulle han göra det?

-”We should go” Säger jag och han tittar på mig innan han ställer sig vid dörren. Först trodde jag nog att han skulle öppna den, men när det lilla klick ljudet lyder genom mina öron inser jag att det inte är vad han tänker göra. Han vänder sig till mig och tittar mig rakt in i ögonen.

Hans ögon är mörkare än tidigare… Är det försent och ta tillbaka det där om att han skulle mörda mig?

-”Don´t be scared” Ber han mig och jag försöker verkligen att inte vara rädd.. Men låt oss alla inse fakta jag är instängd i en städskrubb tillsammans med en kille som låste in mig i den, HUR KAN JAG INTE VARA RÄDD?! Jag försöker få kontroll på min andning men det är en aning svårt.

Zayn tar min hand och lägger den över sitt hjärta. Igenom det tunna tyget av hans t-shirt kan jag känna hur det slår. Jag vet att jag borde vara livrädd för den här mannen framför mig som låst in mig i en fucking städskrubb… Men där jag står med handen över hans hjärta, när jag känner hans hjärta slå… Då är jag inte rädd. Jag är inte rädd för vad han kan göra mot mig. Det enda jag kan fokusera på är hans hjärtslag. Som om de är de enda som betyder någonting just nu. Vem vet kanske de är de enda som betyder någonting. De små slagen som jag känner mot min hand.

-”Don´t be scared” Säger han igen och jag tittar upp i hans ögon.

-”I´m not” Svarar jag och hans ögon är inte alls lika mörka som de var innan. De är faktiskt tillbaka till samma färg som när han ler… Han har till och med den där gnistan i dem nu också.

Försiktigt släpper han min hand. Men jag låter den fortfarande den ligga kvar på hans hjärta. Utan att tänka på konsekvenserna eller någonting flyttar jag min hand en liten bit. Jag tar ett steg fram mot honom och lägger mitt huvud mot hans bröst… Precis vid hans hjärta. Jag hör de jämna hjärtslagen och ett litet leende sprider sig på mina läppar.

-”Don´t fall in love with me” Säger jag och tittar upp på honom. Jag vet inte varför jag säger det till honom. Varför skulle han bli kär i mig… Jag vet bara att jag måste berätta för honom att han inte kan bli kär i mig. Det kommer aldrig något bra ut av det. Jag vill inte såra honom. Jag vet att folk säger att man inte ska tänka så men jag vet, jag vet att om jag låter någon bli kär i mig så kommer den bli sårad. Alla som kommer för nära mig blir sårade.

-”Too late” Svarar han bara något som får en tår att lämna mitt öga. Jag tar ett steg ifrån honom och känner mig genast kall då jag inte har hans kroppsvärme mot mig längre. Han tittar på min tår som rinner sakta ner för min kind. Innan den har hunnit falla till marken så är han där med sin tumme och torkar bort den. Han är verkligen en gentleman. Något som får det jag måste säga bli så mycket svårare. Jag vill inte säga det.

-”I don´t wanna hurt you” Säger jag och tittar på honom genom tårfyllda ögon.

-”I say like Augustus in the fault in our stars ’It would be a privilege to have my heart broken by you’ ” Jag tittar på honom efter att han har nämnt de orden som jag har i minne. Det är en av mina favorit meningar i den boken… Helt ärligt så är The fault in our stars min favorit bok. Jag minns att jag kan ha nämnt det för Zayn någon gång jag hade däremot inte väntat mig att han skulle läsa boken där mindre minnas vad Augustus säger. Men det förstås John Green har alltid haft ett bra sätt med ord. Han vet precis hur han får läsarna att känna sig berörda. Jag har aldrig läst något så underbart som The fault in our stars med John Green. Det är svårt att få ner så mycket känslor i en och samma bok. Men han lyckas.

-”You remember” Säger jag bara. Jag ser hur han nickar men jag minns inte att han sa något. Jag är helt handlingsförlamad när hans läppar nuddar vid mina. Jag har aldrig kysst någon förut och jag har ingen erfarenhet av det.

