-"Det kommer gå bra du har inget att oroa dig för." Jag tittar i min mammas klar blå ögon och försöker att le mot henne, hon vet lika väl som jag hur mycket jag hatar att flyga, jag vill verkligen inte göra det här. Jag är så himla rädd att vara i ett plan för att flyga tvärs över atlanten. Jag gillar inte tanken på allt som skulle kunna hända under flygturen. Min mamma säger att jag bara oroar mig i onödan men jag har den här jätte dåliga känslan för att flyga.

Det är inte första gången som jag flyger från LA till London, min pappa bor i London och när han och mamma skiljde sig så tyckte mamma inte att det räckte med att ha någon stad emellan dem, nej hon var tvungen att ha hela havet emellan dem. Min mamma är amerikans från början och tyckte inte att det fanns någon anledning att vara kvar i London när dem skiljdes. Så jag har skickats som ett paket emellan dem enda sen jag var 10. Nu är jag 18 och borde egentligen inte behöva åka men jag har alltid åkt till min pappa på jul lovet så det känns fel att inte vara hos honom det här jullovet också. Min mamma brukade fira jul med oss enda tills pappa gifte om sig för två år sen, då slutade hon följa med mig till London.

Jag har frågat henne många gånger om hon vill följa med eller om jag ska stanna, jag vet att hon tycker det är lika jobbigt varje gång som jag åker, men jag vet också att hon tycker att jag ska spendera tid med min pappa.

Hon kysser mig på huvudet och ler mot mig när jag går igenom säkerhetskontrollen, jag har verkligen inte en bra känsla för det här.

Jag låter min väska villa över min axel medans jag försöker hitta en ledig plats att slå mig ner medans jag väntar på mitt plan, det är lättare sagt än gjort i den folk fyllda flygplatsen.

Jag tittar ner när jag går genom flygplatsen då jag vet att om man får ögonkontakt med fel personer i LA så kan det sluta illa.

Jag skriker till när jag går rakt in i någon, det var absolut inte min tanke att jag skulle gå in i någon.

-"Se dig för" Säger en röst och jag tittar upp, jag öppnar munnen för att säga förlåt till främlingen som jag gått in i, men innan jag hunnit öppna munnen så har han försvunnit in i folkmängden.

Det är över två timmar kvar tills mitt plan går och jag är redan uttråkad. Jag kan höra folk prata på olika språk och jag försöker att inte bli galen på allt ljud, det är så mycket annorlunda mot än när jag är ensam i mitt rum och läser. Jag är inte riktigt så mycket för att vara med mycket människor. Jag gillar inte känslan att behöva prata med folk jag egentligen inte gillar. Det är därför jag inte har så många vänner, de få vännerna jag har är bara personer som jobbar tillsammans med mig. Vi pratar inte så mycket mer än på Lunchen som oftast varar i en halv timme innan någon försvinner och det blir en tystnad i rummet.

Jag äger ett café, det kanske låter konstigt för att vara så emot att prata med folk. Men helt ärligt jag gillar människor det är bara det där att prata med folk en längre tid som jag har svårt för. Därför funkar jag bra med kunderna för de pratar inte så mycket med mig mer än vad de behöver.

Jag älskar mitt Café för att det är ett litet mysigt café med en stämning som får mig att känna mig som hemma. Jag skulle aldrig erkänna det men ibland så känns det mer som hemma än vad det gör hemma hos någon av mina föräldrar, där av anledningen till att jag spenderar all min tid där, när jag inte jobbar kan jag sitta vid ett bord och läsa(det om jag inte är hemma på mitt rum och läser).

Jag fortsätter leta efter en plats att sitta men det är väldigt svårt, ingen vill ha en främling bredvid sig så man har gjort nästan vad som helst för att få en plats ledig bredvid sig. Många har ställt upp sin väska på platsen bredvid där dem sitter för att man ska visa att man inte vill ha någon där.

Jag suckar och känner hur jag bara vill sitta inne på mitt rum hemma hos mamma eller inne på cafét. Helt ärligt jag skulle vilja vara vart som helst förutom just här just nu.

 --------------------------------------------------------------------

här är prologen till Be My Augustus Waters.  Jag hoppas ni gillar den :)

Kommentera för Kapitel 1