Jag tittar ut genom det lilla flygplansfönstret och kan inte låta bli att le när jag ser den vackra staden komma närmare, snart, snart kommer jag vara där jag hör hemma.

Med en suck sjunker jag tillbaka i sättet och ler upp mot flygplanets tak, jag kan inte fatta att jag faktiskt gör det här, jag vet att det är vad jag måste göra men jag vet också att det här kan vara det läskigaste jag någonsin gjort.

När planet stannat säkert på marken så känner jag hur mina händer börjar att skacka, jag är nervös särskilt när jag vet hur länge sen det var sen jag senast såg Louis. Med skakiga steg så går jag till väskhämtningen något som går väldigt fort då min ljus rosa väska med ljus blå dragkedjor kommer bland dem första väskorna. Jag tar av den från bandet och tar ut handtaget så att jag kan rulla den bakom mig medans jag tar mig ut från den stressiga flygplatsen.

När jag kommer ut utanför dörrarna så kan jag inte låta bli att le åt den grå himlen som ser ut att kunna öppna sig när som helst, det är inte det att jag gillar om det skulle regna det är bara det att det känns så bra att vara här.

-”Jag kan inte fatta att du fick mig att gå med på det här.” Säger en röst bredvid mig något som får mig att hoppa till, jag tittar ditt och ser Liam stå där. Jag har inte haft så mycket kontakt med någon av Louis vänner men Liam var den enda som jag visste skulle vara i London när jag landade. Jag såg tidigare i dag på Louis twitter hur glad han vara att Liam var hemma igen och att han skulle kunna fira hans födelsedag i morgon med honom.

-”Jag är så glad att du hjälper mig.” Säger jag till honom och ler mot honom och han ler mot mig. Jag trodde det skulle vara så mycket läskigare att komma tillbaka till London, jag antar att jag hade fel. Jag kanske har pratat med Tom men jag har inte pratat med min pappa.

Jag följer Liam till hans bil som står parkerad inte så mycket längre bort. Han berättar om hur han kommer att skicka ett sms om tid och plats i morgon så jag kan dyka upp på Louis födelsedags fest.

Jag och Liam diskuterade det här i morse när jag ringde och berätta om min plan, jag skulle egentligen gjort allt på egen hand men det känns bra att ha någon annan som kan hjälpa.

Planen är att jag ska dyka upp på Louis födelsedag även fast jag sagt till Louis att jag inte kan för att jag har ett möte i Sydney dagen efter, och jag lovar att bara Louis skulle faktiskt tro att jag skulle planera ett möte på jul när jag alltid firar jul med mina nära och kära.

Jag tackar Liam för att han hämta upp mig och kliver ut ur bilen, jag är snabbt inne på hotellet och får min nyckel väldigt fort. Det är i dem här grejerna som jag är så glad att jag är den jag är, att folk vet vem jag är, det gör att jag slipper vänta så länge.

Jag är så trött när jag kliver in på mitt rum så jag byter snabbt om till pyjamas och gör mig redo för att gå till sängs. Det tar inte alls lång tid förens jag somnar.

När jag vaknar dagen där på så skyndar jag mig att klä på mig, jag går ner och äter min frukost snabbt. Jag vet att det är bara timmar kvar tills Louis fest börjar och jag måste verkligen fixa mig till dess, jag vill att Louis ska tappa andan när han ser mig, jag vill att han ska känna exakt samma sak som jag känner varje gång han ler mot mig.

Jag har bokat en tid på en salong så jag ska vara där om en halvtimme och börja fixa mig.

Louis Perspektiv:

-”Louis du måste sluta deppa över henne nu, du måste ha kul det är din födelsedag!” Säger Louis där han står och knäpper sin vita skjorta, jag vet att han har rätt men jag vill inte fira min födelsedag när jag vet att hon är flera miljoner mil ifrån mig.

Jag reser mig upp från sängen och tar på mig mina tajta svarta jeans som Harry la fram tidigare i dag, han och Zayn har vart väldigt noga med vad det är för kläder som jag har på mig, jag tänker inte ens fråga varför då det antagligen kommer att vara en ursäkt som om det inte är varje dag man fyller 26, men helt ärligt är det inget speciellt med att fylla 26. Jag fyllde 25 förra året det var väl i alla fall lite speciellare?

Jag tar på mig den vita t- shirten och den svarta kavajen över, mitt hår ser ut som ett kråkbo så jag ber Harry att ropa på Zayn så han kan hjälpa mig. Zayn har alltid vart riktigt duktig på att fixa folks hår.

Zayn kommer in i rummet och ser ut som den supermodellen han är, Zayn fick jobb som super modell för något år sedan och syns ny i nästan varenda tidning precis som Harry.

Jag följer med Zayn ut i bilen medans Harry redan sitter i bilen och väntar på oss, Liam har tydligen fixat så att min fest ska vara på en club inne i London, jag vet att dem vill att jag ska ha kul i kväll men jag tycker inte om att min flickvän är miljontals mil från mig, japp jag sa flickvän. Jag och Grace gick tillbaka till varandra ganska snabbt efter att hon kysste mig i New York. Jag vet inte vad som hände men jag är glad att det gjorde det.

Jag kliver ut ur bilen och följer med Harry och Zayn in, dem blinkande lamporna och den höga musiken får mig att slappna av en aning. Jag ger ifrån mig ett litet wooooooh samtidigt som jag drar med mig mina två kompisar ut på dansgolvet där det redan är många som redan dansar till maps av Maroon 5. Jag skrattar och har faktiskt väldigt kul.

Jag ser Liam kliva in i klubben och jag kan också höra hur Jessie J Magnetic börjar spela i högtalarna, jag skriker med i text och folk tittar konstigt på mig.

Min blick flyger över till Liam igen och jag slutar genast när jag ser vem som står bredvid honom, där i en blommig klänning står Grace. Jag slösar ingen tid på att stå kvar med Harry och Zayn utan jag springer över till dem och slänger mina armar runt henne. Hon ser helt fantastisk ut i hennes blommiga klänning, och svarta ballerina skor. Jag ser hur Hon har en jacka i handen som jag genast tar från henne och ger till Liam. Han skrattar åt mitt beteende men säger ingenting.

Hennes hår ser fantastiskt ut, hon har ljusa och mörka bruna slingor i hennes röda hår något som får det att se ut som om hon skulle vara en super modell. Jag kysser henne och drar med henne ut på dansgolvet där vi dansar.

-”Jag har en present till dig.” Säger hon till mig i mitten av Stay With Me. Jag tittar på henne när hon tar upp ett fint inslaget paket från den lilla väskan som hon har haft med sig. Jag tar emot det och öppnar det med försiktiga rörelser för att visa att jag bryr mig så mycket om vad som finns inne.

Jag kan inte stoppa ett leende när jag ser vad som finns i, där i pappret ligger en bok som jag mycket väl känner igen… Men det är inte det jag fokuserar på det är sidan som är vikt.

Jag öppnar den och ser genast det som är skrivet under Agustus ord till Hazel.

-”It would be a privilege to have my heart broken by you Louis Tomlinson.” Läser jag högt och kan inte låta bli att kyssa hennes läppar.

-”Stanna med mig.” Ber jag henne och jag tror att hon vet att inte bara som i stanna med mig nu här eller stanna med mig lämna mig inte… Som stanna med mig som i stanna med mig i London.

-”Okej.” Säger hon till mig och jag ler mot henne innan jag kysser hennes läppar och gör den lilla the fault in our stars referensen som jag aldrig kommer glömma.

-”Okej.”

----------------------------------------

THIS IS IT!!!!

Det här var slutet på Be My Augustus Waters, jag har haft det här slutet planerat så länge!!!

Kommentera vad ni tyckt om hela fanfiction :)

På Tisdag klockan 16:30 kommer prologen till nästa fanfiction upp.

Vilken har vart er favorit fanfiction som jag skrivit? jag är nyfiken

Jag sjunker ner i soffan och låter mina ögon vandra fritt över teven, jag försöker att inte tänka på Louis och vad är bättre än att titta på mean girls. Jag vet att det är ganska tragiskt att jag sitter helt ensam och tittar på mean girls när jag skulle kunna vara ute med mina tjej kompisar. Tro det eller inte men jag har faktiskt lyckats skaffa mig ett antal vänner sen jag kom tillbaka till LA.

Jag försöker att hålla mina ögon öppna i slutet av filmen, men det blir bara svårare och svårare för varje sekund som går. När jag inser att det inte kommer funka och att jag antagligen kommer somna snart så reser jag mig upp och stänger av filmen och börjar gå till mitt sovrum, jag byter till pyjamas och borstar mina tänder.

Jag lägger mig ner i min säng och ska just stänga ögonen när min blick hamnar på den blå boken som ligger på bokhyllan, jag har inte öppnat den på 5 år då jag är rädd att alla minnen ut av Louis ska komma tillbaka.

Jag reser mig upp ur sängen och går över till bokhyllan och tar ner boken och min blick vandrar över framsidan, man kan tydligt se att jag har läst den många gånger.

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis"

Jag tittar ner på boken och försöker att inte låta tårarna som hotar falla, jag vill inte gråta då kommer jag att vara hes i morgon och jag har ett väldigt viktigt möte med BBC från Storbritannien, vi ska prata om dem ska ha en studio i vårt kontor så dem kan göra fler intervjuer med olika kändisar som inte kommer till Storbritannien.

Jag vet inte när jag måste ha somnat men jag måste ha gjort det för jag vaknar av mitt alarm som ringer i en hemsk ton. Jag hatar den verkligen och det är just därför som jag har just den ringsignalen för att det är det enda sättet jag vet som kan få mig att vakna, jag erkänner att mina mornar inte är dem bästa.

Jag reser mig upp för att göra mig i ordning, jag går alltid upp så jädra tidigt för att jag brukar alltid sätta mig på toa och med telefonen och så brukar det ta så mycket längre tid än vad det borde ha gjort om jag inte hade telefonen. Det är bara att erkänna att vi alla gör det här och att jag inte är ensam om att göra det här.

Jag går ner i köket och fixar mig själv en smörgås som jag antagligen bara kommer äta halva då jag inte är någon frukost människa. Därför är jag glad att dem serverar frukost på kontoret runt tio. Det kan ha vart en av mina idéer men ni måste erkänna att den är väldigt bra.

När jag går genom ett stressigt New York så försöker jag att inte stöta in i några personer, i vanliga fall så skulle jag vinka till mig en taxi men då det verkligen är väldigt vackert väder så känns det som om en promenad till jobbet är en bra ide.

Jag tittar upp mot solen när jag känner hur någon går in i mig, jag känner hur jag faller mot den hårda asfalten, jag kan inte låta bli att knippa ihop mina ögon hårt och göra mig beredd för att slå i marken. Men i stället för att hamna på marken så känner jag två armar runt mig som håller mig upp från att falla ner. Jag inser att någon måste ha fångat mig och jag låter en pust av lättnad lämna mina läppar.

-”Tack så my..” Jag stryker ut min lila blå kjol när jag tackar främlingen som fångat mig, men stannar i mitten av min mening när mina ögon möter dem underbart blå ögonen som jag inte har sätt på så himla länge, jag kan inte förstå att han står här framför mig det är inte möjligt, det känns omöjligt.

Men visst är det han som står framför mig och tittar rakt in i mina ögon med ett litet leende på sina perfekta läppar, och just i det ögonblicket känns det som om inget har ändrats under dem 5 årens som vi inte setts.

Jag vet inte riktigt vad som hände min hjärna är en enda stor röra, men när jag känner hans läppar mot mina så kan jag inte låta bli att le, det har gått fem år och jag känner fortfarande exakt samma känsla som då, om inte starkare. Jag kanske inte vet vart vi går från nu men jag vet att vad som än händer så var det meningen att jag träffade honom igen. Det var meningen att han skulle gå in i mig och träffa mig i New York.

Nu hoppas jag bara på att allt ordnar sig så att jag slipper ångra allt jag gjort ännu mer än jag redan gjort under dem här fem åren ifrån honom.

Jag vill bara gå tillbaka och ändra på allt som hänt… men så länge det här går vägen så kanske jag inte behöver ångra mig något mer, kanske jag får min Augustus Waters efter alla dessa år? Vem vet.

----------------------------------

GRATTIS NIALL!!! Jag vet att det är en Lördag och inte en söndag men take it easy ni kommer få epilogen i morgon... yep jag sa epilogen this is the last part!!!

Ni får detta bara för att det är Nialls födelsedag people!!!

Kommentera :)

glöm inte att rösta på vilken fanfiction ni vill ha sen!

-”Du kan vänta här så ska kommer det någon som kommer intervjua dig alldeles strax.” Säger jag till Harry samtidigt som jag visar honom in i rummet som han ska bli intervjuad i. Jag ger honom ett svagt leende innan jag vänder mig om för att ta mig ut härifrån, jag vet att jag aldrig träffat honom men jag vet ju inte om Louis har sagt något om mig. Jag kan inte riskera någonting.

-”Så vad heter du?” Frågar Harry mig innan jag hinner ut genom dörren, jag som hade hoppats att han inte skulle fråga. Jag funderar ett tag innan jag svarar honom.

-”Ofelia.” Svarar jag och försöker att inte säga Grace, ingen har kallat mig Grace sen jag börja jobba tillsammans med Tom det är bara Ofelia, så jag går under namnet Ofelia här. Jag tittar på honom och inser genast hur lik han är sig, visst hans hår är längre och allt mot i bilderna men man kan tydligt se att det är han, undra om Louis är sig lik?

Harrys Perspektiv:

Jag tittar på henne när hon gåt ut genom rummet och jag vet absolut vem hon är, jag vet hur mycket skit hon har fått Louis att gå igenom. Men jag vet också att hon inte har en aning om vad hon egentligen gjort mot honom, hon viste inte hur nere Louis var i henne. Jag undrar om hon någonsin känt samma sak som Louis eller om det bara var Louis som fastnade för henne mer än vad han borde ha gjort.

-”Hej Harry jag heter Luna och kommer att intervjua dig i dag, om du vill skulle du kunna få läsa igenom frågorna så att du är en aning beredd och så kan du säga om du vill att vi inte ska fråga några av frågor. Alla frågorna är inskickade av dina fans från twitter, det är därför #AskHarryStyles står med i varenda tweet.” Jag tittar på henne och tar emot hennes kort som hon räcker över till mig. Det är inget ovanligt att jag får läsa igenom korten innan så att jag vet vad det är som dem frågar.

Många låter mig göra det medans vissa bara frågar om det är något som jag verkligen inte vill prata om, jag gillar hur dem faktiskt accepterar vad jag vill prata om och vad jag inte vill prata om. Man kanske inte kan tro det men jag har en ganska stor säg i det hela om intervjuer, om det är något ställe som jag tycker får mig att känna mig obekväm så kommer jag antagligen aldrig mer göra en intervju med dem.