Jag hade aldrig trott att jag skulle få min första kyss i en städskrubb i mörkret. Jag hade inte heller trott att jag skulle bli kär. Men Zayn visade mig annat. Han fick mig att falla för honom utan att försöka särskilt mycket… Det är läskigt hur du kan känna dig så beroende av en person att du inte vet vad du ska göra utan den.

---------------------------------------------

GISSA VEM SOM LÄSTE THE FAULT IN OUR STARS!!!

jag!

Om ni inte läst den gå och fucking gör det!

Jag hoppas ni gilla detta kapitel :)

Älskar er!

5+ till nästa

Jag vaknar morgonen där på ensam i Zayns säng. Jag kan höra dämpade röster prata utanför något som får mitt huvud att dunka. Det känns som om det ska explodera. Vissa dagar är min huvudvärk värre än andra, men i dag är den hemsk. Det går inte en enda morgon utan att jag vaknar med huvudvärk. Jag vet inte varför.

Min mobil blossar upp bredvid mig något som får mig att gny av ljudet som den ger ifrån sig. Om jag inte hade sätt att det var mamma som ringde så skulle jag säkert tryckt bort samtalet.

-” Mom?” Frågar jag in I telefonen när jag svarar. Inte för att jag förväntar mig att hon ska vara Yes darling it´s me. För om hon gjorde det så skulle jag vara riktigt förvånad.

-”Sorry to make you disappointed sis, but I´m not that old woman” Säger en röst på andra sidan som jag längtat att få höra.

-”Oh my god Ofelia” Säger jag och ler när jag hör min systers röst på andra sidan luren. Jag kan inte fatta att jag pratar med henne. Jag pratar med Ofelia och glömmer helt bort min huvudvärk, det är som om jag inte kan tänka på det mer.

Efter att ha pratat med Ofelia i kanske en kvart så öppnas dörren och Zayn kommer in med ett leende på läpparna.

-”Hi” Mimar han till mig och jag mimar ett hej tillbaka. Det känns bra att han är tillbaka för att då kan jag fråga honom vart ha var. Min fråga blir ganska snabbt besvarad när han sträcker fram en kopp från starbucks mot mig. Jag tittar frågande på honom och han bara ler mot mig som om han inte alls ser min frågande blick.

-”I´m sorry but I have to go. I will call you soon again sis” Säger Ofelia innan jag hör det lilla klicket I örat. Jag börjar helt ärligt tvivla på om det där samtalet faktiskt ägde rum eller om det aldrig hände.

-”It´s chai latte, I remember you told me that before” Säger han och jag ler mot honom, det är gulligt att han kommer I håg. Ingen har någonsin lagt ner så mycket energi att komma ihåg saker.

-”Thanks” Säger jag och för koppen upp mot mina läppar. Drycken är fortfarande varm något som visar att han måste ha gått bara en liten stund innan jag vaknade. Det är en liten bit till närmaste Starbucks.

-”Who was it on the phone?” Frågar han samtidigt som han slänger sig ner på sin säng och studsar upp en bit av den fjädrade madrassen.

-”My sister” Svarar jag bara utan att titta på honom något extra. Han säger inget utan bara nickar till svar. Med en suck sjunker jag ner bredvid honom på sägen. Värmen som tidigare vart där från natten är som borta och har ersatts av kyla från luften. Vare sig min eller Zayns kropps värme finns kvar i lakanen. När jag ligger så nära Zayn som jag gör kan jag känna värmen från hans kropp mot min, även fast ingen av våra kroppsdelar nuddar varandra. Jag vet att om jag bara låter min hand röra sig lite så kommer den att göra kontakt med Zayn bara hud.

Jag vet inte hur länge vi ligger där och bara tittar upp på taket. Men jag vet att det känns lugnande att veta att jag inte behöver säga något. Det är som om Zayn vet att just nu är det enda som jag behöver är att vara nära honom, inte säga något… bara vara.

