Jag vaknar ut av att någon skopar upp mig i deras armar, jag öppnar ögonen och ser genast Harry och jag inser att han måste vara personen som lyfter mig.

-"Thanks dude" Hör jag en röst säga och jag känner genast igen den som Jonnys, han måste vara här för att Stacey är här. Det är inget ovanligt att Stacey och Jonny är hemma hos oss, det är som deras hem också.

-"Her room is the first on the left" Säger Jonny till Harry och jag kan känna hur Harry nickar, ända sen jag vakna har jag inte hört Harry säga ett ord vilket är lite konstigt då jag vant mig vid hans röst, jag gillar hans röst den är liksom mörk och lite långsam men inte så där jätte mörk och jätte långsam, utan helt lagom.

Jag känner hur Harry går trappan och letar redan på mitt rum, jag kan inte förstå hur han kan se någonting då det verkligen är jätte mörkt i vårt hus. Jag tänker inte säga något för jag vet att han kommer då att veta att jag är vaken och jag är inte redo att bli nedsatt riktigt än.

Harry:

Jag ler mot henne när jag släpper ner henne på hennes säng. Jag vet att hon är vaken då hennes andning inte alls är lika lugn som den var innan. Jag kunde också känna hur hon rörde sig och stelnade till när jag hade henne i mina armar.

-”Please don´t go” Säger hon när jag är på väg ut från rummet. Med ett leende går jag över till henne och hon öppnar sina armar som en inbjudan att komma och lägga mig bredvid henne. Jag kryper ner bredvid henne med mina svarta tajta jeans och min vita t-shirt på. Jag känner att det vore fel att gå och ta av mig mina byxor framför henne då jag knappt känner henne.

-”You smell good” Säger hon och jag inser att hon redan är halv vägs in i drömmarnas land, men jag tänker ändå ta det som en komplimang även fast hon inte är fullt vid medvetande.

-”Thanks, you smell good to” Säger jag och lutar min näsa mot hennes hår. Det doftar smått av mango och päron. Jag gillar hur det fortfarande luktar mer naturligt än fruktigt, kan man säga så?

Jag sluter mina ögon men vet redan att jag inte kommer att somna, jag har inte sovit på flera år och kommer antagligen aldrig sova igen. Amy sover någon gång ibland men jag har inte insett hur hon gör det. Vi blir inte trötta och inget händer med oss. Jag undrar om hon använder sömn piller. Jag tänker inte använda det då jag vet att det inte funkar bra med mitt system, att ta medicin är ungefär likadant som att ta droger för mig som.

Jag hör hur Denizes andetag blir djupare något som visar på att hon har somnat. Jag gillar hur hennes andetag är lugna och inte alls oroliga. Jag har så många dåliga minnen från min barndom som jag försöker att förtränga. Men dem verkar alltid hitta tillbaka till mig, men när jag är med Denize så kan jag äntligen tänka på något annat än min barndom, än vad som händer.

-”Who are you?” Frågar en röst från dörren. Jag tittar upp med en stor förvåning. Ingen har någonsin lyckats smyga sig på mig utan att jag har tagit reda på att de kommer. Kanske det var för att jag var alldeles för fokuserad på Denize djupa andetag för att märka något.

I dörren står en tjej med gyllenbrunt hår och bruna ögon. Jag känner igen henne från Denize beskrivning av hennes låtsas syster Beth, även Denize bästa vän. Hon passar ganska bra in på Denize beskrivning av henne. Det enda som jag inte kan förstå mig på är den där lilla detaljen att Denize får henne att framstå så mycket mer än vad hon är. Hon får Beth att framstå som en av de vackraste personerna som någonsin vandrat på denna jord, helt ärligt så kan jag inte alls förstå varför Denize som är så otroligt vacker vill se ut som denna kvinna som står framför mig. Hon ser precis ut som alla andra.

-”I´m Harry” Säger jag och hon tittar på mig med ett konstigt utryck, som om hon försöker få mig att passa in i hennes perfekta liv. Jag vet att Beth har ett nästintill perfekt liv av vad som Denize har berättat. Kanske jag inte passar som den pojkvännen till hennes syster. Mina tatueringar kanske inte passar alls.

