Med lätta fötter går jag genom den tomma korridoren, det är som om någon följer mig med blicken. En iskall blick som följer varenda rörelse som jag tar. Jag har aldrig känt mig så iakttagen förut, det är inte en bekväm känsla.
-”I see you” Jag har ingen aning om vem det är som säger den men det känns som om någon som jag känner. Det är som en kall vind som kommer mot mig med ord som jag inte kan beskriva. Jag hatar känslan av den kylan som sprider sig.
-”Stop running from me!” Jag tar ett djupt andetag och känner hur mitt hjärta börjar så snabbare. Jag gillar inte det här, inte alls. Med lite påsnabbade steg så tar jag mig igenom korridorerna, det är tills jag känner den iskalla handen mot min axel. Jag vänder mig om och…

Jag vaknar med ett ryck i Zayns armar. Han har ett tajt grepp om min midja, jag känner mig säker och glömmer ganska snabbt bort min mardröm.
-”Are you okay?” Frågar Zayn mig i en röst som tyder väldigt mycket på sömn, jag känner mig så dålig för att väcka honom.
-”I´m sorry” Säger jag och han tittar på mig men en blick som säger att han inte förstår vad jag ber om ursäkt för. Jag förväntar mig inte heller att han ska förstå.
-”What love? ”Frågar han mig med en orolig blick, jag gillar inte att han är orolig för mig. Man kan tydligt höra hur han blir piggare för varje ordet som han säger.
-”I´m sorry for waking you, I didn´t mean to do it.” Säger jag och han ler lite. Jag kanske inte ser honom men jag vet att han ler då jag känner hur hans läppar glider upp i ett leende när han har sitt ansikte ner grävt i min axel… Kan man säga så?
Jag måste ha somnat om under natten för jag vaknar nästa morgon ensam i mitt rum.Om det inte vore för den lilla lappen som låg på mitt skrivbord så skulle jag trott att Zayn aldrig vart där.

Morning Love!

I am out for the morning, I have somethings to do! I be back later.

