Jag vaknar morgonen där på ensam i Zayns säng. Jag kan höra dämpade röster prata utanför något som får mitt huvud att dunka. Det känns som om det ska explodera. Vissa dagar är min huvudvärk värre än andra, men i dag är den hemsk. Det går inte en enda morgon utan att jag vaknar med huvudvärk. Jag vet inte varför.

Min mobil blossar upp bredvid mig något som får mig att gny av ljudet som den ger ifrån sig. Om jag inte hade sätt att det var mamma som ringde så skulle jag säkert tryckt bort samtalet.

-” Mom?” Frågar jag in I telefonen när jag svarar. Inte för att jag förväntar mig att hon ska vara Yes darling it´s me. För om hon gjorde det så skulle jag vara riktigt förvånad.

-”Sorry to make you disappointed sis, but I´m not that old woman” Säger en röst på andra sidan som jag längtat att få höra.

-”Oh my god Ofelia” Säger jag och ler när jag hör min systers röst på andra sidan luren. Jag kan inte fatta att jag pratar med henne. Jag pratar med Ofelia och glömmer helt bort min huvudvärk, det är som om jag inte kan tänka på det mer.

Efter att ha pratat med Ofelia i kanske en kvart så öppnas dörren och Zayn kommer in med ett leende på läpparna.

-”Hi” Mimar han till mig och jag mimar ett hej tillbaka. Det känns bra att han är tillbaka för att då kan jag fråga honom vart ha var. Min fråga blir ganska snabbt besvarad när han sträcker fram en kopp från starbucks mot mig. Jag tittar frågande på honom och han bara ler mot mig som om han inte alls ser min frågande blick.

-”I´m sorry but I have to go. I will call you soon again sis” Säger Ofelia innan jag hör det lilla klicket I örat. Jag börjar helt ärligt tvivla på om det där samtalet faktiskt ägde rum eller om det aldrig hände.

-”It´s chai latte, I remember you told me that before” Säger han och jag ler mot honom, det är gulligt att han kommer I håg. Ingen har någonsin lagt ner så mycket energi att komma ihåg saker.

-”Thanks” Säger jag och för koppen upp mot mina läppar. Drycken är fortfarande varm något som visar att han måste ha gått bara en liten stund innan jag vaknade. Det är en liten bit till närmaste Starbucks.

-”Who was it on the phone?” Frågar han samtidigt som han slänger sig ner på sin säng och studsar upp en bit av den fjädrade madrassen.

-”My sister” Svarar jag bara utan att titta på honom något extra. Han säger inget utan bara nickar till svar. Med en suck sjunker jag ner bredvid honom på sägen. Värmen som tidigare vart där från natten är som borta och har ersatts av kyla från luften. Vare sig min eller Zayns kropps värme finns kvar i lakanen. När jag ligger så nära Zayn som jag gör kan jag känna värmen från hans kropp mot min, även fast ingen av våra kroppsdelar nuddar varandra. Jag vet att om jag bara låter min hand röra sig lite så kommer den att göra kontakt med Zayn bara hud.

Jag vet inte hur länge vi ligger där och bara tittar upp på taket. Men jag vet att det känns lugnande att veta att jag inte behöver säga något. Det är som om Zayn vet att just nu är det enda som jag behöver är att vara nära honom, inte säga något… bara vara.

-”I think we should go, our first lesson is in 10 minutes.” Säger Zayn plötsligt och reser sig upp, han sträcker ut en hand till mig när han rest sig för att hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han drar lite lätt i den och får mig upp ur sängen. Jag märker inte hur nära vi står förens jag känner hans andetag mot mitt ansikte. Varje liten utanding han gör är som en lätt bris mot mitt ansikte. Jag klagar inte då jag gillar närheten från honom. Han får mig att känna mig säker, han får mig att känna mig trygg.

-”We should really go.” Viskar han fram och tittar rakt in i mina ögon. Jag kan se i hans ögon att han vill gå lika lite som jag, men jag vet att vi måste. Vi måste komma till lektionen. Det är inget bra första intryck att vara sen första dagen i skolan. Jag är alldeles för duktig i skolan för att kunna missa skolan. Den enda gången jag missat skolan var den gången då jag satt bredvid Ofelia på sjukhuset. Men aldrig annars.