Jag blir helt plötsligt orolig och jag vet inte ens varför.

Beth:

Jag sätter mig i bilen bredvid Stacey och hon ler mot mig, jag vet inte hur hon kan le i en sådan här situation. Jag listade ut att Denize försvann och att det borde ha någonting med i går natt att göra, hon har vart off hela dagen ända sen igår så det enda jag tänker göra är att titta efter henne om hon är där vi var igår.

Harry:

Jag slutar prata med Amy när hon försvinner, jag vet inte vart hon skulle men jag inser att jag inte bryr mig särskilt mycket i henne, hon är väldigt irriterande.
-”What is the time?” Jag tittar ner och ser att Denize har öppnat sina ögon och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag gillar verkligen hennes ögon dem är verkligen speciella, jag har aldrig träffat någon med en sådan unik ögonfärg som Denize. Jag vet att hon inte är så nöjd med sin ögonfärg men jag förstår inte varför, den är perfekt. Den må vara grå aktig men det är precis vad som gör den så speciell.
-”I don´t know” Säger jag och hon skrattar lite när hon sträcker på sig. Min tröja hasar ner från hennes axlar och det är först då som hon märker att hon har den över sig.
-”You must be freezing, I´m sorry I took your shirt.” Säger hon och jag ler mot henne, hon är så ovetande.
-”No I´m fine I promise” Säger jag till henne och hon nickar men ser fortfarande lite osäker ut på om jag verkligen är helt okej med att hon har min tröja. Jag hjälper henne att dra den över huvudet och det är då jag hör att någon annan är i närheten. Det är inte Amy jag kan tydligt höra det på personens andetag. Jag kan inte urskilja om det är en eller fler personer men jag vet att vi inte är ensama längre.
Jag kan inte säga något om det till Denize för det skulle antagligen skrämma skiten ur henne att jag känner att någon är inom en kilometersradie från oss. Hon ler mot mig när hon har min tröja på sig, jag gillar hur den sitter på henne. Hon ser mycket bättre ut i den än vad jag gör.
-"It smells like you" Säger hon och blir genast röd i ansiktet när orden lämnar hennes mun. Jag kan inte låta bli att le åt hur gullig hon är, hon ser verkligen jätte söt ut när hon har den röda färgen på kinderna.

Denize:

Jag vet inte varför jag sa till Harry att hans tröja luktade som honom, självklart luktar den som han det är ju hans tröja. Ibland kan jag säga de dummaste sakerna. Jag hoppas verkligen inte att han tror att jag är helt dum i huvudet nu bara för att jag sa det som var uppenbart.
-"Hey don't get all shy with me now" Säger han och jag tittar upp på honom och ett leende sprider sig på mina läppar när jag ser att han ler mot mig, kanske han inte tycker att jag är så dum som jag trodde att han skulle tycka att jag var.
Jag tittar på klockan och inser att den är kvart i sex vilket betyder att vi har vart här ute jätte länge, Beth måste vara så orolig. Hon vet när jag lämnade och hon kommer antagligen inte sova förens jag kommer hem.
-"I really should go" Säger jag och tittar på Harry med ett ledset utryck, han härmar mitt ansikts utryck något som får oss båda att skratta.
-"Let me take you home, you are to tired to drive" Säger han och reser sig upp, han sträcker ut handen mot mig med ett leende på läpparna. Harry är så annorlunda mot alla andra personer som jag träffat. Han vet precis hur han ska behandla mig för att jag ska bli knäsvag.
Vi går ganska så tätt in till varandra bort till min bil, vi säger knapt något till varandra men det känns som om det inte riktigt behövs som om vi kan gå i tystnad utan att det ska bli pinsamt eller stelt. Jag har aldrig känt så med någon tidigare inte ens med Stacey eller Beth, ocfh dem är mina bästa vänner.
När vi kommer fram till min bil så räcker jag över mina nycklar till Harry som han med en lätt hand rörelse tar emot. Jag sjunker ner i pasagerar sättet och låter mina ögon slutas, jag må ha sovit mot Harry men jag har absolut inte fått nog mycket sömn för att ta igen den som jag missat.
-"Where do you live?" Frågar Harry mig samtidigt som han backar ut från skogen. Jag mumlar fram min adress och är osäker på om han hörde men då han inte säger något så tar jag det som om han hörde vad jag sa. Det är bra för jag är inte säker på att jag skulle orka upprepa den igen.

