-”Du kan vänta här så ska kommer det någon som kommer intervjua dig alldeles strax.” Säger jag till Harry samtidigt som jag visar honom in i rummet som han ska bli intervjuad i. Jag ger honom ett svagt leende innan jag vänder mig om för att ta mig ut härifrån, jag vet att jag aldrig träffat honom men jag vet ju inte om Louis har sagt något om mig. Jag kan inte riskera någonting.

-”Så vad heter du?” Frågar Harry mig innan jag hinner ut genom dörren, jag som hade hoppats att han inte skulle fråga. Jag funderar ett tag innan jag svarar honom.

-”Ofelia.” Svarar jag och försöker att inte säga Grace, ingen har kallat mig Grace sen jag börja jobba tillsammans med Tom det är bara Ofelia, så jag går under namnet Ofelia här. Jag tittar på honom och inser genast hur lik han är sig, visst hans hår är längre och allt mot i bilderna men man kan tydligt se att det är han, undra om Louis är sig lik?

Harrys Perspektiv:

Jag tittar på henne när hon gåt ut genom rummet och jag vet absolut vem hon är, jag vet hur mycket skit hon har fått Louis att gå igenom. Men jag vet också att hon inte har en aning om vad hon egentligen gjort mot honom, hon viste inte hur nere Louis var i henne. Jag undrar om hon någonsin känt samma sak som Louis eller om det bara var Louis som fastnade för henne mer än vad han borde ha gjort.

-”Hej Harry jag heter Luna och kommer att intervjua dig i dag, om du vill skulle du kunna få läsa igenom frågorna så att du är en aning beredd och så kan du säga om du vill att vi inte ska fråga några av frågor. Alla frågorna är inskickade av dina fans från twitter, det är därför #AskHarryStyles står med i varenda tweet.” Jag tittar på henne och tar emot hennes kort som hon räcker över till mig. Det är inget ovanligt att jag får läsa igenom korten innan så att jag vet vad det är som dem frågar.

Många låter mig göra det medans vissa bara frågar om det är något som jag verkligen inte vill prata om, jag gillar hur dem faktiskt accepterar vad jag vill prata om och vad jag inte vill prata om. Man kanske inte kan tro det men jag har en ganska stor säg i det hela om intervjuer, om det är något ställe som jag tycker får mig att känna mig obekväm så kommer jag antagligen aldrig mer göra en intervju med dem.

Louis gör däremot inte som jag, han kanske inte är en stor popstjärna men han är en känd författare och har ett antal intervjuer i detta nu. Hans bok This Is Us har vart en stor säljare i över tre år. Det var fyra år sedan som han skrev klart den. Vist han har skrivit andra böcker också men helt ärligt så är This Is Us en av mina favorit böcker av hans, jag kanske inte ser ut som om jag gillar att läsa men helt ärligt så skulle jag inte missa ett enda ord i Louis böcker, jag vill läsa allt som min bästa vän skrivit. Han har hjälpt mig genom min karriär så mycket att jag inte kan tacka honom nog för allt han har gjort för mig.

-”Så Mr. Styles ska vi börja.” Jag nickar och sätter mig ner samtidigt som jag tar på mig mina hörlurar, jag hoppas att ”Ofelia” är kvar när jag är klar då jag vet att Louis kommer vara vid entrén och vänta på mig, jag vill bara att hon ska se vad hon kunde ha fått under alla dessa år.

Louis kan ha lurat dem andra att han är över henne men mig lurar han inte, jag kan se rakt igenom honom. Jag kan se hur orden rusar ut ur hans mun och jag skulle kunna påstå att han ljuger att han inte gillar henne mer… Men jag tänker inte göra det jag tänker bara påstå att han försöker att dölja för både sig själv och alla andra att han fortfarande har känslor för henne… Men jag går inte på den Louis jag vet hur han egentligen känner jag vet att han fortfarande känner saker för henne. Vare sig det är att han fortfarande är så nere i henne att han skulle göra vad som helst för henne eller om det är att han är arg. Men jag vet att han har känslor för henne som han försöker dölja men inte lyckas med.

Grace Perspektiv:

Jag sitter inne på mitt kontor när jag ser honom. Glasbyggnaden gör det lätt för mig att kunna bara sitta och titta ut något som är en av de bästa sakerna jag vet. Men just nu när jag tittar ut och ser alla fans skrika och personen som blir eskorterad in i byggnaden så har jag hjärtat i halsgropen. Jag kan se från hur mycket avstånd som helst att det är han jag skulle känna igen honom på en mils avstånd.

Han är fortfarande lika vacker som förut, allt jag vill är att springa ner och slänga mig runt halsen på honom. Men medtanke på att det gått 5 år så kan jag inte göra det längre, jag vet inte ens om han fortfarande minns mig, han kanske har en flickvän nu. Jag vet att jag egentligen bara hittar på alla dem här ursäkterna för att jag ska må bättre av att jag ignorerade honom i fem hela år, jag kan inte förstå att jag gjorde det. Jag borde gå ner till honom och visa att jag fortfarande bryr mig…

Men jag är alldeles för feg för att ens våga resa mig från min stol som jag sitter i, det är som om hela jag skriker efter honom, som om varenda del av min kropp vet att han är nära, som en magnet… Men min hjärna är det ena som stoppar mig från att springa ner för trapporna och slänga mig i hans armar, varför? Kanske för att jag vet att han inte kommer ta tillbaka mig så lätt, han kommer inte förlåta mig för att jag ignorera honom i fem år. Jag vet också att jag kommer bli helt krossad om jag får veta att han har kommit över mig, jag skulle inte klara av det. Jag vet att jag borde göra så många olika saker men det är som en hans håller mig tillbaka från att slänga mig i hans armar igen.

Det är som om jag måste klättra över en mur för att ens kunna ta mig in i samma rum som honom, och det är inte så jag tycker att det borde kännas… Jag vet vad jag känner för honom men jag vet inte vad han känner för mig, och jag är rädd att han kommer att inse att han aldrig känt likadant, att jag inte är värd hans tid och aldrig vart.

------------------------

TITTA PÅ EN TORSDAG KLOCKAN 16:30 SOM JAG SA ATT DET SKULLE VARA !!!!!1 WOOOOOOOOOWW!!!!

 det är den 11 September så jag tycker att vi alla ska ta en tyst minut för alla som dog i 9/11

Kommentera :)

See ya på Söndag :)