Utan ett ord till var han borta. Som om han aldrig vart där från första början. Han bara reste på sig och försvann in genom dörrarna till skolan. Mina tvivel på om han är riktig börjar skrämma mig då jag vet att han är där… Men det känns som om han inte är det.

Med en suck reser jag mig upp och börjar gå tillbaka till mitt rum. Jag behöver något som får mina tankar på annat. Annie kan inte prata och min mamma jobbar.  Mina tankar leder genast till lådan som jag vet står vid fotändan av min säng. Den är full av böcker från min morbror och jag vet att jag kommer vilja läsa varenda en av dem. Kanske jag kan börja nu?

Mina planer blev inte riktigt som planerat då min mobil ringer innan jag ens kommit till mitt rum. När namnet på skärmen kommer upp så trycker jag genast bort samtalet. Nej jag vill inte prata med henne just nu vem som helst men inte henne… Hennes namn är Jessica och hon är en av mina gamla bästa vänner. Vi slutade prata efter att jag fick reda på att hon hade legat med killen som hon visste att jag gillar.

Mitt skratt ekar genom bilen och jag ser hur Jessica sitter bakom ratten och försöker att sjunga med till musiken. Det är Justin Bieber, jag har aldrig vart ett stort fan av honom men Jessica älskar honom med hela hennes hjärta. Ända sen hon fick sin bil har hon pumpat Justin i hennes högtalare. Det är ganska kul för att hon inte kan sjunga, det gör att det låter för jävligt. Men hon lyckas alltid få mig att skratta!

Det är inte de stora grejerna som jag gjorde tillsammans med henne som jag minns. Nej det är de små alldagliga sakerna som jag saknar så. Jag saknar att sitta i en bil med henne samtidigt som hon sjunger det falskaste hon kan till radion. Jag saknar att höra henne läxa upp mig om hur man måste älska Justin Bieber för att han är perfekt. Jag vill inte erkänna det men jag vet att jag saknar henne också.

Med en suck sätter jag mig ner på sängen. Mina andetag är ojämna och jag vet att jag behöver dricka vatten om jag inte vill tuppa av. Det är något som alltid händer när jag är stressad. Jag har en tendens att svimma om jag inte dricker när jag är stressad.

Snabbt reser jag mig upp och försöker att ta mig över till det lilla köket som vi har. Hela rummet snurrar och jag försöker att fokusera min blick på väggen. Det är väldigt svårt men efter mycket om och men så är jag framme vid diskbänken. Snabbt letar jag reda på ett vatten glas och fyller det med det kalla vattnet. När jag känner hur vätskan rinner ner i halsen på mig försöker jag att få mina andetag stadiga. Det är svårt och jag får stå still ett bra tag, men efter ett tag så slutar äntligen rummet att snurra. Jag vet att jag borde ringa min mamma och berätta att det händer, men jag vet också att det leder till att hon kommer ta mig hem, och om det är något jag inte vill så är det att åka hem. Jag har inte ens börjat leva än. Jag vill upptäcka världen utanför New York… Jag har inte ens vart ute efter nio på kvällen. Jag är en total mess. Första gången jag gjorde något mot min mammas vilja är i natt då jag gick på festen. Men inte ens det kan jag ha gjort rätt.

Med skakiga ben sjunker jag ner längs väggen och sätter mig på golvet. Jag försöker att andas in och ut genom näsan. Allt runt omkring mig försvinner plötsligt och det enda jag kan se är de underbara bruna ögonen. De förföljer mig vart jag än går... Men jag är inte ens säker på att jag vill att de ska försvinna. Om de gör kanske jag saknar dem för mycket. Jag står inte ut med tanken på att aldrig får se dem igen. De vackraste ögonen jag någonsin sett.

-”Why are you sitting here?” Frågar Natalie som står i dörr öppningen. Hon har en hand över sitt huvud något som visar tydligt att hon har ont i huvudet. Inte för att jag är förvånad med tanke på hur mycket som hon drack i går. Jag skulle ha blivit förvånad om hon inte hade en huvudvärk.

-”I-I-I…” Jag Skyndar mig ut ur köket för att jag kan inte berätta för henne. Okej så jag vet att jag borde men jag kan inte berätta att jag blir och känna mig svimfärdig när jag är stressad. Jag hatar att erkänna mina svagheter och kommer inte börja göra det nu!

Jag skyndar mig ut ur rummet men kommer inte så mycket längre då jag går rakt in i någon. Min blick skjuts genast upp och möts av de bruna ögonen… Varför kan jag inte hans namn? Varför vill han inte berätta det? Kanske jag ska börja kalla han Mr. Brown eyes?

-” You should really watch where you are going love.” Säger han med ett leende på läpparna. Åh hans leende är riktigt vackert, varför har jag inte lagt märke till det tidigare? Kanske för att jag inte sett honom le särskilt mycket. Varje gång jag har sett honom har han haft den här seriösa minen som visar att han inte kommer att tänka två gånger innan han slår dig tills du inte kan gå… Men när han ler så ser jag något annat. Han ser näst intill barnslig ut. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra sätt. Det visar att han inte är som alla tror.

