Jag sjunker ner bredvid ett stort träd, om jag viste vad trädet hette så skulle jag säkert ha skrivit det. Men det enda jag minns av trädet var att det var stort, jag gillar hur stammen på trädet fungerar som ett perfekt ryggstöd då jag inte är helt säker på att jag skulle kunna hålla mig uppe på egen hand. Det är en hemsk känsla som jag har inom mig, att ha sett Annie tillsammans med Zayn är något som fick mitt hjärta att vilja spricka och försvinna förevigt. Kanske är det för att Annie vet allt. hon vet allt som har hänt mellan mig och Zayn och ändå så flörtar hon med honom.
-"Are you okay?" Hör jag en ljus tjej röst fråga mig, jag tittar upp och möts av en tjej med lockigt hår. Hon har en vacker sminkning som ser ut att ha tagit henne timmar men endå väldigt enkel. Den är riktigt snygg.
-"I´m not sure" Svarar jag ärligt och tittar henne i ögonen, det är inte förens jag har svårt att urskilja hennes bruna ögon som jag inser att jag gråter, jag vet inte när jag började gråta men jag måste ha gjort det någon gång då tårarna rinner som floder.
-"I´m Danielle, I´m new here" Säger hon och sätter sig ner bredvid mig. Jag lutar mitt huvud mot hennes axel då hon lägger en varm skyddande arm runt mig. Det är som om hon vet vad hon ska göra utan att jag behöver säga något. Hon bara vet hur hon ska få mig att lugna ner mig.
-"Is it a boy?" Frågar hon mig och jag nickar lite för ja det är Zayn.
-"Sometimes you will feel like the boy means the world to you, but then you realize that you can live without them. You are a woman you don´t need a man to tell you what you can and can´t do. You only need yourself, and when you have learn to be yourself and only need yourself then a boy won't ever hurt you again" Säger hon och jag tittar upp på henne. Hon har ett sorgset leende på läpparna och det är inte förens då jag känner igen henne. Hon är Danielle Peazer före detta flickvän till tonårs idolen Liam Payne. Det fanns artiklar överallt om att dem hade gjort slut.
Jag har aldrig vart ett stort fan av Liam men man kan ju inte undvika att se vilka han har i hop det med när det är överallt på internet. Han har också ganska bra musik men jag tycker inte man borde gå in mer i någons liv än vad man behöver. Visst han har bra musik men det är allt jag tänker inte följa varenda fotsteg han tar för han förtjärnar privatliv. Något som de flesta kändisar tvingas att ge upp när det kliver in i kändisvärlden. Det tycker jag är fel då det borde finnas en gräns för allt. Bara för att man har ett annorlunda jobb så ska inte det påverka vad andra tycker om en. Men tydligen så kan ingen i den här världen förstå det!
Jag sitter bredvid Danielle ett tag innan jag bestämmer att det är bäst att jag går tillbaka till min klass. Jag har redan missat mycket och jag vet att min lärare är galen på mig nu då jag bara gick ifrån men jag bryr mig inte.
Jag säger ett hej då till Danielle och berättar att jag hoppas att jag får se henne omkring mer senare. Hon svarar med ett leende och säger att vi säkert kommer ses igen då hon börjat här.
Jag går försiktigt genom de tomma korridorerna, det känns alldeles för välbekant att gå igenom tomma korridorer för att det ska vara bra för mig!
Med en suck tittar jag upp på dörren som jag måstge gå in i och möta alla blickar, jag vet att alla blickar kommer att vara på mig då alla såg mig storma ut utan någon förklaring. de ända som vet är de som är med i det hela och jag vet att de kommer tycka att jag är konstig.
Jag vill bara gå in dit och få det överstökat, men hur mycket jag än vill det så vet jag inte om jag kommer att klara av att se Zayn tillsammans med Annie.
Med en sista djupandning så trycker jag ner handtaget till dörren och öppnar dörren. Som väntat så vänder sig alla till mig. Det enda som är annorlunda från förra gången jag var i klassrummet är att Zayn inte ens ger Annie en blick. Hon är där och kladdar på honom men han puttar hela tiden undan hennes hand. Något som han inte gjorde förra gången.
När hans blick möter min så känns det som om allt omkring mig stannar, det är som om det bara är vi där, bara han och jag. Hans blick är en blandning mellan sorg och skuld. Han har något i blicken som säger att han inte vill att jag ska lämna honom. Jag kanske inte känner honom och jag vet att han kan skadda mig med en enda axelryckning.Men endå i stället för att sätta mig bredvid Harry som tidigare så är det något som drar mig till honom. Som om vi vore två magneter. Jag sjunker ner på stolen bredvid honom och jag kan höra hur alla i rummet drar efter andan, till och med Mr. Serian min lärare.
Zayns blick fylls med hopp och jag bara ler ett litet leende, Jag har inte förlåtit honom men jag vet att jag inte kan vara utan honom och behöver honom. Kanske han kommer att lämna mig, men då får jag väl ta det då. Nu så lever jag i nuet för en gångs skull!
Zayn följer mig som en hundvalp resten av dagen som om jag är hans enda livlina. Annie har försökt att prata med mig men jag kan inte ta mig tiden till att förlåt henne då det hon gjorde är något som jag absolut inte skulle gjort mot henne, jag hade aldrig förväntat mig att hon skulle göra något sådant mot mig!
Jag försöker att inte lägga allt för mycket skuld på Zayn för jag vet att om jag gör det så kommer jag lämna honom, hur mycket jag än vill att det ska vara över vad det än var vi hade så kan jag inte lämna honom. Jag vet att jag behöver honom!
-"Will you ever forgive me?" Frågar Zayn och jag tittar på honom där han sitter mitt i mot mig i matsalen.
-"Haven´t I already?" Frågar jag honom som svar, jag kan se hur hans mungipa reser sig lite något som är ett gått tecken.
-"I mean, do you think we could go back to the way it use to be?" Frågar han mig. Jag inser vad han menar, han menar alla de gånger som jag sovit bredvid honom, alla de gångerna som jag kysst honom. Jag är inte säker om vi någonsin kommer gå tillbaka till det, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppades.
-"I don´t know if it ever will be as before, we fought and you run off to my best friend... But I know that I would be lying if I told you that I don´t want to go back to w'how it use to." Säger jag till svar och tittar honom rakt in i ögonen för att han ska förstå att jag verkligen menar det jag säger, jag säger inte bara tomma ord utan det jag säger är full sanning.

