Jag öppnar mina ögon och möts av ett dämpat ljus, jag inser att det måste vara sent då dem har dämpat ljuset i hela planet. Jag måste också ha somnat även fast den lilla flickan pratade något som får mig att le då jag inser att jag antagligen kommer att orka med en dag i London.

Min blick glider över till Louis och jag inser att han också måste ha somnat, jag kan höra musiken från hans hörlurar och ett leende sprider sig på mina läppar när jag hör love don´t die med The Fray, jag gillar den låten väldigt mycket. Musik kan säga väldigt mycket om en person.

Jag ta fram min bok och öppnar den för att läsa den igen, jag ler lite när jag ser alla understrykningarna och kommentarerna som jag gjort i boken.

Jag försöker att inte le när jag ser mina små kommentarer om när Hazel berättar hennes fulla namn, varför måste hon ha ett sådant underbart namn medans jag heter Grace Miriam Ofelia Queenlin. Jag läser vidare och försöker att glömma att jag är uppe i luften i ett plan av massa metall som inte borde kunna flygga som borde döda oss direkt, den borde inte ens lyfta från marken.

-”Hur länge har jag sovit” Hör jag en trött röst bredvid mig säga och jag tittar på Louis när han gnuggar sömnen ur hans ögon något som får mig att le, han ser så gullig ut.

Jag försöker att inte titta på honom för mycket då det kan verka en aning creepy. Han öppnar ögonen och tittar på mig och man kan tydligt se att han fortfarande är trött. Det är förståeligt då det är ganska sent och ett plan kanske inte är det bekvämaste stället att sova på, jag skulle kunna tänka mig flera andra ställen som jag mycket hellre skulle sova på. Ett av dem ställena är min säng och det är precis där jag skulle vilja vara just nu.

-”Någon timme kanske.” Svarar jag Louis och tar upp min telefon för att titta vad klockan är, det är inte förens jag har den i min hand som jag kommer i håg att jag slog av den när dem bad oss göra det i början innan vi lyfte.

Jag tittar upp på skärmen som visar vart någonstans vi är och jag ser att klockan är som jag trott bara någon timme senare än den var tidigare. Louis tittar ner på boken som jag har i mitt knä som jag nästan glömt bort förens han tittade på den och jag ler mot honom, han vet att jag gillar den så det är ju inte någon hemlighet precis.

-”Kommit någonstans?” Frågar han mig med ett leende på läpparna jag nickar och slår upp sidan som jag är på. Han ler när han ser mina små anteckningar som jag gjort i boken och jag försöker att dölja rodnaden som kommer upp på mina kinder, det var aldrig meningen att någon annan än jag skulle se dem då dem är väldigt privata vissa av dem.

-”Gulligt” Säger han och jag vänder bort mitt huvud från honom så han inte ska se att jag rodnar av hans ord, jag gillar inte att visa folk att dem kan ha en inverkan på mig som dem kan använda emot mig, jag känner alldeles för många personer som har gjort så.

-”Så Grace du berättade aldrig varför du ska till London” Säger han och jag inser att han vill att jag ska berätta för honom vad jag har för anledning till att åka till London, jag är också ganska nyfiken varför han åker till London, visst han låter Brittisk men då måste det ju finnas en anledning till att han var i USA alldeles själv, eller han kanske inte var själv utan bara åker hem själv.

-”Min pappa bor i London och jag har alltid firat jul tillsammans med honom ända sen jag var liten och det skulle kännas konstigt om jag inte gjorde det i år också.” Svarar jag honom och han ler mot mig.

-”Så berätta vad du gjorde i USA jag kan tydligt höra att du inte kommer härifrån.

-”Jag hälsade på min kompis Liam som flyttade hitt för att bli läkare för några år sedan.” Säger han och ler, man kan tydligt se att han är stolt över vad hans kompis har åstadkommit i livet jag skulle också vara stolt om en av mina kompisar lyckats blivit läkare. Men nu jobbar alla mina kompisar på mitt café så det är en ganska liten chans att någon av dem bestämmer sig för att gå en doktors linje för att bli läkare.

-”Coolt.” Säger jag och ler mot honom, han ler tillbaka mot mig och jag försöker att inte rodna av den lilla gesten av att han faktiskt ler mot mig, det skulle vara så pinsamt om jag rodnande över minsta lilla.

-”Så vad studerar du?” Frågar han mig och jag tittar upp på honom igen, jag vet att många personer förväntar sig att jag ska studera då jag är 18 och allt men jag är väldigt nöjd med mitt café som jag öppnade för några månader sen, jag öppnade det någon vecka efter att jag fyllt 18 vilket är ett tag sen då jag fyller 19 i april.

-”Jag studerar inte jag äger ett café” Svarar jag honom och han tittar på mig med stora ögon, som om han inte tror på vad det är jag säger till honom, jag är van vid den reaktionen jag får den hela tiden. Min pappa reagerade också så då jag faktiskt hoppade av läkarlinjen för att öppna ett café, jag tror inte att jag sett min pappa så arg som han var då när jag berättade för honom.

-”Okej” Säger han och ler mot mig och jag försöker att inte rodna men självklar med så ljus hud som jag har så rodnar jag. Jag må bo i LA men jag är en av de få personerna som inte blir brun, alla andra blir jätte bruna, medans jag ser ut som ett spöke jämfört med dem.

-”Vad gör du då? Med ditt liv alltså, studerar du något eller har du ett jobb?” Frågar jag honom och han ler lite och jag antar att han tänker på det han håller på med.

-”Jag jobbar som drama lärare i Doncaster och jobbar med min första bok.” Säger han och ler när han nämner att han skriver en bok. Jag blir genast nyfiken av den nya informationen som han delat med sig och jag kan inte låta bli att vilja veta mer om hans liv.

-”En bok? Berätta om den.” Säger jag och man kan tydligt höra nyfikenheten som finns i min röst. Louis verkar ha hört den för att han ler som en idiot av det jag säger till honom. Jag borde inte bli så tagen av hans leende nu efter att jag sett det så många gånger, men det är som om hans leende blir mer och mer vackert för varje gång som jag ser det. Kan någon ha ett sådant vackert leende som Louis eller inbillar jag mig bara alltihopa? Jag är rädd att om jag tittar bort så kommer han försvinna och jag kommer sitta bredvid någon tråkig gammal gubbe som snarkar när han sover.

-”Det är en bok om fem stycken killar som söker individuellt till ett sång program, dem klarar sig igenom första delen av tävlingen men kommer inte längre än så. En av domarna bestämmer sig för att skapa en grupp med dem fem killarna och själva boken handlar om allt som dem fem killarna går igenom tillsammans.” Säger han och jag tittar på honom med stora ögon, det låter som en fantastisk bok jag skulle absolut läsa den.

-”Vad heter den?” Frågar jag honom med nyfikenhet, jag kommer absolut köpa hans bok när den kommer ut för att den låter helt fantastisk.

-”This is Us.” Svarar Louis mig och jag kan inte låta bli att le åt namnet, det låter så bra och så självklart för boken.

----------------------------

Kommentera för kapitel 3