När jag kliver utanför dörren så möts jag av den friska nattluften. Det är inte kalt men kanske en aning svalt.

Mitt huvud snurrar av att ha gått från att vara i ett varmt rum fullt med människor, till den svala natten. Med försiktiga steg så börjar jag ta mig ner för trottoaren. Mina fötter gör ont och jag sänder alla onda tankar jag kan komma på till Natalie, som tvingade mig ta på mig ett par hög klackade skor.

Jag böjer mig ner och tar av mig skorna. Försiktigt tar jag de svarta klackarna i min höger hand, samtidigt som jag börjar gå barfota ner för trottoaren.

Mitt hår hänger i mina ögon och jag förbannar mig själv över att inte satt upp det i en hästsvans. Varför gick jag ens med på att gå på ett party? Det leder aldrig till något bra!

-”Now you better listen to me. I want my money and you are going to give me them!” Hör jag en röst saga I en låg och hotfull ton. Försiktigt tittar jag runt ett hörn av en byggnad och ser killen från tidigare vara upptryckt mot väggen med tre andra killar framför honom. De ser ut att vara mycket större än honom, men jag tvivlar på att de skulle kunna göra något som skadar honom. Man kan nästan känna lukten av alkohol ända upp hit.

-” I don´t have your money!” Säger killen tillbaka med en arg röst. Jag är som förstelnad där jag står. Rädd att om jag rör mig så märker de mig. Jag vill inte ens veta vad de gör mot mig om de ser mig.

-”Do you know what I do to people that don´t pay me?” Frågar en av männen och jag försöker att stänga ute alla hemska saker jag kan tänka på. Jag kanske inte känner killen men jag vet att om han gör något av de sakerna som jag tänkte på, då tycker jag synd om honom, ingen förtjänar de!

-”I know. But if I remember right then it was you that asked me to beat that guy up.” Säger killen och det är skrämmande hur lugn hans röst är. Om det hade vart jag skulle jag haft panik!

-”Don´t play with me Malik.” Säger samma man som tidigare fast med en argare röst än tidigare. Okej jag tror inte jag vill se mer av det här.

Försiktigt försöker jag backa men i stället för att kliva på asfalt så känner jag materialet av en sko… Det här kan inte vara bra.

-” BOSS! Look what I found!” Säger en röst bakom mig och efter orden lämnat mannens mun så känner jag ett grepp runt min arm.

-”Oh a toy.” Säger mannen som han killen från tidigare upptryckt mot väggen. Han har ett elakt leende på läpparna något som får mitt hjärta att slå tusen gånger hårdare i bröstet än innan. Jag gillar inte sättet han tittar på mig som om han skulle kunna skada mig vilken sekund som helst. Vilket antagligen är sant.

-”Don´t touch her.” Säger killen som nu blivit släppt. Hans ögon är mörka och fokuserar på killen som håller i mig. Som på kommando så släpper mannen som håller i mig min arm.

-”This isn´t over Malik!” Säger  mannen. Så fort mannens ord lämnar hans mun börjar han och de andra männen lämna gränden.

-”But Pete I think it is!” Ropar den här Malik killen tillbaka. Han får som svar ett finger men han verkar inte bli särskilt arg för det. Jag kan höra hur han skrattar lite tyst innan han kommer fram till mig. Med rädsla i blicken tittar jag på honom. Jag är inte rädd för honom, jag är rädd för vad han kan göra.

-”What were you thinking?! Do you have idea what those guys could do to you?!” Frågar han mig I en skarp röst. Om det inte hade vart för de mjuka bruna ögonen som tittade rakt in i mina gröna så skulle jag nog vart rädd. Men det är något med sättet hans bruna ögon tittar in i mina som säger att han inte tänker skada mig. Vilket får en lättnad att sprida sig i min kropp.

-”Sorry.” Säger jag bara då jag inte vet vad jag kan säga. För jag har ingen aning om vad jag tänkte. Men jag tror jag har en svag aning om vad de där männen skulle kunnat göra mot mig. Bara tanken får mig att rysa.

Han börjar gå ner längs trottoaren och jag kan se att han har ont i sin fot. Det visar han tydligt på hans kroppsspråk, sättet han haltar lite gör det väldigt uppenbart.

-”Are you coming?” Frågar han mig och jag tittar först på honom innan jag faktiskt inser vad han säger. Jag skyndar mig i kapp honom och han går bredvid mig. Utan att vi utbyter ett ord så går vi genom den kalla natten. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville bryta tystnaden. Helt ärligt skulle jag bara vilja höra hans röst. Det måste vara något alvarligt fel på mig. Jag har aldrig känt så här tidigare och det är läskigt för jag vet att killen bredvid mig säkert skulle kunna skada mig utan att ens blinka.

-”So what dorm?” Frågar han mig och jag tittar upp mot honom. Det jag inte hade väntat mig är att möta hans bruna blick. Hans ansikte är så mycket närmare mitt än vad jag först trott.

-”27C” Svarar jag honom så tyst att jag är osäker på att han faktiskt hörde mig. Men då han börjar gå emot den korridoren så inser jag att han faktiskt måste ha hört mig. Alldeles för snabbt så stannar vi utanför min dörr och jag letar reda på nyckeln.

-”So… I think I never got your name?” Säger han nästan som en fråga. Jag inser att han vill att jag ska berätta mitt namn. Gud vad seg jag är när han är omkring mig. Det är som om jag inte kan tänka klart.

-”Nancy, my name is Nancy. What is your name?” Frågar jag honom och vill gärna ha ett namn att sätta på hans ansikte.

-”It´s better if you don´t know.” Säger han bara innan han börjar gå. Jag bara står där och stirrar efter honom. Skojar han med mig eller?

Med en skakig hand låser jag upp dörren till mitt rum, och kliver in. Rummet ser precis ut som jag lämnade det, men ändå känns det som allt har ändrats. Det är nästintill läskigt tyst i rummet. Inte ett enda ljud hörs.

Försiktigt kliver jag ut ur mina kläder. Den kalla luften i rummet sluter sig runt min nakna kropp innan jag tar på mig en för stor tröja. Jag har alltid älskat att sova i för stora kläder.

Med en försiktig hand så flyttar jag täcket från den alldeles för fint bäddade sängen.  Det är en skola inte ett hotell! Jag kryper ner under täcket innan jag släcker min lampa som är bredvid sängen. Rummet blir genast svart och jag sluter mina ögon. Jag är trött men sömnen verkar aldrig vilja ta över min kropp. Det enda som jag kan tänka på är den mystiska killens bruna ögon. Jag vet att han är farlig annars skulle inte folk reagera som de gör runt om kring honom, men jag vet också att någonstans inom honom så finns det en annan person… En person jag väldigt gärna skulle lära känna, om han lät mig.

I alla böcker jag läser tror tjejerna alltid att de kan ändra på killen… Men det är inte de som ändrar på dem. De ändras för att de vill bli bättre för tjejerna. En person kan bara ändra sina sätt om den personen vill ändra sig. Man kan inte pressa något sådant.

------------------------------------

Här är kapitel två hoppas ni gillar det :)

2+till nästa! okej Love You!