-”I think we should go, our first lesson is in 10 minutes.” Säger Zayn plötsligt och reser sig upp, han sträcker ut en hand till mig när han rest sig för att hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han drar lite lätt i den och får mig upp ur sängen. Jag märker inte hur nära vi står förens jag känner hans andetag mot mitt ansikte. Varje liten utanding han gör är som en lätt bris mot mitt ansikte. Jag klagar inte då jag gillar närheten från honom. Han får mig att känna mig säker, han får mig att känna mig trygg.

-”We should really go.” Viskar han fram och tittar rakt in i mina ögon. Jag kan se i hans ögon att han vill gå lika lite som jag, men jag vet att vi måste. Vi måste komma till lektionen. Det är inget bra första intryck att vara sen första dagen i skolan. Jag är alldeles för duktig i skolan för att kunna missa skolan. Den enda gången jag missat skolan var den gången då jag satt bredvid Ofelia på sjukhuset. Men aldrig annars.

Jag och Zayn letar oss igenom en massa korridorer innan vi faktiskt hittar till rätt korridor. Ni minns hur jag sa att jag aldrig kommit försent? Jag står fortfarande vid det, vi kom precis samtidigt som vår lärare. Han låser upp dörren i en lätt handrörelse något som visar att han gjort det många gånger tidigare. Zayn skrattar lite åt hur han försöker att få alla att vara tysta. Jag ler åt Zayns skratt då det är ett änglalikt ljud. Inget kan få mig att känna så mycket känslor som när Zayn ler eller skrattar. Det är sällan men när han gör det så skulle han kunna stoppa världssvälten.

-”I want all of you to call me Mr. Robertson. Not Mr. R or Mr. Robert” Säger han I en sträng röst. Han ser ut att vara i ungefär 40-50 åldern.

-”So I´m just going to call you Mr. R like last year” Svarar Zayn honom något som får Mr. Robertson att sucka. Han verkar känna Zayn sen tidigare. Om jag ska vara ärlig verkar alla känna honom. Antingen så har de hört talats om honom eller så är de rädda för honom. Jag ser inte varför han är inte farlig… Inte i mina ögon i alla fall.

Jag tittar upp på Zayns figur som är bredvid mig. Han är vacker, det är inget jag kan neka för det är vad han är.

-”Oh Mr. Malik… I hope you will do better this year than last.” Säger Mr. Robertson och ler mot Zayn som om de har någon hemlighet. Jag ler upp mot Zayn, jag tror till och med jag hör hur folk drar efter andan när han ler tillbaka mot mig. Det förvånar mig då de inte borde vara jätte förvånade över att någon ler liksom. Jag vet att Zayn har ett underbart vackert leende men de borde verkligen inte reagera på det viset.

-”So today I want you all to come here and take a book. You are going to write. You can write whatever you want. Do you wanna write a poem or a song, do it! I want you to write whatever you feel like writing. I don´t care if you are talking about how much you love shoes. Give me something to read that I can see that you put feeling in to.”Säger Mr. Robertson och plockar upp massa skrivböcker på sitt skrivbord. Jag kan tydligt tyda på Zayn leende att det här är en vanlig grej för Mr. Robertson. Jag reser mig upp tillsammans med Zayn och går fram för att välja en bok. Det är väldigt många. Man kan tydligt se att Mr. Robertson inte nöjer sig med vanliga skriv häften som de flesta lärare. Nej han har inbundna böcker med olika mönster. Kanske han är som min morbror. Han kanske också tror att skrivandet påverkas av boken man skriver i, jag tror på det.

Jag väljer en vit bok. Den är helt vit något med den gör mig att välja den. Zayn ler mot mig och plockar upp en likadan bok som mig innan vi båda går tillbaka till våra platser längstbak i klassrummet.

-”I give you this lesson to start” Säger Mr. Robertson och ler mot oss innan han sätter sig ner. Jag kan se hur alla dyker ner i sina böcker med sina pennor för att börja skriva. Jag tittar ner på den blanka sidan och försöker att komma på något att skriva.

Jag blundar och det första jag ser är Zayns bruna ögon. De är vackra.

I´m in your arms

I feel safe

Right here

In this moment

I feel like there is nowhere else to be

In your arms

Is where I can feel like I belong

Jag tittar på orden som har formats av min penna. Varje drag med den är en varsam handrörelse som jag har tagit med kärlek.