Jag tittar på hennes avslappnade ansikte och ett litet leende sprider sig på mina läppar, det är något med henne som är speciellt. Jag undrar om hon skulle vara rädd för mig om jag visade vad jag egentligen är, ett monster.

Vi har vart här ute i några timmar och Denize somnade för ett tag sen med sitt huvud mot min axel. Jag har aldrig känt den här känslan förut, helt ärligt så har jag inte känt någonting på flera år. Jag vet att jag har känslor men det känns ibland som om dem inte är där, som dem har bestämt sig för att ta en semester.

-”You probably are creeping her out” Säger jag och tittar upp på Amy som står på andra sidan sjön, jag kan känna när någon kommer nära och då Amy är precis som jag ett monster så kan jag höra hennes tankar på kilometers avstånd. Jag har inte träffat någon annan än Amy som är som oss. Jag vet att det finns fler då jag inte blev förvandlad till det här monstret av Amy. Hon försökte få i mig att jag alltid vart så här, men jag minns att jag har vart normal.

-”I do not”Säger hon helt klart förolämpad. Jag bara suckar. Hon vet lika bra som jag att vårt utseende kan vara ganska läskigt.

-”You know that you don´t need to hide for her” Säger hon och tittar ner på den sovande flickan i mina armar. Jag drar henne närmare mig då jag inte gillar sättet som Amy tittar på henne. jag vet att Amy gillar att vara som hon är, Men det betyder absolut inte att jag gillar det.

Jag känner hur Denize rör sig i mina armar och jag tittar snabbt ner på henne. Hon vaknar inte men hon flyttar sig lite så att hon är ännu närmare mig än vad hon var tidigare. Det är inte förens hon gör detta som jag inser att hon måste frysa. Jag kan inte känna kyla längre så jag tänker aldrig om det är varmt eller kalt ute. Jag drar av mig min tjocktröja och lägger den över henne och hon ser genast ut att inte frysa längre.

-”You know I don´t think she is like the others” Säger Amy och jag tittar på henne med en arg blick, hon vet att jag hatar det när hon drar upp dem. Jag erkänner att Denize inte är den första personen som jag har träffat men jag kan erkänna att hon är annorlunda det märkte jag redan från första gången jag la mina ögon på henne.

Stacey:

Jag sjunker ner bredvid Beth i skogen och tittar på killen som har vår bästa vän i famnen. Jag kan se hur han pratar med flickan som står bara några meter ifrån oss. Vi kan inte se hennes ansikte då hon har ryggen vänd mot oss, jag kan inte heller urskilja alla ord som dem säger.

Jag vet inte hur Denize känner dem här personerna eller varför hon skulle åka mitt i natten för att träffa dem. Jag har känt Denize i hela mitt liv och hon har aldrig tidigare sagt något om dem här personerna. Helt ärligt så pratar hon inte så mycket om personer som vi inte känner, hon känner inte så många andra personer än oss. Jag vet att det låter dåligt men Denize är kanske inte den mest populära tjejen och många skulle nog undvika henne om de såg henne.

Jag säger inte att det är något fel på henne men hon är annorlunda och det gillar inte de flesta personerna. Enda anledningen som jag faktiskt började vara med henne var för att hon var vän med Beth och alla vill vara vän med Beth.

