Paniken sprider sig i kroppen på mig när jag känner en hand på min arm. Jag känner tydligt den torra huden som bokstavligen får mig att vilja spy.

-”Are you going to answer me?” Frågar han mig och jag sväljer för att få bort klumpen som har bildats I halsen, jag är osäker på om det är tårar eller spya just ny bryr jag mig inte.  Det enda som hörs är våra andetag och om man lyssnar riktigt noga kan man höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig.

-”What do you think you are doing?!” Frågar en arg röst som jag aldrig vart så glad över att höra tidigare, Zayn.  Mannen hinner inte ens svara förens han är upptryckt mot en av väggarna med Zayn framför sig. Det är som ombyta roller från förra gången. Mannen är själv den här gången och det gör honom mycket svagare än vad han är med de andra männen.

-”I´m not scared of you Malik!” Säger han och tittar Zayn rakt in I ögonen. Jag kan inte slita mina ögon från scenen framför mig, det är så overkligt, det här händer bara i böcker och på film. Jag har aldrig tänkt på vad som kan hända runt om kring mig. Jag har bott i New York i hela mitt liv och jag vet hur många som blir mördade och misshandlade varje dag. Men jag har aldrig tänkt på hur nära de faktiskt är.

-”You really should.” Säger Zayn och slår honom mot väggen. Händelsen framför mig gör mig handlingsförlamad jag har ingen aning om vad jag ska göra, tänk om jag gör något som jag inte borde. Paniken stiger inom mig och jag börjar andas alldeles för snabbt. Det här är inte bra!

-”Nancy I need you to walk back to your room!” Säger Zayn och jag märker hur mannen ligger på golvet medvetslös. Vad gjorde han mot honom.

-”Natalie… Jason” Är det ända som jag får ut samtidigt som jag tittar på den medvetslösa mannen som ligger utslagen på golvet. Jag vet inte hur men Zayn måste ha förstått vad jag sa för han tar min hand och leder mig ner längs korridoren. Jag har ingen aning om vart vi är på väg men jag lovar att det kan knappas vara värre än korridoren där den avsvimmade mannen ligger. Visst jag har sett folk avsvimmade tidigare men det betyder inte att jag gillar det, tvärtom faktiskt det tar fram dåliga minnen som jag försöker att glömma.

 -”Come here” Säger Zayn och öppnar sina armar för att krama om mig, jag tänker inte ens två gånger innan jag kliver in i hans famn. En kram är precis det jag behöver just nu och jag bryr mig inte särskilt mycket av vem det är! Det är precis som tidigare med Louis!

Efter en stund lossar han greppet om mig och öppnar en dörr till ett rum, jag inser ganska snabbt att det är hans rum. Jag undrar vem han delar rum med… Precis som om någon skulle ha hört min fråga så kommer Louis ut skuttande genom badrummet… men inte nog med det efter honom kommer Harry ut… Awkward. De stannar genast i deras steg när de ser oss två där. Louis börjar genast skratta och Harry blir illröd i ansiktet.

-” It´s not what it looks like! I PROMISE!!” Säger Harry vilket får Louis att skratta ännu mer. Zayn tittar på dem och ger Louis en konstig blick.

-” You promised you wouldn´t do anything in our dorm!” Säger han och tittar mot toan och Louis bara skrattar ännu mer.

-”WE DIDN´T I PROMISE!” Säger Harry högt i sitt försvar något som får mig att börja skratta.

-”You don´t need to say you didn´t Harry we all know you did” Säger jag och det får Louis att börja skratta mer med mig. Vi skrattar och både Harry och Zayn tittar på oss som om vi är dumma i huvudet. Okej så vi kanske inte är så normala men det känns så bra att skratta.

-”Just don´t do it again. Okay?” säger Zayn och Harry nickar med ett förvånat uttryck. De ursäktar sig och lämnar snabbt rummet för att gå till Louis rum då Louis berätta att hans rumskompis är ute med sin flickvän.

-”do you know Harry and Louis?” Frågar Zayn med en frågande blick.

-” Yeah a little” Svarar jag och han nickar. Han går över till det jag antar är hans säng och lägger sig ner på den. Jag bara står där i hans rum och är inte säker på vad jag ska göra. Det känns som jag har kommit ur min bubbla när jag såg Harry och Louis tillsammans. Det fick mig att släppa taget om den medvetslösa mannen ute i hallen… Hur kommer det sig att han alltid är där när jag behöver honom, förföljer han mig eller något?

-”How, did you know where I was?” Frågar jag honom och han börjar genast se obekväm ut. Varför ser han så obekväm ut att svara på den frågan? Hade han förväntat sig att jag bara skulle låta det gå? Nej det tänker jag inte göra i alla fall han dyker ju upp vart jag än går så är han ju där! Behöver jag hjälp eller om det är något som händer som jag är obekväm med så är han där, det är som han följer varenda steg som jag tar.

-”Luck?” Säger han osäkert något som får det hela att låta som en fråga. Men jag vet inte vem det är han försöker övertyga här… Mig eller sig själv. Det är ganska svårt att utskilja vem av oss som han försöker få att tro på hans ord.

Jag bestämmer mig för att inte fråga sätta hans svar då jag vet att jag inte kommer få något bättre svar, vad förväntade jag mig ens första gången jag frågade? Kanske ett lite bättre svar än det jag fick men det hör inte hit.

-”So tell me something about you.” Säger han med ett leende, oh hans leende. Han måste verkligen le oftare för varje gång han gör det så känns allt så mycket bättre.

-”I have a twin sister.” Säger jag och tittar honom rakt in i ögonen, jag vet inte ens varför jag berättar det för honom, ingen bryr sig i att jag har en tvilling.

-”She has hair red as fire.” Fortsätter jag och blir själv förvånad över orden som lämnar min mun. Jag har aldrig pratat med någon om min syster för att ingen har något med henne att göra. Alla vet nästan allt om min familj då så mycket händer runt om kring den. Men det är ingen som har bett mig att prata om allt som händer. Ingen har det nu heller men det känns som om jag kan prata med Zayn om det här.

--------------------------------------------------

Här är kapitel 8!

4+ till nästa ÄLSKAR ER!