Louis gör däremot inte som jag, han kanske inte är en stor popstjärna men han är en känd författare och har ett antal intervjuer i detta nu. Hans bok This Is Us har vart en stor säljare i över tre år. Det var fyra år sedan som han skrev klart den. Vist han har skrivit andra böcker också men helt ärligt så är This Is Us en av mina favorit böcker av hans, jag kanske inte ser ut som om jag gillar att läsa men helt ärligt så skulle jag inte missa ett enda ord i Louis böcker, jag vill läsa allt som min bästa vän skrivit. Han har hjälpt mig genom min karriär så mycket att jag inte kan tacka honom nog för allt han har gjort för mig.

-”Så Mr. Styles ska vi börja.” Jag nickar och sätter mig ner samtidigt som jag tar på mig mina hörlurar, jag hoppas att ”Ofelia” är kvar när jag är klar då jag vet att Louis kommer vara vid entrén och vänta på mig, jag vill bara att hon ska se vad hon kunde ha fått under alla dessa år.

Louis kan ha lurat dem andra att han är över henne men mig lurar han inte, jag kan se rakt igenom honom. Jag kan se hur orden rusar ut ur hans mun och jag skulle kunna påstå att han ljuger att han inte gillar henne mer… Men jag tänker inte göra det jag tänker bara påstå att han försöker att dölja för både sig själv och alla andra att han fortfarande har känslor för henne… Men jag går inte på den Louis jag vet hur han egentligen känner jag vet att han fortfarande känner saker för henne. Vare sig det är att han fortfarande är så nere i henne att han skulle göra vad som helst för henne eller om det är att han är arg. Men jag vet att han har känslor för henne som han försöker dölja men inte lyckas med.

Grace Perspektiv:

Jag sitter inne på mitt kontor när jag ser honom. Glasbyggnaden gör det lätt för mig att kunna bara sitta och titta ut något som är en av de bästa sakerna jag vet. Men just nu när jag tittar ut och ser alla fans skrika och personen som blir eskorterad in i byggnaden så har jag hjärtat i halsgropen. Jag kan se från hur mycket avstånd som helst att det är han jag skulle känna igen honom på en mils avstånd.

Han är fortfarande lika vacker som förut, allt jag vill är att springa ner och slänga mig runt halsen på honom. Men medtanke på att det gått 5 år så kan jag inte göra det längre, jag vet inte ens om han fortfarande minns mig, han kanske har en flickvän nu. Jag vet att jag egentligen bara hittar på alla dem här ursäkterna för att jag ska må bättre av att jag ignorerade honom i fem hela år, jag kan inte förstå att jag gjorde det. Jag borde gå ner till honom och visa att jag fortfarande bryr mig…

Men jag är alldeles för feg för att ens våga resa mig från min stol som jag sitter i, det är som om hela jag skriker efter honom, som om varenda del av min kropp vet att han är nära, som en magnet… Men min hjärna är det ena som stoppar mig från att springa ner för trapporna och slänga mig i hans armar, varför? Kanske för att jag vet att han inte kommer ta tillbaka mig så lätt, han kommer inte förlåta mig för att jag ignorera honom i fem år. Jag vet också att jag kommer bli helt krossad om jag får veta att han har kommit över mig, jag skulle inte klara av det. Jag vet att jag borde göra så många olika saker men det är som en hans håller mig tillbaka från att slänga mig i hans armar igen.

Det är som om jag måste klättra över en mur för att ens kunna ta mig in i samma rum som honom, och det är inte så jag tycker att det borde kännas… Jag vet vad jag känner för honom men jag vet inte vad han känner för mig, och jag är rädd att han kommer att inse att han aldrig känt likadant, att jag inte är värd hans tid och aldrig vart.

------------------------

TITTA PÅ EN TORSDAG KLOCKAN 16:30 SOM JAG SA ATT DET SKULLE VARA !!!!!1 WOOOOOOOOOWW!!!!

 det är den 11 September så jag tycker att vi alla ska ta en tyst minut för alla som dog i 9/11

Kommentera :)

See ya på Söndag :)

Jag tittar på Louis som står med ett leende på läpparna, han ser glad ut där han står mitt i rummet. Det känns bra att vara tillbaka i Louis lägenhet igen, jag har saknat den faktiskt.

-”Så hur känns det att äntligen vara hemma igen?” Frågar jag honom något som får honom att le mot mig, jag gillar hans leende, det är så välkomnande och vackert, jag skulle vilja visa hela världen hur han ler.

Louis säger ingenting till mig utan drar bara in mig i en kyss och jag kan inte låta bli att släppa min väska så den faller i marken, precis som i alla filmer. Jag lägger mina armar runt hans hals och låter min kropp smälta i hop med hans, okej så det lät en aning konstigt men det var liksom precis det som hände okej.

Louis perspektiv:

Jag lägger hennes lätta figur lätt ner på sängen och försöker samtidigt memorera vartenda litet ljud som hon låter lämna hennes läppar. Det enda ljuset i mitt sovrum är det som kommer in genom fönstret från gatlyktorna utanför. Jag har aldrig sätt någon så vacker som hon, sättet som hon ler mot mig, sättet hon bara är. Jag har aldrig förstått vad alla författare skriver om och har alltid själv haft svårt att skriva om känslan... Men just i det här ögonblicket önskar jag att jag kunde skriva ner varenda liten detalj som gör Grace så speciell, varenda litet födelsemärke som finns på hennes kropp, allt.

~*~*~*~*~

Jag vaknar med ett ryck utav min väckarklocka, jag har aldrig hatat ljudet av den signalen lika mycket som just det här ögonblicket. Jag önska jag bara kunde stänga av den och somna om, men jag vet att Grace måste åkta tillbaka till USA för att fortsätta med sitt liv som hon har där. Jag hoppas bara att jag kommer fortsätta kunna vara en del av hennes liv.

Tredjepersons perspektiv:

Louis minns hur hon gick på planet hur hon vände sig om och tittade på honom en sista gång innan hon försvann. Alla löften om att hon skulle komma tillbaka och att de skulle prata varje dag bröts, han var förstörd men var för naiv för att inse att hon faktiskt inte skulle komma tillbaka till London. Han hade hoppats på att efter att dem spenderat två underbara veckor tillsammans att det i alla fall skulle betyda någonting, men han viste också att hon inte ville vara i London längre på grund ut av hennes pappa.

Han minns hur hon hade kysst honom natten innan samtidigt som deras dämpade stön hade fyllt hans lägenhet, han hade sagt hur underbart vacker hon var och låtit sina händer vandra fritt över hennes nakna kropp. Han minns vartenda ljud som hon gjorde under natten och hur mycket han än försökte att tränga undan dem så ekade dom runt i hans huvud. Han försöker tränga ute hennes skratt som hela tiden påminner honom om henne.

Fem år sen, det var fem år sen som Louis senaste hörde någonting från Grace. De pratade över Skype fram tills hon berätta att hon inte tänkte återvända till London, Louis hade hoppats på att han skulle vara nog för att få henne att vilja komma tillbaka, men tydligen så var han inte en nog stor anledning till att återvända.

-”Louis du måste släppa henne, du måste inse att hon inte kommer ringa dig.” Han minns Liams ord som han sa till honom efter en månad utan ett enda samtal från Grace, han hade hoppats att på något magiskt sätt att hans telefon skulle ringa och att det skulle stå hennes namn där på displayen. Men det gjorde det aldrig.

Han bröt ihop och Liam försökte hjälpa honom att komma över henne. Han insåg att även fast han är en framgångsrik läkare så vet han inte hur man läker ett brustet hjärta, han räddar liv varje dag men han vet inte hur han ska rädda sin bästa vän från att sjunka in i ett mörker.

Liam har ringt både Harry, Niall och Zayn för att få hjälp av dem att rädda Louis från sig själv, det funkade ett tag tills han bröt ihop och vägrade komma ut från sitt rum. Liam försökte med allt för att få Louis att må bra, men efter en månad med misslyckanden så var han tvungen att återvända till LA för att fortsätta med sina studier för att utvecklas i olika medicinska ämnen. Självklart var det väldigt svårt för Liam att lämna Louis i en av sina värsta stunder men han viste att han måste tänka på sig själv och sin egen framtid också.

Det var fem år sen som Louis var helt förstörd, han mår bättre nu men det går inte en enda dag utan att han ringer till Grace, han hoppas på att få höra något annat än att numret du söker är inte i bruk. Han vill höra hennes röst bara en gång till för att kunna berätta för henne hur mycket hon betyder för honom.

Louis lyckades med sitt skrivande och har blivit en väldigt framgångsrik författare. Han har blivit intervjuad av en massa olika tv program och tidningar och han kan inte förstå hur något så fantastiskt skulle kunna hända honom.

Hans första bok This is Us är nu översatt till över 80 språk något som får Louis att känna sig väldigt speciell.

Louis besökte LA för inte alls längesen och var till Grace café men det visade sig att Grace inte kunde ha det kvar så det var någon annan som hade köpt det. Det han inte hade förväntat sig var att se Grace namn i en artikel hemma i Doncaster när han kom hem, han hade inte förväntat sig att se henne stå bredvid Tom Jones med ett leende på hennes läppar.

Han minns vartenda ord i artikeln om de två leende personerna på bilden.

Jones och Queenlin!

Stor företagaren Tom Jones har nu öppnat ett kontor i New York som han överlåter ansvaret till sin(låtsas) syster Ofelia Grace Queenlin, Queenlin är före detta assistent till ingen mindre än presidenten av USA. Jones är en av dem yngsta milliardärerna som lever och han tror att det är en bra satsning.

”Jag litar på att Ofelia vet vad hon gör och jag vet att hon är bra på att ta ansvar, och då hon känner till USA mer än vad jag själv gör så tror jag att det är bra om hon får ta hand om den här delen av världen.” Säger Jones under en intervju med vår reporter Norah, han säger också att han litar på att Queenlin vet vad hon håller på med. Nu är det bara och vänta för att kunna se vad som händer med Jones och Queenlin i framtiden.

Det har gått rykten tidigare om att de två har setts ihop mer än vänskapligt. En källa som står dem båda nära säger att dem har vart i ett hemligt förhållande i över 7 år och att det är bara en tidsfråga innan Jones bestämmer sig för att fråga om Queenlins hand. Vi får alla hoppas då vi tycker att dem är väldigt söta tillsammans.

12/2-12 – Maria Jolenie

 Louis har läst den artikeln över hundra gånger och hans mamma tror inte att det kommer bli något bättre för att han läser den igen, orden kommer inte ändras magiskt bara för att han tittar på dem länge. Louis kan inte ändra på vad som händer i Grace liv för han är inte längre än del av det, hur gärna han än skulle vilja vara en del av hennes liv så är han inte det längre. Fem år sen var senaste gången han var en del av hennes liv, han slår vad om att hon inte ens kommer ihåg honom med tanke på att hon är så framgångsrik med sitt liv.

Han vet att han är lyckligt lottad som också är framgångsrik med sitt skrivande men han hade liksom hoppats på att hon skulle kunna vara där vid hans sida under hela tiden.

Grace Perspektiv:

Jag sitter inne på mitt kontor i New York och tittar ut över den folkfyllda gatan utanför, många har kommit för att kunna få en glimt av Harry Styles det senaste stjärnskottet som kommer hit i dag för att ha en radio intervju. Jag jobbar inom media och älskar verkligen mitt jobb, det sträcker sig från radio, tv, film, reklam, tidningar och allt annat som har med olika grejer som kan nå folk.

Jag tittar över på min klocka och drar en av mina rödbruna lockar bakom mitt öra. Jag bestämde mig för några månader sen att jag behövde en förändring och jag tyckte att färga mitt hår rödbrunt var ett ganska bra sätt.  Många tycker det är vågat men jag är väldigt nöjd och det är allt som jag bryr mig i.

Det är två minuter tills jag förväntas vara nere i entré och hälsa Styles välkommen, jag skulle hellre sluta tidigare men då jag har ansvar över hela det här stället så kan jag inte göra det… tyvärr.

Jag reser mig med en suck upp från stolen och börjar gå mot hissen som ska ta mig neråt, jag brukar inte lämna mitt rum så ofta för jag har fullt upp med jobb ungefär hela tiden, ända sen Tom gav mig ansvaret för det här så har jag drunknat i papper. Helt ärligt saknar jag mitt café som jag hade för fem år sedan. Så fort jag kom tillbaka till LA så fick jag veta att jag inte skulle ha råd att ha kvar det något som fick mitt hjärta att brista. Jag älskade det cafét och jag gör det fortfarande. Jag är så glad att Miranda köpte det för henne känner jag, jag brukar alltid gå ditt när jag är och hälsar på hemma i LA.

Jag har inte vart i London sen den där julen och jag försöker att förtränga alla minnen från London. Alltid när jag tänker på London tänker jag på honom, han som fick mig att se mitt liv i ett annat perspektiv.

Jag kliver ut ur hissen och möts av en ung man som får mitt hjärta att slå snabbare, jag känner igen honom och jag vet precis från vart. Han är Harry Styles samma Harry som finns på en massa bilder i Louis rum hemma i London… Samma Harry som är Louis bästa vän. Jag ska prata med Louis bästa vän och försöka bete mig som om jag inte har någon aning om att han är någon annan än Harry Styles världens senaste stjärnskott.

Jag vet att jag borde ha återvänt till London för Louis skull men jag var ung och dum, jag trodde att det bästa jag kunde göra var att glömma allt som hade med London att göra, hur kunde jag vara så dum? Jag frågar mig om och om igen varje dag varför jag inte ringer honom, varför jag inte tar mig tiden till att leta upp honom… Men jag kommer fram till samma svar varje gång, jag är rädd. Jag är rädd för att han inte ska känna igen mig, eller för att han inte ska vilja ha med mig att göra.

Jag vet inte ens varför jag jobbar för Tom han som fick mig att vilja spy för bara några år sedan, vad har mitt liv egentligen blivit? Är det verkligen så här jag vill leva mitt liv? Ensam och undrande vad som skulle hända om jag inte hade vart så dum?

Jag ville aldrig vara tjejen som fråga mig själv tänk om, men här är jag och jag ångrar så mycket av det jag gjort… eller rättare sagt det jag inte gjort.

---------------------------

Okej så jag skrev ett mycket långt kapitel till er bara för att jag suger på att uppdatera!