-”I like it when you smile.” Säger jag utan att tänka mig för. Okej så det kanske inte är det smartaste jag någonsin kunnat säga men kom igen jag sa i alla fall något. Han ler mot mig innan han släpper taget om min arm, jag märkte inte ens att han hade den där förens värmen från den försvinner. Det är obehagligt hur mycket han kan på verka mig även fast jag inte ens vet vad han heter.

-”So why are you in such a hurry Love?” Frågar han mig och jag tittar in I hans bruna ögon ännu en gång. Det är som om de har en magisk formel som gör att jag inte kan titta ifrån dem.  Jag har aldrig gillat att hålla ögonkontakt med folk men när jag tittar in i hans ögon så känner jag mig säker. Något som jag säkert inte borde med tanke på hur folk reagerar runt om kring honom. Det är läskigt vilken inverkan han har på alla. Vart han än går så vet folk vem han är och vad han gjort. Alla förutom jag… Kanske han vill att det ska förbli så, kanske han inte vill att jag ska veta vem han är? Men varför? Det går liksom inte ihop.

-”Oh my god Nancy I was so worried you just run ou…” Jag tittar bakom mig och märker att Natalie står där med munnen öppen och glor på mr. Brown eyes… Japp han kommer få heta det tills jag vet hans riktiga namn. Det passar honom ganska bra faktiskt. Om jag får säga det själv.

-”Sorry.” Mumlar jag till svar men hon verkar inte lägga så stor märke till att jag faktiskt sa något till henne. Det enda hon gör är att glo på honom som om han är något ovanligt… Kanske han är? Vem vet!

-”What are you looking at.” Fräser han ut och tittar på henne med en blick jag inte sett tidigare och det skrämmer mig lite.

-”I-I-I´m S-Sorr-ry Z-Zayn” Säger hon innan hon försvinner in i rummet på mindre än någon sekund. Jag tittar tillbaka till den mystiska killen som jag antar heter Zayn.

-”So your name is Zayn?” Frågar jag och ler mot honom. Jag vet att efter vad jag just sett så borde jag vara livrädd för mannen framför mig… Men jag kan inte, allt han gör får mig att dras mer till honom. Det är som en av de här enormt gulliga kärleksromanerna. Jag älskar att läsa dem även fast de aldrig är sanna. Det är bara bullshit att en tjej kan ändra en kille. Det är bara individen själv som kan ändra sig själv, och det om den vill ändras. Hur många tror egentligen på att man kan ändra på någon?

-”Yes” Säger han till svar något som får mig att le större… så okej jag fick inte använda hans nya smeknamn länge men kom igen det känns bra att veta vad han faktiskt heter.

-”I like it, it fit you really well.” Säger jag med ett leende till honom, det jag inte förväntade mig var att få ett leende tillbaka. Men det fick jag och ett riktigt vackert sådant. Hur kan någon ha ett så underbart leende som Zayn. Om något skulle kunna få fred på jorden så är det hans leende.

-”So tell me Love, why where you running from your dorm?” Frågar han mig med en nyfikenhet I hans röst. Något som får hans ögon att glittra. Jag undrar hur många som egentligen tagit sig tid att titta in hans ögon för att inse hur vackra de egentligen är.

-”I need to get out from there. Sometimes things get a little too much.” Säger jag som svar. Jag tänker inte berätta för en total främling som vägrat berätta sitt namn om mina problem. Han får allt förtjäna min tillit för att få mig att prata mer.

Det verkar som han är ganska nöjd med mitt svar… Eller så vet han att jag inte ska svara något mer, han ställer i alla fall inte några mer frågor, något som lättar mig ganska mycket då jag hatar folk som inte kan hålla sig till sitt eget. Okej så ibland kanske jag är en av de här personerna men det hör inte hit! Jag gillar bara inte folk som vill lägga sig i saker som de verkligen inte har med att göra. Visst jag gör det ofta men det är inte något jag märker. Jag gillar bara inte när folk frågar ut mig om min familj eller om varför jag är som jag är! Jag har en anledning visst men jag vill inte dela med den till alla personer. Särskilt inte sådana som jag inte känner.

Min mamma har försökt att få mig att gå till en psykolog men det funkade inte så bra. Det slutade med att mamma betalade överdrivet mycket pengar för att jag skulle sitta i ett rum med en total främling och inte säga ett ord. Jag tror inte ens jag sa hej… Eller jo kanske första gången då jag inte visste att hon skulle sitta och bombardera mig med frågor om mitt liv. Det är min ensak inte hennes och hon behöver inte veta allt om mig. Hon frågade mig frågor som jag verkligen inte var bekväm med att svara något som fick mig att må illa. Jag tror jag spydde de första gångerna innan jag insåg att hon kommer fortsätta så här varje gång. Då satte jag upp en liten vägg mellan oss. Jag hade ofta musik i öronen för att inte höra hennes frågor. Min mamma sa att hon inte skulle få mig att prata om saker jag inte ville prata om men det var precis det hon ville prata om!

-----------------------------------------

OH JAG ÄLSKAR ER SÅ MYCKET! ni är helt underbara bara så ni vet!!!!

Här är kapitel 4 :) Hoppas ni gillar det :)

3+ TILL NÄSTA!