Utan ett ord till var han borta. Som om han aldrig vart där från första början. Han bara reste på sig och försvann in genom dörrarna till skolan. Mina tvivel på om han är riktig börjar skrämma mig då jag vet att han är där… Men det känns som om han inte är det.

Med en suck reser jag mig upp och börjar gå tillbaka till mitt rum. Jag behöver något som får mina tankar på annat. Annie kan inte prata och min mamma jobbar.  Mina tankar leder genast till lådan som jag vet står vid fotändan av min säng. Den är full av böcker från min morbror och jag vet att jag kommer vilja läsa varenda en av dem. Kanske jag kan börja nu?

Mina planer blev inte riktigt som planerat då min mobil ringer innan jag ens kommit till mitt rum. När namnet på skärmen kommer upp så trycker jag genast bort samtalet. Nej jag vill inte prata med henne just nu vem som helst men inte henne… Hennes namn är Jessica och hon är en av mina gamla bästa vänner. Vi slutade prata efter att jag fick reda på att hon hade legat med killen som hon visste att jag gillar.

Mitt skratt ekar genom bilen och jag ser hur Jessica sitter bakom ratten och försöker att sjunga med till musiken. Det är Justin Bieber, jag har aldrig vart ett stort fan av honom men Jessica älskar honom med hela hennes hjärta. Ända sen hon fick sin bil har hon pumpat Justin i hennes högtalare. Det är ganska kul för att hon inte kan sjunga, det gör att det låter för jävligt. Men hon lyckas alltid få mig att skratta!

Det är inte de stora grejerna som jag gjorde tillsammans med henne som jag minns. Nej det är de små alldagliga sakerna som jag saknar så. Jag saknar att sitta i en bil med henne samtidigt som hon sjunger det falskaste hon kan till radion. Jag saknar att höra henne läxa upp mig om hur man måste älska Justin Bieber för att han är perfekt. Jag vill inte erkänna det men jag vet att jag saknar henne också.

Med en suck sätter jag mig ner på sängen. Mina andetag är ojämna och jag vet att jag behöver dricka vatten om jag inte vill tuppa av. Det är något som alltid händer när jag är stressad. Jag har en tendens att svimma om jag inte dricker när jag är stressad.

Snabbt reser jag mig upp och försöker att ta mig över till det lilla köket som vi har. Hela rummet snurrar och jag försöker att fokusera min blick på väggen. Det är väldigt svårt men efter mycket om och men så är jag framme vid diskbänken. Snabbt letar jag reda på ett vatten glas och fyller det med det kalla vattnet. När jag känner hur vätskan rinner ner i halsen på mig försöker jag att få mina andetag stadiga. Det är svårt och jag får stå still ett bra tag, men efter ett tag så slutar äntligen rummet att snurra. Jag vet att jag borde ringa min mamma och berätta att det händer, men jag vet också att det leder till att hon kommer ta mig hem, och om det är något jag inte vill så är det att åka hem. Jag har inte ens börjat leva än. Jag vill upptäcka världen utanför New York… Jag har inte ens vart ute efter nio på kvällen. Jag är en total mess. Första gången jag gjorde något mot min mammas vilja är i natt då jag gick på festen. Men inte ens det kan jag ha gjort rätt.

Med skakiga ben sjunker jag ner längs väggen och sätter mig på golvet. Jag försöker att andas in och ut genom näsan. Allt runt omkring mig försvinner plötsligt och det enda jag kan se är de underbara bruna ögonen. De förföljer mig vart jag än går... Men jag är inte ens säker på att jag vill att de ska försvinna. Om de gör kanske jag saknar dem för mycket. Jag står inte ut med tanken på att aldrig får se dem igen. De vackraste ögonen jag någonsin sett.

-”Why are you sitting here?” Frågar Natalie som står i dörr öppningen. Hon har en hand över sitt huvud något som visar tydligt att hon har ont i huvudet. Inte för att jag är förvånad med tanke på hur mycket som hon drack i går. Jag skulle ha blivit förvånad om hon inte hade en huvudvärk.

-”I-I-I…” Jag Skyndar mig ut ur köket för att jag kan inte berätta för henne. Okej så jag vet att jag borde men jag kan inte berätta att jag blir och känna mig svimfärdig när jag är stressad. Jag hatar att erkänna mina svagheter och kommer inte börja göra det nu!

Jag skyndar mig ut ur rummet men kommer inte så mycket längre då jag går rakt in i någon. Min blick skjuts genast upp och möts av de bruna ögonen… Varför kan jag inte hans namn? Varför vill han inte berätta det? Kanske jag ska börja kalla han Mr. Brown eyes?

