Bussen stannar så är jag sist ut för att få så lite uppmärksamhet som möjligt.
Jag brukar liksom inte vara de tjejen som vill vara i centrum jag gillar att vara i bakgrunden där ingen lägger märke till en.
Med lite osäkra steg går jag mot skolbyggnaden men stannar när jag hör hur någon ber folk att sluta.
Min blick glider av skolgården och min blick fasnar på personerna som står i en cirkel längre bort.
Utan att jag vet det så styr mina steg ditt.
Varför?
Jo för jag hatar våld bokstavligen det är det västa jag vet.
När jag kommer fram så ser jag tre stora killar putta på en tjej som man mycket väl skulle kunna missta som kille om man inte la märke till den rosa BH:n som lysser igen den vita t-shirten.
Hon har håret i något som liknar Justin Biebers gamla frisyr bara i en lite ljusare färg.
En svart keps ligger lite längre bort och jag vet inte varför men jag bryter mig igenom folkmassan och tar tag i tjejen och föser henne bakom mig.
-"TRE MOT EN SÅ JÄVLA OMOGET HUR GAMLA ÄR NI FEM?"Skriker jag och dom ryggar tillbaka.
När jag blir arg så blir jag arg om vi säger så.
-"Vad ska du göra åt det lilltjejen"Säger den största av killarna och jag fördömer mig själv för min längd.
Jag är ganska kort för min ålder.
-"Jag sparkar dig till ett ställe där solen inte skiner"Väser jag genom tänderna och han höjer retandes på ögonbrynet och fjantar sig genom att säga oh vad rädd jag blir.
Och hur mycket jag än hatar våld sparkar jag han mellan benen och tro det eller ej han slutar genast att fjanta sig utan böjer sig i smärta.
Jag vill hjälpa folk precis som min pappa och även fast det bara är en person så vet jag att det gör skilnad med att bara säga hej till någon som ser ensam ut.
-"Tack"Säger tjejen och tar på sig sin keps när vi går där ifrån.
Hon klär sig som en kille men hon passar i de stilen och hennes gröna ögon lyser när hon säger tack.
-"Det var så lite"Säger jag och hon ler innan hon försvinner bort i skolan.
Jag går bort till mitt skåp och när jag tar ut mina grejer känner jag hur någon puttar till mig och jag vänder mig om och ser en kille stå där det är samma kille sen innan på bussen.
Han har samma ögonfärg som...
Jag vet inte vad hon heter tjejen från nyss.
-"Se dig för"Väser han och jag ser hur han granskar mig och väntar på att jag ska säga något.
-"Om du inte märkte det var det du som putta mig och du ska inte säga något"Säger jag och han ser förvånad ut men döljer det snabbt.
Jag kanske inte gav han det svaret han ville.
-"Jag har skåpet under så flytta på dig"Säger han och jag ler lite mot honom.
-"Du får vänta på att jag ärklar"Säger jag och stänger mitt skåp och går därifrån och känner hans blick i ryggen.
Ärligt?
Han var snygg.
Men han verkar som en av dom här killarna du inte skulle vilja ta hem och vissa för mamma för hon skulle flippa!!!
När jag kommer in i klassrummet finns det massa lediga bänkar men jag hittar endå mig själv sittande längst ner i klassrummet vid fönstret.
Det är kladdat på bänken mycket mer än dom andra och handstilen är samma på varje ord som är skrivet.
Det som förvånar mig är att det står inget elakt utan mest vackra saker som:

I know you've never loved the sound of your voice on tape
You never want to know how much you weigh
You still have to squeeze into your jeans
But,
You're perfect to me

