Jag gav upp på att hitta en plats att sitta efter en halvtimmes letande utan några framgångar. Jag sitter just nu nersjunken mot väggen bredvid gate 24 som ska ta mig till London, de öppnar gaten om en halvtimme och det är redan världens kö för att komma in på planet. Det är en av sakerna jag inte förstår varför folk står i kö för att komma in så tidigt för de kommer ändå be ett antal nummer komma och ställa sig först i kön, det gör dem alltid. Sen så spelar det inte någon roll om du står i kö eller inte, du har din biljett så antagligen så kommer ingen annan att sätta sig på din plats! Du har en plats du behöver inte köa för att få den så varför gör man det ändå?

Många kanske vill lyfta men man kommer inte lyfta en enda sekund tidigare bara för att du står i kö, så länge du är på plats och har din biljett så kommer du in så chilla för fan!

Jag sätter i mina hörlurar och lyssnar på Christina Grimmies röst komma genom dem, jag älskar verkligen hennes röst. Hon är som en ängel. En av mina favorit låtar med henne är I bet You don´t curse God, hon ger mig alltid gåshud när hon sjunger den. Hon har en sådan himla kraftfull röst.

Jag sitter där mot väggen i nästan en timme innan jag reser mig upp för att gå på planet, det är fortfarande personer framför mig när jag ställer mig i kön och jag fattar inte hur dem orkar att köa så länge när de ändå kommer att komma på planet, jag vet att jag tjatar om det men det är verkligen något som stör mig väldigt mycket.

-"Ha en trevlig resa" Säger personalen som kollar på min biljett när dem lämnar tillbaka den, jag tackar dem och går igenom den långa gång sakimojen man måste gå igenom för att ta sig till planet, jag gillar att man kan se genom de stora fönsterna på sidorna det får mig att känna mig säkrare.

Jag hittar snabbt min plats 12A då den är långt fram i planet, jag älskar att jag har en fönster plats för då kan jag i alla fall titta ut när vi störtar... japp det är vad jag tänker på när jag går på ett plan fantastiskt va?

Jag sjunker ner i sättet och låter mina händer fumla med bältet för att se till att jag verkligen sitter fast så jag inte dör.

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis" Säger killen bredvid och sträcker ut sin hand mot mig. Jag tar tag i hans hand med min skakiga hand och ler mot honom ett svagt leende samtidigt so jag säger.

-"Jag heter Grace men mina vänner kallar mig Hazel Grace för att jag har läst the fault in our stars över en miljon gånger." Jag ler mot honom och försöker att slå mig själv mentalt då jag insåg att jag tekniskt sätt berätta att jag inte hade något bättre för mig än att läsa en bok.

-"Jag älskar den boken!" Säger han till mig och lutar sig ner i sin väska och tar upp den blå boken som jag så väl känner igen, omg jag visste inte att någon som ser så bad boy ut skulle vara så inne i att läsa.... jag hade visst fel.

Jag ler mot honom och tar upp min bok och han skrattar lite. Jag har den både på Engelska och svenska, jag kan prata flytande svenska då jag hade en kompis som kom från Sverige. Hon gick bort för något år sen... om man kan säga att ta självmord är att gå bort. Jag gillar inte ordet självmord för jag har svårt att se någon må så dåligt så att dem skulle kunna göra något så hemsk mot sig själv. Jag kunde knappt fatta det när jag fick veta att hon hade tagit livet av sig, jag viste att hon mådde dåligt man jag trodde aldrig att det var så dåligt så att hon faktiskt skulle göra det.

Jag undrar fortfarande varje dag om det kunde ha vart något sätt att rädda henne men jag har fortfarande inte kunnat komma fram till ett vettigt svar.

-"så är du rädd för att flyga?" Frågar han mig och jag nickar något som får honom att le mot mig, jag gillar hans leende det är gulligt.

Han sätter fast sitt bälte och ler mot mig igen som om han vet att jag mår bättre när han är här, om någon frågar så har jag aldrig sagt det där.

-”Så Grace berätta för mig vad som du gillar med Augustus Waters” Säger Louis och ler mot mig och jag kan inte låta bli att le. Jag älskar att prata om Augustus Waters men mina vänner tröttnar ganska snabbt på mig.