-” You should really watch where you are going love.” Säger han med ett leende på läpparna. Åh hans leende är riktigt vackert, varför har jag inte lagt märke till det tidigare? Kanske för att jag inte sett honom le särskilt mycket. Varje gång jag har sett honom har han haft den här seriösa minen som visar att han inte kommer att tänka två gånger innan han slår dig tills du inte kan gå… Men när han ler så ser jag något annat. Han ser näst intill barnslig ut. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra sätt. Det visar att han inte är som alla tror.

-”I like it when you smile.” Säger jag utan att tänka mig för. Okej så det kanske inte är det smartaste jag någonsin kunnat säga men kom igen jag sa i alla fall något. Han ler mot mig innan han släpper taget om min arm, jag märkte inte ens att han hade den där förens värmen från den försvinner. Det är obehagligt hur mycket han kan på verka mig även fast jag inte ens vet vad han heter.

-”So why are you in such a hurry Love?” Frågar han mig och jag tittar in I hans bruna ögon ännu en gång. Det är som om de har en magisk formel som gör att jag inte kan titta ifrån dem.  Jag har aldrig gillat att hålla ögonkontakt med folk men när jag tittar in i hans ögon så känner jag mig säker. Något som jag säkert inte borde med tanke på hur folk reagerar runt om kring honom. Det är läskigt vilken inverkan han har på alla. Vart han än går så vet folk vem han är och vad han gjort. Alla förutom jag… Kanske han vill att det ska förbli så, kanske han inte vill att jag ska veta vem han är? Men varför? Det går liksom inte ihop.

-”Oh my god Nancy I was so worried you just run ou…” Jag tittar bakom mig och märker att Natalie står där med munnen öppen och glor på mr. Brown eyes… Japp han kommer få heta det tills jag vet hans riktiga namn. Det passar honom ganska bra faktiskt. Om jag får säga det själv.

-”Sorry.” Mumlar jag till svar men hon verkar inte lägga så stor märke till att jag faktiskt sa något till henne. Det enda hon gör är att glo på honom som om han är något ovanligt… Kanske han är? Vem vet!

-”What are you looking at.” Fräser han ut och tittar på henne med en blick jag inte sett tidigare och det skrämmer mig lite.

-”I-I-I´m S-Sorr-ry Z-Zayn” Säger hon innan hon försvinner in i rummet på mindre än någon sekund. Jag tittar tillbaka till den mystiska killen som jag antar heter Zayn.

-”So your name is Zayn?” Frågar jag och ler mot honom. Jag vet att efter vad jag just sett så borde jag vara livrädd för mannen framför mig… Men jag kan inte, allt han gör får mig att dras mer till honom. Det är som en av de här enormt gulliga kärleksromanerna. Jag älskar att läsa dem även fast de aldrig är sanna. Det är bara bullshit att en tjej kan ändra en kille. Det är bara individen själv som kan ändra sig själv, och det om den vill ändras. Hur många tror egentligen på att man kan ändra på någon?

-”Yes” Säger han till svar något som får mig att le större… så okej jag fick inte använda hans nya smeknamn länge men kom igen det känns bra att veta vad han faktiskt heter.

-”I like it, it fit you really well.” Säger jag med ett leende till honom, det jag inte förväntade mig var att få ett leende tillbaka. Men det fick jag och ett riktigt vackert sådant. Hur kan någon ha ett så underbart leende som Zayn. Om något skulle kunna få fred på jorden så är det hans leende.

-”So tell me Love, why where you running from your dorm?” Frågar han mig med en nyfikenhet I hans röst. Något som får hans ögon att glittra. Jag undrar hur många som egentligen tagit sig tid att titta in hans ögon för att inse hur vackra de egentligen är.

-”I need to get out from there. Sometimes things get a little too much.” Säger jag som svar. Jag tänker inte berätta för en total främling som vägrat berätta sitt namn om mina problem. Han får allt förtjäna min tillit för att få mig att prata mer.

Det verkar som han är ganska nöjd med mitt svar… Eller så vet han att jag inte ska svara något mer, han ställer i alla fall inte några mer frågor, något som lättar mig ganska mycket då jag hatar folk som inte kan hålla sig till sitt eget. Okej så ibland kanske jag är en av de här personerna men det hör inte hit! Jag gillar bara inte folk som vill lägga sig i saker som de verkligen inte har med att göra. Visst jag gör det ofta men det är inte något jag märker. Jag gillar bara inte när folk frågar ut mig om min familj eller om varför jag är som jag är! Jag har en anledning visst men jag vill inte dela med den till alla personer. Särskilt inte sådana som jag inte känner.