------------------------------------------------------

Jag vet inte om det är några stav fel eller något men skit samma!

Jag fyller år i dag så jag har tidsinlägg lite här och var!

Detta är det första tidsinlägget!

Kommer antagligen att komma in på the Dirty i Dirty Secret snart(Ungefär nästa kapitel)

Jag går igenom korridorerna på skolan som om jag vore en zombie, jag har inte sett Zayn på en hel vecka och jag vet att jag kanske inte borde men jag kan inte låta bli att orolig. Jag gillar inte tanken av honom skadad, jo jag vet att han kan ta hand om sig själv och att jag inte borde bry mig då han verkligen kan skada mig. Han visade det då han inte tänkte två gånger innan han tryckte upp Harry mot väggen.

-”Are you okay love?” Frågar Louis mig och jag ler lite åt honom. Han har kallt mig Love ända sen Zayn gick ut genom dörren till mitt rum. Jag vet att Louis inte menar Love på något annat sätt än som en vän. Jag har inte känt Louis så länge men jag vet att han verkligen bryr sig om mig som om han vore min storebror. Det känns bra att ha någon som bryr sig om en för en gångs skull.

-”I think I´m fine.” Svarar jag och han suckar. Han vet att han inte kommer få något bättre än det. Det är i alla fall bättre än svaret som jag svarat de senaste dagarna som han har frågat då har jag bara svarat nej. Men jag orkar inte med att se hur han blir besviken när jag svarar nej så jag svarar inte det även fast jag tekniskt sett ljuger honom rakt upp i ansiktet när jag saker att jag är okej… Okej så jag sa att jag trodde jag var okej. Det beror ju på vad okej är, vad är egentligen okej?

Med en suck följer jag efter Louis in i klassrummet som jag ska ha engelska i… jag tror det är engelska i alla fall.