Jag vet att jag sagt det tidigare men den här gången menar jag det, jag kommer lägga upp mer vanligt, jag kommer försöka att se till att lägga ut ett kapitel varje tisdag, torsdag och söndag, så tre dagar i veckan. Jag kommer sätta dem på tidsinlägg så jag har dem uppe vid 16:30 allihopa hoppas ni står ut med att jag inte har känt mig särskilt bra på sistone!

Kommentera så jag har lite motivation att fortsätta och faktiskt hålla tisdag torsdag och söndag!

Jag ligger bredvid Louis och tittar på eftertexten som rullar på datorn och jag försöker att hålla mig samman. Louis snyftar bredvid mig och jag förstår att han måste försöka göra detsamma. Jag tar tre djupa andetag för att lugna ner mig något som Louis verkar tycka är roligt då han börjar skratta åt mig.

Han skratt han har ett underbart skratt. Louis lutar sig upp mot mig och kysser mina läppar och jag ler mot honom, han ler tillbaka samtidigt som han biter sig i läppen något som får mig att vilja kyssa honom igen, så det är vad jag gör.

-”Ska vi se en till film?” Frågar Louis efter att ha slängt en blick på klockan och sett att det är ett tag kvar tills vi faktiskt ska gå och lägga oss, vi måste packa i morgon för vi ska åka till Louis lägenhet i övermorgon där vi sedan sover till halv 3 på morgonen då jag måste till flygplatsen.

-”Jag vet en film min kompis tipsa mig om.” Säger jag och försöker att le mot Louis men det är lite svårt när jag tänker på henne. Jag kanske borde åka till Sverige och besöka hennes grav det var ett tag sen jag var där.

Louis låter mig ta hand om datorn och jag skriver in filmen ”Waiting For Forever” Louis ler mot mig när han ser titeln, jag undrar om han har sett den eller om han har hört talas om den.

Vi startar filmen och jag kan inte låta bli att le då Willie är väldigt gullig på ett konstigt sätt, jag har svårt att bestämma om han faktiskt är galen som hans bror säger eller om han bara är kär, kan man verkligen bli som han av kärlek?

Jag och Louis somnar ganska tidigt den kvällen och Louis har sin arm runt mig. Jag kan känna hur han andas in och ut något som får mig att bli lugn, jag gillar att bara ligga och lyssna på hans andetag samtidigt som jag känner den mot min nacke.

När jag vaknar morgonen där på är Louis redan vaken och står mitt i rummet utan tröja, jag undrar om han skulle vart utan byxor om jag vakna tidigare... Bad Grace bad. Jag skrattar nästan åt hur jag skäller ut mig själv i mitt eget huvud, det är inte precis något som alla gör. Louis måste ha märkt att jag vakna för han vänder sig om och ger mig ett leende, jag älskar Louis leende det är verkligen väldigt svårt att inte le när man ser han ler.

Jag reser mig upp från sängen och går över till badrummet för att ta en dusch och göra allt annat som jag kan behöva göra. Louis står kvar och följer mig med blicken när jag går förbi honom, jag kan se hur han har ett litet leende på sina läppar något som får en rodnad att krypa upp på mina kinder.

-”Ta en bild det varar längre.” Har vi båda från dörröppningen innan jag ens har hunnit komma fram till badrumsdörren. Louis rum ligger mitt emot toaletten.

Jag vänder mig om och ser Lottie stå i dörröppningen med ett flin på sina läppar. Det jag inte hade förväntat mig var Louis svar till det hon säger.

-”Okej, Grace stå still där jag ska hämta min telefon.” Jag skrattar men står ändå kvar då Louis faktiskt gick och hämtade sin telefon. Jag drar ner den stora tröjan som jag sov lite över mina trosor när han tar bilden. Jag tänker inte ge honom nöjet att ha en bättre utsikt. När Louis är nöjd med sin bild så går jag in i badrummet och låser efter mig, man vet ju aldrig vad Louis kan ha i tankarna och sen vet man ju inte om någon av hans systrar kommer in liksom.

Jag klär av mig och kliver in i duschen och slår på den, det är en av sakerna jag alltid gör, jag slår inte på dusch innan jag går in utan när jag kliver in och då slutar det med att jag börjar att duscha i kallt. Ibland bryr jag mig inte ens i att vrida upp värmen utan duschar kallt, jag antar att det är en vanesak.

När jag kliver ut ur duschen känner jag mig pigg och redo för att ta dagen som den kommer, det är en av sakerna som en kalldusch kan göra, man blir faktiskt piggare av det i alla fall om man frågar mig.

När jag gått på toa så borstar jag mina tänder och borstar ut håret. Då jag inte tog med några nya kläder in så tar jag och virar in mig själv i en av de blå handdukarna som hänger på krokarna, jag antar att det är Louis handduk då det stod en liten lapp med Louis ovanför. Jag undrar om dem har så för att det inte ska bli några missförstånd.

Jag går in i Louis rum och inser att Louis måste ha gått ner för han är inte kvar i rummet längre. Jag byter snabbt om och sätter upp mitt hår i en toffs. Med snabba steg så tar jag mig ner för trappan och ser Louis sitta vid bordet tillsammans med sina systrar, Jay måste gått ut eller något då hon inte sitter vid bordet som vanligt och jag inte träffade henne på vägen ner. Det är inte ett sådant stort hus så man vet om någon är borta.

-”Grace visste du att Louis en gång hoppade ut genom fönstret på sitt rum?” Frågar Lottie och Louis gömmer sitt ansikte i sina händer, jag undra om det var vad de pratade om innan jag kom in, kanske Louis inte gillar den historian.

-”Det var en gång och jag hade sett peter pan!!!” Jag kan inte låta bli att skratta åt hur han låter desperat för att få mig att första att det bara var en gång och han inte var galen.

-”PLUS JAG VAR 8!” Säger han högt och tittar på Lottie som skrattar.

-”Men vad om den där gången när du var 16 och hoppade ut var inte det också en gång?” Frågar Lottie honom något som får honom att stöna i frustation.

-”Jag hade utegångs förbud och det var Stans födelsedag och han hade en fest.” Säger han och tittar på mig. Jag förstår inte varför han inte vill att jag ska veta det här.

-”Han fastande i trädet med sina byxor så både dem och hans kalsonger åkte av så alla grannar såg honom naken.” Säger Lottie sen, och det är då jag inte varför han inte ville att hon skulle berätta det. Jag kan inte låta bli att skratta lite åt hur han kunde gjort något sådant, hur kunde han inte veta att han skulle fastna i trädet det står bokstavligen rakt utanför hans fönster, det är som gjort för att fastna i!

-------------------------------

FÖRLÅT!!! jag vet att egentligen borde jag inte be om ursäkt för att jag inte lagt ut för att jag har kommit fram till att jag ska lägga ut för att det är roligt och inte för att jag måste.

Men anledningen till att jag inte lagt ut på två veckor är helt enkelt att jag inte känt mig okej, jag har mått dåligt det är ingen hemlighet.

Jag skrev det här kapitlet på energi och lyckan jag hade från att jag fick biljetter till Sleeping With Sirens och Pierce The Veil! Jag ska se dem när dem kommer till Stockholm, någon av er som ska se dem?

Kommentera för mer :)

Grace Perspektiv:

Jag sitter bredvid Lottie på trappan och tittar på när Louis leker i snön med Phoebe och Daisy, det är en väldigt gullig syn och det är väldigt svårt att inte le när man ser det. Louis har försökt att få oss att vara med och leka men jag har inte riktigt de rätta kläderna för det så jag tänker inte ens försöka, Lottie väljer bara att inte leka i snön för att hon inte har lust att bli alldeles dyngsur och hon sitter hellre och håller mig sällskap.

Jag har vart här i nästan en vecka och jag kan inte låta bli att vilja komma tillbaka men jag har fortfarande tvivel på om jag skulle vilja komma tillbaka ingen, jag vet att Louis skulle vilja att jag kom tillbaka men jag vet inte om jag skulle klara av det. Jag vet att jag antagligen låter som en total jävla bitch men jag måste tänka vad som är bäst för mig och inte vad som skulle göra alla andra glada.

Jag tittar på när Louis tar tag i Daisy och slänger henne i snön. Hon skriker samtidigt som Louis bara skrattar åt henne tillsammans med Phoebe, jag borde kanske inte skratta men det ser en aning roligt ut. Daisy börjar skratta efter ett tag så där är vi alla mitt ute i snön och skrattar som idioter, jag undrar vad folk skulle säga om de såg oss nu.

Efter att ha lekt i snön(inte jag men Louis och hans systrar) så går vi in och dricker varm choklad som Fizzy och Jay har gjort i ordning till oss. Jag ler mot dem samtidigt som jag dricker upp chokladen, jag ska vara helt ärlig och berätta att det var den bästa chokladen någonsin.

-”Det är bara två dagar tills du åker hem Grace.” Säger Fizzy och jag ler ett sorgset leende, helt ärligt så vill jag inte åka jag vill stanna här med Louis och hans familj. Jag har aldrig känt mig så hemma som när jag var med dem och det känns så konstigt att jag inte kommer vara här om två dagar.

-”Du kommer komma och hälsa på eller hur?” Frågar Daisy och jag börjar nästan gråta just där när hon säger det, jag kan inte titta på henne när hon tittar på mig med dem där hundvalpsögonen, hon vet precis hur hon ska göra för att få mig att säga det hon vill att jag ska säga.

-”Ja självklart jag får se till att göra tid för er.” Säger jag och försöker att svälja klumpen som finns i min hals, jag gillar inte att jag inte vet om jag talar sanning eller om jag faktiskt ljuger för dem, jag vill inte ljuga för dem.

-”Louis kommer du stanna här eller åker du med Grace till London när hon ska ditt?” Frågar Jay och jag tittar på Louis som tittar på mig innan han tittar tillbaka på sin mamma.

-”Jag följer Grace till flygplatsen sen får vi se om jag kommer tillbaka hitt eller om jag väljer att stanna i London.” Säger Louis och man kan se att hans systrar hoppas på det första, jag förstår dem då Louis berätta att även fast han bor ganska nära dem så brukar det vara väldigt sällan som han hälsar på dem, jag vet inte riktigt varför men jag antar att det har något med att han jobbar väldigt mycket.

-”Kom Grace vi lämnar dem här nollorna och går och tittar på en film.” Jag tittar på Louis när han säger det och kan inte låta bli att skratta lite åt hur hans systrar genast börjar protestera åt att dem inte alls är nollor.

Louis tar min hand och leder mig upp till hans rum där han sedan stänger dörren efter sig. Han kysser mig lätt på läpparna innan han går över till sin väska och tar ut sin dator som han sedan tar med sig över till sängen.

-”Vilken film vill du se?” Frågar han och jag funderar ett tag innan jag kommer på vilken film jag vill se.

-”The Fault in Our Stars.” Säger jag och Louis tittar på mig innan han tittar tillbaka till datorn.

-”Du vill verkligen se mig gråta.” Säger han sen efter ett tag och det får mig att börja skratta en aning, jag vill inte att han ska gråta jag vill bara se en bra film!

Louis tar fram filmen på datorn samtidigt som jag byter från jeans till mjukisbyxor då jag verkligen inte tänker ha jeans på mig när jag ser en film, jag tänker inte sitta och vara obekväm jag vill ha mjukisbyxor. Jag kryper ner bredvid Louis och han startar filmen, jag är fullt fokuserad på vartenda ord som de säger och jag är som i trans när jag tittar på skärmen, som om ingenting är viktigare än filmen.

Jag ler när Hazel pratar på Augustus förbegravning eller vad man ska kalla det, då Augustus sitter och tittar på när hon och Isaac framför sina tal. Jag kan inte heller låta bli att gråta under deras tal, Isaacs tal är underbart då det verkligen är sann vänskap som han pratar om, han vill inte se en värld utan Augustus och det är så sjukt gulligt.

Jag kan se att Louis gråter också men jag fokuserar inte så mycket på det då jag är helt inne i filmen, jag älskar verkligen den här filmen så mycket.

Louis tog mig på dem på bio för några dagar sen och jag grät så himla mycket och det roliga var att när ljuset kom på så hade alla andra gråtit också, Louis var helt förstörd och kunde knappt prata. Men jag kan själv inte säga något då jag inte ar något bättre själv, varje ord jag sa avbröts av att jag börja hulka och gråta. Det var som att gå in i en jävla tegelvägg! Det gjorde så ont att se den och ändå så kan den klassas som min favoritfilm. Jag tror att jag och Louis har sett den över 10 gånger under den här tiden jag vart här och den gör fortfarande lika ont att titta på. Det är samma sak som med boken, jag läste någonstans på Tumblr att The Fault in Our Stars är boken som du kan kasta hur hårt som helst i ansiktet på någon men det gör inte alls lika ont som själva historian. Jag har aldrig känt mig så relaterad till ett inlägg som just det inlägget, det är så sant och det går inte att förklara hur mycket det känns när man läser boken, det är en sådan smärta som man upplever men ändå så läser man den igen och upplever samma smärta igen.

--------------------------------

Here you go people!!!

Jag skulle lägga ut det här i går men jag hade inte tiden att skriva klart det.

Nu har jag en fråga till er som jag vill att ni svarar på vill ni ha dirty i den här fanfiction? svara ärligt.

Kommentera för mer

Tredjepersons perspektiv:

Grace sätter sig ner bredvid Louis i soffan och tittar på när Daisy and Phoebe visar upp alla sina skolgrejer som Louis har missat. Louis sitter och lyssnar noga på vad hans systrar har att berätta samtidigt som dem håller upp olika teckningar och texter. Han fick också se ett och annat matte prov som de har gått bra på, men alla dem som det gått dåligt på får han inte se.

Daisy är mitt uppe i en historia om hur hennes lärare blandade i hop henne och Phoebe när Jay kliver in genom dörren. Hon märker genast att sin son är hemma då hans skor är slafsigt slängda på golvet precis som när han fortfarande bodde hemma, hon lägger också märke till dem vita skorna som står bredvid Louis, dem är fint uppställda i jämförelse med Louis skor.

-”Louis!” Ropar hon in i huset samtidigt som hon tar av sig sin jacka och hänger den på den enda lediga krocken.

-”Mamma!” Hör hon Louis röst från vardagsrummet och hon är så glad att höra honom i verkligheten för hon börjar tröttna på att bara höra honom över telefonen. Dem försöker prata ofta på telefon men Louis är ofta väldigt upptagen när hon har tid att prata, det är bara att inse att både Louis och hon är ganska upptagna personer

Jay går in i vardagsrummet och ser en tjej med mörkblont hår sitta bredvid Louis på soffan. Louis tittar upp på sin mamma och ler mot henne, hon ler tillbaka mot sin son som sitter på soffan.

-”Mamma, det här är Grace en vän till mig, Grace det här är min mamma Jay.” Säger han och ler mot både Grace och sin mamma.