Min mamma har försökt att få mig att gå till en psykolog men det funkade inte så bra. Det slutade med att mamma betalade överdrivet mycket pengar för att jag skulle sitta i ett rum med en total främling och inte säga ett ord. Jag tror inte ens jag sa hej… Eller jo kanske första gången då jag inte visste att hon skulle sitta och bombardera mig med frågor om mitt liv. Det är min ensak inte hennes och hon behöver inte veta allt om mig. Hon frågade mig frågor som jag verkligen inte var bekväm med att svara något som fick mig att må illa. Jag tror jag spydde de första gångerna innan jag insåg att hon kommer fortsätta så här varje gång. Då satte jag upp en liten vägg mellan oss. Jag hade ofta musik i öronen för att inte höra hennes frågor. Min mamma sa att hon inte skulle få mig att prata om saker jag inte ville prata om men det var precis det hon ville prata om!

-----------------------------------------

OH JAG ÄLSKAR ER SÅ MYCKET! ni är helt underbara bara så ni vet!!!!

Här är kapitel 4 :) Hoppas ni gillar det :)

3+ TILL NÄSTA!

Jag vaknar av att någon öppnar dörren och bokstavligen ramlar in i rummet. Mina ögon försöker fortfarande vänja sig vid ljuset som kommer in från korridoren. När mina ögon äntligen återhämtat sig så inser jag att det är Natalie som ligger på golvet.  Hennes kläder är skrynkliga och hennes smink helt ut smetat.

Försiktigt reser jag mig upp från sängen och försöker med mina fortfarande trötta ben ta mig över till henne. Hela hon luktar av alkohol något som genast för mig tillbaka till gränden tidigare under natten. Fast det förstås jag skulle nog säga att det är morgon då klockan säker är runt halv sex just nu. Jag fattar inte hur Natalie kan komma hem nu. Vi har skola i morgon och att komma hem klockan halv sex dagen innan skolan börjar kanske inte är det bästa som man kan göra. Hon kommer ju sova hur länge som helst och sen kommer hon inte kunna somna. Men det är inte mitt fel att hon vill supa av sig sin hjärna. Jag vill gärna använda min till att lära mig saker.

-”Nanny, please…. Please don´t tell mum and dad” Säger hon och jag suckar.

-”My name is Nancy not Nanny” Säger jag utan att kommentera hennes kommentar om att jag inte skulle berätta för hennes föräldrar. Jag skulle aldrig, jag har inte ens en aning om vem hon är så varför skulle jag? Det är inte förens jag hjälper henne upp som jag känner den söta doften komma från henne. En lukt som jag är alldeles för bekant med. Hon är hög och jag tänker inte vara i samma rum som henne när hon är hög. Jag har vart med om för mycket av det för att jag skulle vilja vara med om något mer.

Jag hjälper henne till hennes säng innan jag tar på mig ett par mjukisbyxor och en munktröja. Som jag misstänkt är klockan inte mer än en liten bit över halv sex på morgonen. Solen är på väg upp så jag kan lika gärna ta en liten morgon runda. Hemma i New York brukade jag alltid jogga på morgonen. Jag är en av de här personerna som inte har något emot att faktiskt gå upp tidigt, Kanske är därför jag aldrig haft problem med skolan? Eller så är det väl bara för att jag har lätt att lära mig saker. Ända sen jag var liten har jag velat skriva en bok, men jag vet inte om jag har vart med om nog med saker för att kunna skriva en bra bok. Min morbror sa alltid att man måste uppleva saker för att kunna skriva ner dem i en bok. Själv har jag aldrig förstått vad han menade med det. Inte förens förra året då han släppte sin sista bok. Han gick bort några månader senare. Han hade fel på sitt hjärta och kämpade i flera år. Varje gång jag kom och hälsade på honom sa han att han inte kunde dö riktigt än. Jag fattade aldrig det häller förens jag läste hans sista bok. Sista meningen i boken lyder ” När ett hjärta slutar slå så finns det inte mer kapitel, inga på började, bara avslutade.” min mamma säger att jag inte borde läsa min morbrors värk. Men hon förstår inte den tajtheten jag och min morbror hade genom böcker. Allt jag någonsin läst har han alltid tipsat mig om. I hans testamente så står det att hans böcker ska bli mina när jag fyller 20. Det kommer att vara som att äga ett bibliotek. Han hade alla möjliga böcker. Jag minns när jag var liten och jag brukade gå runt i hans läsrum och bara beundra alla böcker han hade i hyllorna, det var som om de aldrig skulle ta slut.

