Jag sjunker ner i soffan och låter mina ögon vandra fritt över teven, jag försöker att inte tänka på Louis och vad är bättre än att titta på mean girls. Jag vet att det är ganska tragiskt att jag sitter helt ensam och tittar på mean girls när jag skulle kunna vara ute med mina tjej kompisar. Tro det eller inte men jag har faktiskt lyckats skaffa mig ett antal vänner sen jag kom tillbaka till LA.

Jag försöker att hålla mina ögon öppna i slutet av filmen, men det blir bara svårare och svårare för varje sekund som går. När jag inser att det inte kommer funka och att jag antagligen kommer somna snart så reser jag mig upp och stänger av filmen och börjar gå till mitt sovrum, jag byter till pyjamas och borstar mina tänder.

Jag lägger mig ner i min säng och ska just stänga ögonen när min blick hamnar på den blå boken som ligger på bokhyllan, jag har inte öppnat den på 5 år då jag är rädd att alla minnen ut av Louis ska komma tillbaka.

Jag reser mig upp ur sängen och går över till bokhyllan och tar ner boken och min blick vandrar över framsidan, man kan tydligt se att jag har läst den många gånger.

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis"

Jag tittar ner på boken och försöker att inte låta tårarna som hotar falla, jag vill inte gråta då kommer jag att vara hes i morgon och jag har ett väldigt viktigt möte med BBC från Storbritannien, vi ska prata om dem ska ha en studio i vårt kontor så dem kan göra fler intervjuer med olika kändisar som inte kommer till Storbritannien.

Jag vet inte när jag måste ha somnat men jag måste ha gjort det för jag vaknar av mitt alarm som ringer i en hemsk ton. Jag hatar den verkligen och det är just därför som jag har just den ringsignalen för att det är det enda sättet jag vet som kan få mig att vakna, jag erkänner att mina mornar inte är dem bästa.

Jag reser mig upp för att göra mig i ordning, jag går alltid upp så jädra tidigt för att jag brukar alltid sätta mig på toa och med telefonen och så brukar det ta så mycket längre tid än vad det borde ha gjort om jag inte hade telefonen. Det är bara att erkänna att vi alla gör det här och att jag inte är ensam om att göra det här.

Jag går ner i köket och fixar mig själv en smörgås som jag antagligen bara kommer äta halva då jag inte är någon frukost människa. Därför är jag glad att dem serverar frukost på kontoret runt tio. Det kan ha vart en av mina idéer men ni måste erkänna att den är väldigt bra.

När jag går genom ett stressigt New York så försöker jag att inte stöta in i några personer, i vanliga fall så skulle jag vinka till mig en taxi men då det verkligen är väldigt vackert väder så känns det som om en promenad till jobbet är en bra ide.

Jag tittar upp mot solen när jag känner hur någon går in i mig, jag känner hur jag faller mot den hårda asfalten, jag kan inte låta bli att knippa ihop mina ögon hårt och göra mig beredd för att slå i marken. Men i stället för att hamna på marken så känner jag två armar runt mig som håller mig upp från att falla ner. Jag inser att någon måste ha fångat mig och jag låter en pust av lättnad lämna mina läppar.

-”Tack så my..” Jag stryker ut min lila blå kjol när jag tackar främlingen som fångat mig, men stannar i mitten av min mening när mina ögon möter dem underbart blå ögonen som jag inte har sätt på så himla länge, jag kan inte förstå att han står här framför mig det är inte möjligt, det känns omöjligt.

Men visst är det han som står framför mig och tittar rakt in i mina ögon med ett litet leende på sina perfekta läppar, och just i det ögonblicket känns det som om inget har ändrats under dem 5 årens som vi inte setts.

Jag vet inte riktigt vad som hände min hjärna är en enda stor röra, men när jag känner hans läppar mot mina så kan jag inte låta bli att le, det har gått fem år och jag känner fortfarande exakt samma känsla som då, om inte starkare. Jag kanske inte vet vart vi går från nu men jag vet att vad som än händer så var det meningen att jag träffade honom igen. Det var meningen att han skulle gå in i mig och träffa mig i New York.

Nu hoppas jag bara på att allt ordnar sig så att jag slipper ångra allt jag gjort ännu mer än jag redan gjort under dem här fem åren ifrån honom.

Jag vill bara gå tillbaka och ändra på allt som hänt… men så länge det här går vägen så kanske jag inte behöver ångra mig något mer, kanske jag får min Augustus Waters efter alla dessa år? Vem vet.

----------------------------------

GRATTIS NIALL!!! Jag vet att det är en Lördag och inte en söndag men take it easy ni kommer få epilogen i morgon... yep jag sa epilogen this is the last part!!!

Ni får detta bara för att det är Nialls födelsedag people!!!

Kommentera :)

glöm inte att rösta på vilken fanfiction ni vill ha sen!