-”Trevligt att träffa dig, det var längesen Louis tog med någon hit.” Säger Jay och skakar hand med Grace.

-”Detsamma, jag har hört så mycket gott om dig.” Säger Grace till Jay som genast får ett leende på läpparna. Hon sätter sig ner bredvid sin son och lyssnar med dem på tvillingarnas historier. Vist hon har ett antal barn men hon ser alltid till att hon har tid för alla och ger dem alltid lika mycket kärlek som dem förtjänar.

-”Så vad tycker ni om att vi beställer pizza i dag?” Frågar Jay sina barn och Grace något som får alla hennes barn att le stort. Louis är den enda som faktiskt ser en aning besviken ut.

-”Men mamma jag har ju saknat din matlagning.” Säger Louis och putar med underläppen för att få som han vill. Men Jay vet att Louis mest gör det för att irritera sina systrar, hon vet att han vet att hon kommer att laga mycket mat inför jul och han kommer att vilja ha pizza då.

-”Louis förstört inte det här för oss.” Säger Lottie som står i dörröppningen bredvid Fizzy och tittar på Louis med en arg blick. Han försöker att se oskyldig ur men han vet att det inte kommer att hjälpa då han redan sagt sina ord.

-”Vad tycker du Grace?” Frågar Jay henne och ler ett vänligt leende mot Grace. Grace tittar runt i rummet och ser fem stycken personer ge henne hundvalpsögon.

-”Jag antar att jag skulle kunna äta pizza så länge jag får testa din mat någon annan gång.” Säger hon och Louis slänger sig bakåt i soffan och skriker för att ha förlorat, samtidigt som tjejerna börjar dansa runt för att få Louis ännu mer arg. För kom igen dem är hans syskon det är meningen att dem ska irritera honom det är liksom deras jobb.

-”Hur kunde du svika mig så Grace!” Säger Louis i en fejkad smärta, han lägger till och med handen över hjärtat för att visa henne hur sårad han är över hennes svar. Grace bara skrattar åt honom tillsammans med Jay och hon kan inte låta bli att le för hon trivs med Louis familj dem är så trevliga, alla som hon träffat från hans familj har vart så snälla mot henne och hon skulle kunna vänja sig vid det här. Dem har inte ett jätte stort hus även fast dem är så många men det är fyllt av hemkänsla. Grace skulle absolut kunna spendera varje år här. Men hon vet att det antagligen inte kommer att hända då hon antagligen inte kommer att återvända till London eller England över huvud taget. Hon vet att det är en aning barnsligt att bete sig som hon gör med sin pappa, men hon vet också att hon är vuxen och inte behöver göra som hon alltid gjort längre.

Louis vet också att Grace antagligen inte kommer att komma tillbaka till England men han hoppas att han kan få henne att ändra sig, att efter att hon har spenderat tid med honom och hans familj att hon skulle vilja komma tillbaka, för hans skull. Han hoppas att han ska vara nog anledning för att hon skulle vilja komma tillbaka igen, han är bara osäker på om han kommer kunna vara det.

Louis ligger bredvid Grace i hans säng och tittar på henne där hon sover med slutna ögon. Dem bestämde att hon skulle sova i samma säng som honom då det faktiskt är en dubbelsäng och det skulle vara onödigt att tvinga henne sova på soffan.

Hon ser så fridfull ut med sina slutna ögon och djupa andetag, hon är vacker, så vacker. Han kan inte låta bli att sträcka ut sin hans och röra vid hennes kind, han kan se ett leende sprida sig på hennes läppar och han inser att hon inte alls sover.

-”Du är vaken.” Säger han och hon öppnar ögonen och tittar rakt in i hans ögon, hon hade inte alls vart beredd på att Louis skulle vara så nära henne, men hon klagar inte, inte alls hon gillar det faktiskt.

-”Nej jag sover.” Säger hon och Louis skrattar lite tyst, han försöker att inte vara för högljudd då han vet att hans syskon sover då klockan är halv 3 på morgonen.

-”Varför sover du inte?” Frågar hon sedan Louis och han får en sådan lust att kyssa henne... så han gör det. Han lutar sig fram och låter sina läppar nudda vid hennes, det är knappt en kyss men han känner så många känslor som han aldrig känt tidigare när hans läppar rör vid hennes. Det är helt fantastiskt.

När han lutar sig bakåt ser han hur ett leende sprider sig över Grace läppar och han kan inte låta bli att le, hon är så vacker och han kan inte förstå hur någon som hon skulle vilja ha något att göra med någon som honom. Han är en 6a och hon är en 10a liksom, det är så stor skillnad.

---------------------------------------

see what i did there ;) Om inte lyssna på 5 Seconds of Summers End up here  så fattar du sista delen.

Kommentera för mer

Jag och Grace kliver ut på station i Doncaster och jag känner hur kylan biter i mina kinder, jag ångrar verkligen att jag sa till min mamma att hon inte behövde hämta oss utan att vi skulle ta bussen. Jag hade gärna satt mig i en varm bil i stället för att sätta mig och vänta på en buss som inte kommer dyka upp på minst tio minuter.

-”Okej så nu behöver vi bara vänta på bussen.” Säger jag till Grace som nickar samtidigt som hon håller sin jacka närmare sig. Jag kan förstå att hon fryser då det inte är så här kallt i LA.

Jag vill hålla om henne men jag är rädd att jag ska skrämma iväg henne genom att göra det, för tänk om hon bara vill vara min vän men jag vill vara mer än vänner med henne. Jag vill inte att hon ska springa skrikande här ifrån som om hennes liv beror på det. Jag vill att hon ska stanna för jag gillar när hon är med mig.

Vi står bredvid varandra ända tills bussen stannar och jag känner genast igen han som sitter bakom ratten... Isaac, han gick i min klass förut och var även en av mina mobbare, inte många vet om att jag var mobbad men det hände i alla fall.

-”Nämen är det inte Lewis?” Frågar han i en retsam röst och tittar på mig som om han är mycket bättre än mig, jag skulle inte säga att han har kommit så långt i livet då han fortfarande bor kvar i Doncaster... Han pratade alltid om hur han skulle bo i Spanien och spela fotboll för ett av dem stora lagen. Men det verkar ju inte funka så bra.

-”Det uttalas Louis och om du ursäktar oss så har vi någonstans att vara.” Jag är förvånad över hur Grace tittar på honom som om han är dum i huvudet. Med ett leende tackar jag henne för hennes ord och betalar Isaac för vår resa hem till mig.

Isaacs Perspektiv:

Hur i hela helvetet har han lyckats skaffa sig en tjej som henne, visst hon kanske inte ser ut som en modell men hon ser absolut bra ut, jag som alltid trott att Louis var Gay.

Grace Perspektiv:

Jag kliver av bussen bakom Louis och följer han upp till ett litet gulligt hus, jag kan höra hur någon spelar musik inifrån huset och jag känner hur det är hemtrevligt. Louis tar min hand och öppnar dörren, jag vet inte om han vet att han tog min hand men jag gillar hur hans hand känns i min.

-”Mamma, tjejer jag är hemma!” Ropar han och jag hör hur någon kommer springandes mot honom. In i hallen kommer två stycken flickor som jag antar är tvillingar då dem ser näst intill exakt likadana ut.

-”LOOOOOOOOOOUIIIIIS!!!” Jag ler åt hur Louis kramar dem och skrattar samtidigt som han berättar hur mycket han saknat dem, det är en väldigt gullig syn att se hur mycket han bryr sig om sina syskon.

-”Tjejer det här är Grace, Grace det här är Daisy and Phoebe.” Tjejerna ler mot mig och jag räcker fram min hand och dem skakar den vänligt samtidigt som dem börjar berätta om hur Louis inte brukar ta med någon hem. Jag ler mot Louis och han ler mot mig som om han inte har något att oroa sig för över huvud taget, och vem vet han kanske inte har något att oroa sig för över huvud taget. Jag skulle inte vilja att han hade något att oroa sig för då jag tycker det vore synd om någon som Louis oroade sig så mycket.

Jag följer med Louis in i köket där två äldre tjejer sitter med varsin bebis i händerna, jag ler åt synen och Louis harklar sig för att visa dem sin närvaro. De tittar upp och ler mot honom och en av flickorna sätter sitt finger för sin mun för att vissa att han ska vara tyst, sen pekar hon på ett av barnen som ligger och sover i hennes famn.

-”Hej Lottie och Fizzy, ville bara presentera Grace för er. Jag antar att Ernst och Doris får träffa henne sen, var är mamma?” Frågar han i en viskning, jag vinkar lite åt tjejerna när han presenterar mig för dem.

-”Hon jobbar och kommer inte hem förens om någon timme, hon var tvungen att ta ett extra skift.” Säger en av dem och jag vet fortfarande inte vem som är Lottie och vem som är Fizzy då han aldrig pekade på vem som var vem... Vilket skulle ha vart bra om han gjorde, men man kan inte få allt.

Han tar min hand och vi går upp för trappan där han sedan leder mig till ett rum och jag kan se hur han tvekar om han ska öppna dörren eller inte.

-”Det här är mitt sovrum... och det består mest av en säng.” Jag tittar runt i rummet och inser att han har rätt, det är väldigt litet och det är en dubbelsäng i rummet. Det är bokstavligen ett sovrum och han har typ bara en säng där inne för det får inte plats så mycket mer.

Jag sätter mig ner på sängen och tittar runt på alla affischer som sitter uppe på väggarna. Det är olika band och artister, jag tittar på alla och försöker att koppla dem med någon sång. Det är väldigt få som jag kopplar då jag inte har hört talats om hälften av banden som finns på alla bilder.

-”Jag har alltid varit intresserad i musik.” Säger Louis plötsligt och jag tittar på honom med ett leende, det är som om denna punk kille visar mig en helt annan sida av honom. Jag ler mot honom och han tar ut sin läppring och lägger den i en liten ask.

-”Jag brukar inte ha mina piercings i när jag är hemma för jag vet att mamma inte gillar dem.” Säger han och jag nickar och tittar på när han plockar ut allt från de svarta örhängena till ögonbrynspiercingen. Jag gillar hur han ser ut utan piercingarna. Han ser inte alls lika bad ass ut som han gjorde tidigare. Jag skulle inte säga att jag ogillar hur han ser ut med dem i, men jag säger bara att jag gillar hur han ser ut utan dem. Han ser ut som sin personlighet, om man kan säga så.

-----------------------------------

Jag har gjort om designen, och blev riktigt nöjd med den faktiskt :)

Kommentera för mer :)

-”Vakna Grace vi måste åka.” Jag öppnar ögonen och möts av Louis blå ögon, han ser ungefär lika trött ut som jag känner mig så jag kommer inte skrika på honom för att väcka mig vid... Jag tar upp min telefon för att titta vad klockan är. Vid fem på morgonen. Jag vet inte varför vi åker så tidigt med Louis sa att det var nödvändigt. Jag tänker inte klaga Louis låter mig fira jul med honom då klagar jag verkligen inte.

Jag reser mig upp och tittar på Louis med trötta ögon, han har på sig ett par mjukisbyxor som hänger lågt på hans höfter, en grå stickad tröja och en mössa över hans hår. Han ser med andra ord väldigt bra ut.

-”Kom igen.” Säger han och sträcker ut en hand till mig som jag tar och ler tacksamt mot honom. Han sträcker sedan över ett par av mina mjukisbyxor och en tröja som jag antar är hans då jag aldrig sätt den förut, och för att den är större än mina tröjor. Jag säger inget om tröjan till Louis då den ser väldigt bekväm ut och jag skulle inte vilja byta den mot någon av mina tröjor, dem ser absolut inte lika bekväma ut som Louis.

-”Badrummet vet du vart det finns, du kan byta om där medans jag fixar frukost.” Säger Louis och jag nickar och går bort mot badrummet. Jag skulle behöva en dusch men det får vänta för jag har inte tiden till det. Jag byter om och utför mina behov innan jag går ut till köket där Louis har tagit fram bröd och en massa pålägg. Jag sätter mig ner och Louis ställer fram en tekopp framför mig och jag ler tacksamt mot honom. Han har vart så himla snäll mot mig och jag kan inte förstå varför, då han inte har känt mig så länge.

Han sätter sig framför mig och gör iordning en smörgås som han sedan börjar att tugga på. Jag följer hans exempel och gör en smörgås och trugar i mig, jag tycker inte om att äta på morgonen men jag vet att om jag inte gör det så blir jag grinig resten av dagen något som är dåligt.

Jag följer med Louis ut genom ytterdörren och drar min väska efter mig så jag får den med mig till stationen.

-”Är vi framme snart?” Frågar jag Louis fast jag själv vet att det är en bra bit kvar till stationen som kommer kunna ta oss till Doncaster. Louis svarar inte på min fråga utan suckar bara, undra om han ångrar att han tog med mig hitt.

Jag säger inget mer utan följer bara med i gungandet av tunnelbanan. Louis ser ut som om han skulle kunna somna vilken sekund som helst något jag inte hoppas att han gör för jag vet inte hur lätt eller svårt det är att väcka honom.

Jag låter mina tankar vandra fritt inne i mitt huvud och jag tänker tillbaka till kvällen innan då jag och Louis hade vår nästan första kyss, jag vet inte hur vi hamnade i den situationen att vi var nära på att kyssas. Men jag vet att om inte Louis telefon hade ringt så skulle vi antagligen ha kysst varandra... Ville Louis kyssa mig? Eller inbillar jag mig saker som får mig att vara oansvarig? 

-”Vad tänker du på?” frågar Louis mig och ser nyfiken ut på vad som pågår inne i mitt huvud, jag vill inte skrämma bort honom så jag säger inget utan rycker bara på axlarna för att få honom att inse att jag inte kommer säga något alls.

Louis suckar och ger upp då jag antar att han är för trött för att försöka få mig att berätta vad som pågår inne i mitt huvud.

Efter ett antal minuter i tystnad så stannar äntligen tåget in på stationen som vi ska av på, Louis hjälper mig av med min väska sen börjar vi gå bort mot tåget som går till Doncaster.

Det går snabbt att hitta våra platser och vi sjunker snabbt ner i dem, jag har aldrig vart så trött i hela mitt liv... förutom kanske när jag var mindre och behövde gå upp mitt i natten för att flyga till pappa.

-”Sov.” Säger Louis och jag inser att det är en ganska lång resa och att det är nog smartast om jag sover mig igenom den så jag är pigg när jag träffar hans familj.... HOLLY SHIT JAG KOMMER TRÄFFA HANS FAMILJ TÄNK OM DEM INTE GILLAR MIG!!!!!! Men varför bryr jag mig det är inte precis som om vi är tillsammans, jag är bara hans vän jag har inget att oroa mig för eller hur?