-”What are you writing?” Frågar Zayn från ena sidan om mig. Jag tittar upp på honom och ser att han försöker att se ner i min bok för att se mina ord som står på pappret. Jag stänger igen min bok och inser inte förens nu vad orden betyder. Orden är inte bara ord… Det är ord som påminner mig om Zayn. Jag tänker bara på Zayn när jag ser de orden. Aldrig har jag vågat tro att någon kan få mig att känna som Zayn. Jag har alltid trott att känslan som jag känner är påhittad… Jag är rädd… För jag vet inte om den kommer att försvinna… Vill jag att den ska försvinna?

-----------------------------------

Förlåt för sämst uppdatering!

älskar er!

5+ till nästa :)

Jag måste ha somnat till i Zayns rum, för när jag öppnar ögonen igen så ligger jag i Zayn säng, med Zayns sovande ansikte bara några centimeter från mitt. I vanliga fall så skulle jag aldrig låta någon vara så nära mig, men jag gillar sättet som jag kan känna Zayns andedräkt mot min hud.

Han ser så fridfull ut med sina långa ögonfransar vilandes på hans kinder.

Jag tittar på honom ett tag tills jag bestämt mig att det räcker med att var creepy. Istället för att faktiskt resa mig upp från hans armar och gå tillbaka till mitt eget rum så gosar jag mig in mig mer mot honom. Försiktigt sluter jag mina ögon och låter sömnen ta över. Det är första gången i hela mitt liv som jag har somnat i någons armar, min systers räknas inte!

Jag tittar upp på den enormt stora byggnaden och låter mina tankar vandra iväg. Vad händer om de blandar ihop mig med Ofelia… Kommer jag vara tvungen att stanna här då? Vad kommer de göra mot Ofelia som gör att hon inte vill vara här så mycket? Hur vet Ofelia vad det här handlar om? Jag har så många frågor men ingen finns där för att svara på dem. Det är bara massa människor som går runt och pratar med varandra om viktiga saker. Jag får inte veta vad de pratar om för att de använder massa konstiga ord som ingen förstår.

-”It´s going to be okay you know, I´m going to be out before you can say that you miss me. When I get out we are going to go to London, okay?” Frågar Ofelia mig med ett leende på läpparna. Det är läskigt hur Ofelia kan vara så säker på saker. Hon värkar så mycket äldre än vad hon egentligen är. Man skulle lätt kunna tro att hon är den äldsta av oss… Men det står tydligt på papprena att jag är fem minuter tidigare än henne. Något som gör mig till den äldre systern.

Det skrämmer mig för jag har ingen aning om vad jag ska göra i en situation som denna. Jag vet inte ens vad som händer, medans Ofelia värkar veta precis vad alla vuxna pratar om.

Hur kan man vara så smart som Ofelia vid bara 16 års ålder? Jag är lika gammal som henne och kan inte ens hälften av allt det som hon kan.

-”I promise you that we will be fine. I see you soon!” Säger hon och ler mot mig innan hon plockar upp sin resväska.  Hon börjar gå bakom en flicka i vita kläder in mot den stora byggnaden. Både mamma och pappa gråter och jag vet inte ens varför, det känns som alla vet vad som händer… alla förutom jag.

När Ofelia kommer upp till dörren så vänder hon sig om och ler mot mig en sista gång innan hon går in genom dörren.

Jag vaknar med ett ryck och tittar runt om kring mig. Jag känner att jag vill bryta ut i tårar när jag inser att jag är i London och inte i New York där jag borde vara. Jag borde inte vara här utan Ofelia. Det var 3 år sen hon gick in genom byggnaden som jag inte hade en aning om vad det var… Det vet jag nu… Det var för tre år sen som hon sa att vi skulle ses snart. Men det mesta jag sett henne är varannan månad, det var den enda tiden som hon tog besökare. Hon får inte ha mer besökare än det.