Beth är en av dem här personerna som alla gillar och alla vill vara vänner med, jag insåg inte först vad Beth såg i Denize då hon verkligen var väldigt konstig när hon var mindre. Men nu förstår jag varför, jag älskar Denize det gör jag hon är en av mina närmaste vänner, hon är jätte rolig och hon lyssnar när man behöver ha någon att prata med. Men om jag kunde gå tillbaka till den där dagen då jag valde att vara vän med Beth och Denize så vet jag inte om jag hade gjort det. Jag vet att jag antagligen skulle vara mycket mer populär om jag inte var med Denize så mycket. Hon kan vara ganska så irriterande ibland och jag kan lätt tröttna på henne.

Med en fundersam blick tittar jag över mot Beth som sitter och följer vart enda steg som händer framför henne. Jag kan se hur hon tar vad vi gör på fullaste allvar. Det skulle jag också om jag hade vart vän med Denize lika länge som henne. Hon och Denize har alltid haft något speciellt och nu är dem ju också tekniskt sett systrar så jag kan förstå varför Beth är så orolig. Men jag kan också tycka att hon är lite överbeskyddande precis som Joline. Denize är faktiskt 19 år och kan ta hand om sig själv.

-”Who are those people?” Frågar Beth mig tyst och jag tittar på henne med en irriterad blick, ibland kan Beth vara lika irriterande som Denize, hur skulle jag kunna veta vilka dem här är!

---------------------------------

Kommentera :)

Med en suck tittar jag på klockan, den har typ stått still jag vill bara att tiden ska gå fort så jag kan få träffa Harry igen, jag vill träffa honom.

När min klocka slår halv ett så reser jag mig upp och försöker försiktigt ta mig ut från mitt rum utan att göra ett enda ljud. Jag vet att Beth har någon slags superhörsel för hon brukar höra när jag spelar musik i mina hörlurar i mitt rum. Det är bara creepy.

-”where are you going?” Kommer Beth ut från sitt rum och säger, som jag trott så använde hon sin super hörsel.

-”Out” Svarar jag snabbt innan jag springer ner för trappan, jag vet att Beth antagligen inte kommer att jaga mig men i fall att så skyndar jag mig till min bil och hoppar in i den. När jag kommer ut på vägen så kan jag se Beth i sitt fönster titta på mig, jag gillar inte hur hon behandlar mig som om jag vore mycket yngre än henne. Jag är 19 jag kan ta hand om mig själv jag lovar. Hon behöver inte följa varje steg som jag tar.

Jag stänger av radion när jag börjar närma mig skogen då jag inte alls har lust att lyssna på alla de uttjatade låtarna som spelas om och om igen.

Jag stannar bilen och kliver ut på samma ställe som jag gjort föregående natt.

-”Hi” Säger en röst och jag hoppar till, jag vänder mig om och ser en tjej med orange hår men det är inte det som fångar min uppmärksamhet. Nej det är hennes ansikte det är som taget ut ur en skräckfilm, Det är vitt och sen i fyllt svart på sina ställen, Om det inte vore för det vänliga leendet som hon håller på hennes läppar så skulle jag vara as rädd för henne. Jag har alltid tyckt att ett leende säger mycket om en person då man kan se om det är fejk eller inte.

-”Why are you here?” Frågar hon mig och jag ler lite åt varför jag är här.

-”I am meeting someone” Säger jag och ler mot henne, hon har inte gjort något för att skada mig så jag kommer inte döma henne för hur hon ser ut.

-”Harry?” Frågar hon mig och ett leende pryder mina läppar när hon säger hans namn, jag nickar som svar och hon tittar på mig och jag kan inte förstå varför hon tittar på mig som hon gör. Är det nu som hon visar sin sanna personlighet och dödar mig? Även fast jag inte tror det om henne. Hon är ganska kort men jag skulle absolut inte kalla henne liten då hon ser ut att vara äldre än mig.

-”I´m Amy Harry´s friend” Säger hon efter ett tag och jag ler. Hon är vän med Harry så då kan hon inte vara särskilt hemsk.

-”Nice to meet you” Säger jag och hon ser ut att vara förvånad över att jag säger det.

