Kapitel 11

Jag läste massa sidor och kan inte låta bli att låta några tårar falla från mina kinder, jag kan inte fatta att jag gjort alla de sakerna under 2009! Hur kunde jag göra allt det där jag var ju så ung.
-"What did I do all those things?" Frågar jag och tittar på sidorna som jag skrivit med en fin handstil, jag kan se hur några ord är lite skakiga och jag minns hur jag brukade sitta och gråta samtidigt som jag skrev. Jag ångrade näst intill allt jag gjort direkt efter att jag skrivit ner dem. Hur kunde jag vara så oansvarig.
Jag tittar på boken och kan absolut inte se det fantastiska med den som jag gjorde innan, jag kan inte se hur jag skulle kunna tycka att den är något att ha kvar. Jag påminns bara om det värsta tiden i mitt liv. Den påminner mig om alla de gångerna jag legat med någon och ångrat det, alla de gångerna jag dragit en kniv eller rakblad över min arm. Jag minns alla saker jag gjort som jag ångrar. Jag kan inte ens komma i håg varför jag skrev ner alla de grejerna.
Jag slänger boken tvärs över rummet och låter tårarna rinna ner för mina kinder. Aldrig hade jag trott att det skulle påverka mig som det gjorde. Jag torkar desperat bort tårarna och försöker få dem att sluta rinna.
Jag kryper över till boken och tar upp den i mina händer, med en varsam rörelse så trycker jag den mot mig, jag ångrar så mycket. Tårarna forsar ner för mina kinder och jag försöker stoppa hulkningarna som vägrar sluta, jag vill inte gråta jag ska inte gråta.
Hur mycket jag än intalar mig själv det så rinner fortfarande tårarna ner för mina kinder.

Harry:

Jag försöker inte ens leta reda på Parker efter att han försvunnit, jag är bara glad att han är borta.
Med en enkel handrörelse så tar jag tag i en gren på trädet närmast Denize rum, jag drar upp mig själv och klättrar tills jag kan se in i hennes rum. Det som förvånnar mig är att hennes skrivbords lampa är tänd, jag tittar runt i rummer och min blick hamnar snabbt på flickan som sitter på golvet med tårar rinnande ner från hennes kinder. Jag känner en stor smärta sprida sig i mitt bröst, varför blir jag så här påverkad ut av att hon gråter? jag har inte känt någonting på flera år, varför känner jag så här just nu?
-"You wouldn't want her to know that you are looking at her" Säger en röst bakom mig, jag vänder mig om då jag känner igen rösten. Min blick dras till den blonda irländska pojken framför mig, Niall. Jag vet inte riktigt vad Niall är jag vet bara att han inte är mänsklig. Han gillar inte att prata om sitt förflutna.
Jag har bara vänner som är likadana som mig, med likadana så menar jag ej mänskliga.
Liam är det närmaste mänsklig som du kan komma, han kan utöva magi, han är en magiker.
Zayn är död, han dog för flera år sedan, han gillar inte att bli kallad spöke... men let´s face it han är ett spöke.
Sen sist men inte minst har vi Louis, han är en skepnads skiftare och kan byta skepnad när han vill, så man vet aldrig vart man har honom. Jag kan ha vart nära på att döda honom när han var en spindel, jag hatar spindlar.
-"She doesn't know" Svarar jag Niall, till svar får jag bara en suck av den blonda irländaren. Jag tror inte han är särskilt förtjust i att jag tittar in genom folks fönster.
-"Aren't you happy to see me?" Frågar han mig och jag ler, det är en sådan typisk Niall fråga, han vill alltid att folk ska vara glada över att se honom, men jag kan inte ljuga jag är glad att se honom igen.
-"I´m always happy to see you" Svarar jag och försöker krama om honom, men det är lite svårt när du är i ett träd.

Kapitel 12

Niall:

Jag sitter inne i Harry och Amys övergivna hus. Det är inte övergivet längre nu när dem bor i det men det var övergivet innan dem kom hit. Jag vet inte varför de valde just London att bosätta sig utanför, det är en ganska så stor risk att någon kommer på dem nu när de är här. Harry säger att det är för att det blir lättare att träffa folk som är likadana som oss, men jag tror honom inte. Jag tror att han gillar London av någon personlig anledning som han inte berättar för mig eller killarna. Jag kan inte se någon anledning att inte berätta något för oss men vem vet Harry har alltid vart lite mer hemlig än alla andra.
-"So Niall how was the trip?" Frågar Amy som står borta vid spisen och kockar vatten, hon håller på att fixa te till oss. Ni anar inte hur långt tid det tog för mig att få Harry att komma tillbaka hit med mig, det är som om han inte kan vara ifrån den där tjejen länge nog för att träffa sin bästa vän(Mig). Jag älskar Harry han är som en bror för mig och jag förstår att tjejen betyder mycket för mig men kom igen isn´t it bro's before Hoe's?
Jag suckar och tittar på Harry som sitter vid fönstret och tittar ut och upp mot månen, han har suttit där ända sen vi kom hem han har inte sagt ett enda ord något som stör mig otroligt mycket. Om han faktiskt pratar med mig kanske jag skulle kunna berätta att de andra killarna kommer hit och att Zayn har hittat en flickvän som också kommer, hon heter Perrie och är en ängel. Jag har aldrig förstått hur de träffades men Zayn är lycklig och det är allt som är viktigt. Jag kommer nog aldrig förstå hur Zayn och Perries förhållande fungerar då han är död och hon är en person som är nerskickad till jorden för att hjälpa de LEVANDE personerna. Men jag tänker inte lägga mig i för då kommer jag antagligen bara förstöra allting för dem och det har jag inte lust med, inte i dag.
-"Long" Svarar jag på Amys fråga och hon ler mot mig, jag vet att hon gillar att jag tar tiden på mig att komma hit ända från Irland. Jag har inte berättat att de andra kommer för henne då jag vet att hon tycker att det blir nog många personer här i huset med bara mig och Harry. Jag är så glad att hon inte kan läsa mina tankar, om jag var som henne och Harry så skulle hon vetat detta bara genom att va i samma rum som mig, de skulle också veta vad jag egentligen är, vilket stort monster jag är.

Denize:

Jag vaknar med en otrolig smärta i nacken och jag inser att jag måste somnat på golvet, de dåliga med det är att jag har ont, det bra är att jag faktiskt lyckades somna.
-"Good morning, we are going to the beach today wanna come?" Frågar Beth som kommer in i mitt rum, jag tittar på henne och ser hur hennes ljusrosa bikini sitter perfekt på hennes solbrunna kropp. Hon har de perfekta kurvorna för den bikinin.
-"Sure" Säger jag och reser mig upp, jag kan verkligen behöva en dag med mina vänner, inte behöva bry mig om något annat än solen och mig själv.