-”Vad sägs om den här färgen?” Frågar Louis mig och håller upp en ljus orange färg som jag rynkar näsan åt, han måste ha sett det för att han lägger ner färgen igen innan han tittar vidare. Jag går över till honom och tittar på

färger tillsammans med honom, han vet på ett ungefär vilken färg jag letar efter men ändå så har han väldigt svårtatt förstå att jag inte kommer att ändra den. Jag skulle bli väldigt irriterad om det hade vart någon annan än Louis, men han är inte lika irriterande som alla andra personer jag känner.

Efter att ha letat efter den perfekta färgen i något som känns som evigheter så hittar vi den äntligen, det var inte så svårt då den fanns på samma ställe som de andra färgerna. Men vi gjorde tydligen allt så mycket svårare för oss än vad vi behövde ha gjort det. Det är något som jag gör ofta.

-”Jag är hungrig.” Klagar Louis när vi kommer ut från affären och jag kan inte låta bli att le åt hur barnslig han låter när han säger så.

En signal avbryter Louis klagande och jag inser att det är min telefon som ringer, jag ler ett ursäktande leende mot Louis samtidigt som jag drar upp telefonen från fickan.

Inkommande samtal från Pappa

Jag tittar på skärmen innan jag klickar på röd lur, jag har verkligen inte någon lust med att prata med min pappa just nu, jag vet att han kommer bli arg på mig men just nu så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Jag vill inte prata med honom och han borde acceptera det, jag är faktiskt 18 och kan bestämma saker och ting för mig själv.

Vi går till ett litet café som finns längre ner på gatan och min telefon slutar inte ringa i mer än 30 sekunder, min pappa ringer om och om igen och jag inser att om jag inte svarar så kommer han aldrig att sluta ringa.

-”Vad vill du?” Frågar jag honom det första jag gör något som måste ha fått honom på ännu sämre humör.

-”Vem tror du att du är? Du kan inte bara gå någonstans utan att fråga om tillstånd först, jag är din pappa och jag tillåter dig inte att bara lämna huset utan att fråga.” Man kan tydligt höra i hans röst att han är rasande på mig något som jag stör mig å väldigt mycket, jag har inte gjort något fel.

 -”Jag är en vuxen kvinna du kan inte säga åt mig vad jag får och inte får göra.” Säger jag till honom och kan känna ilskan stiga inom mig, jag hatar att han försöker ta kontroll över mitt liv efter så många år utan att ha brytt sig mer än att ha över mig på jul.

-” Jag är din pappa och jag vill att du visar mig lite respekt istället för att springer i väg med någon oansvarig pojke.” Säger han och man kan tydligt höra att vad jag sa till honom gjorde honom gladare. Jag bryr mig inte ens i att svara honom utan lägger bara på och stänger av min telefon, jag får ta itu med honom senare nu ska jag fokusera på Louis och den tiden som jag har med honom. Jag gillar att spendera tid med Louis.

-”Vem var det?” Frågar Louis mig samtidigt som vi sätter oss vid ett bord.

-”Min pappa.” Svarar jag och jag är så glad att Louis förstår att jag inte vill prata om det, han låter det bara passera med en liten nickning. Han börjar sen berätta att han beställde en Chai Latte till mig då jag berättat tidigare att det var en av mina favorit drickor, jag kan inte låta bli att le åt det faktumet att han faktiskt kom i håg det.

Vi sitter och pratar samtidigt som vi dricker våra varma drycker och äter muffins. Jag har aldrig vart någon som bryr mig särskilt mycket i min figur, jag har bara turen att inte gå upp i vikt när jag äter så jag äter mycket mat för att jag kan. Både Louis och jag smakar näst intill varenda muffins som dem har något som får oss att skratta då vi försöker trycka i oss muffins för att se vem som kan äta dem snabbast. Det känns så mycket annorlunda med Louis än alla andra personer som jag träffat då han låter mig vara mig själv, jag har inte känt mig så som mig själv som just nu när jag är med Louis och trycker i mig muffins. Vi får massa konstiga blickar på oss men ingen av oss bryr sig särskilt mycket, vi är alldeles för upptagna med att inte skratta åt den andre som har muffins i hela munnen. Helt ärligt så känner jag mig som en hamster med mina kinder fyllda med muffins, jag ser säkert ut som en hamster just nu också. En sak vet jag i alla fall, Louis ser ungefär likadan ut för hans kinder är också fulla av muffins.

-”Hmaashamn” Jag tittar på honom och hör inte ett ord av vad det är som han försöker säga till mig, något som jag tycker är väldigt roligt och börjar skratta åt... Det är också anledningen till att vi blir utslängda... Jag kan ha spottat muffins på andra gäster, jag är oskyldig tills motsatsen bevisats.

-”Vad var det du försökte säga där inne?” Frågar jag Louis och försöker titta arg på honom, men det är väldigt svårt när han har ett stort leende på sina läppar som får honom att se ut som ett barn på Julafton, hur kan du vara arg på någon som ser ut som ett litet barn?

-”Att du såg ut som en hamster.” Svarar han samtidigt som han försöker att hålla inne sitt skratt, jag kan inte låta bli att le åt honom, men sen kommer jag på att det är meningen att jag ska vara arg på honom så jag döljer det snabbt... Men tydligen inte nog snabbt för han börjar skratta åt mig och jag kan inte låta bli att skratta med honom, det är något med hans skratt som får mig att skratta också. Har du någonsin vart med om att du träffar en person som har ett sådans underbart skratt att det är smittsamt? Det är ett sådant skratt som Louis har och ett helt underbart sådant. Om jag kunde så skulle jag ta hans skratt för allt i världen... Men jag tvivlar på att jag skulle gilla det lika mycket om det var mitt skratt, jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig så annorlunda tillsammans med Louis, som om jag kan vara precis vem jag vill vara.

-”Så vad säger du om att vi går hem till dig och börjar måla?” Säger Louis och håller upp färgburkarna som vi köpt. Jag kan fortfarande inte förstå hur stora problem vi hade med att hitta den orangea, nu i efterhand så undrar jag varför vi inte frågade om hjälp som vilken vanlig person som helst som inte vet gör.

-”Vad väntar vi på?” Frågar jag samtidigt som jag drar honom ner mot tunnelbanan med ett skratt, jag kan höra Louis skratta bakom mig och jag kan inte förstå att jag är anledningen till att han skrattar. Det är en aning overkligt att jag träffar någon som Louis, jag har aldrig sett mig själv som något annorlunda så det är väldigt svårt att fatta att någon så speciell som Louis vill spendera tid med mig.

I kliver på tunnelbanan och jag håller fast mig hårt då jag vet hur mycket tunnelbanorna i London brukar kränga, Louis verkar veta samma sak för han håller också i sig som om sitt liv hängde på det. Helt ärligt så skulle man kunna säga att det gjorde det efter som om tunnelbanan är fullproppad och ramlar du så blir du antagligen nertrampad. Det är absolut inte lika lite folk som tidigare i dag, jag antar att fler har vaknat och insett att det snart är jul och att de måste göra saker för att få den perfekta julaftonen.

-------------------------------------

Jag lyssnade på Ed Sheeran under hela tiden jag skrev det här kapitlet och jag kan inte fatta att jag ska se honom!!! Någon som ska se honom när han kommer till Sverige?

Kommentera för Kapitel 6