Louis Perspektiv:

Jag tittar på henne och inser att hon måste ha somnat då hennes andetag är djupa och jämna. Hon ser så avslappnad ut och jag kan inte låta bli att le. Jag borde nog också sova men jag kan inte slita mina ögon från henne hon är så vacker.

Jag tar upp mina hörlurar och sätter i dem i min telefon så jag kan i alla fall försöka somna. Jag gillar att lyssna på musik samtidigt som jag åker någonstans, det är som om tiden går snabbare då.

Jag ler lite när jag hör de välbekanta tonerna från All Time Lows låt Bad Enough for you, jag gillar verkligen den låten för den är liksom lite smått rolig och har en väldigt bra melodi. Liam tycker att All Time Low är ganska dåliga men jag vet att han aldrig skulle erkänna det till mig då han vet att jag gillar dem. Men man kan tydligt se på hans ansikte att han inte gillar dem särskilt mycket. Harry däremot gillar dem ungefär lika mycket som jag, Harry har alltid haft bra musiksmak och jag bara vet att han kommer ta sig långt inom sin karriär. Han vill bli musiker och då han är så pass duktig som han är så kommer han antagligen att lyckas stort.

----------------------------

Ganska kort jag vet men jag hade verkligen inte lust att skriva men jag ville ge er ett kapitel så jag skrev. Jag har ju själv bestämt att jag inte lägger upp ett kapitel som är mindre än 1000 ord någonsin igen! så detta kapitel har exakt 1000 ord inte ett ord mer eller mindre.

Kommentera för mer!

Louis står alldeles tyst bakom mig efter att häxan har yttrat sina ord. Jag skulle också reagera på samma sätt om jag såg någon behandla någon som hon behandlade mig.

-”Hur kan du låta henne behandla dig sådär? Du är värd så mycket mer.” Säger han efter ett tag och jag kan inte stoppa rodnaden som sprider sig över mina kinder, varför måste han vara så charmig?

Med en suck sjunker jag ner på golvet och försöker att ignorera allt som Elayne sa. Hon kan vara en riktig jävla bitch ibland... med ibland menar jag den mesta tiden.

-”kommer du spotta på mig också om jag gör något fel?” Frågar Louis i en road retsam ton, detta får mig att bryta ut i skratt... eller i alla fall tills jag hör arga fotsteg komma mot mitt rum, oh nej Elayne sa inte till mig pappa snälla säg att hon bara lät det vara. Men tydligen så har jag inte den turen för några sekunder senare rusar min pappa in i rummet och ser helt rasande ut.

-”VEM TROR DU ATT DU ÄR EGENTLIGEN?” Skriker han ut och tittar på mig med en arg blick, jag kan förstå att han är arg jag skulle också vara det om någon spottade på min fru och hennes barn... men jag skulle också tänka på att den personen som jag är arg på är min dotter.

-”DU TROR ATT DU KAN GÖRA VAD DU VILL BARA FÖR ATT DU HITTA NÅGON LITEN KILLE ATT LEKA MED, DU ÄR PRECIS SOM DIN MAMMA OANSVARIG OCH SLÄNGER SIG ÖVER FÖRSTA BÄSTA MAN!” Skriker han åt mig och jag vet inte varför men jag börjar skratta.

-”Ja men man får väl hoppas på att jag lyckas bättre än mamma och inte får ett barn med en man som tycker att barnet bara är en odåga.” Säger jag och tittar honom rakt i ögonen, han säger inget till svar utan tittar bara argt på mig.

-”Du kan inte förvänta dig att fira jul med oss.” Säger han helt rasande och jag tittar på honom med stora ögon, det är bara några dagar till jul och jag kommer aldrig hinna få tag i en flygbiljett tillbaka hem igen.

-”Vad bra då kan du ju följa med mig och fira jul med mig i Doncaster.” Säger Louis och ser ut som om han faktiskt menar det, jag ler mot honom och försöker att inte gråta. Jag har inte lust att börja gråta och ge min pappa nöjet att se att hans ord faktiskt sårade mig. Jag vill inte ge honom någonting.

Jag följer Louis ut ur rummet och Louis tar tag i min resväska som fortfarande är ouppackad något som jag är väldigt glad över i detta ögonblick. Louis leder mig ner för trappan och ut ur huset, jag vill inte titta tillbaka och jag försöker att hålla tårarna inne, jag lyckas till vis del med det. Några tårar rullar ner för mina kinder men jag försöker att ignorera det, jag försöker att ignorera känslan av att inte ha någonting. Jag försöker att fokusera på armen som Louis har runt mig, som om den är vad mitt liv hänger på, och jag är orolig att om han inte höll mig så skulle jag fall i hop. Som om jag skulle bli en pöl på marken som snön på de ställena där solen lyst för starkt och fått den att smälta. Jag har aldrig var mer relaterad till snö än just de ögonblicket, helt ärligt viste jag inte att man kunde vara relaterad till snö på det sättet som jag känner.

Jag sitter i Louis vardagsrum inne i hans lägenhet och jag försöker fortfarande försöka få i hop hur jag tog mig hit, jag minns inget efter att jag klev ut genom dörren hemma hos pappa, jag minns att jag fokuserade på Louis arm runt mig men efter det är allt borta. Som om jag har sovit under hela tiden och inte minns vad jag sagt eller gjort.

Jag hör Louis sjunga tyst i köket och jag försöker att stoppa ett leende att sprida sig på mina läppar, jag kan känna de salta tårarna och jag tvivlar på att det är ett bra tillfälle att le på.

Louis gick ut i köket för att göra i ordning te till oss, jag är glad att han frågade om jag ville ha te och inte kaffe för jag är verkligen inte en kaffe människa, men jag skulle antagligen ha så svårt att säga nej så jag skulle truga i mig en kopp kaffe och det skulle se hemskt ut. Jag skulle antagligen spy efteråt och Louis skulle vara tvungen att städa den fina mattan som han har under glasbordet, jag är helt kär i mönstret, det är som en massa streck som möts överallt. Jag vet inte varför men jag gillar att bara följa strecken med ögonen för att se om dem tar sig fram ditt dem ska.

Louis kommer tillbaka in i rummet med två koppar i sina händer, jag ler mot honom och gör plats för honom bredvid mig i soffan, han ger mig ett leende innan han slår sig ner bredvid mig.

Louis och jag bara sitter där och dricker vårt te, och jag kan ha tittar över på honom när han inte ser. Jag hur han kan vara så avslappnad.

-”Jag borde packa vi måste hinna med tåget till Doncaster som går ganska tidigt i morgon.” Säger Louis och ler mot mig innan han reser sig upp och ställer ner sin kopp på bordet. Jag följer honom md blicken när han lämnar rummet för att gå till vad jag antar är hans rum. Jag kan fortfarande inte förstå hur snäll han är som låter mig stanna med honom över jul, och att han tar med mig hem till sin familj. Jag har aldrig känt någon så godhjärtad som Louis tidigare.

-”Vilken av dem här borde jag ha med mig?” Jag tittar upp och ser Louis stå i dörröppningen in till vardagsrummet med två stycken tröjor, den ena är röd och den andra är grå. Jag pekar på den gråa för att den ser mycket mer bekväm ut än den röda, han ler som svar innan han lämnar rummet för att fortsätta med sitt packande.

Jag reser mig upp från soffan och tittar runt i rummet, min blick hamnar på bilderna som hänger på ena väggen och jag går över dit för att titta på dem. Ett leende sprider sig på mina läppar när jag ser Louis med 4 andra killar sittande på en strand med stora leenden, dem måste vara Louis vänner. Det finns en massa bilder på dem 5 tillsammans och jag ler åt nästan varenda en av dem. Det finns också massa bilder på Louis med vilka jag antar är hans familj, dem är verkligen lika och jag kan inte stoppa ett leende när jag ser en bild på när två stycken tvilling tjejer pussar Louis på varsin kind. Jag tycker det är en väldigt gullig bild.

-”Det där är Harry och jag förra året när vi var hemma hos honom och såg på film.” Jag tittar upp och ser Louis bakom mig, jag märkte inte ens att han kom in i rummet. Jag följer hans hand och ser vilken bild han pekar på, det är han och en kille med lockar som ser ut att ha det väldigt mysigt tillsammans på en alldeles för liten soffa. Jag ler lite åt hur Louis håller fast honom så att han inte ska ramla ner något som är väldigt gulligt.

-”Liam kallar den här väggen för en vägg av minnen.” Säger han samtidigt som han pekar på en bild på en kille med ett stort leende, han sitter utanför något jag antar är en glasskiosk då han har en glass i handen. Jag inser att killen i bilden måste vara Liam och jag ler mot Louis för att jag tycker det är gulligt att han har en massa bilder på sina vänner och familj i sitt vardagsrum.

-”Någon gång när jag får tid ska jag sätta upp en massa bilder på min sovrums vägg och se till att det är en vägg av bara fotografier.” Säger han och tittar på mig och jag låter min blick glida ner mot hans läppar, jag vet inte varför men jag vill verkligen kyssa honom. Jag vet att det vore fel då jag inte känt honom länge alls och min mamma skulle bli så besviken på mig om jag kysste någon jag nyss träffat. Men just i det här ögonblicket så skulle jag inte kunna bry mig minde om vad min mamma skulle tycka om det.

--------------------------------------------

Jag har en aning problem med internet men jag tror jag hittat ett sätt nu :) så kommentera för mer :)

Med en försiktig handrörelse så trycker jag ner handtaget till ytterdörren för att öppna dörren utan att min pappa vet att jag är hemma. När jag öppnar dörren så visar jag åt Louis att vara tyst något som han tycker är väldigt roligt.

-”Det är precis som när man var mindre och hade gjort något dumt och försöker att inte stöta i hop med sina föräldrar.” Viskar han tyst in i mitt öra något som jag tycker är väldigt komiskt för det är ungefär det vi gör nu, förutom att vi är vuxna människor.

-”Miriam Grace Ofelia Jones du går ingenstans.” Säger min pappa i en bestämd röst och jag reagerar genast.

-”Jag heter Grace Miriam Ofelia Queenlin och du ska inte kalla mig någonting annat.” Säger jag och försöker att sudda ut att han kallade mig vid hennes namn, jag har inget att göra med den bitchen jag är inte hennes dotter, och jag heter absolut inte Jones. Min pappa måste ha reagerat på den kyliga tonen som jag använde mot honom för han tar ett steg bakåt. Jag har inget med den kvinnan att göra och den mannen som står framför mig vet väl om det. Tänk vad mycket kan förändras på ett år, personen som jag trodde förstod och älskade mig gör allt fel.

-”Ska du inte presentera mig för din lilla vän?” Frågar min pappa och man kan höra hur han gör narr ut av Louis längd, jag tycker inte att det är något fel på hans längd.

-”Nej.” Svarar jag och tar Louis hand och går förbi honom, om han inte inser vad han håller på med så är det hans eget fel, för jag tänker inte sluta med vad jag gör.

-”Du kanske inte borde måla om ditt rum med tanke på att det är hans hus och du är 18.” Säger Louis men man kan tydligt se att han inte alls gillar färgen på väggen, jag ska vara ärlig att jag tror inte någon gillar den färgen särskilt mycket. Det blir liksom för mycket av den.

-”Du har nog rätt.” Svarar jag och tittar på honom.

-”Men jag gör aldrig som jag borde göra.” Fortsätter jag och det får ett leende att formas på Louis läppar, jag gillar att se han le.

Vi börjar flytta på mina möbler och lägger ut papper på golvet så att vi inte ska spilla färg på golvet. När jag tittar ner på mina kläder inser jag att jag har nog fel kläder för att måla. Med snabba och lätta steg går jag över till min väska och tar upp min pyjamas byxor och en gammal tröja som jag brukar sova i. Jag går över till badrummet och byter om och sätter upp mitt hår i en hästsvans så att jag inte ska få hår i ansiktet, jag kanske inte ser ut som en supermodell men jag vet i alla fall att jag inte kommer att förstöra några kläder som jag faktiskt gillar.

Jag och Louis tar varsin pensel och börjar måla den vita färgen på de väggarna som ska vara vita, ända anledningen till att vi använder pensel i stället för roller är för att Louis sa att det ser mer professionellt ut om vi målar med penslar. Vi skrattar samtidigt som vi målar något som får det så mycket lättare att måla.

-”Ofelia din pappa sa att du var hemma, jag fattade väl att du bara sa det där för att få mig att bli svartsjuk.” Ropar en röst från utsidan av min dörr, jag antar att Tom är hemma och vill komma in och prata med mig. Han öppnar dörren och börjar säga något men slutar när han ser Louis.

-”Tomlinson vad fan gör du här?” Frågar han med en arg röst och jag kan se Louis snurra runt snabbt för att se vem det är som talar med honom, hur känner Louis Tom?

-”Jones trevligt att se dig igen, hade hoppats på att du hade försvunnit från London men jag hade väl otur.” Säger Louis och jag kan inte låta bli åt hur han låter överdrivet trevlig. Så jag antar att dem inte är särskilt förtjusta i varandra.

-”Ut ur mitt hus Lewis!!!”Säger han arg och jag rycker till åt hur han säger Louis namn det är väldigt irriterande när man vet att han inte heter så.

-”Det är Louis.” Säger jag och båda två verkar ha glömt bort att jag var där fram till dess.

-”Du måste skoja med mig, är det här den Louis du har hängt med i dag?” Frågar han mig och jag försöker att inte spotta honom i ansiktet... Okej jag försökte och det funka inte jag råkade göra det.. det var inte meningen... jo det var det.

-”VAD FAN?” Skriker han och försvinner ut ur mitt rum samtidigt som han torkar bort spott från hans ansikte... Jag försökte i alla fall inte spotta på honom, men ibland tar min barnsliga sida över.

Jag hör skratt från sidan om mig och min blick glider genast till Louis som nästan är röd i ansiktet av hur mycket han skrattar, han är dubbel vikt och håller sig för magen.

-”Du spottade honom i ansiktet.” Skrattar han fram och jag kan inte låta bli att skratta med honom när han säger det på det sättet låter det så mycket roligare än vad jag tyckte att det var från första början.

Mitt skratt upphör så fort jag har klackar komma gåendes mot mitt rum och jag vet precis vem det är som är på väg. Min blick fastnar på handtaget när det trycks ner och jag försöker med tankekraft att få dörren att vara låst, men självklart funkar det inte. Där står djävulen själv med platina blont hår och mer smink i ansiktet än en hel sminkbutik. Hon har bara en kort klänning på sig som får hennes opererade bröst se ännu större ut än vad dem redan är. Hon ser hemsk ut.

-”Ofelia älskling..”