Min blick följer alla ord som står skrivet på bänken och jag märker att varje person som kommer in i rummet tittar på mig men dom säger ingenting.
När det gått 15 minuter av lektionen kommer den grön ögda killen in och lärare suckar men säger inget.
Alla vänder blicken mot mig och jag kan se hur han killen glor på mig och kommer mot mig.
Oj jag tror jag satt mig på fel plats.
Men jag gillar att titta ut.
-"Det där är min plats"Säger han tyst och lite agresivt som om jag skulle flytta på mig.
-"Jag ser inte ditt namn på det"Säger jag och höjer ögonbrynet och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att han log en aning.
Utan att säga i mot sätter han sig ner bredvid mig och jag fortsätter att titta ut och lyssna samtidigt.
Läraren pratar om samma sak som på min förra skola så jag kan det redan.
-"Miss Black lyssnar du ens på vad jag säger?"Frågar läraren och jag tittar upp på henne och hon ger mig det onda ögat.
-"Vem skrev You say that you love rain, but you open your umbrella when it rains.You say that you love the sun, but you find a shadow spot when the sun shines.You say that you love the wind, but you close your windows when wind blows.This is why I am afraid, you say that you love me too?"Frågar hon och jag möter hennes blick och jag ler en aning snett mot henne och alla börjar skratta.
-"Shakespeare, William Shakespeare."Säger jag och alla slutar genast att skratta och läraren ser sur ut och åter går genast med vad hon gjorde.
Oj det här kommer bli svårare än jag trodde.
Aldrig har jag kommit till en skola där lärarna beter sig som här eller eleverna för den delen.
Jag rent ut sagt plågar mig igenom lektionen för var tredje minut så frågar läraren mig om jag lyssnar.
Varför litar dom inte på mig?
Aldrig har jag var på en skola eller någonstans över huvudtaget där folk inte litar på mig.
När klockan ringer ut så skyndar jag mig ut och ser hon tjejen från tidigare och skyndar mig fram till henne.
-"Jag fick inte ditt namn jag är Cassandra du kan kalla mig Candy,Cassie eller Cas"Säger jag och hon tittar på mig och ett litet leende formas på hennes läppar.
-"Amile men du kan kalla mig Ami elle vad du vill"Säger hon och jag nickar.
-"Vad har du nu jag har So"Säger jag och det vissar sig att vi har samma klass.
Jag kan inte undvika att se dom små röda märkena över hennes armar när hon tar ut sin so bok och hennes tjocktröja glider ner lite.
Jag nämner inget om det för tro mig jag har dom också.
Under alla mina armband så finns det enormt många.

------------------------------------------

Här är kapitel 2 

5+ till nästa <3

Min blick dras till mannen som står bredvid mamma.
Han har svart kostym och en blick som aldrig kan betyda något bra.
Sorgen i hans ögon lysser klarare än stjärnorna på natten.
Min mamma tittar på mig med tårar i ögonen och ruskar på huvudet jag vet inte vad det betyder men en sak är säker det är inget bra med allt det här.
-"Vad är det som händer?"Frågar jag och man kan höra hur min röst skakar på vissa ställen och hur oron i min röst lysser igenom även fast jag försöker dölja den så gott som möjligt.
Min mamma kommer fram till mig och ber mig sätta mig ner.
Jag gör som hon säger och sätter mig på trappan och hon hukar sig framför mig så hon kommer i samma höjd som mig.
Hon tittar mig rakt in i ögonen och en rysning går rakt igenom mig och jag vet redan nu att det hon kommer berätta inte är något bra.
Sättet hennes ögon inte lysser utan serlivlösa ut ger mig det svaret.
-"Pappa kommer inte hem"Säger hon och försöker att inte brista ut i tårar men lyckas inte alls.
Dom rinner ner för hennes kinder och jag känner hur mina egna tårar bryter sig ut ur mina ögon.
Vad menar hon med att pappa inte kommer hem?
-"Vad menar du?"Frågar jag och mannen bredvid mamma vissar mamma till köket för att hon skakar så mycket av gråten.
Han kommer sen tillbaka ut till mig och hukar sig precis som mamma gjorde tidigare.
-"Din pappa omkom under natten"Säger han och han ska just fortsätta prata när jag trycker händerna för öronen.
Jag vill inte höra på.
Han kramar om mig och det är inte förens jag ser brikan som sitter på hans kostym som jag känner igen honom.
Det är Dan....
Pappas chef...
Min pappa är soldat han är min bästa vän och min hjälte.
Han reser bort för att rädda folks liv precis som en hjälte skulle göra.

