Jag vaknar morgonen där på i Zayns armar. Jag har ingen aning om hur jag hamnade i hans armar och jag vet inte hur jag somna. En sak jag däremot vet är att jag är sen. Jag lovar att om jag håller på i den här takten så kommer mamma ta hem mig på nolltid. Jag vet att jag inte vill lämna den här skolan men jag vet också att det kan vara en bra sak att göra. Zayn är inte bra för mig och jag vet att han inte är bra för mig. Men vad är det man brukar säga? Good girls like bad boys? Jag har för mig att det var något liknande. Zayn är något som man skulle kunna kalla en bad boy. Själv skulle jag nog inte kalla honom bad boy men han värkar vara skolans bad boy. Gud vad mycket bad boy det där blev.

-”Morning.” Hör jag Zayn säga från bakom mig. Jag tittar runt på honom och han tittar på mig med trötta ögon. Jag kan se den bruna färgen och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag kommer ihåg att Natalie sa att hans ögon var en svart aktig färg. Men så här på nära håll så kan man tydligt se den mjuka bruna tonen som hans ögon faktiskt har, jag undrar om någon någonsin ens försökt att se den riktiga färgen i hans ögon. Den är en blandning mellan mjuk brun och honung, jag har aldrig sett något liknande något som gör hans ögon helt originella . Jag kommer aldrig att kunna få ut hans ögonfärg ur mitt huvud.

-”Morning” Svarar jag tillbaka med ett litet leende. Han svarar snabbt med att ge mig ett tandleende. Han har verkligen ett underbart vackert leende. Han häver sig upp på sina armbågar för att kunna se mig från en bättre vinkel. Hans armar späns när han håller sin kropp uppe för att inte falla tillbaka, ner med sin överkropp i madrassen igen.

-”What are we going to do today?” Frågar han mig fortfarande med ett leende på läpparna, jag tittar frågande på honom. Jag hoppas att han inser att jag inte kommer göra något annat än att gå till mina lektioner efter som jag redan missat hur mycket som helst tack vare honom.

-”Class.” Svarar jag och han tittar på mig som om det jag just sagt till honom förstört hela hans dag, och så vit jag vet så har jag gjort det. Men det är inte mitt fel att jag faktiskt vill gå kvar i London.

-”Why?” Frågar han i en barnslig röst, inte barnslig som något dåligt utan han säger det som han vore en liten pojke som frågar sin mamma varför han inte kan få godis. Han putar med underläppen för att visa att han inte vill något som för ett leende till mina läppar.

-”You don´t have to come you know, you could always stay here if you want” Säger jag till honom innan jag reser mig upp från sängen. Jag bryr mig inte I vad han gör, jag ska I alla fall gå till skolan. Jag tar med mig ett par svarta jeans och en tröja jag hitta på golvet in i badrummet innan jag byter om. Det är inte förens jag tagit på mig tröjan som jag inser att det inte är min tröja utan Zayns. Men vem bryr sig den är bekväm. Den luktar till och med som Zayn så jag kan ju inte säga att jag inte gillar den. För jag tror att vi alla vet att jag skulle ljuga om jag sa att Zayn inte luktar gott. Han luktar underbart. Jag tror inte man kan beskriva hans lukt i ord men om man kunde så skulle det vara all underbara ord som går. Jag vet att det är weird att tänka så om någons lukt men kom igen Zayn är perfekt på alla sätt och vis.

-”Is that my shirt?” Frågar Zayn när jag kommer ut från badrummet, jag nickar med ett leende på mina läppar. Jag kan se det lilla leendet som Zayn försöker att dölja något som tyder på att han inte är arg för att jag bär hans tröja.

-”You look cute in it”Säger han med ett leende och jag snurrar ett varv och ställer mig sen i en överdriven mode pose en sån som man brukade göra när man var barn. Zayn låter ett litet skratt lämna hans läppar, något som får mig att få fjärilar i magen. Jag ljuger inte när jag säger att Zayn skratt är ett ljud som jag skulle kunna lyssna på i hela mitt liv. Han har ett av de mest vackraste skratten som jag någonsin hört, kan ett skratt vara vackert? Om det kan vara vackert så är Zayns det vackraste.

-”We should leave” Säger jag och han tittar på mig och det är då jag inser att han inte har någon tröja på mig. Hur kunde jag inte lägga märke till det förens nu? Han står ju för i helvete mitt framför ögonen på mig med sin överkropp bar hur är det ens möjligt?!