-”What does this sign stands for?” Frågar jag och min morbror tittar upp på boken som jag pekar mot. Han ler lite innan han börjar berätta att det är en stämpel som han inte hittat någon förklaring på än. Han berättar också hur han har letat efter vad meningen är med den.

-”It´s beautiful.” Säger jag och beundrar stämpeln som är utan på en bok. Det är en cirkel med en blomma i. Det ser ut som en ros men man kan också tydligt se att det inte är en ros. Min mamma säger att inga av de stämplarna min morbror visar henne är vackra, men jag tvivlar på att hon sett denna.

Min mamma gillar inte att vara inne i min morbrors läsrum, hon har aldrig vart en person för att läsa. Det är mer tv för henne, något som jag absolut inte kan förstå mig på. Varför titta på tv när man kan dyka in i den fantastiska världen av böcker. Där alla figurer kommer till liv!

Jag joggar runt skolan och kommer ganska snabbt till en fotbollsplan med en löpbana runt om. Precis vad jag behöver. Jag behöver något som kan ta bort alla mina tankar från den mystiska pojken… mannen… med de vackra ögonen.

Efter kanske sju varv ringer min telefon och jag sätter mig ner på läktaren. Det är inte förens jag sätter mig ner som jag inser hur trött jag egentligen är.

-”Nancy” Svarar jag och hör ett skratt i andra ändan och vet genast vem det är… Annie.

-”Hello there Nancy! How is London? Are people nice to you? Or should I kick some ass? You know I would do that for you” Säger hon och jag skrattar åt hennes over ivriga röst. Hon är alltid så här.

-”London is… Nice. I have only been here one day and I don´t really know what I should think about it. Yes people are nice… Or I think they are. I know you would but you don´t need to. I can take care of myself, no worries” Säger jag och hon skrattar. Jag kommer på mig själv att försöka kämpa emot tårarna. Jag vet att jag inte har vart ifrån henne länge men jag missar henne verkligen. Hon har alltid vart där nära och nu är hon på andra sidan jorden… Okej så kanske inte riktigt, men det är ett jävla hav emellan oss… Förut var det bara en 5 minuters gång… Nu är det flera timmar.

-” I miss you” Säger jag in i telefonen och låter den första tåren falla ner för min kind. Den får genast sällskap av massa andra.

-”Please don´t cry! Then I am going to start crying to, and I can´t take it being so far away from you when you cry” Säger Annie något som får mig att snörvla. Den tjejen vet alltid vad hon behöver säga. Men ibland är inte hennes ord nog. Jag vill ha henne här jag vill kunna krama om henne, jag vill kunna berätta för henne om den mystiska killen som inte värkar vilja släppa mina tankar. Vad jag än tänker på så går han sin väg in där. Han är överallt och jag vet inte ens vad han heter! Det är löjligt!

-”I need to go… I´m sorry Nancy… I love you and miss you” Säger Annie och jag tittar ut över fotbollsplanen som börjar fyllas med fotbolls spelare. De värkar vara ett lag med tanke på deras lag tröjor.

-”I love you and I miss you” Säger jag som svar till henne. Hon är den enda personen jag någonsin sagt de tre orden till. I love you. De har en sådan stor mening och jag hatar när folk säger dem och inte menar dem. Det är läskigt hur lätt man kan bli krossad av de tre orden. Men också hur man kan bli den lyckligaste personen i hela världen.

Med en suck lägger jag ner min telefon i min ficka.

-”Well hello there beautiful” Säger en röst, jag tittar upp och ser en kille med lockigt blont hår och bruna ögon.

-”Hello…” Säger jag tillbaka fortfarande väldigt obekväm med att ha den här främmande personen runt om kring mig. Han ger mig fel vibbar och jag gillar verkligen inte sättet han kallade mig Beautiful. Det lät trugat och som om han ville bara prata med mig för att få mig i säng.

-”So what do you say if you and I are going on a date some day?” Frågar han och jag tittar på honom. Nej, nej, nej, Kommer inte att hända. Aldrig.

-”Sorry mate, if you touch her then I will hurt you” Säger en röst bakom mig och jag behöver inte vända mig om för att veta vem som står där.

-”Sorry, I didn´t know she was with you Malik” Säger han innan han försvinner bort snabbt. Konstigt. Visst han kanske inte vill hamna i trubbel men han kunde ju sagt ett hej då.