-”Amy what are you doing don´t scare her” Säger en röst som jag mycket väl känner igen, Harry. Hon svarar snabbt ett nej och jag tittar på Harry. Andan fastnar i halsen på mig när jag ser hur vacker han är. Han har ganska så blek hud men man kan se ett spår av att solen har tagit lite på sina ställen. Hans ögon är den mest perfekta gröna färgen som jag någonsin sett och jag kan inte låta bli att le när jag ser de bruna lockarna som faller över hans ansikte, han ser helt underbar ut.

Månljuset får honom att se ännu mer magnifik ut än vad han redan gör.

Harry

Jag tittar på henne och ler. Hon är verkligen vacker och jag kan inte hitta ett enda fel på henne, jag var faktiskt lite osäker på att hon inte skulle komma att hon hade sett mitt riktiga jag och bara hittade på att vi skulle ses igen. Jag har gått runt hela dagen och oroat mig för att hon inte ska dyka upp, men nu när hon står här framför mig så kan jag inte förstå vad jag var så orolig för.

”You know she will hurt you, don´t let her in.” Jag sänder en blick till Amy som står bara någon meter från mig, hon vet precis hur hon ska få mig att bli arg. Jag gillar inte att hon lägger sig i vad jag gör.

”You are a monster she would never want you” Jag försöker att stänga ute hennes ord, men det är väldigt svårt att stänga henne ute då jag redan använder så mycket energi till att täcka för mitt ansikte.

Jag sjunker ner i min säng och släcker lyset som jag alltid har ovanför min säng. Jag sluter mina ögon men kan inte få mig själv att somna, det enda som tar över mina tankar är den mörka raspiga rösten av Harry, det är något speciellt med honom och jag vill veta mer om honom. Han har någonting som får mig att vilja veta allt om honom, vart han är uppväxt, vad han gillar mest i hela världen. Jag vill veta varenda sak som gå att veta om honom. Jag vet att jag antagligen verkar galen men det är sanningen.

-”Are you okay?” Hör jag en röst fråga från dörren och jag tittar upp och ser Beth stå där, jag kan se att hon vinglar lite något som visar att hon inte är helt nykter, inte så konstigt både hon och Stacey vet inte när de ska sluta dricka.

-”Yes I´m perfectly fine.” Säger jag till henne och ler, jag kanske skulle ha berättat för henne om Harry om det hade vart så att hon var nykter.

Hon säger inget mer utan avlägsnar bara mitt rum. Jag försöker åter igen somna men lyckas inte alls. Det är ganska svårt att somna när man har någon på hjärnan. Jag vet inte hur han ser ut men jag vet att jag vill ta reda på det.

Efter att ha legat och tänkt i över fyra timmar och solen börjat gå upp så inser jag att jag inte kommer att kunna somna. Med en suck reser jag mig upp från min säng och slänger en snabb blick mot klockan. Den är lite över halv sex på morgonen och jag kan bara sucka, jag som hade tänkt sova ända tills tolv så jag slapp vänta så länge på att få träffa Harry igen. Men tydligen så gillar inte universum min ide och bestämmer sig för att hålla mig uppe.

-”why are you awake?” Frågar min mamma när jag kommer ner i köket, jag säger bara att jag vakna tidigt för att min mamma skulle bokstavligen tvinga tillbaka mig till sängen om hon fick reda på att jag inte sovit. Hon ler lite innan hon kysser min panna och gör sig redo för att gå till Jobbet. Min mamma jobbar som sjuksköterska och jobbar ganska ojämna tider så jag ser henne inte jätte ofta. Sen tror jag att mamma gillar Beth mer än mig bara för att Beth är bättre i skolan än vad jag är. Alla förväntar sig att jag ska vara bättre än Beth i skolan bara för att jag ser ut som en plugghäst som dem vill säga, men helt ärligt så orkar jag inte med skolan och skulle mycket hellre sitta hemma på Twitter eller Tumblr hela dagarna. Japp Tumblr och Twitter än mitt liv. Jag spenderar mer tid på dem här två sociala mediorna än vad jag gör i skolan tro mig.