Jag tror att min mamma skäms över Ofelia och alla saker som är runt om kring henne… Ofelia är sjuk… Och inte något som kan botas hon är psykisk sjuk, hon hör röster i hennes huvud som berättar vad hon borde göra… De förstör henne inifrån. Hon vill inte vara som hon är hon vill inte höra vad de vill att hon ska göra. Hon kan inte kontrollera dem och det gör de hundra gånger värre! Hon vill inte höra vad det säger. Hon vill inte göra som de säger… Men hon har inget att säga till om när hennes röster börjar prata.

Jag vet vad de kan göra mot henne, jag vet att jag inte borde tycka synd om henne för hon är där hon behöver vara. Hon kan inte skada sig själv eller någon annan när hon är där. Men jag vill bara att hon ska vara normal. Min mamma sa att hon var normal och att alla hörde röster någon gång bara att Ofelia var mer påverkad medtanke på att hon var sjuk från början. Mamma vill inte berätta för mig att anledningen till att hon tvingar mig till sjukhuset varje månad är för att se till att jag inte är galen. Hon kommer inte klara av att jag också är galen… Galen är precis det ordet som alla beskriver min syster med. Jag vill inte vara galen för jag är inte galen.

-”Nancy sleep” Säger Zayn bredvid mig och jag tittar ner på honom och inser att hans ögon fortfarande är slutna. Hur visste han att jag var vaken? Jag bryr mig inte ens i att fråga honom hur han visste då jag vet att han aldrig kommer kunna ge mig ett rakt svar. Zayn är en av de här personerna som gillar att leka runt med svaret så att han svarar men inte riktigt så att man förstår. Min syster var likadan och lekte alltid runt med svar. Om någon frågade henne något så vred hon om frågan så att man inte skulle fatta vad det var hon egentligen svarade på. Det kan vara en bra sak ibland… Men också vara en nackdel.

-”I can´t” Svarar jag bara, och det får Zayn  att röra på sig lite. Han är riktigt gullig då han ger ifrån sig ett litet ljud av trött het. Inte visste jag att någon så stor och tuff kunde låta så gullig… Men jag hade aldrig heller trott att han skulle rädda mig från creeps. Så kanske man lär sig något nytt varje dag.

-”Why?” Frågar han med en sömnig och raspig röst, som låter otroligt sexig om jag får tillägga. Jag tittar på honom och ser att han ligger så att han håller upp sin överkropp med sina armbågar. Hans ögon är fortfarande trötta men han kämpar med att hålla de öppna.

-”I had a bad dream… Or maybe a memory… I-I-“ Börjar jag men avbryter mig själv när jag inser att jag inte vet vad jag ska säga. Hur ska jag kunna förklara något för honom som jag knappt förstår själv? Det går liksom inte.

-”It´s okay, come here” Säger han och visar med en av sina armar att jag ska komma närmare honom. Jag säger inget utan lutar bara mitt huvud mot hans nakna överkropp. Jag lägger min hand över hans hjärta och känner hans jämna hjärtslag mot min hand. Det gör mig lugn på något konstigt och vrickat sätt. Just nu bryr jag mig inte då jag bara kan fokusera på Zayns låga hjärtslag och hans tunga andetag, något som visar att han somnat om.

Försiktigt sluter jag ögonen och låter mörkret komma över min kropp. Det var första gången som jag somnade av Zayn Maliks hjärtslag, om jag bara hade vetat då att det skulle bli min livlina… Jag kanske skulle gjort något annorlunda… Men jag är inte säker på att jag vill att något ska vara annorlunda.

-----------------------------------------------------

Förlåt att jag inte la upp detta i går! Men jag ligger efter i matte och var tvungen att jobba i kapp! 

5+ till nästa!

ÄLSKAR ER!

Paniken sprider sig i kroppen på mig när jag känner en hand på min arm. Jag känner tydligt den torra huden som bokstavligen får mig att vilja spy.

-”Are you going to answer me?” Frågar han mig och jag sväljer för att få bort klumpen som har bildats I halsen, jag är osäker på om det är tårar eller spya just ny bryr jag mig inte.  Det enda som hörs är våra andetag och om man lyssnar riktigt noga kan man höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig.