-”han är helt perfekt jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner om Augustus Waters han är helt enkelt fantastisk, jag älskar han genom hela boken och blir alltid lika hjärtekrossad när han går och dör. Jag hatar att John Green håller från oss ett bra tag att han är sjuk igen.” Säger jag och tittar på Louis som om jag vill att han ska förstå vad jag pratar om även fast jag vet att jag kan ha pratat alldeles för snabbt för att han ska kunna förstå vad det var som jag sa.

-”Jag förstår vad du menar jag beundrar hur stark han är igenom hela boken ända fram till sitt sista andetag, jag tror inte att jag skulle kunna klara av att vara lika stark som honom. Den enda personen som kan vara starkare än Augustus är nog Hazel då hon både går igenom att hålla på att dö och förlora den som hon älskar, jag skulle aldrig klara av det lika bra som Hazel gör” Säger Louis och ger mig ett litet leende, jag ler och han tittar ut genom fönstret och det är då jag inser att vi inte är på marken längre, jag har alltid hatat att flyga men start och landning måste nog vara värst. Louis har nu fått mig genom att bara prata med mig att glömma att jag åker i ett flygplan och det är inte många som har lyckats med... Helt ärligt så är han den första, men jag är inte säker på om jag ska tacka honom eller John Green för att ha skrivit en sådan underbar bok.

-”Vi har en ganska lång resa framför oss och jag har en känsla av att ingen av oss kommer kunna somna.” Säger han och jag fattar inte vad han menar först förens jag hör den lilla flickans röst, det är som om någon skriker i mitt öra. Hon måste ha en av de mest genomträngande rösterna jag någonsin hört i hela mitt liv, den är hemsk totalt super hemsk.

-”Snälla säg att vi inte ska sitta i samma plan som henne i flera timmar jag kommer aldrig att klara av det snälla säga att du ljuger” Säger jag och tittar på honom men hoppfulla ögon. Han tittar tyvärr ner på mig med en besviken blick och jag inser att jag kommer vara tvungen att vara på samma plan som den lilla flickan.

-”Döda mig snälla...” säger jag och det får Louis att skratta och jag kan inte låta bli att le när jag hör hans skratt, jag gillar det. Han låter så lycklig när han skrattar och det får mig att titta upp på honom. Han har sina ögon stängda och man kan se skrattrynkorna vid ögonen och hans mungipor pekar uppåt när han skrattar något som får min alldeles varm inombords.

Vi pratar om The Fault in Our Stars tills en flygvärdinna kommer förbi och frågar om i vill ha något att dricka.

-”En Cola tack” Säger jag och hon tar fram en till mig och jag sträcker över pengarna till henne, hon ler mot mig och frågar sedan Louis om han vill ha något, jag hör inte riktigt vad han säger men det spelar väll egentligen ingen roll.

Han tar emot en Fanta och en liten chips påse och ler mot mig. Jag gillar när han ler mot mig det känns bra att ha någon som ler mot en.

Jag gillar att jag sitter bredvid Louis för att då vet man att då kan man iallafall stå ut med att prata med personen bredvid sig, jag brukar prata med personen bredvid mig för att hålla mina tankar om att jag faktiskt flyger när jag åker mellan mamma och pappa. Det är en annan sak som jag gillar med plan, man kan sitta bredvid någon och berätta sin livs historia men man behöver inte oroa sig för att den ska döma en för man träffar antagligen aldrig den personen igen. Jag tror jag har berättat för över 20 personer om hur Hazel och Augustus är perfekta tillsammans. Louis är den enda personen som då har varit intresserad av att lyssna på vad det jag har att säga.

-” Vad tänker du på?” Frågar han mig och ler, jag tittar upp på honom och ser honom ta upp sin Fanta och ta några klunkar, han ser mycket mer bad ass ut än vad han egentligen är.

-”Varför du försöker vara så bad ass när du tydligt inte är det.” Säger jag bara för att se hur han reagerar och hans reaktion är inte det jag förväntade mig, istället för att han blir irriterad eller arg så växer hans leende.

-”Jag är bad ass det är bara du so inte ser det för att det enda som finns inne i ditt huvud är Augustus Waters.” Säger han och jag låter ett skratt lämna mina läppar.

---------------------------------------------------------------

Jag har vart på semester och inte haft tillgång till internet men nu är jag tillbaka och tror inte jag ska göra något speciellt så Kommentera för Kapitel 2

Om ni ser något som ni tycker är fel så lämna en kommentar så ska jag försöka rätta till den