Jag och Zayn letar oss igenom en massa korridorer innan vi faktiskt hittar till rätt korridor. Ni minns hur jag sa att jag aldrig kommit försent? Jag står fortfarande vid det, vi kom precis samtidigt som vår lärare. Han låser upp dörren i en lätt handrörelse något som visar att han gjort det många gånger tidigare. Zayn skrattar lite åt hur han försöker att få alla att vara tysta. Jag ler åt Zayns skratt då det är ett änglalikt ljud. Inget kan få mig att känna så mycket känslor som när Zayn ler eller skrattar. Det är sällan men när han gör det så skulle han kunna stoppa världssvälten.

-”I want all of you to call me Mr. Robertson. Not Mr. R or Mr. Robert” Säger han I en sträng röst. Han ser ut att vara i ungefär 40-50 åldern.

-”So I´m just going to call you Mr. R like last year” Svarar Zayn honom något som får Mr. Robertson att sucka. Han verkar känna Zayn sen tidigare. Om jag ska vara ärlig verkar alla känna honom. Antingen så har de hört talats om honom eller så är de rädda för honom. Jag ser inte varför han är inte farlig… Inte i mina ögon i alla fall.

Jag tittar upp på Zayns figur som är bredvid mig. Han är vacker, det är inget jag kan neka för det är vad han är.

-”Oh Mr. Malik… I hope you will do better this year than last.” Säger Mr. Robertson och ler mot Zayn som om de har någon hemlighet. Jag ler upp mot Zayn, jag tror till och med jag hör hur folk drar efter andan när han ler tillbaka mot mig. Det förvånar mig då de inte borde vara jätte förvånade över att någon ler liksom. Jag vet att Zayn har ett underbart vackert leende men de borde verkligen inte reagera på det viset.

-”So today I want you all to come here and take a book. You are going to write. You can write whatever you want. Do you wanna write a poem or a song, do it! I want you to write whatever you feel like writing. I don´t care if you are talking about how much you love shoes. Give me something to read that I can see that you put feeling in to.”Säger Mr. Robertson och plockar upp massa skrivböcker på sitt skrivbord. Jag kan tydligt tyda på Zayn leende att det här är en vanlig grej för Mr. Robertson. Jag reser mig upp tillsammans med Zayn och går fram för att välja en bok. Det är väldigt många. Man kan tydligt se att Mr. Robertson inte nöjer sig med vanliga skriv häften som de flesta lärare. Nej han har inbundna böcker med olika mönster. Kanske han är som min morbror. Han kanske också tror att skrivandet påverkas av boken man skriver i, jag tror på det.

Jag väljer en vit bok. Den är helt vit något med den gör mig att välja den. Zayn ler mot mig och plockar upp en likadan bok som mig innan vi båda går tillbaka till våra platser längstbak i klassrummet.

-”I give you this lesson to start” Säger Mr. Robertson och ler mot oss innan han sätter sig ner. Jag kan se hur alla dyker ner i sina böcker med sina pennor för att börja skriva. Jag tittar ner på den blanka sidan och försöker att komma på något att skriva.

Jag blundar och det första jag ser är Zayns bruna ögon. De är vackra.

I´m in your arms

I feel safe

Right here

In this moment

I feel like there is nowhere else to be

In your arms

Is where I can feel like I belong

Jag tittar på orden som har formats av min penna. Varje drag med den är en varsam handrörelse som jag har tagit med kärlek.

-”What are you writing?” Frågar Zayn från ena sidan om mig. Jag tittar upp på honom och ser att han försöker att se ner i min bok för att se mina ord som står på pappret. Jag stänger igen min bok och inser inte förens nu vad orden betyder. Orden är inte bara ord… Det är ord som påminner mig om Zayn. Jag tänker bara på Zayn när jag ser de orden. Aldrig har jag vågat tro att någon kan få mig att känna som Zayn. Jag har alltid trott att känslan som jag känner är påhittad… Jag är rädd… För jag vet inte om den kommer att försvinna… Vill jag att den ska försvinna?

-----------------------------------

Förlåt för sämst uppdatering!

älskar er!

5+ till nästa :)