-”What do you think you are doing?!” Frågar en arg röst som jag aldrig vart så glad över att höra tidigare, Zayn.  Mannen hinner inte ens svara förens han är upptryckt mot en av väggarna med Zayn framför sig. Det är som ombyta roller från förra gången. Mannen är själv den här gången och det gör honom mycket svagare än vad han är med de andra männen.

-”I´m not scared of you Malik!” Säger han och tittar Zayn rakt in I ögonen. Jag kan inte slita mina ögon från scenen framför mig, det är så overkligt, det här händer bara i böcker och på film. Jag har aldrig tänkt på vad som kan hända runt om kring mig. Jag har bott i New York i hela mitt liv och jag vet hur många som blir mördade och misshandlade varje dag. Men jag har aldrig tänkt på hur nära de faktiskt är.

-”You really should.” Säger Zayn och slår honom mot väggen. Händelsen framför mig gör mig handlingsförlamad jag har ingen aning om vad jag ska göra, tänk om jag gör något som jag inte borde. Paniken stiger inom mig och jag börjar andas alldeles för snabbt. Det här är inte bra!

-”Nancy I need you to walk back to your room!” Säger Zayn och jag märker hur mannen ligger på golvet medvetslös. Vad gjorde han mot honom.

-”Natalie… Jason” Är det ända som jag får ut samtidigt som jag tittar på den medvetslösa mannen som ligger utslagen på golvet. Jag vet inte hur men Zayn måste ha förstått vad jag sa för han tar min hand och leder mig ner längs korridoren. Jag har ingen aning om vart vi är på väg men jag lovar att det kan knappas vara värre än korridoren där den avsvimmade mannen ligger. Visst jag har sett folk avsvimmade tidigare men det betyder inte att jag gillar det, tvärtom faktiskt det tar fram dåliga minnen som jag försöker att glömma.

 -”Come here” Säger Zayn och öppnar sina armar för att krama om mig, jag tänker inte ens två gånger innan jag kliver in i hans famn. En kram är precis det jag behöver just nu och jag bryr mig inte särskilt mycket av vem det är! Det är precis som tidigare med Louis!

Efter en stund lossar han greppet om mig och öppnar en dörr till ett rum, jag inser ganska snabbt att det är hans rum. Jag undrar vem han delar rum med… Precis som om någon skulle ha hört min fråga så kommer Louis ut skuttande genom badrummet… men inte nog med det efter honom kommer Harry ut… Awkward. De stannar genast i deras steg när de ser oss två där. Louis börjar genast skratta och Harry blir illröd i ansiktet.

-” It´s not what it looks like! I PROMISE!!” Säger Harry vilket får Louis att skratta ännu mer. Zayn tittar på dem och ger Louis en konstig blick.

-” You promised you wouldn´t do anything in our dorm!” Säger han och tittar mot toan och Louis bara skrattar ännu mer.

-”WE DIDN´T I PROMISE!” Säger Harry högt i sitt försvar något som får mig att börja skratta.

-”You don´t need to say you didn´t Harry we all know you did” Säger jag och det får Louis att börja skratta mer med mig. Vi skrattar och både Harry och Zayn tittar på oss som om vi är dumma i huvudet. Okej så vi kanske inte är så normala men det känns så bra att skratta.

-”Just don´t do it again. Okay?” säger Zayn och Harry nickar med ett förvånat uttryck. De ursäktar sig och lämnar snabbt rummet för att gå till Louis rum då Louis berätta att hans rumskompis är ute med sin flickvän.

-”do you know Harry and Louis?” Frågar Zayn med en frågande blick.

-” Yeah a little” Svarar jag och han nickar. Han går över till det jag antar är hans säng och lägger sig ner på den. Jag bara står där i hans rum och är inte säker på vad jag ska göra. Det känns som jag har kommit ur min bubbla när jag såg Harry och Louis tillsammans. Det fick mig att släppa taget om den medvetslösa mannen ute i hallen… Hur kommer det sig att han alltid är där när jag behöver honom, förföljer han mig eller något?