Jag tittar på huset som nu är det 4 på det här året som jag bor i.
Min mamma börja träffa alla möjliga killar sen min pappa dog.
Jag bor inte ens kvar i Usa längre.
Nu är jag här i London framför ett hus som jag ska bo i.
Min mamma och jag har hållt på så här i snart 6 år den första killen hon var tillsammans med var riktigt trevlig men ju mer tiden går desto dåligare blir dom.
Jag var 12 när min pappa dog och jag minns precis som om det vore i går hur Dan kom hem till oss och berätta att han inte kommer att komma tillbaka.
-"Är det inte fint?"Frågar mamma glatt och tittar på mig.
Jag ler lite svagt mot henne och hon hoppar glatt förbi mig.
Min mamma flyr alltid från sina problem något hon alltid säger till mig att jag inte ska göra.
Jag fattar inte hur hon kan be mig att inte göra något som hon gör hela tiden.
Med tunga steg går jag in i det lilla huset som mamma är så himla stolt över att hon fått.
Jag hoppas vi stannar här lite längre än vi brukar stanna på andra ställen för om jag vill ha ett jobb måste mina betyg verkligen gå upp och det går inte så bra om man flyttar runt hela tiden om vi säger så.
-"Ditt rum är på övervåningen jag tänkte efter som du är 18 så kan du få hela övervåningen för dig själv"Säger mamma och ler mot mig.
Samma sak varje gång.
Hon säger alltid den meningen när vi flyttar någonstans för hon tror att det ska bli bättre om jag bor lite själv men jag flyttar ju hela tiden så jag brukar bara föreställa mig att jag är på semester i några månader innan jag drar till nästa ställe.
Jag vet bara inte vart jag bor om vi säger så.
Min mamma har tagit det aldra viktigaste i från mig.
Min barndom.
Jag har fått flyttat runt så mycket att jag inte har chansen att få några nya vänner för alla vet typ att jag kommer flytta igen.
För det är ingen hemlighet att jag flyttar mycket om vi säger så.
Jag har aldrig haft en pojkvän och jag har aldrig vart kär vilket är en tagedi för någon som är 18 år.
Jag har inte ens haft någon attraktion mot det motsata könet.
Jag tror till och med att min mamma tror att jag är lesbisk bara för att jag aldrig haft en pojkvän.
Men jag har inte tid men pojkvänner jag årkar inte med långdistans förhållande jag behöver fokusera nog mycket på att inte flippa ut på att jag inte är på samma ställe och aldrig hittar rätt till lektioner och sånt.
Jag har nog mest frånvaro av alla i hela världen bara för att jag kommer försent till nästan alla lektioner för att jag går fel.
Med en suck går jag upp för trappan och möter ett mörklila,Svart och vit rum som är stort.
Oj mamma kom i håg att jag gillar mörklila för en gångs skull.
Alla andra gånger har jag fått ljus lila eller rosa riktigt irriterande när du avskyr dom färgerna.
Ett leende sprider sig i alla fall på mina läppar när jag ser den stora svarta väggen med Green Day skrivet över sig med vita bokstäver.
Japp jag är ett stort fan av Green Day.
Eller stort skulle vara att underskatta mig jag älskar dom verkligen.
Med en suck slänger jag mig ner på sängen som är riktigt mjuk och låter mig själv sjunka in i en behaglig sömn.
-"VAKNA!!!"Så mycket varade den sömnen.
Jag öppnar mina ögon yrvaket och ser min mamma stressa runt i mitt rum.
Min blick flyger direkt till klockan och jag ser att den vissar halv 8 vilket betyder att jag ska till mi nya skola om en halv timme.
Helvete helvete helvete.
Det enda som är bra med den här skolan är att jag inte behöver ha någon skoluniform...
Jag kommer inte in på någon sån skola för att vi har inte råd så jag får gå en helt vanlig underklass skola som min mamma kallar det.
Bara för hon gick på en snoffsig rikemans skola...
Men hon har inte råd att ge mig den skol utbildningen för hon flyr aldeles för ofta från sina problem istället för att bry sig i mig.
Jag reser mig från sängen och låter min blick glida till bilden på mig och pappa vid havet som står på mitt nattusbord.
Mamma försvinner ut ur dörren och jag går fram till min garderob.
Där jag tar ut en svart lite förstor t-shirt och ett par svarta jeans.
Folk brukar inte störa mig så mycket om jag klär mig så.
Mitt lagom långa plomon färgade hår sätter jag upp.
Alla som jag träffat tycker jag borde ha det utsläppt bara för att det är så fint med sina lockar.
Men jag brukar inte ofta ha det utsläppt.
Efter att jag gjort mig klarmed det skyndar jag mig ner och tar ett äpple innan jag springer till busshål platsen som inte alls ligger långt från mitt hus.
Bussen kommer precis när jag kommer och jag andas ut när jag slår mig ner i ett sätte.
En tjej i min ålder kommer på bussen efter mig hon har blont hår plattat och klär sig i världens minsta kläder.
Alla killarnas blickar dras till henne och jag himlar med ögonen.
Hon går genom bussen i slow moton för att få allas uppmärksamhet och stannar framför min plats.
-"Du sitter på min plats"Säger hon bitchit och jag tittar upp på henne.
-"Jag ser inte ditt namn på den"Säger jag bara tillbaka och hon tittar på mig som om jag just sagt det mest hemskaste i världen.
Hon ska just säga något annat när en kille som ser riktigt bra ut kliver på.
Han ser inte ut som alla andra utan han har det där lilla badboy stuket över sig men endå inte.
Alla verkar vara medvetna om hans närhet och tittar genast bort från honom medans jag tittar på honom.
En kille tittar på honom och han biter genast till med ett vad glor du på.
Det är läskigt hur hans röst får det att gå en rysning av välbehag igenom mig.
Tjejen som står vid mig skyndar sig bort till en plats bredvid en kille och jag suckar innan jag ruskar på huvudet och tar på mig mina hörlurar och tittar ut.
Jag känner hur någon sjunker ner i sättet bredvid mig men jag ignorerar det och tittar bara ut samtidigt som jag låter Billie Joe Armstrongs röst lyda genom mina öron.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycker ni om första kapitlet på WDFF?(What Do You Fight For?)

5+ Till nästa okej <3