Han tar upp sin tjocktröja och drar den över hans huvud. Jag har aldrig förstått hur vissa kan ha tjocktröja utan att ha en tröja under, det är nog en av de värsta sakerna jag vet. Zayn följer med mig till mitt klassrum men då han inte ska ha litteraturhistoria så säger han att han kommer sitta under ett träd och vänta tills jag har en timmes rast. Jag ler mot honom och han lutar sig ner mot mig och kysser mig på mungipan. Den lilla gesten får ett leende att spridas på mina läppar. Han ler och jag kliver in i klassrummet där bokstavligen alla tittar på mig. Jag förstår inte varför först… Men sen så inser jag att jag har Zayns tröja och det är en av de tröjorna som Zayn har ganska ofta. Jag tror att alla har sett honom i den minst en gång, och sen så kan några av dem ha sett Zayns lilla gest utanför.

Jag sätter mig längst bak i klassrummet för att undvika att få alla blickar på mig. Jag vet att folk kommer att titta på mig. Jag har mindre folk som faktiskt kommer att titta på mig om jag sitter längstbak.

Hela lektionen går väldigt segt något som får mig att nästan somna. Ingen bryr sig egentligen i vad läraren säger framme vid tavlan. Jag tror jag slutade lyssna bara efter 5 minuter efter att han börjat prata.

Det är inte jätte många som har vänt sig mot mig men det är faktiskt några som inte har någon självrespekt över huvudtaget, de vänder sig om som om jag vore någon cirkus längstbak i klassrummet. Hur kan folk göra så?

När klockan äntligen ringer ut så är jag nog den som är uppe från min plats snabbast av alla. Jag vill inte känna alla blickar i ryggen på mig. Med snabba steg så skyndar jag mig fram till de stora grå aktiga dörrarna, jag ska vara ärlig och säga att jag tror att dem har vart vita en gång i tiden. Försiktigt så slår jag upp dörren och går ner för trappan. Det är ovant att vara i den här delen av skolan, jag har aldrig vart här förut något som jag inte är särskilt bekväm med. Jag gillar inte att vara på ställen jag inte har någon känning för.

-”Well hello there love” Hör jag Zayns röst bakom mig. Med en lätt rörelse så snurrar jag runt och ser honom sittande mot ett träd, precis som han sa att han skulle. Han har en cigarett mellan sina läppar och jag rynkar näsan åt den. Han måste ha sett min näsa rynka sig då han är snabb med att ta ur cigaretten från munnen. Han slänger ner den på marken och jag går över till honom och trampar på den. Han skrattar lite men gör ingen kommentar om det, vilket jag är glad över.

-”How was the learning?” Frågar han mig i en aning sarkastisk röst något som för ett leende till mina läppar. Jag sjunker ner bredvid honom och berättar om hur varenda jävla person glodde på mig som om jag kom från planeten mars. Han skrattar lite åt det men han säger inget.

-”I like it when you wear my shirt, it look so cute on you” Säger han och jag ler mot honom, jag har absolut inget emot att ha hans tröja oftare om det är vad han försöker att säga. Jag ska vara helt ärlig jag gillar att ha hans kläder de är så mycket mysigare än mina egna. Jag kan äntligen förstå varför alla tjejer som har killar använder deras pojkvänners kläder. Jag har alltid trott att det var för att vissa upp att de hade en pojkvän, men nu märker jag tydligt att det är för att de har så mycket mysigare kläder än vad vi tjejer har.

Med en suck lutar jag mitt huvud mot hans axel, försiktigt sluter jag mina ögon och försöker att få bort alla blickar som jag fått tigare. Zayn drar försiktigt sin hand genom mitt hår i en lugn rörelse något som får mig att le en aning. Hans enkla gest får mig att le och känna mig säker. Jag känner mig trygg när jag är med honom.

--------------------------------------------

Here you go!

Jag förskte göra det lite längre än vanligt pågrund ut av väntan!

 

Försöker verkligen för er skull att ladda upp kapitel så ofta jag orkar och har tid!

 

När Zayns läppar lämnar mina så känner jag något jag aldrig känt tidigare. Det är som om jag dras mot honom, jag behöver honom. Jag har ingen aning om vad den här känslan är men jag vet att jag gillar den. Värmen som den utstrålar

-”Hi” Viskar Zayn till mig när jag tittar in i hans bruna ögon. De har en underbart mjuk brun färg. Jag skulle kunna titta in i Zayns ögon för evigt om jag kunde… Jag vet inte riktigt hur länge jag faktiskt tittade in i hans ögon. Men det måste ha vart ett bra tag då vi båda två rycker till när klockan ringer. Okej så jag var i tid till lektionen men gick aldrig in på lektionen. Det kommer ju säkert få mig ut ur kvarsittningen… Märk sarkasmen som jag använder här.