-”How, did you know where I was?” Frågar jag honom och han börjar genast se obekväm ut. Varför ser han så obekväm ut att svara på den frågan? Hade han förväntat sig att jag bara skulle låta det gå? Nej det tänker jag inte göra i alla fall han dyker ju upp vart jag än går så är han ju där! Behöver jag hjälp eller om det är något som händer som jag är obekväm med så är han där, det är som han följer varenda steg som jag tar.

-”Luck?” Säger han osäkert något som får det hela att låta som en fråga. Men jag vet inte vem det är han försöker övertyga här… Mig eller sig själv. Det är ganska svårt att utskilja vem av oss som han försöker få att tro på hans ord.

Jag bestämmer mig för att inte fråga sätta hans svar då jag vet att jag inte kommer få något bättre svar, vad förväntade jag mig ens första gången jag frågade? Kanske ett lite bättre svar än det jag fick men det hör inte hit.

-”So tell me something about you.” Säger han med ett leende, oh hans leende. Han måste verkligen le oftare för varje gång han gör det så känns allt så mycket bättre.

-”I have a twin sister.” Säger jag och tittar honom rakt in i ögonen, jag vet inte ens varför jag berättar det för honom, ingen bryr sig i att jag har en tvilling.

-”She has hair red as fire.” Fortsätter jag och blir själv förvånad över orden som lämnar min mun. Jag har aldrig pratat med någon om min syster för att ingen har något med henne att göra. Alla vet nästan allt om min familj då så mycket händer runt om kring den. Men det är ingen som har bett mig att prata om allt som händer. Ingen har det nu heller men det känns som om jag kan prata med Zayn om det här.

--------------------------------------------------

Här är kapitel 8!

4+ till nästa ÄLSKAR ER!

-”I think you should leave” Säger jag till Zayn som har suttit bredvid mig i snart tre timmar bara för att se mig läsa en bok, hur kul kan det vara?

Han tittar på mig innan han tar boken ur mina händer något som genast får min underläpp att puta då jag hatar när någon gör så, jag hatar att bli avbruten när jag läser… eller skriver.

-”Are you going to tell me what that text on your computer was?” Frågar han mig och jag tittar på honom och jag minns genast hur han såg vad jag skrivit. Jag svarar honom inte utan reser mig bara från sängen för att gå över till spegeln som Natalie satt upp på väggen. Jag kan se hur Zayn reser sig från sängen efter mig genom spegeln men jag låtsas som om jag inte bryr mig… Men helt ärligt så slår mitt hjärta väldigt snabbt. Vad han än gör får mitt hjärta att slå snabbare än det borde, det är verkligen inte bra för mig.

-”Do you have any good music?” Frågar Zayn när han ser min Iphone sitta i högtalarna. Jag använder den knappt till något annat än att lyssna på musik på.

-”Yes” Svarar jag enkelt samtidigt som jag drar en borste genom mitt hår. De trasliga tovorna blir snabbt utslätade och jag ler mot min spegelbild.

The weight
Of a simple human emotion
Weighs me down
More than the tank ever did

The pain
It's determined and demanding
To ache, but I'm okay...

Jag tar ett djupt andetag när jag hör låten som Zayn slagit på. Jag tror inte han märkt själv att den har någon större betydelse för mig, men det har den. Allt med den får hela mig att rysa. Jag älskar boken som Troye skrev låten om. Japp jag pratar om Torye Sivan! Han skrev den underbaraste låten om The fault in our stars. Det är en av mina absoluta favoritböcker.

And I don't want to let this go
I don't want to lose control
I just want to see the stars with you

And I don't want to say goodbye
Someone tell me why
I just want to see the stars with you

Jag tänker inte ens på vad jag gör utan går fram till min I phone och tar ur telefonen ur högtalarna. Låten påminner mig om min syster och jag lyssnar bara på den när jag saknar henne.

-”Why did you do that for!?” Utbrister Zayn och jag tittar på honom.