När jag kliver in i rummet så fastnar andan i halsen på mig, där längst bak i klassrummet sitter Zayn med armen om en tjej som jag känner igen… Annie hon ler mot Zayn med ett flörtigt leende och har sina händer över hans bröst. Vad gör hon här i London? Varför har hon inte sagt något? Varför är hon så där med Zayn?

Jag vet inte vad jag ska göra så jag låter bara mina ögon falla mot golvet, med försiktiga steg så följer jag efter Louis till platsen i mitten av klassrummet som Harry redan sitter vid. Försiktigt glider jag ner på stolen som står bredvid Harry på hans högra sida, Louis glider ner på hans vänstra. Louis ger Harry en liten kyss på läpparna.

-”FUCKING FAGGOTS!” hör jag den välbekanta rösten skrika något som får en rysning att glida genom min ryggrad! Jag hade aldrig trott att jag skulle få höra de orden lämna hennes mun.

-”Being gay isn´t wrong and that is something you should know Annie.” Säger jag och tittar henne rakt i ögonen. Det är som om hon märken min närvare nu, hennes blick sänks till bordet och jag kan se hur hon inte alls ser lika självsäker ut som hon gjorde tidigare. Zayn lutar sig mot henne och viskar något i hennes öra, den lilla gesten får mig att bli riktigt svartsjuk. Jag vet att jag inte borde men hon är min bästa vän och han är killen som jag har känslor för, hur mycket jag än försöker att inte tro på det så vet vi alla att jag har känslor för honom.

-”Who are you to tell her what she should know?” Frågar Zayn mig i en röst som får mig att vilja lägga mig ner på golvet att gråta, jag skulle säkert gjort det också om det inte var för den blicken som han gav Harry när han la sin hand mot min rygg.

-”You don´t know do you?” Frågar jag och tittar på Annie som ser ut att skämmas och jag kan inte fatta att hon är personen som jag brukar kalla bästa vän. Hon brukar vara den personen som jag berätta alla mina hemligheter.

-”Don´t make this harder than it is Nancy…” börjar Annie och tittar på mig rakt in i mina ögon.

-”We all already know that you are just like your sister.” Fortsätter hon något som får mig att titta på henne med sårade ögon. Varför bryr jag mig egentligen? Jag borde inte bry mig så mycket som jag faktiskt gör.

-”I…I..” Jag reser mig upp från min stol och ser läraren kliva in i klassrummet. Han ger mig en frågande blick, när jag stormar förbi honom med en välldans fart. Det är något som jag inte lägger någon större märke till då allt jag behöver göra just nu är att resa mig upp och komma ut i friska luften.

Med snabba steg så tar jag mig ner för korridoren, inte ett ljud hörs bakom mig. Något som tyder på att jag inte har någon som följer efter mig, det är jag glad för då jag verkligen behöver vara ensam just nu.

Jag slår upp dörren och kommer ut i det inte alls så underbara vädret. Det är molnigt och ser ut som om det ska börja regna när som helst.

---------------------------

JAG ÄR SÅ LYCKLIG JUST NU! JAG SKA SE BÅDE ONE DIRECTION OCH 5 SECONDS OF SUMMER DEN 14/6-14 OMG!!!

sorry att det är kort!

Har börjat skriva på min 5 seconds of summer fanfiction igen så ni kan ju kolla in den! Har börjat på en ny och kommer radera den första!

http://fivesecondsofsummerfanfiction.blogg.se/

Ska göra något speciellt till min födelsedag och vill gärna ha förslag på vad! det är den 30 mars!

Tex lägga upp massa kapitel, lägga ut ett långt kapitel....

Kommentera om du har en ide!