-”We should go” Säger jag och han tar min hand och jag ler. Värmen från hans hand får mig att le och känna mig lycklig, det är som den lilla gesten får mig att känna mig välkommen. Jag kanske inte borde känna så här för Zayn med tanke på alla saker jag har hört om honom men jag kan inte låta bli att ha de här känslorna för honom. Hur kan man känna så starka känslor för en person man knappt känner? Jag har aldrig trott att jag skulle ha så starka känslor för någon över huvudtaget. Jag hade till och med planerat mitt liv som ensam kattkvinna! Hur ska jag kunna leva som en ensam kattkvinna om jag vill vara med Zayn….

VÄNTA VA?! Jag har just träffat killen typ och jag börjar tänka på det här! Något måste vara alvarligt fel med mig!

Jag klarar mig igenom resten av mina lektioner med smärre svårigheter. Zayn är i en av dem och därefter gör den lektionen VÄLDIGT svår att koncentrera mig på. Hans hand på mitt lår hjälpte inte särskilt mycket!

 

Never ever fall in love

Just give up

Leave your life

Stay in the shadow!

My words isn´t much

But it is what I want to say

Before I say goodbye!

 

Jag tittar på orden som jag strukit över. Det har absolut ingen mening till mig och det borde inte bli kallad dikt. Jag anser att en dikt är en känsla som man vill utrycka. Något denna inte gör. Jag kände redan det vid första meningen, varför skrev jag ens så långt?!

Jag tittar ner på pappret innan jag skrynklar ihop det och kastar det i min nu överfyllda papperskorg. Hur kan det vara så svårt att skriva en dikt, jag har försökt att komma på något bra som jag kan skriva men inget kommer till mig!

Jag tittar på det tomma pappret framför mig och för försiktigt pennan mot pappret.

 

In the daylight you shine

In the moonlight you sparkle

You are beautiful

Everything about you

They way your eyes glitter

To the way you smile

Light up my world

You

You are my world

Without you

I´m gone

 

Jag tittar på orden som fortmats på papperet. Det känns som om det betyder något så mycket mer än bara ord. Det har en djupare mening. Jag kan inte lista ut varför jag skrev det eller vem jag skrev det om. Men det känns så bra att få ut den känslan. Känslan som jag inte kan beskriva med ord. Orden fastnar i halsen när jag försöker att säga dem. Varför är det så? Varför kan jag inte säga orden jag vill ha sagt? Varför kommer de aldrig ut på rätt sätt?

Jag tittar på papperet och ler lite åt orden som jag lyckats forma på det.

Jag måste ha slumrat till för nästa gång jag vaknar ligger jag i min säng fint nerstoppad under täcket. Jag kan inte minnas att jag faktiskt tog mig till sängen.

-”So did you sleep well?” Frågar en röst jag mycket väl känner igen. Detta får mig att titta upp och märka Zayn sittande på min skrivbords stol…. INTE NOG MED DET!!! Han håller i MITT skrivblock det som är fullt av mina dikter.

-”This is really good you know.” Säger han plötsligt och tittar på mig. Jag tittar frågande på honom och han ler mot mig. Oh shit han har läst mina dikter.

 

It´s written

Like a script

All the words

Every touch

A script that can´t be change

Try and it break

If it break

What happens to us?

 

Jag lyssnar på hans röst när han läser upp de orden som har en stor mening för mig. Jag har alltid haft den som en personlig favorit. Jag skrev den för några dagar sen och jag kan inte få ut den ur mitt huvud. Den är speciell den betyder något speciellt. Den har en mening.

Om jag bara viste vad meningen var så skulle det säkert vara bättre. Men ibland så vet man bara inte.

--------------------------------

Jag vet att det var evigheter sen jag uppdatera och att det är kort.

Men just nu går jag igenom något som man skulle kunna kalla skiljsmässa? Men mina föräldrar säger att det inte är en skiljsmässa. Bara att mamma ska flytta till en lägenhet och se om saker och ting blir bättre.

 

Jag skriver detta här för att jag vill att NI ska veta varför jag inte uppdaterar! Jag vill att ni ska förstå. Ni är väldigt viktiga personer i mitt liv och jag vill dela med mig saker till er!

 

Jag kommer självklart försöka fortsätta skriva så mycket jag orkar och kan(Även fast dessa små personliga problem gör mig galen).

 

Jag hoppas ni förstår att det kanske inte blir lika ofta uppdaterat som tidigare men att jag försöker!

Jag har sportlov nu och kommer försöka skriva lite så att jag kan ladda upp här senare och allt sånt skit!

 

Ha det awesome!

 

Kommentera