Det kan hända att jag skolkar någon gång ibland, med någon gång ibland så menar jag ungefär två till tre gånger per dag. Men kom igen ni kan inte klaga på mig för att jag gör det. Jag bryr mig inte i vad mina lärare säger och dem sätter ändå skolk på mig även fast jag är där. Varför ska jag gå till lektioner om jag får skolk för det också. Om man ändå ska få skolk kan jag väl skolka?

Med en suck ställer jag ner en skål med mjölk och flingor på bordet, jag orkar inte tänka på skolan mer, jag har sommar lov jag borde inte behöva tänka på skolan.

-”Hello” Säger Jonny när han kommer in i köket, Jonny är verkligen en morgon person och jag kan inte fatta hur han och Stacey kan sova tillsammans. Stacey sover till typ halv två varje dag medans Jonny är uppe vid sex varje morgon. Sen så kan inte Stacey ligga still för fem öre så man hamnar på golvet på ett eller annat sätt. Jag har sovit i samma säng som Stacey många gånger och det har vart dubbelsängar och hon har ändå lyckats putta ner mig från sängen.

-”What are you doing today?” Frågar han och jag tittar upp på honom, ja om jag visste vad jag skulle göra i dag så skulle jag antagligen berätta det för honom.

-”I have no idea” Svarar jag och slevar i mig mina flingor. Japp jag älskar flingor, jag typ dränker min mjölk i flingor så jag kanske typ har en 4 dels mjölk och resten flingor. Jag har bara mjölk så att flingorna blir mjuka.

-”You want tea?” Frågar Jonny när han sätter på te vatten, jag funderar ett tag innan jag ruskar på huvudet. Nej jag är inte särskilt sugen på te. Jonny kommer och sätter sig mitt emot mig och börjar bläddra i en av mina serietidningar. Jag kan kanske vara en serietidnings nörd. 

