Jag vaknar ut av att solen, alla andra dagar brukar jag vakna ut av mitt alarm men då det är Lördag i dag så bestämde jag mig för att stänga av det, jag kom hem sent i går och kan behöva sova ut lite.
Jag tittar över till Natalies säng och ser att den är tom, jag kan inte höra något från några håll i rummet så jag antar att hon redan gått. Hon kanske är ute med sin nuvarande kille eller kanske shoppar med hennes kompisar.
Jag dras tillbaka till verkligheten ut av en knackning på dörren, jag har ingen större lust att resa mig då jag vet att det finns en chans att det an vara Zayn som står på andra sidan utav dörren, hur mycket jag än vill se Zayn så vet jag att det blir så mycket bättre om jag håller avstånd från honom ett tag. Jag behöver vara för mig själv.
När jag hör ytterligare en knackning så reser jag mig upp och masar mig över till dörren, jag vill verkligen inte träffa någon över huvudtaget nu när jag tänker efter.
När jag öppnar dörren så möts jag av ett par blå glada ögon.
-"Hi I´m Niall and I am looking for Nancy"Säger han och jag tittar på honom, han har sitt hår liggande platt mot pannan något som får honom att se mer pojkaktig ut än om han skulle ha haft håret uppåt som Zayn brukar ha det.
-"That would be me" Svarar jag till den okända mannen, ett leende formas på hans läppar när han följer min kropp upp och ner med ögonen. Jag gillar inte sättet som han tittar på mig, det är något i hans blick som får mig att ta ett steg bakåt.
-"I´m working with Za..." Innan han hinner avsluta den meningen så stänger jag dörren i ansiktet på honom. Jag hör hur han knackar igen men jag har ingen plan på att öppna till honom, han jobbar tillsammans med Zayn.
-"I don´t think you are crazy" Säger han från andra sidan något som får mig att öppna dörren, de orden betyder så mycket för mig.
-"I know you think Zayn thinks you are crazy, but he don´t none of us do. We know it sounded like that when he told you but you aren´t crazy we don´t think that." Säger Niall och jag se att han talar sanning då han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon håller ett sådant allvar att det nästan är läskigt. på bara några sekunder känns det som om den pojkaktiga mannen som stod framför mig växte upp till en vuxen man. Det var som om han växte framför mina ögon utan att jag märkte något. Allvaret som han håller gör att det blir alldeles tyst runt omkring oss när han pratat klart. Jag vet inte vad jag bör säga, ska jag ens säga något?
-"I know it´s hard to believe but you have to believe me" Säger han och jag kollar på honom.
-"And you should know what Zayn told you he worked as was a lie" lägger han till med ett leende, jag tittar frågande på honom... Skojar han med mig för då kommer jag att hugga huvudet av honom, även fast han har ett gulligt leende och underbara ögon.
-"What are you talking about?" Frågar jag honom och han skrattar till lite.
-"Do you really think that someone as Zayn would get a job as security just to keep people from a girl that are crazy?" Frågar han mig med ett leende. Nu när han säger det så där så låter det annorlunda.
-"Why did he tell me that then?" Frågar jag nästan med gråten i halsen, jag vet inte varför jag vill gråta, men just nu bryr jag mig inte jag vill bara veta varför han sa det till mig istället för sanningen.
-"Because telling a girl that you like that you are in a gang where you kill people isn´t the best idea" Svarar Niall som om det inte var något speciellt över huvudtaget... Men andan fastnar i halsen på mig när han säger att de dödar folk.
-"What?" kraxar jag fram, vad fan menar han med att döda folk, dödar Zayn människor.
-"Don´t look at me like that, we just do it because those people are bad people" Svarar han innan han tar tag i min hand och leder mig ner genom korridoren. Jag känner tydligt igen vägen till våran destiantion men endå så låter jag denna okända man som just talat om för mig att han är en mördare tillsammans med killen jag gillar dra ner mig för korridoren. OM min mamma viste om det här så skulle hon aldrig låtit mig gå till London från första början... Men saken är den att jag vet att om jag fick chansen att ta det tillbaka så skulle jag inte gjort det, jag skulle göra allt som jag redan gjort på precis samma sätt.
Det enda som hörs när vi tar oss igenom korridorerna är våra andetag och våra fotsteg. Jag vet redan vart han tar mig och jag är inte säker på att jag vill följa med, men jag har tappat kontrolen över mig själv. Det är som att hjärtat har överhand över hjärnan.