-”Jag heter Grace.” Avbryter jag henne och försöker att ignorera att hon kallade mig älskling, det får en rysning att gå igenom hela kroppen på mig.

-”Älskling jag vet att du är väldigt ung och allt men du måste inse då du inte ser ut som en supermodell så är smarthet din ända chans att komma någonstans i livet, och vi båda vet att det är ren barnslighet som talar när du spottar på din bror. Men mamma kommer förlåta dig bara för hon tycker synd om dig för att du inte är lika vacker som alla andra flickor.” Jag försöker att inte spy ut av hennes lilla tal.

-”Du är inte min mamma och jag bryr mig inte i om du förlåter mig eller inte, men jag kan spotta i ditt ansikte också om du vill.” Säger jag och tittar på henne med en kylig blick, jag hatar henne mer än något annat i den här världen.

Hon ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst efter att jag pratat med henne.

-”Okej nu är det nog med att försöka vara snäll, jag vill inte höra ett ända otacksamt ord från dig din lilla bitch. Jag låter dig bo hemma hos mig varje år då jag hellre skulle slänga ut dig på gatan.” Säger hon och tittar mig rakt in i ögon... och den här gången försöker jag inte ens att inte spotta på henne... jag gör det och hon skriker till. Hon kallade mig en bitch och jag kände för att spotta på henne så låt mig gör mina egna beslut.

-------------------------------------

:)

Kommentera för mer

-”Vad sägs om den här färgen?” Frågar Louis mig och håller upp en ljus orange färg som jag rynkar näsan åt, han måste ha sett det för att han lägger ner färgen igen innan han tittar vidare. Jag går över till honom och tittar på

färger tillsammans med honom, han vet på ett ungefär vilken färg jag letar efter men ändå så har han väldigt svårtatt förstå att jag inte kommer att ändra den. Jag skulle bli väldigt irriterad om det hade vart någon annan än Louis, men han är inte lika irriterande som alla andra personer jag känner.

Efter att ha letat efter den perfekta färgen i något som känns som evigheter så hittar vi den äntligen, det var inte så svårt då den fanns på samma ställe som de andra färgerna. Men vi gjorde tydligen allt så mycket svårare för oss än vad vi behövde ha gjort det. Det är något som jag gör ofta.

-”Jag är hungrig.” Klagar Louis när vi kommer ut från affären och jag kan inte låta bli att le åt hur barnslig han låter när han säger så.

En signal avbryter Louis klagande och jag inser att det är min telefon som ringer, jag ler ett ursäktande leende mot Louis samtidigt som jag drar upp telefonen från fickan.

Inkommande samtal från Pappa

Jag tittar på skärmen innan jag klickar på röd lur, jag har verkligen inte någon lust med att prata med min pappa just nu, jag vet att han kommer bli arg på mig men just nu så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Jag vill inte prata med honom och han borde acceptera det, jag är faktiskt 18 och kan bestämma saker och ting för mig själv.

Vi går till ett litet café som finns längre ner på gatan och min telefon slutar inte ringa i mer än 30 sekunder, min pappa ringer om och om igen och jag inser att om jag inte svarar så kommer han aldrig att sluta ringa.

-”Vad vill du?” Frågar jag honom det första jag gör något som måste ha fått honom på ännu sämre humör.

-”Vem tror du att du är? Du kan inte bara gå någonstans utan att fråga om tillstånd först, jag är din pappa och jag tillåter dig inte att bara lämna huset utan att fråga.” Man kan tydligt höra i hans röst att han är rasande på mig något som jag stör mig å väldigt mycket, jag har inte gjort något fel.

 -”Jag är en vuxen kvinna du kan inte säga åt mig vad jag får och inte får göra.” Säger jag till honom och kan känna ilskan stiga inom mig, jag hatar att han försöker ta kontroll över mitt liv efter så många år utan att ha brytt sig mer än att ha över mig på jul.

-” Jag är din pappa och jag vill att du visar mig lite respekt istället för att springer i väg med någon oansvarig pojke.” Säger han och man kan tydligt höra att vad jag sa till honom gjorde honom gladare. Jag bryr mig inte ens i att svara honom utan lägger bara på och stänger av min telefon, jag får ta itu med honom senare nu ska jag fokusera på Louis och den tiden som jag har med honom. Jag gillar att spendera tid med Louis.

-”Vem var det?” Frågar Louis mig samtidigt som vi sätter oss vid ett bord.

-”Min pappa.” Svarar jag och jag är så glad att Louis förstår att jag inte vill prata om det, han låter det bara passera med en liten nickning. Han börjar sen berätta att han beställde en Chai Latte till mig då jag berättat tidigare att det var en av mina favorit drickor, jag kan inte låta bli att le åt det faktumet att han faktiskt kom i håg det.

Vi sitter och pratar samtidigt som vi dricker våra varma drycker och äter muffins. Jag har aldrig vart någon som bryr mig särskilt mycket i min figur, jag har bara turen att inte gå upp i vikt när jag äter så jag äter mycket mat för att jag kan. Både Louis och jag smakar näst intill varenda muffins som dem har något som får oss att skratta då vi försöker trycka i oss muffins för att se vem som kan äta dem snabbast. Det känns så mycket annorlunda med Louis än alla andra personer som jag träffat då han låter mig vara mig själv, jag har inte känt mig så som mig själv som just nu när jag är med Louis och trycker i mig muffins. Vi får massa konstiga blickar på oss men ingen av oss bryr sig särskilt mycket, vi är alldeles för upptagna med att inte skratta åt den andre som har muffins i hela munnen. Helt ärligt så känner jag mig som en hamster med mina kinder fyllda med muffins, jag ser säkert ut som en hamster just nu också. En sak vet jag i alla fall, Louis ser ungefär likadan ut för hans kinder är också fulla av muffins.

-”Hmaashamn” Jag tittar på honom och hör inte ett ord av vad det är som han försöker säga till mig, något som jag tycker är väldigt roligt och börjar skratta åt... Det är också anledningen till att vi blir utslängda... Jag kan ha spottat muffins på andra gäster, jag är oskyldig tills motsatsen bevisats.

-”Vad var det du försökte säga där inne?” Frågar jag Louis och försöker titta arg på honom, men det är väldigt svårt när han har ett stort leende på sina läppar som får honom att se ut som ett barn på Julafton, hur kan du vara arg på någon som ser ut som ett litet barn?

-”Att du såg ut som en hamster.” Svarar han samtidigt som han försöker att hålla inne sitt skratt, jag kan inte låta bli att le åt honom, men sen kommer jag på att det är meningen att jag ska vara arg på honom så jag döljer det snabbt... Men tydligen inte nog snabbt för han börjar skratta åt mig och jag kan inte låta bli att skratta med honom, det är något med hans skratt som får mig att skratta också. Har du någonsin vart med om att du träffar en person som har ett sådans underbart skratt att det är smittsamt? Det är ett sådant skratt som Louis har och ett helt underbart sådant. Om jag kunde så skulle jag ta hans skratt för allt i världen... Men jag tvivlar på att jag skulle gilla det lika mycket om det var mitt skratt, jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig så annorlunda tillsammans med Louis, som om jag kan vara precis vem jag vill vara.

-”Så vad säger du om att vi går hem till dig och börjar måla?” Säger Louis och håller upp färgburkarna som vi köpt. Jag kan fortfarande inte förstå hur stora problem vi hade med att hitta den orangea, nu i efterhand så undrar jag varför vi inte frågade om hjälp som vilken vanlig person som helst som inte vet gör.

-”Vad väntar vi på?” Frågar jag samtidigt som jag drar honom ner mot tunnelbanan med ett skratt, jag kan höra Louis skratta bakom mig och jag kan inte förstå att jag är anledningen till att han skrattar. Det är en aning overkligt att jag träffar någon som Louis, jag har aldrig sett mig själv som något annorlunda så det är väldigt svårt att fatta att någon så speciell som Louis vill spendera tid med mig.

I kliver på tunnelbanan och jag håller fast mig hårt då jag vet hur mycket tunnelbanorna i London brukar kränga, Louis verkar veta samma sak för han håller också i sig som om sitt liv hängde på det. Helt ärligt så skulle man kunna säga att det gjorde det efter som om tunnelbanan är fullproppad och ramlar du så blir du antagligen nertrampad. Det är absolut inte lika lite folk som tidigare i dag, jag antar att fler har vaknat och insett att det snart är jul och att de måste göra saker för att få den perfekta julaftonen.

-------------------------------------

Jag lyssnade på Ed Sheeran under hela tiden jag skrev det här kapitlet och jag kan inte fatta att jag ska se honom!!! Någon som ska se honom när han kommer till Sverige?

Kommentera för Kapitel 6

Jag ligger på min säng inne i mitt rum och försöker att inte titta på dem ur fula väggarna, det är som om dem blir fulare och fulare för varje gång jag ser dem.

Med en suck drar jag fram min telefon och letar reda på Louis nummer, jag vet egentligen inte varför men det känns som om det vore en bra sak att göra.

Till: Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Vad gör du om man har ur fula väggar som får en att vilja spy? – Grace.

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Du tar ett alvarligt snack med dig själv och bestämmer dig för att ta en tripp ner till färg affären för att ändra på det. – Louis

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Louis vill du följa med till färg affären i morgon?

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Det beror på, vad är min fördel med det hela? ;)

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Jag bjuder dig på kaffe J

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Gör det till te istället och jag kommer.

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Då antar jag att vi ses i morgon, jag skriver till dig då vart vi kan träffas. God natt Louis J

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Godnatt Grace J hörs i morgon J

Jag lägger ner telefonen och går över till mitt badrum för att borsta tänderna. När jag gjort mig redo för

natten så sjunker jag ner under täcket för att sova, jag känner hur sömnen sakta tar överhanden över

mig. Jag har inte vart så trött på länge. Jag sluter mina ögon och hamnar i en drömlös sömn.

Jag vaknar dagen där på ut av att någon slänger sig upp, kanske inte precis så som jag hade förväntat mig men okej.

Jag öppnar mina ögon och möts av en mörkblond kalufs... Tom. Jag hade (nästan) glömt att han fans, eller det kanske bara var önsketänkande.

-”George vill att du kommer ner och äter frukost innan han går till jobbet.” Säger han och tittar på mig och det är då jag inser att han är fullt påklädd. Jag tycker självklart att han är lika ful som vanligt men det säger jag självklart inte till honom... Jag skulle om jag inte viste att då skulle jag vara dödens. Tom har gått till gymmet så länge jag kan minnas.

-”Sluta glo på mig jag vet att jag är sjukt het men du behöver inte göra det mer uppenbart än vad det redan är.” Säger han och blinkar åt mig, jag tror jag just spydde lite i min mun.

Han försvinner ut ur mitt rum och jag reser mig upp från min säng, med trötta steg går jag över till min resväska och tar ut ett par lime gröna jeans med en flanell skjorta i beigea nyanser.

Jag går över till spegeln och borstar ut mitt ljusa hår. Jag är alldeles för trött för att göra något speciellt med det så jag låter det bara falla över mina axlar. Min hårfärg är inte riktigt blond mer åt de bruna hållet. Min mamma säger alltid att jag har en unik hårfärg. Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med den men många andra tycks göra det.

Jag går försiktigt ner för trappan och möts av doften av pannkakor halvvägs ner för trappan. Jag från skillnad från de flesta personer gillar inte pannkakor, min mamma säger att det är för att jag åt förmycket pannkakor när jag var yngre. Jag har själv ingen annan teori så jag litar på henne.

-”Miriam jag gjorde din favorit frukost pannkakor.” Säger min pappa och jag suckar av användningen av mitt mellan namn. Han har alltid velat att jag skulle heta Miriam så det är vad han kallar mig något som jag inte är särskilt förtjust i, det värsta med det hela är att Tom vet att jag inte gillar det så han kallar mig Miriam eller Ofelia hela tiden.

Jag börjar helt ärligt undra om min pappa en bryr sig om vem jag är längre eller om allt bara är om hansjälv och hans nya familj nu. Jag har vart här varje år men det känns som om jag inte är välkommen på samma sätt som jag vart tidigare, vill inte min pappa ha mig här längre?

Jag sjunker ner på en av köksstolarna och försöker att äta i alla fall en pannkaka, det tar ett bra tag innan jag fått ner den och tackar för mig. Jag mår nästan illa utan att ha ätit den men jag kände mig nästan tvungen att äta upp den, jag borde inte känna så jag vet det men jag kan inte hjälpa det.

-”Vad ska du göra i dag?” Frågar Tom och tittar med ett snett leende på mig, jag gillar inte sättet han tittar på mig, jag har aldrig gillat det. Det är som om han försöker övertala mig med sina ögon att jag gillar honom, vilket jag absolut inte gör.

-”Jag ska träffa en vän till mig.” Säger jag och detta får honom att rynka på ögonbrynen, är det verkligen så konstigt att jag har en vän? Jag har haft vänner och har vänner varför är han så förvånad?

-”Vän? Jag visste inte att du kände folk i London.” Svarar han och man kan höra att han försöker dölja sin förvåning, jag förstår mig inte på honom varför är han så konstig?

-”Men det gör jag, så om du ursäktar mig så ska jag träffa Louis om 20 minuter inne i stan så jag måste rusa.” Säger jag till honom och man kan tydligt se något i hans ögon när han inser att det är en kille som jag ska träffa. Vad är det för fel på honom egentligen?

Jag går förbi honom och tar ner min jacka från krocken innan jag tar på mig mina ljus Svarta Vans, jag vet att det är snö ute men jag har inte några varmare skor just nu så dem får duga. Min jacka drar jag på mig och försvinner snabbt ut genom dörren. Med snabba steg går jag mot tunnelbanan så jag kan ta mig in till stan där jag ska träffa Louis på Starbucks.

Jag blir kring puttad inne på tunnelbanestation något som får mig på ganska dåligt humör, jag hatar att folk tror att dem bara kan putta runt mig för att jag är lite kortare än dem, vem bryr sig att jag inte är särskilt lång?!

När jag äntligen kommer på en tunnelbanevagn så kan jag pusta ut, det är inte särskilt mycket folk inne i vagnen något som förvånar mig då det brukar vara fullt med folk inne på tunnelbanan vid den här tiden, jag vet att det snart är jul snart och då brukar det vara omöjligt att ens ta sig in i tunnelbanan.

-”Grace?” Frågar en röst mig och jag tittar upp och möter Louis blick, jag kan inte låta bli att le när jag inser att han åker samma tåg som mig.

-”Så jag antar att vi inte behöver mötas på Starbucks, om det nu inte råkar vara vad du vill, jag kan vänta 5 minuter efter att du gått och låtsas som om jag inte alls tog samma tåg som dig.” Säger Louis och jag kan inte låta bli att släppa ut ett litet skratt, Louis är väldigt rolig och det är svårt att inte skratta när han säger något roligt.