Have a great day at school

xxZayn

Jag ler lite åt den lilla lappen som den brunögde mannen lämnat åt mig. Han är verkligen omtänksam.
Jag slänger en snabb blick mot klockan och ser att den närmar sig halv nio, jag har inte lektion förens efter Lunch så det är ett bra tag kvar. Undra vad jag ska göra nu då? Jag tittar runt i mitt rum och suckar när jag ser att det kanske inte är det mest städade. Natalie har inte vart hemma på flera nätter så hennes grejer ligger orörda på hennes sida om rummet. Det är läskigt hur hennes grejer ligger på precis samma ställe som för 2 dagar sen.
Med en suck går jag över till min stereo och kopplar in min mobil i den, strax där efter kan man höra Demi Lovatos röst i hela rummet. Jag plockar upp grejer som ligger på golvet samtidigt som jag dansar runt till Heart Attack jag bara älskar den låten otroligt mycket.
Jag märker inte att dörren öppnas förens jag hör Natalie sjunga med i låten. Hon sjunger kanske inte det bästa men hon sjunger. jag vänder mig om mot henne och ser henne stå där i dörren. Det är inte det faktum att hon står där som förvånar mig utan att hennes hår ser ut som en morot har tagit och skitit på det. Det är alldeles orange!
-"WHAT HAPPEN TO YOUR HAIR?!" utbrister jag och hon tittar på mig innan hon börjar skratta lite.
-"Funny story! I was going to dye it red but instead a fucking carrot shit on it!" Säger hon och vi båda börjar skratta.
Jag vet inte hur men det slutar i alla fall med att vi hoppar runt och städar vårat rum samtidigt som vi sjunger med för fullhals till Demi Lovato. Jag tror inte jag har haft så roligt på så länge. Jag och Annie gjorde aldrig något sånt här. Jag tror inte jag har insett förens nu att det finns personer som är annorlunda mot Annie. Jag har bara inte lustat ut om det är en bra sak eller inte.
-"Hello Nanc.... did a carrot shit on your head?!"
Jag tittar upp och möts av Louis blå ögon, han står bredvid Harry som står och försöker hålla sig för skratt. Okej så jag tror att alla förståt vilken orange färg som Natalie har på sitt hår.
Jag går över till dem, Louis är den första att slita sig från Natalies hår. Han kramar om mig och säger hej in i mitt hår.
-"Don´t I get a hug?" Frågar Harry och jag ler samtidigt som jag kliver in i hans öppna famn. Allt går så snabbt och på någon sekund så slits Harry bort från mig. När jag tar in scenen framför mina ögon så blir mina andetag snabbt ojämna. Framför mig står Zayn med Harry upptryckt mot väggen, visst Harry är längre men Zayn skulle lätt kunna skadda honom.
I bakgrunden kan jag höra hur Louis skriker på Zayn att släppa Harry, man kan tydligt höra att han är nära på att börja gråta. Allt runt omkring mig börjar att snurra, jag har aldrig vart bra på att ta in sånna här stunder. Det slutar alltid med att jag spyr eller svimmar. Med snabba steg så springer jag till toaleten där jag tömmer min mage på allt innehåll. Jag känner snabbt hur den beska lukten sprider sig runt omkring mig.
-"Are you okay?" Hör jag Zayn, han lägger en hand på min axel jag försöker att putta bort honom då det är han som har fått mig att känna så här. Om han inte hade gjort så där mot Harry då skulle jag inte spy just nu.
-"Don´t touch me..." Säger jag tyst men han verkar inte ha hört mig då han hukar sig ner bredvid mig för att se hur jag mår.Han fortsätter att ha sin hand mot min rygg även fast jag försöker skacka av mig den.
-"Don´t touch me" Säger jag lite högre och han verkar ha hört mig för att ha försöker att få mig att lugna ner mig.
-"DON´T FUCKING TOUCH ME!" Både Louis och Harry kommer in springande i badrummet och tittar med oroliga ögon på mig. Man kan tydligt se hur ett rött märke av Zayns fingrar bildas under Harrys vita t-shirt. Bara synen ut av det får min mage att vilja vrida sig ut och in igen! Jag gillar inte det röda fingermärket som är på väg upp mot Harrys hals.
-"Leave me alone" Säger jag och tittar rakt in i Zayns ögon. Jag vet inte hur jag lyckas vara så stark då jag knappt kan få fram min röst. Jag kan knappt titta när ilskan lämnar hans ögon och ersätts av sorg, sorgen som jag skapar. Jag klarar inte av att se hur hans ilska riner av honom och kvar finns bara sorg.
Det känns som om jag tittar på igenom glas, från andra sidan fönstret. Jag kan inte höra någonting jag bara ser hur Zayn reser sig upp och gör sin väg ut ur badrummet, han vänder sig i dörröppningen och tittar på mig. Jag vet inte om någon annan kan se men jag ser den lilla tåren som faller från hans öga. Jag känner en känsla som jag aldrig känt tidigare. Det är som om all luft försvinner som om det inte finns någon luft kvar att andas. Jag börjar kipa efter luft, både Louis och Harry är snabbt bredvid mig.
Det är som om jag sakta vaknar till liv, som om min kropp äntligen bestämmer sig för att lyssna på mig igen. Jag hör hur Louis ber Harry hämta vatten, jag hör sedan hans lugna röst be mig att andas djupt. Jag vet inte om jag faktiskt andas men jag antar att jag gör som Louis säger då jag känner hur min kropp sakta slappnar av. Mina hjärtslag lugnar ner sig och jag känner ett lugn komma över mig.
-"How are you?" Frågar Louis mig med oro klar i rösten, det var absolut inte meningen att göra Louis orolig. Jag gillar inte när han är orolig, jag gillar det mycket bättre när han är sitt glada själv.
-"I´m sorry" De orden känns alldeles för bekanta för att jag ska gilla att säga dem, jag gillar de absolut inte.
Hela dagen passerar i en enda dimma, jag minns inte ens om jag gick till mina lektioner. Jag tror att jag gick men jag är absolut inte säker, jag kan lika gärna ha stannat i mitt rum. Jag minns inte om jag ätit något. Det är som om jag bara existerar. Det är en sån stor skilnad mellan existera och leva. Jag vet att vad jag gör nu är inte att leva. Jag finns men är ändå inte där.

----------------------------------------

Jag ber om ursäkt om det är några felstavingar! jag skriver från min gamla dator där word dampar så jag använder ett program som inte rättar. 

Ledsen för att det tog sån lång tid, jag har inte haft orken då jag har flyttat med mamma sen har jag vart hemma hos min pojkvän.

Detta skrev jag tack vare hur glad jag är!!!! både Harvey och Blair RT mig på Twitter!

Ni borde kolla in Harveys låt Thank You på Youtube! älskar den!

Kommentera för mer! Ska försöka skriva så att ni får ett till kapitel den här veckan!