När klockan ringer ut så är jag en av de första som är ute ur klassrummet. Jag kan höra Zayns steg efter mig men jag ignorerar att vända mig om. Allt jag behöver är att komma ut, ut i det fria. Jag behöver luft jag kan inte andas.

Jag putar mig mellan alla personer som trängs inne i korridorerna. Massa ursäkter lämnar min mun samtidigt som jag tar mig fram genom folk havet. Allt jag vill är att i alla fall kunna se dörrarna så att jag vet att det inte är så långt kvar. Min röst är raspig när jag äntligen kommer fram till dörrarna. Alla ursäkter och allt springande har tagit rejält på rösten.

-”Please wait” Ber Zayn mig men jag vänder mig inte ens om för att titta hur nära han är. Jag kan bara tänka på att jag måste ut, ut i friska luften.

Det är inte förens jag sätter ner min hand på det kalla handtaget som han kommer i kapp mig. Jag vet inte hur mycket mer jag kommer klara av att vara här utan att komma ut och få luft. Allt jag vill är att han ska släppa min axel så jag kan komma ut.

Hans hand håller ett järngrepp om min axel något som gör det omöjligt för mig att flytta mig, om han bara visste hur mycket jag behövde komma ut nu.

-”Why are you running?” Frågar han mig och vänder mig om. Det är som om han ser svaret i mina ögon när han tittar rakt in i dem, för han lossar sitt grepp och tar tag i min hand. Han leder mig ut och jag drar in djupa andetag med den friska luften. Det är en sådan stor skillnad mellan luften ute och inne i de folkfyllda korridorerna.

-”How are you feeling?” Frågar Zayn mig och tittar på mig oro i blicken. Jag möter hans blick och öppnar munnen för att svara men inget ljud kommer ut. Mina andetag är djupa och mitt hjärta slår snabbt i mitt bröst.

Zayn drar in mig i en kram och jag känner mig plötsligt trygg. Som om den lilla gesten gjorde att mitt hjärta lugna sig. Det är ingen som har haft den inverkan på mig förut. Men det förstås jag har aldrig träffat någon som Zayn förut. Zayn är något alldeles extra om man frågar mig.

-”Come on let´s get you to your room.” Säger Zayn och lägger sin höger arm runt mina axlar. Jag följer honom utan att säga emot. Jag är inte ens säker på att jag skulle kunna säga emot om jag ville.

Han leder mig in i mitt rum, med en försiktig hand lägger han ner mig på min säng där jag snabbt kryper ihop som en liten boll. Nu när jag inte har Zayn bredvid mig mer känner jag mig ensam.

Jag följer varje steg som han tar med blicken, rädd för att han ska lämna mig. Det är läskigt att känna att min lägger så mycket hopp på en och samma person.

Zayn går runt och tittar lite i mitt rum innan han börjar gå mot dörren. Jag hinner inte reagera innan jag ger ifrån mig ett litet gny.

-”Stay?” Ber jag nästintill panik slaget. Jag vill inte bli lämnad ensam. Han kan inte lämna mig ensam.

-”Always” Säger han till svar och går över till mig. När han når min säng sätter han sig på kanten och stryker mig över håret. Jag sluter mina ögon av hans handling. Det kanske inte är så mycket men jag känner mig trygg.

Jag känner hur mina andetag blir djupare och alla mina tankar blandas.

-”Why do you hate me so much?” Frågar jag utan att tänka efter vad jag faktiskt säger till honom. Jag kan känna hans kropp stelna bredvid mig innan han slappnar av igen. Jag är inte riktigt säker om han hörde. Men jag vet att jag inte tänker upprepa frågan då jag inte ens vet vad som fick mig att fråga det. Men det är bara något med sättet han beter sig på som får mig att tro att han faktiskt hatar mig. Han kanske inte säger det rakt ut men det känns som det.

-”I could never hate you” Svarar han och jag tittar på honom med trötta ögon.

-”What make you think that?” Frågar han mig, det är något i hans bruna ögon som jag inte kan sätta fingret på… sorg? Är han ledsen för att jag tror att han hatar mig?

-”I feel it” Svarar jag och tittar honom rakt in i ögonen. Som om de orden bränner honom reser han sig upp och är ute ur rummet. Jag hinner inte ens säga något innan dörren stängs igen bakom honom. Det är då tårarna börjar rinna ner för mina kinder… Han sa att han skulle stanna… Han ljög. Paniken kommer snabbt och jag reser mig upp för att gå ut i köket för att dricka ett glas vatten. Jag tar ner ett glas men kommer inte längre än så då glaset glider ur min hand.

Glaset ger ifrån sig ett öronbedövande ljud när det förvandlas till glassplitter. Jag stänger hårt igen ögonen som om glaset skulle hela sig. Men när jag öppnar ögonen så är det fortfarande splitter över hela köksgolvet.

Jag hukar mig och börjar plocka upp de stora bitarna. Jag ger ifrån mig ett stön av smärta när en glasskärva skär in i min handflata. Blodet droppar ner på det ljusa golvet något som gör att bilden framför mig ser ut som något taget ur en skräckfilm.  Glassplitter överallt tillsammans med blod. Om någon kom in nu så skulle de få en chock. Jag reser mig upp och går fram till kranen för att skölja av blodet. Jag tittar på när det klara vattnet nuddar min hand och förvandlas till en röd aktig färg. Jag har aldrig gillat blod, bara synen får mig att må illa, lukten är ännu värre. Hela köket luktar av den metalliknande doften som blod utsöndrar. Jag tar några djupa andetag och går fram till förstahjälp lådan som ligger på skänken bredvid ytterdörren.

Med en snabb rörelse så täcker jag den stiman som pumpar ut blod med ett bandage. Det svider mycket men jag vet att det är bättre än att inte göra något åt det över huvudtaget.

Jag tittar på glassplittret på golvet och jag försöker blinka bort alla tårar som formats i mina ögon.

-”DON´T YOU UNDERSTAND!!! I DIDN´T ASK FOR THIS FUCKING LIFE!!!” skriker min syster på min mamma som står och gråter. Jag tittar runt hörnet och ser min mamma stå framför min syster som ser vansinnig ut. Jag hatar att se dem bråka.

-”I know but you know that we all need you… Nancy needs you” Säger min mamma. Hon säger mitt namn I en låg röst, nästan som om hon vet att det kommer ha en stor effekt på Ofelia.

-”Don´t you dare to take here in to this!” Skriker Ofelia och kastar ett glas som hon haft I handen rakt in I väggen. Det splitras och mamma tittar på skärvorna och de små splittren som ligger vid hennes fötter. Jag vet att hon också såg hur nära det var hennes huvud.

Jag skyndar mig med att plocka upp resten av splittret innan jag tittar på klockan och ser att jag missat en av mina lektioner. Jag vet att det inte är bra men just i detta nu så bryr jag mig inte särskilt mycket.

Försiktigt tar jag på mig en tjocktröja och börjar gå mot min bild lektion. Den börjar inte förens om en halv timme men jag vet inte riktigt vart jag annars ska gå.

Mina steg ekar i de tomma korridorerna. Det är kusligt hur tyst det är i korridorerna när alla är på lektion. Man hör inte ett ljud.

 ----------------------------------------------------

Jag är sjuk just nu men jag vill ändå ge er ett kapitel :)

5+ till nästa!