-”Kom igen Grace det var inte så roligt! Du har så dålig humor.” Säger Louis och skrattar åt mig, jag ler mot honom och kan inte låta bli att granska honom.

Han ser väldigt bra ut i sina svarta tajta jeans och sin jeans jacka som är knäppt. Jag inser att han också har svarta Vans på sig något som får mig att le, jag är alltså inte den enda.

-------------------------------------------------------------

Jag gillar pizza... tänkte bara berätta det....

Kommentera för mera :)

Halvvägs till London så sitter jag och Louis och har ett djupt samtal om hur Isaac berättar för Augustus att han inte vill se en värld utan honom. Louis tycker att han inte skulle ha sagt det där om att han skulle ta robot ögonen sen, medans jag tycker att han gjorde precis rätt sak att göra.

-”Du förstår inte hur underbart Isaacs tal egentligen är för att du kan inte se bakom det han säger.” Säger jag till Louis som ser ut som ett frågetecken när jag säger det-

-”Han bör inte ha ett annat budskap bakom det mer än att han inte vill se en värld utan sin bästa vän. ” Säger Louis och vägrar att lyssna på vad jag har att säga. Jag försöker att få honom att förstå att Isaacs tal är mer än vad man kan tro, men han vägrar att tro på mina ord något som är väldigt irriterande, jag har aldrig haft någon som pratat emot mig något som är väldigt irriterande.

Efter ytterligare en halv timme då vi pratar om det så tröttnar jag på vad han har att säga, Louis kommer aldrig med några nya argument till varför Isaac inte borde ha sagt så. Det enda han kan säga är att det inte borde vara så, vad är det för mening att försöka prata med honom om han inte tänker försöka lyssna?

-”Är du arg på mig nu?” Frågar Louis mig och jag kan tydligt höra att han är road över att jag inte pratar med honom, varför är han road?

-”Nej.” Svarar jag även fast båda två vet att det är en lögn.

Jag försöker att ignorera Louis men det är mycket svårare än vad man faktiskt tror. Louis är ganska hög ljud något som får ett leende att hota att krypa fram på mina läppar, jag vill inte visa Louis att jag kanske inte är lika arg på honom längre för då kanske han tar det fel och försöker att prata med mig. Jag menar inget illa men jag orkar verkligen inte diskutera med Louis just nu, jag är trött och vill bara komma till London så jag kan fira jul och sen glömma att jag vart där. Det är inte det att jag inte gillar att fira jul med min pappa för det gör jag, det är bara det att jag inte gillar att fira jul med hans flickvän Elayne hon är en riktig bitch.

Hon brukar alltid vara alldeles för inne i sig själv för att ens märka någon annan runt om kring sig något som jag stör mig på väldigt mycket. Hon har också världens jobbigaste son Tom som insisterar på att jag är kär i honom, vilket jag för övrigt inte är.

-”Snälla prata med mig igen Grace jag saknar att höra din röst.” Säger Louis och jag kan höra en underton i hans röst som visar på att han är lite generad av att erkänna detta faktum. Jag vänder mig mot honom och tittar rakt in i hans ögon, dem är verkligen riktigt vackra.

-”Vad vill du att vi ska prata om då?” Frågar jag honom och det får ett leende att krypa in på Louis läppar han verkar glad över att jag faktiskt pratar med honom(Om jag var han skulle jag också ara glad över att jag pratade med honom igen.)

-”Vad gillar du för slags musik?” Frågar Louis mig och ser nyfiken ut och ett leende sprider sig över mina läppar över hans ivriga ton som finns i hans röst, han är verkligen ett barn innerst inne.

-”Jag gillar mycket musik allt som har en bra ton eller text funkar för mig.” Säger jag och han ler åt mitt svar, vad kan jag säga, jag är öppen för allt.

Han tar fram sin mp3 och ger mig ena hörluren så att jag kan lyssna tillsammans med honom, jag som trodde att han ville prata men tydligen så kan han ändra sig ganska snabbt.

-”Jag gillar den här låten” Säger jag till Louis efter första låten, jag har aldrig hört den förut men den var bra.

-”Det är Sleeping with Sirens feel.” Säger Louis och jag ler mot honom, han har inte särskilt dålig musiksmak om man frågar mig, men det förstås så har jag ju bara hört en låt av det som han gillar.

Jag vet inte hur länge som vi måste ha diskuterat ingenting för när vi bestämmer oss för att gå på toa så säger dem att det bara är en timme kvar tills vi ska landa, tänk vad tiden kan gå fort.

Vi går på toa och sjunker snabbt tillbaka i sättet igen och inväntar den sista timmen på planet medans vi prata om allt mellan himmel och jord, jag har aldrig insett hur lätt det kan vara att prata med någon förs jag träffade Louis. Jag har alltid hatat att prata med folk för en längre tid för att det blir alltid så pinsamt när man inte har något att säga, men med Louis blir det inte så något som förvånar mig en aning.

Efter en timme så landar vi fint på marken och Louis hjälper mig att lugna ner mig något som jag är honom tacksam för.

-”Jag antar att det här är hej då.” Säger jag till Louis då vi ska skiljas efter tullen, han tittar med ett leende på mig och jag har genast en frågande blick då jag inte har en aning om vad han tänker på.

-”Ge mig din telefon.” Säger han till mig och jag räcker frågande över min telefon, japp jag litar på Louis så mycket att jag låter honom låna min telefon en av mina viktigaste ägodelar. Han knappar in något snabbt på min telefon och räcker tillbaka den till mig.

-”Hör av dig om du vill träffas någon gång då du är i London.” Säger han med ett leende innan han kysser mig snabbt på kinden och vinkar mig hej då.

-”Åh förresten här du kana behöva lite bra musik att lyssna på.” Säger han och slänger över sin mp3 till mig och jag blir förvirrad, jag ska just fråga honom varför han gav mig den men han är försvunnen bland alla tusentals människor som springer runt som yra höns på flygplatsen.

Jag bestämmer mig för att inte ens försöka hitta honom då han gick åt andra hållet än det jag ska mot något som gör det näst intill omöjligt för mig att hitta honom då jag aldrig vart i den änden av flygplatsen.

Jag tar min ljusrosa väska och börjar gå mot utgången där jag ska försöka få tag i en taxi, jag tänkte först be pappa hämta mig men jag listade ut att han skulle be Tom och jag har inte lust att vara med Tom i en bil, det är illa nog att jag måste fira jul med honom. Jag vet att jag inte måste men det är bara något som jag alltid gjort med min pappa och jag tänker inte ändra det bara för att han skaffar sig en ny familj. Jag är en vuxen kvinna jag tänker inte bete mig som ett barn för då kommer jag bli behandlad som ett barn också.

Jag ställer mig i kön för taxin och jag känner kylan bita i mina kinder, snön ligger som ett täcke över allt och jag försöker att inte skacka där jag står i bara min stickade tröja och mina leggings.

-”Fryser inte du?” Frågar en irländsk accent mig, jag vänder mig om och ser en kille i min ålder om inte lite äldre stå där. Han har på sig en jacka, mössa, vantar och ett par mörka jeans.

-”Lite men jag klarar mig.” Säger jag med ett litet leende och han ler tillbaka, jag kan se att han har en tandställning.

-”Jag är Niall.” Säger han och sträcker fram sin vant klädde hand mot mig, jag skakar den och presenterar mig för honom, han ler lite och jag ler tillbaka.

Efter en stund så kommer jag äntligen in i taxin, jag pratade lite med Niall men det blev inte så lång varit. Jag berättar adressen för föraren och sjunker snabbt ner i sättet och försöker att slappna av.

Efter ett tag så inser jag att det inte är någon ide att försöka att slappna av då det är en ganska ryckig åktur så i stället för att slappna av så tar jag fram Louis mp3, jag förstår fortfarande inte riktigt varför han gav mig den.

Jag tar upp mina hörlurar ur min handväska och kopplar in dem i mp3 och slår på första låten. Jag ler lite när jag hör låten som jag hört så många gånger tidigare, Sad Song är en av mina favorit låtar som någonsin uppfunnits.

Jag lyssnar igenom några låtar innan taxin stannar utanför pappas hus och pappa kommer ut genom dörren med Tom bakom sig som en svans.

Pappa säger inte mycket till mig när jag kliver ut, utan betalar bara taxin och tackar för att han tog hem mig, jag har aldrig förstått mig på föräldrar som tackar någon som gjort något för någon annan. Liksom räcker det inte med att jag tackade honom för att köra hem mig? Min pappa borde inte tacka honom för något som egentligen inte berör honom ett skit.

Jag bestämmer mig för att inte lägga mer energi på att tänka på det så istället tar jag ut min väska och börjar gå upp mot huset. Jag har ett eget rum hemma hos pappa även fast jag knappt är här, han säger att jag alltid ska känna mig som hemma och inte som en gäst, jag tycker det är ganska gulligt gjort av honom. Men jag skulle nog ha uppskattat det mer om han hade låtit mig göra i ordning det själv. Jag tror inte jag har valt en enda grej som finns inne i det där rummet vilket är synd, han ber mig att inte känna mig som en gäst men det är som ett gäst rum för mig då jag inte har en enda sak som säger att det är mitt.

Jag skulle velat ha 3 vita väggar och en orange men nu är dem i en grön färg som man tröttnar på efter en halvtimme, hur kunde han välja en sådan färg? Jag trodde han kände mig nog mycket för att veta att jag inte tål en grön färg som ser ut som något som hör hemma i en skola.

--------------------------------------------------------

Som vanligt så kommentera vad du tycker för mera :)

Borde jag byta header till den här?(Jag kommer då att ändra bakgrunden till samma som headerns stjärnor)

Jag öppnar mina ögon och möts av ett dämpat ljus, jag inser att det måste vara sent då dem har dämpat ljuset i hela planet. Jag måste också ha somnat även fast den lilla flickan pratade något som får mig att le då jag inser att jag antagligen kommer att orka med en dag i London.

Min blick glider över till Louis och jag inser att han också måste ha somnat, jag kan höra musiken från hans hörlurar och ett leende sprider sig på mina läppar när jag hör love don´t die med The Fray, jag gillar den låten väldigt mycket. Musik kan säga väldigt mycket om en person.

Jag ta fram min bok och öppnar den för att läsa den igen, jag ler lite när jag ser alla understrykningarna och kommentarerna som jag gjort i boken.

Jag försöker att inte le när jag ser mina små kommentarer om när Hazel berättar hennes fulla namn, varför måste hon ha ett sådant underbart namn medans jag heter Grace Miriam Ofelia Queenlin. Jag läser vidare och försöker att glömma att jag är uppe i luften i ett plan av massa metall som inte borde kunna flygga som borde döda oss direkt, den borde inte ens lyfta från marken.

-”Hur länge har jag sovit” Hör jag en trött röst bredvid mig säga och jag tittar på Louis när han gnuggar sömnen ur hans ögon något som får mig att le, han ser så gullig ut.

Jag försöker att inte titta på honom för mycket då det kan verka en aning creepy. Han öppnar ögonen och tittar på mig och man kan tydligt se att han fortfarande är trött. Det är förståeligt då det är ganska sent och ett plan kanske inte är det bekvämaste stället att sova på, jag skulle kunna tänka mig flera andra ställen som jag mycket hellre skulle sova på. Ett av dem ställena är min säng och det är precis där jag skulle vilja vara just nu.

-”Någon timme kanske.” Svarar jag Louis och tar upp min telefon för att titta vad klockan är, det är inte förens jag har den i min hand som jag kommer i håg att jag slog av den när dem bad oss göra det i början innan vi lyfte.

Jag tittar upp på skärmen som visar vart någonstans vi är och jag ser att klockan är som jag trott bara någon timme senare än den var tidigare. Louis tittar ner på boken som jag har i mitt knä som jag nästan glömt bort förens han tittade på den och jag ler mot honom, han vet att jag gillar den så det är ju inte någon hemlighet precis.

-”Kommit någonstans?” Frågar han mig med ett leende på läpparna jag nickar och slår upp sidan som jag är på. Han ler när han ser mina små anteckningar som jag gjort i boken och jag försöker att dölja rodnaden som kommer upp på mina kinder, det var aldrig meningen att någon annan än jag skulle se dem då dem är väldigt privata vissa av dem.

-”Gulligt” Säger han och jag vänder bort mitt huvud från honom så han inte ska se att jag rodnar av hans ord, jag gillar inte att visa folk att dem kan ha en inverkan på mig som dem kan använda emot mig, jag känner alldeles för många personer som har gjort så.

-”Så Grace du berättade aldrig varför du ska till London” Säger han och jag inser att han vill att jag ska berätta för honom vad jag har för anledning till att åka till London, jag är också ganska nyfiken varför han åker till London, visst han låter Brittisk men då måste det ju finnas en anledning till att han var i USA alldeles själv, eller han kanske inte var själv utan bara åker hem själv.

-”Min pappa bor i London och jag har alltid firat jul tillsammans med honom ända sen jag var liten och det skulle kännas konstigt om jag inte gjorde det i år också.” Svarar jag honom och han ler mot mig.

-”Så berätta vad du gjorde i USA jag kan tydligt höra att du inte kommer härifrån.

-”Jag hälsade på min kompis Liam som flyttade hitt för att bli läkare för några år sedan.” Säger han och ler, man kan tydligt se att han är stolt över vad hans kompis har åstadkommit i livet jag skulle också vara stolt om en av mina kompisar lyckats blivit läkare. Men nu jobbar alla mina kompisar på mitt café så det är en ganska liten chans att någon av dem bestämmer sig för att gå en doktors linje för att bli läkare.

-”Coolt.” Säger jag och ler mot honom, han ler tillbaka mot mig och jag försöker att inte rodna av den lilla gesten av att han faktiskt ler mot mig, det skulle vara så pinsamt om jag rodnande över minsta lilla.

-”Så vad studerar du?” Frågar han mig och jag tittar upp på honom igen, jag vet att många personer förväntar sig att jag ska studera då jag är 18 och allt men jag är väldigt nöjd med mitt café som jag öppnade för några månader sen, jag öppnade det någon vecka efter att jag fyllt 18 vilket är ett tag sen då jag fyller 19 i april.

-”Jag studerar inte jag äger ett café” Svarar jag honom och han tittar på mig med stora ögon, som om han inte tror på vad det är jag säger till honom, jag är van vid den reaktionen jag får den hela tiden. Min pappa reagerade också så då jag faktiskt hoppade av läkarlinjen för att öppna ett café, jag tror inte att jag sett min pappa så arg som han var då när jag berättade för honom.

