Harry:

Jag springer genom mörkret, ett mörker som jag inte känner igen. Jag brukar kunna se i mörkret men jag kan inte se någonting, det är som om någon har lagt för ett svart skynke för mina ögon, jag kan se i mörker men jag kan inte se genom saker, jag har inga superkrafter.

-”You can´t run forever” Jag fortsätter att springa även fast jag inte ser något, jag hör samma röst upprepa orden om och om igen. Jag gillar inte känslan att vara här. Jag vill kunna se i mörkret som alla andra gånger jag vart i mörker. Jag vill kunna känna till min omgivning.

Min blick flyger upp till personen som hamnar framför mig, jag kan inte se något mer än honom.

-”Hello there dare brother” Säger han i en lömsk röst och jag tittar på honom med stora ögon, jag vill inte se honom jag tror inte att han är här. Jag kan inte låta honom komma nära mig det här är bara i mitt huvud, det är inte på riktigt.

-”I have something that I know you need” Säger han och ett leende som får en rysning att gå genom kroppen på mig, vad är det han har som jag behöver. Jag kan inte komma på något som han möjligen kan ha som jag behöver. Han vet inget om vad jag behöver!

Det är inte förens jag flyttar min blick som jag ser flickan som han håller i en lilla glaskulan som han har i sin hand. Flickan som jag vet betyder så mycket för mig, Denize. Jag inser aldrig hur mycket folk faktiskt betyder för mig förens de blir fråntagna från mig.

-”You want her don´t you, too bad that you can´t” Säger han och försvinner. Hur kan jag vara släkt med någon så hemsk. Jag vet att han inte gillar mig men han måste inte förstöra allt för mig.

-”Give her back” Säger jag ut i mörkret, jag vet att han är där jag kan känna kylan som utstrålas från hans kropp.

-”I´m sorry I can´t do that”

Denize:

I am watching everything you are doing

-P.S

Jag tittar på den lilla lappen som ligger I min hand, jag gillar inte att han tittar på mig. Jag har listat ut att mannen som var i mitt rum tidigare är samma person som lämnar lapparna till mig, jag vet inte ens om han är riktig eller om jag bara inbillar mig alltsammans. Kanske han aldrig var inne i mitt rum, kanske det bara är mina tankar som spelar ett spratt med mig. Jag hoppas verkligen det för jag gillar inte känslan att vara bevakad.

Jag lägger den lilla lappen bland de andra så att jag inte ska se den, jag har hittat så många lappar och jag kan inte låta bli att må illa av att se dem överallt.

Harry:

Alla lampor är släckta och jag vet att alla inne i huset antagligen sover, men jag kan inte låta bli att bli orolig, tänk om han har henne. Vad skulle jag göra med mig själv? Jag har aldrig brytt mig om någon jag knappt vet något om så mycket som jag gör med Denize.

-”Don´t worry brother I haven´t taken her yet” Säger en röst bakom mig, med lätta fötter snurrar jag runt. Jag står öga mot öga med min tvillingbror som inte alls är lik mig, svart hår och orangea ögon. Jag kommer aldrig vänja mig vid hans utseende, det är något med hans ögon.

-”Why are you here?” Frågar jag honom och han ler mot mig, hans ansikte förvandlas snabbt tillbaka till det svarta och vita ansiktet som jag känner igen så väl. Med en suck ger jag in och låter mig eget ansikte också ändras tillbaka. Jag vill inte att Denize ser mig så här. Visst hon har sett Amy så här men jag kunde känna hennes rädsla jag vill inte att Denize ska vara rädd för mig.

-”So Harry missed me?” Frågar han utan att svara på min fråga.

-”Why are you here Parker?” frågar jag igen med en lite skarpare ton än vad jag hade tidigare, frågan är bara vill jag verkligen veta svaret?

--------------------------------

Ska i väg och träffa författaren till Sandor/slash/Ida nu!!!!