Med lätta fötter går jag genom den tomma korridoren, det är som om någon följer mig med blicken. En iskall blick som följer varenda rörelse som jag tar. Jag har aldrig känt mig så iakttagen förut, det är inte en bekväm känsla.
-”I see you” Jag har ingen aning om vem det är som säger den men det känns som om någon som jag känner. Det är som en kall vind som kommer mot mig med ord som jag inte kan beskriva. Jag hatar känslan av den kylan som sprider sig.
-”Stop running from me!” Jag tar ett djupt andetag och känner hur mitt hjärta börjar så snabbare. Jag gillar inte det här, inte alls. Med lite påsnabbade steg så tar jag mig igenom korridorerna, det är tills jag känner den iskalla handen mot min axel. Jag vänder mig om och…

Jag vaknar med ett ryck i Zayns armar. Han har ett tajt grepp om min midja, jag känner mig säker och glömmer ganska snabbt bort min mardröm.
-”Are you okay?” Frågar Zayn mig i en röst som tyder väldigt mycket på sömn, jag känner mig så dålig för att väcka honom.
-”I´m sorry” Säger jag och han tittar på mig men en blick som säger att han inte förstår vad jag ber om ursäkt för. Jag förväntar mig inte heller att han ska förstå.
-”What love? ”Frågar han mig med en orolig blick, jag gillar inte att han är orolig för mig. Man kan tydligt höra hur han blir piggare för varje ordet som han säger.
-”I´m sorry for waking you, I didn´t mean to do it.” Säger jag och han ler lite. Jag kanske inte ser honom men jag vet att han ler då jag känner hur hans läppar glider upp i ett leende när han har sitt ansikte ner grävt i min axel… Kan man säga så?
Jag måste ha somnat om under natten för jag vaknar nästa morgon ensam i mitt rum.Om det inte vore för den lilla lappen som låg på mitt skrivbord så skulle jag trott att Zayn aldrig vart där.

Morning Love!

I am out for the morning, I have somethings to do! I be back later.