-”Okej” Säger han och ler mot mig och jag försöker att inte rodna men självklar med så ljus hud som jag har så rodnar jag. Jag må bo i LA men jag är en av de få personerna som inte blir brun, alla andra blir jätte bruna, medans jag ser ut som ett spöke jämfört med dem.

-”Vad gör du då? Med ditt liv alltså, studerar du något eller har du ett jobb?” Frågar jag honom och han ler lite och jag antar att han tänker på det han håller på med.

-”Jag jobbar som drama lärare i Doncaster och jobbar med min första bok.” Säger han och ler när han nämner att han skriver en bok. Jag blir genast nyfiken av den nya informationen som han delat med sig och jag kan inte låta bli att vilja veta mer om hans liv.

-”En bok? Berätta om den.” Säger jag och man kan tydligt höra nyfikenheten som finns i min röst. Louis verkar ha hört den för att han ler som en idiot av det jag säger till honom. Jag borde inte bli så tagen av hans leende nu efter att jag sett det så många gånger, men det är som om hans leende blir mer och mer vackert för varje gång som jag ser det. Kan någon ha ett sådant vackert leende som Louis eller inbillar jag mig bara alltihopa? Jag är rädd att om jag tittar bort så kommer han försvinna och jag kommer sitta bredvid någon tråkig gammal gubbe som snarkar när han sover.

-”Det är en bok om fem stycken killar som söker individuellt till ett sång program, dem klarar sig igenom första delen av tävlingen men kommer inte längre än så. En av domarna bestämmer sig för att skapa en grupp med dem fem killarna och själva boken handlar om allt som dem fem killarna går igenom tillsammans.” Säger han och jag tittar på honom med stora ögon, det låter som en fantastisk bok jag skulle absolut läsa den.

-”Vad heter den?” Frågar jag honom med nyfikenhet, jag kommer absolut köpa hans bok när den kommer ut för att den låter helt fantastisk.

-”This is Us.” Svarar Louis mig och jag kan inte låta bli att le åt namnet, det låter så bra och så självklart för boken.

----------------------------

Kommentera för kapitel 3

Jag gav upp på att hitta en plats att sitta efter en halvtimmes letande utan några framgångar. Jag sitter just nu nersjunken mot väggen bredvid gate 24 som ska ta mig till London, de öppnar gaten om en halvtimme och det är redan världens kö för att komma in på planet. Det är en av sakerna jag inte förstår varför folk står i kö för att komma in så tidigt för de kommer ändå be ett antal nummer komma och ställa sig först i kön, det gör dem alltid. Sen så spelar det inte någon roll om du står i kö eller inte, du har din biljett så antagligen så kommer ingen annan att sätta sig på din plats! Du har en plats du behöver inte köa för att få den så varför gör man det ändå?

Många kanske vill lyfta men man kommer inte lyfta en enda sekund tidigare bara för att du står i kö, så länge du är på plats och har din biljett så kommer du in så chilla för fan!

Jag sätter i mina hörlurar och lyssnar på Christina Grimmies röst komma genom dem, jag älskar verkligen hennes röst. Hon är som en ängel. En av mina favorit låtar med henne är I bet You don´t curse God, hon ger mig alltid gåshud när hon sjunger den. Hon har en sådan himla kraftfull röst.

Jag sitter där mot väggen i nästan en timme innan jag reser mig upp för att gå på planet, det är fortfarande personer framför mig när jag ställer mig i kön och jag fattar inte hur dem orkar att köa så länge när de ändå kommer att komma på planet, jag vet att jag tjatar om det men det är verkligen något som stör mig väldigt mycket.

-"Ha en trevlig resa" Säger personalen som kollar på min biljett när dem lämnar tillbaka den, jag tackar dem och går igenom den långa gång sakimojen man måste gå igenom för att ta sig till planet, jag gillar att man kan se genom de stora fönsterna på sidorna det får mig att känna mig säkrare.

Jag hittar snabbt min plats 12A då den är långt fram i planet, jag älskar att jag har en fönster plats för då kan jag i alla fall titta ut när vi störtar... japp det är vad jag tänker på när jag går på ett plan fantastiskt va?

Jag sjunker ner i sättet och låter mina händer fumla med bältet för att se till att jag verkligen sitter fast så jag inte dör.

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis" Säger killen bredvid och sträcker ut sin hand mot mig. Jag tar tag i hans hand med min skakiga hand och ler mot honom ett svagt leende samtidigt so jag säger.

-"Jag heter Grace men mina vänner kallar mig Hazel Grace för att jag har läst the fault in our stars över en miljon gånger." Jag ler mot honom och försöker att slå mig själv mentalt då jag insåg att jag tekniskt sätt berätta att jag inte hade något bättre för mig än att läsa en bok.

-"Jag älskar den boken!" Säger han till mig och lutar sig ner i sin väska och tar upp den blå boken som jag så väl känner igen, omg jag visste inte att någon som ser så bad boy ut skulle vara så inne i att läsa.... jag hade visst fel.

Jag ler mot honom och tar upp min bok och han skrattar lite. Jag har den både på Engelska och svenska, jag kan prata flytande svenska då jag hade en kompis som kom från Sverige. Hon gick bort för något år sen... om man kan säga att ta självmord är att gå bort. Jag gillar inte ordet självmord för jag har svårt att se någon må så dåligt så att dem skulle kunna göra något så hemsk mot sig själv. Jag kunde knappt fatta det när jag fick veta att hon hade tagit livet av sig, jag viste att hon mådde dåligt man jag trodde aldrig att det var så dåligt så att hon faktiskt skulle göra det.

Jag undrar fortfarande varje dag om det kunde ha vart något sätt att rädda henne men jag har fortfarande inte kunnat komma fram till ett vettigt svar.

-"så är du rädd för att flyga?" Frågar han mig och jag nickar något som får honom att le mot mig, jag gillar hans leende det är gulligt.

Han sätter fast sitt bälte och ler mot mig igen som om han vet att jag mår bättre när han är här, om någon frågar så har jag aldrig sagt det där.

-”Så Grace berätta för mig vad som du gillar med Augustus Waters” Säger Louis och ler mot mig och jag kan inte låta bli att le. Jag älskar att prata om Augustus Waters men mina vänner tröttnar ganska snabbt på mig.

-”han är helt perfekt jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner om Augustus Waters han är helt enkelt fantastisk, jag älskar han genom hela boken och blir alltid lika hjärtekrossad när han går och dör. Jag hatar att John Green håller från oss ett bra tag att han är sjuk igen.” Säger jag och tittar på Louis som om jag vill att han ska förstå vad jag pratar om även fast jag vet att jag kan ha pratat alldeles för snabbt för att han ska kunna förstå vad det var som jag sa.

-”Jag förstår vad du menar jag beundrar hur stark han är igenom hela boken ända fram till sitt sista andetag, jag tror inte att jag skulle kunna klara av att vara lika stark som honom. Den enda personen som kan vara starkare än Augustus är nog Hazel då hon både går igenom att hålla på att dö och förlora den som hon älskar, jag skulle aldrig klara av det lika bra som Hazel gör” Säger Louis och ger mig ett litet leende, jag ler och han tittar ut genom fönstret och det är då jag inser att vi inte är på marken längre, jag har alltid hatat att flyga men start och landning måste nog vara värst. Louis har nu fått mig genom att bara prata med mig att glömma att jag åker i ett flygplan och det är inte många som har lyckats med... Helt ärligt så är han den första, men jag är inte säker på om jag ska tacka honom eller John Green för att ha skrivit en sådan underbar bok.

-”Vi har en ganska lång resa framför oss och jag har en känsla av att ingen av oss kommer kunna somna.” Säger han och jag fattar inte vad han menar först förens jag hör den lilla flickans röst, det är som om någon skriker i mitt öra. Hon måste ha en av de mest genomträngande rösterna jag någonsin hört i hela mitt liv, den är hemsk totalt super hemsk.

-”Snälla säg att vi inte ska sitta i samma plan som henne i flera timmar jag kommer aldrig att klara av det snälla säga att du ljuger” Säger jag och tittar på honom men hoppfulla ögon. Han tittar tyvärr ner på mig med en besviken blick och jag inser att jag kommer vara tvungen att vara på samma plan som den lilla flickan.

-”Döda mig snälla...” säger jag och det får Louis att skratta och jag kan inte låta bli att le när jag hör hans skratt, jag gillar det. Han låter så lycklig när han skrattar och det får mig att titta upp på honom. Han har sina ögon stängda och man kan se skrattrynkorna vid ögonen och hans mungipor pekar uppåt när han skrattar något som får min alldeles varm inombords.

Vi pratar om The Fault in Our Stars tills en flygvärdinna kommer förbi och frågar om i vill ha något att dricka.

-”En Cola tack” Säger jag och hon tar fram en till mig och jag sträcker över pengarna till henne, hon ler mot mig och frågar sedan Louis om han vill ha något, jag hör inte riktigt vad han säger men det spelar väll egentligen ingen roll.

Han tar emot en Fanta och en liten chips påse och ler mot mig. Jag gillar när han ler mot mig det känns bra att ha någon som ler mot en.

Jag gillar att jag sitter bredvid Louis för att då vet man att då kan man iallafall stå ut med att prata med personen bredvid sig, jag brukar prata med personen bredvid mig för att hålla mina tankar om att jag faktiskt flyger när jag åker mellan mamma och pappa. Det är en annan sak som jag gillar med plan, man kan sitta bredvid någon och berätta sin livs historia men man behöver inte oroa sig för att den ska döma en för man träffar antagligen aldrig den personen igen. Jag tror jag har berättat för över 20 personer om hur Hazel och Augustus är perfekta tillsammans. Louis är den enda personen som då har varit intresserad av att lyssna på vad det jag har att säga.

-” Vad tänker du på?” Frågar han mig och ler, jag tittar upp på honom och ser honom ta upp sin Fanta och ta några klunkar, han ser mycket mer bad ass ut än vad han egentligen är.

-”Varför du försöker vara så bad ass när du tydligt inte är det.” Säger jag bara för att se hur han reagerar och hans reaktion är inte det jag förväntade mig, istället för att han blir irriterad eller arg så växer hans leende.

-”Jag är bad ass det är bara du so inte ser det för att det enda som finns inne i ditt huvud är Augustus Waters.” Säger han och jag låter ett skratt lämna mina läppar.

---------------------------------------------------------------

Jag har vart på semester och inte haft tillgång till internet men nu är jag tillbaka och tror inte jag ska göra något speciellt så Kommentera för Kapitel 2

Om ni ser något som ni tycker är fel så lämna en kommentar så ska jag försöka rätta till den

-"Det kommer gå bra du har inget att oroa dig för." Jag tittar i min mammas klar blå ögon och försöker att le mot henne, hon vet lika väl som jag hur mycket jag hatar att flyga, jag vill verkligen inte göra det här. Jag är så himla rädd att vara i ett plan för att flyga tvärs över atlanten. Jag gillar inte tanken på allt som skulle kunna hända under flygturen. Min mamma säger att jag bara oroar mig i onödan men jag har den här jätte dåliga känslan för att flyga.

Det är inte första gången som jag flyger från LA till London, min pappa bor i London och när han och mamma skiljde sig så tyckte mamma inte att det räckte med att ha någon stad emellan dem, nej hon var tvungen att ha hela havet emellan dem. Min mamma är amerikans från början och tyckte inte att det fanns någon anledning att vara kvar i London när dem skiljdes. Så jag har skickats som ett paket emellan dem enda sen jag var 10. Nu är jag 18 och borde egentligen inte behöva åka men jag har alltid åkt till min pappa på jul lovet så det känns fel att inte vara hos honom det här jullovet också. Min mamma brukade fira jul med oss enda tills pappa gifte om sig för två år sen, då slutade hon följa med mig till London.

Jag har frågat henne många gånger om hon vill följa med eller om jag ska stanna, jag vet att hon tycker det är lika jobbigt varje gång som jag åker, men jag vet också att hon tycker att jag ska spendera tid med min pappa.

Hon kysser mig på huvudet och ler mot mig när jag går igenom säkerhetskontrollen, jag har verkligen inte en bra känsla för det här.

Jag låter min väska villa över min axel medans jag försöker hitta en ledig plats att slå mig ner medans jag väntar på mitt plan, det är lättare sagt än gjort i den folk fyllda flygplatsen.

Jag tittar ner när jag går genom flygplatsen då jag vet att om man får ögonkontakt med fel personer i LA så kan det sluta illa.

Jag skriker till när jag går rakt in i någon, det var absolut inte min tanke att jag skulle gå in i någon.

-"Se dig för" Säger en röst och jag tittar upp, jag öppnar munnen för att säga förlåt till främlingen som jag gått in i, men innan jag hunnit öppna munnen så har han försvunnit in i folkmängden.

Det är över två timmar kvar tills mitt plan går och jag är redan uttråkad. Jag kan höra folk prata på olika språk och jag försöker att inte bli galen på allt ljud, det är så mycket annorlunda mot än när jag är ensam i mitt rum och läser. Jag är inte riktigt så mycket för att vara med mycket människor. Jag gillar inte känslan att behöva prata med folk jag egentligen inte gillar. Det är därför jag inte har så många vänner, de få vännerna jag har är bara personer som jobbar tillsammans med mig. Vi pratar inte så mycket mer än på Lunchen som oftast varar i en halv timme innan någon försvinner och det blir en tystnad i rummet.

Jag äger ett café, det kanske låter konstigt för att vara så emot att prata med folk. Men helt ärligt jag gillar människor det är bara det där att prata med folk en längre tid som jag har svårt för. Därför funkar jag bra med kunderna för de pratar inte så mycket med mig mer än vad de behöver.

Jag älskar mitt Café för att det är ett litet mysigt café med en stämning som får mig att känna mig som hemma. Jag skulle aldrig erkänna det men ibland så känns det mer som hemma än vad det gör hemma hos någon av mina föräldrar, där av anledningen till att jag spenderar all min tid där, när jag inte jobbar kan jag sitta vid ett bord och läsa(det om jag inte är hemma på mitt rum och läser).

Jag fortsätter leta efter en plats att sitta men det är väldigt svårt, ingen vill ha en främling bredvid sig så man har gjort nästan vad som helst för att få en plats ledig bredvid sig. Många har ställt upp sin väska på platsen bredvid där dem sitter för att man ska visa att man inte vill ha någon där.

Jag suckar och känner hur jag bara vill sitta inne på mitt rum hemma hos mamma eller inne på cafét. Helt ärligt jag skulle vilja vara vart som helst förutom just här just nu.

 --------------------------------------------------------------------

här är prologen till Be My Augustus Waters.  Jag hoppas ni gillar den :)

Kommentera för Kapitel 1