-”Leave!” Säger jag och han tittar på mig med en förvånad blick, jag är själv förvånad över den skarpheten som min röst håller. Vem som helst annars skulle trott att jag var galen som sa till Zayn på det här sättet… Men jag är inte rädd för Zayn och jag tvivlar på att han skulle skada mig, och om han gör det så är det inget jag kan undvika. Om han skadar mig så är det slutet med vad det nu är vi har, om han skadar mig så kommer jag inte klara av att var i London mer.

Det är något med London som får mig osäker. Jag har alltid drömt om att få åka till London och studera, men nu så känns det som om något saknas. Okej jag vet varför jag känner så här, jag och Ofelia pratade alltid om att studera i London… tillsammans, men nu är hon på andra sidan jorden och gud vet vad hon gör.

Jag inser inte ens att jag är själv i mitt rum förens min dator plingar till, något som visar att jag har fått ett mejl. Min tanke går genast till mamma och jag skyndar mig över till datorn. Mitt hjärta sjunker i bröstet på mig när jag ser mejlet, det är inte mamma som har skickat det till mig.

Hello Na!

I hope that I still have the right to call you Na, I know that we haven´t talk for so long but I heard what happen to your sister and I want you to know that I am here for you. I know that you are angry at me and that you don´t like me but please Nancy listen to me, I know what I did was wrong but you need to understand I was drunk and it didn´t mean anything. I don´t even talk to the guy anymore!

I know how much you hate the excuse I was drunk but it´s true I was. I am feeling so bad for what I did!

You don´t deserve everything that happen in your life, everything with your uncle and your sister. I´m sorry that I wasn´t there when you needed me, I´m sorry for everything! Please just talk to me.

Xoxo your Jessica!

Jag tittar på texten innan jag snabbt raderar meddelandet. Jag vill inte ha något med henne att göra, det är hennes fel att jag inte kan lita på folk. Hon tycker bara synd om mig med allt om min syster men jag bryr mig inte vad hon tycker, hon har ingenting med mitt liv att göra! Det är mitt!

Jag suckar och inser inte ens att jag gråter förens jag känner den salta smaken av tårar i min mun. Jag vet inte ens varför jag gråter, kanske det är för att jag är så jädra arg på Jessica som tror att allt ska ordna sig med ett litet mejl... eller så kan det vara för alla minnen som hon tar upp som jag inte vill tänka på. Allt hon skriver om är det jag försökt att tränga undan, det som jag försökt att inte tänka på, varför måste hon ta upp de sakerna som jag försöker att glömma?

Jag slänger mig ner på sängen och låter en suck lämna mina läppar, men det låter mer som en lång utandning.

Natalie kommer in i rummet tillsammans med killen från tidigare, han med det smutsblonda håret. Hans ögon är röda och man kan tydligt se att han inte är nykter, inte för att jag skulle säga att Natalie var nykter… Oh hon kommer ha det så dåligt i morgon på första lektionen, vem fan envisas med att dricka dagen innan skolan börjar?

-”Nancy, this is Jason he is my brother.” Säger hon och skrattar ett hakigt skratt. Man kan tydligt se på dem att de ljuger. Men jag antar att hon vill att jag ska lämna rummet så att hon kan ligga med honom, jag är glad så länge jag slipper vara i rummet.

Jag ler mot dem innan jag reser mig upp och går ut ur rummet. Det känns som om jag spenderat alldeles för mycket tid utanför mitt rum, jag trivs inte att inte ha en fast plats. Jag gillar att kunna ha någonstans att vara där jag kan vara utan att behöva tänka på vad folk ska tycka.

Jag sätter mig ner på en av bänkarna som är utställda lite var som i korridoren. Jag har en känsla att det kommer ta ett bra tag innan jag kommer får komma in i mitt rum igen för att sova… Vad händer om jag inte får komma in i mitt rum, vad ska jag göra då? Ska jag sova här ute då? Hell to the no! Det kommer inte att hända, inte på en miljon år!

----------------------------------------------------

Här är kapitel 7 :)

3+ till nästa!

-”Why are you here all alone pretty girl?” Frågar en röst som jag känner igen, men som jag absolut inte vill ha något med att göra… Det är samma röst som till mannen som jag såg tillsammans med Zayn nere i gränden.