-"Are you sure this is a good idea?" Frågar jag Stacey som står med ryggen mot mig. Hon håller på att locka sitt långa blonda hår, jag har aldrig förståt varför hon lockar det då hon redan har lockigt hår.
Jag hör hur hon suckar, det är inte precis första gången som jag frågar henne om det här är en bra ide, men jag vill bara vara säker okej.
-"I know what I am doing" Svarar hon mig och tittar på mig som om jag var den mest irriterande personen någonsin. Jag vill inte säga något mer till henne om det då jag vet att hon kommer att bli arg på mig, om det är något som jag lärt mig med Stacey så är det att hon hatar när folk ifrågarsätter det hon tycker är rätt.
-"I'm sorry, will you fix my hair?" Frågar jag henne för att få bort den awkward tystnaden som kom efter att hon sagt sina ord.
-"Yeah sure" Säger hon med ett leende och fixar den sista av sina slingor. Jag sätter mig ner på stolen framför hennes rosa spegel och jag kan inte låta bli att önska att jag såg mer ut som Stacey. Stacey har det perfekta utseendet med blont långt hår och klarblå ögon. Jag har alltid velat vara som Stacey men har aldrig nått upp till dem förväntningarna.
-"I love your hair it's so beautiful" Säger Stacey när hon sätter i hårnålar i mitt bruna ganska så korta hår. Det räcker till mina axlar. Den bruna hårfärgen passar ganska så bra i hop med mina grå blå ögon som det inte är något märkvärdigt med.
Hon tar min lugg och sätter fast den bakåt så man ser mitt ansikte mer. Jag har alltid älskat när hon gör så med mitt hår för jag känner mig alltid lika vacker.
-"Tada" Säger hon med ett nöjt leende. Jag tittar upp på min bästa vän och ler mot henne. Hennes ansikte är vackert sminkat och jag vet att om hon hade försökt att göra så där på mig så skulle det inte alls blivit lika fint. Jag har aldrig passat särskillt bra i smink.
-"Let's tell Beth that we are ready and then leave" Säger Stacey och jag nickar. Beth är min plast syster och även en av mina bästa vänner. När hennes pappa gifte sig med min mamma så var det rena lyckan för oss. Jag, Beth och Stacey har alltid var bästa vänner, så länge som jag kan minnas har vi hittat på bus tillsammans.
-"Are you ready to go?" Frågar Stacey när vi kliver in i hennes rum. Hon tittar upp på oss med ett leende.
-"Yes, let's do this" Säger hon med ett leende på sina läppar. Hon har alltid precis som Stacey aldrig vart rädd för att ta risker. Det kanske är därför jag inte riktigt passar in med mina bästa vänner. Dem är verkligen annorlunda jämfört med mig. Om man skulle ställa oss tre bredvid varandra så skulle man inte tro att jag var deras vän för att vi är jätte olika. Beth har långt gyllenbrunt hår med bruna ögon, hon är också väldigt duktig på att sminka sig. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer som dem, men ibland känns det bra att vara annorlunda.
Både Beth och Stacey har väldigt många vänner medans jag har inte så många mer än Beth och Stacey, visst det finns folk som jag jobbat med i skolan men dem är inte riktigt det jag skulle kalla vänner. Vänner är väl dem som man kan dela allt med. Dem är mer personer som jag kan vara med om jag verkligen behöver.
Jag följer Stacey ut och ser hur den svarta bilen kör upp på garageinfarten. Jag vet redan att det är Jonny Staceys pojkvän. Han är en av syskonen Marnens den andra är Joline och är tillsammans med Beth. Beth och Joline har vart tillsammans i över 3 år medans Jonny och Stacey bara har vart tillsammans i några månader.
-"Are you ready?" Frågar Jonny och Stacey kysser honom. Jag antar att det är hennes sätt att berätta att vi är redo att åka.
-"Hello beautiful" Säger Joline till sin flickvän, hon är verkligen perfekt för Beth.
Jag tränger in mig i baksättet bredvid Joline och Beth. Efter tio minuter bredvid dem så vill jag bara spy. Dem är hur gulliga som helst och ja jag förstår att dem gillar varandra men kom igen jag orkar inte med att se dem viska och le och rodna. De enda personerna som alltid funnits för mig har någon som älskar dem och jag är glada för dem, men ibland så önskar jag att jag också hade någon. Jag vill ha det som Joline och Beth har eller det som Jonny och Stacey har. Men det har jag inte så jag är tekniskt sett femtehjulet, och det är inte alltid så kul.
-"Denize? Are you okay?" Frågar Joline som märker att jag inte riktigt är där. Jag ruskar på huvudet och svarar ett kort ja för att hon inte ska oroa sig. Det är en av sakerna med Joline hon oroar sig för minsta lilla sak, men jag klandrar henne inte. Jag vet att hon barar bryr sig om oss.
-"We are here" Säger Jonny och jag tittar ut och ser... absolut ingenting. Det är hur mörkt som helst utanför. Jag har ingen aning om varför Jonny har tagit oss hit.
-"Why are we here?" Frågar jag och Jonny vänder sig till mig med ett litet leende på läpparna.
-"My friend is having a party and we are going." Säger han innan han kliver ut ur bilen med Stacey efter sig. Jag har ingen aning vem som bestämmer sig för att ha en fest mitt i natten mitt i skogen. Men tydligen så har Jonny det.
Jag följer efter dem andra in i skogen och snart kommer vi till en öppen äng där det hänger ljus överallt. Musiken är så hög att jag knappt kan höra mina egna tankar. Jag förstår varför han bestämde sig att ha festen här då det är hur mycket folk som helst.
-"Look Denize there is Martin that boy where in love with" Säger Stacey och jag tittar på killen som hon pekar på. Jo men visst är det Martin som jag var kär i när jag gick i 8an, det var ett tag sen.
-"Yeah I know but I´m not in love with him anymore" Säger jag, Stacey bara nickar innan hon försvinner in i folkmassan med de andra. Jag inser inte ens att jag blivit lämnad ensam förens det är försent. Jag står där bland en massa människor som jag inte känner. Så mycket för att följa med Stacey och Beth ut.

----------------------------------

Här är prologen ni kan väl säga vad ni tycker om den!