Have a great day at school

xxZayn

Jag ler lite åt den lilla lappen som den brunögde mannen lämnat åt mig. Han är verkligen omtänksam.
Jag slänger en snabb blick mot klockan och ser att den närmar sig halv nio, jag har inte lektion förens efter Lunch så det är ett bra tag kvar. Undra vad jag ska göra nu då? Jag tittar runt i mitt rum och suckar när jag ser att det kanske inte är det mest städade. Natalie har inte vart hemma på flera nätter så hennes grejer ligger orörda på hennes sida om rummet. Det är läskigt hur hennes grejer ligger på precis samma ställe som för 2 dagar sen.
Med en suck går jag över till min stereo och kopplar in min mobil i den, strax där efter kan man höra Demi Lovatos röst i hela rummet. Jag plockar upp grejer som ligger på golvet samtidigt som jag dansar runt till Heart Attack jag bara älskar den låten otroligt mycket.
Jag märker inte att dörren öppnas förens jag hör Natalie sjunga med i låten. Hon sjunger kanske inte det bästa men hon sjunger. jag vänder mig om mot henne och ser henne stå där i dörren. Det är inte det faktum att hon står där som förvånar mig utan att hennes hår ser ut som en morot har tagit och skitit på det. Det är alldeles orange!
-"WHAT HAPPEN TO YOUR HAIR?!" utbrister jag och hon tittar på mig innan hon börjar skratta lite.
-"Funny story! I was going to dye it red but instead a fucking carrot shit on it!" Säger hon och vi båda börjar skratta.
Jag vet inte hur men det slutar i alla fall med att vi hoppar runt och städar vårat rum samtidigt som vi sjunger med för fullhals till Demi Lovato. Jag tror inte jag har haft så roligt på så länge. Jag och Annie gjorde aldrig något sånt här. Jag tror inte jag har insett förens nu att det finns personer som är annorlunda mot Annie. Jag har bara inte lustat ut om det är en bra sak eller inte.
-"Hello Nanc.... did a carrot shit on your head?!"
Jag tittar upp och möts av Louis blå ögon, han står bredvid Harry som står och försöker hålla sig för skratt. Okej så jag tror att alla förståt vilken orange färg som Natalie har på sitt hår.
Jag går över till dem, Louis är den första att slita sig från Natalies hår. Han kramar om mig och säger hej in i mitt hår.
-"Don´t I get a hug?" Frågar Harry och jag ler samtidigt som jag kliver in i hans öppna famn. Allt går så snabbt och på någon sekund så slits Harry bort från mig. När jag tar in scenen framför mina ögon så blir mina andetag snabbt ojämna. Framför mig står Zayn med Harry upptryckt mot väggen, visst Harry är längre men Zayn skulle lätt kunna skadda honom.
I bakgrunden kan jag höra hur Louis skriker på Zayn att släppa Harry, man kan tydligt höra att han är nära på att börja gråta. Allt runt omkring mig börjar att snurra, jag har aldrig vart bra på att ta in sånna här stunder. Det slutar alltid med att jag spyr eller svimmar. Med snabba steg så springer jag till toaleten där jag tömmer min mage på allt innehåll. Jag känner snabbt hur den beska lukten sprider sig runt omkring mig.
-"Are you okay?" Hör jag Zayn, han lägger en hand på min axel jag försöker att putta bort honom då det är han som har fått mig att känna så här. Om han inte hade gjort så där mot Harry då skulle jag inte spy just nu.
-"Don´t touch me..." Säger jag tyst men han verkar inte ha hört mig då han hukar sig ner bredvid mig för att se hur jag mår.Han fortsätter att ha sin hand mot min rygg även fast jag försöker skacka av mig den.
-"Don´t touch me" Säger jag lite högre och han verkar ha hört mig för att ha försöker att få mig att lugna ner mig.
-"DON´T FUCKING TOUCH ME!" Både Louis och Harry kommer in springande i badrummet och tittar med oroliga ögon på mig. Man kan tydligt se hur ett rött märke av Zayns fingrar bildas under Harrys vita t-shirt. Bara synen ut av det får min mage att vilja vrida sig ut och in igen! Jag gillar inte det röda fingermärket som är på väg upp mot Harrys hals.
-"Leave me alone" Säger jag och tittar rakt in i Zayns ögon. Jag vet inte hur jag lyckas vara så stark då jag knappt kan få fram min röst. Jag kan knappt titta när ilskan lämnar hans ögon och ersätts av sorg, sorgen som jag skapar. Jag klarar inte av att se hur hans ilska riner av honom och kvar finns bara sorg.
Det känns som om jag tittar på igenom glas, från andra sidan fönstret. Jag kan inte höra någonting jag bara ser hur Zayn reser sig upp och gör sin väg ut ur badrummet, han vänder sig i dörröppningen och tittar på mig. Jag vet inte om någon annan kan se men jag ser den lilla tåren som faller från hans öga. Jag känner en känsla som jag aldrig känt tidigare. Det är som om all luft försvinner som om det inte finns någon luft kvar att andas. Jag börjar kipa efter luft, både Louis och Harry är snabbt bredvid mig.
Det är som om jag sakta vaknar till liv, som om min kropp äntligen bestämmer sig för att lyssna på mig igen. Jag hör hur Louis ber Harry hämta vatten, jag hör sedan hans lugna röst be mig att andas djupt. Jag vet inte om jag faktiskt andas men jag antar att jag gör som Louis säger då jag känner hur min kropp sakta slappnar av. Mina hjärtslag lugnar ner sig och jag känner ett lugn komma över mig.
-"How are you?" Frågar Louis mig med oro klar i rösten, det var absolut inte meningen att göra Louis orolig. Jag gillar inte när han är orolig, jag gillar det mycket bättre när han är sitt glada själv.
-"I´m sorry" De orden känns alldeles för bekanta för att jag ska gilla att säga dem, jag gillar de absolut inte.
Hela dagen passerar i en enda dimma, jag minns inte ens om jag gick till mina lektioner. Jag tror att jag gick men jag är absolut inte säker, jag kan lika gärna ha stannat i mitt rum. Jag minns inte om jag ätit något. Det är som om jag bara existerar. Det är en sån stor skilnad mellan existera och leva. Jag vet att vad jag gör nu är inte att leva. Jag finns men är ändå inte där.

----------------------------------------

Jag ber om ursäkt om det är några felstavingar! jag skriver från min gamla dator där word dampar så jag använder ett program som inte rättar. 

Ledsen för att det tog sån lång tid, jag har inte haft orken då jag har flyttat med mamma sen har jag vart hemma hos min pojkvän.

Detta skrev jag tack vare hur glad jag är!!!! både Harvey och Blair RT mig på Twitter!

Ni borde kolla in Harveys låt Thank You på Youtube! älskar den!

Kommentera för mer! Ska försöka skriva så att ni får ett till kapitel den här veckan!