Försiktigt vänder jag mig om och möter de bruna ögonen så mycket närmare mig än vad jag fört trott. För att vara ärlig så är hans ansikte bara någon centimeter från mitt ansikte. Min mun öppnas men stängs då jag inte vet vad jag ska säga. Andan har fastnat i halsen på mig. Det är som hans ögon håller på så många känslor att det inte går att skilja dem åt. Det kanske är därför folk kallar han mystisk och farlig. Men jag tror inte han kan skada mig. Och om han gör, vad kan jag göra åt det?

--------------------------------------------------

3 FREAKING KAPITEL PÅ EN DAG!!!! Jag gör det här alldeles för lätt för er eller hur? Kanske ska ta upp kommentarerna lite då det absolut inte kan bli en vanna att ha 3 kapitel varje dag! Jag kommer ju få skriva varje dag och inte göra något annat!

ÄLSKAR ER SÅ MYCKET!

3+ till nästa (See what I did there?!)

När jag kliver utanför dörren så möts jag av den friska nattluften. Det är inte kalt men kanske en aning svalt.

Mitt huvud snurrar av att ha gått från att vara i ett varmt rum fullt med människor, till den svala natten. Med försiktiga steg så börjar jag ta mig ner för trottoaren. Mina fötter gör ont och jag sänder alla onda tankar jag kan komma på till Natalie, som tvingade mig ta på mig ett par hög klackade skor.

Jag böjer mig ner och tar av mig skorna. Försiktigt tar jag de svarta klackarna i min höger hand, samtidigt som jag börjar gå barfota ner för trottoaren.

Mitt hår hänger i mina ögon och jag förbannar mig själv över att inte satt upp det i en hästsvans. Varför gick jag ens med på att gå på ett party? Det leder aldrig till något bra!

-”Now you better listen to me. I want my money and you are going to give me them!” Hör jag en röst saga I en låg och hotfull ton. Försiktigt tittar jag runt ett hörn av en byggnad och ser killen från tidigare vara upptryckt mot väggen med tre andra killar framför honom. De ser ut att vara mycket större än honom, men jag tvivlar på att de skulle kunna göra något som skadar honom. Man kan nästan känna lukten av alkohol ända upp hit.

-” I don´t have your money!” Säger killen tillbaka med en arg röst. Jag är som förstelnad där jag står. Rädd att om jag rör mig så märker de mig. Jag vill inte ens veta vad de gör mot mig om de ser mig.

-”Do you know what I do to people that don´t pay me?” Frågar en av männen och jag försöker att stänga ute alla hemska saker jag kan tänka på. Jag kanske inte känner killen men jag vet att om han gör något av de sakerna som jag tänkte på, då tycker jag synd om honom, ingen förtjänar de!

-”I know. But if I remember right then it was you that asked me to beat that guy up.” Säger killen och det är skrämmande hur lugn hans röst är. Om det hade vart jag skulle jag haft panik!

-”Don´t play with me Malik.” Säger samma man som tidigare fast med en argare röst än tidigare. Okej jag tror inte jag vill se mer av det här.

Försiktigt försöker jag backa men i stället för att kliva på asfalt så känner jag materialet av en sko… Det här kan inte vara bra.

-” BOSS! Look what I found!” Säger en röst bakom mig och efter orden lämnat mannens mun så känner jag ett grepp runt min arm.

-”Oh a toy.” Säger mannen som han killen från tidigare upptryckt mot väggen. Han har ett elakt leende på läpparna något som får mitt hjärta att slå tusen gånger hårdare i bröstet än innan. Jag gillar inte sättet han tittar på mig som om han skulle kunna skada mig vilken sekund som helst. Vilket antagligen är sant.

-”Don´t touch her.” Säger killen som nu blivit släppt. Hans ögon är mörka och fokuserar på killen som håller i mig. Som på kommando så släpper mannen som håller i mig min arm.

-”This isn´t over Malik!” Säger  mannen. Så fort mannens ord lämnar hans mun börjar han och de andra männen lämna gränden.

-”But Pete I think it is!” Ropar den här Malik killen tillbaka. Han får som svar ett finger men han verkar inte bli särskilt arg för det. Jag kan höra hur han skrattar lite tyst innan han kommer fram till mig. Med rädsla i blicken tittar jag på honom. Jag är inte rädd för honom, jag är rädd för vad han kan göra.

-”What were you thinking?! Do you have idea what those guys could do to you?!” Frågar han mig I en skarp röst. Om det inte hade vart för de mjuka bruna ögonen som tittade rakt in i mina gröna så skulle jag nog vart rädd. Men det är något med sättet hans bruna ögon tittar in i mina som säger att han inte tänker skada mig. Vilket får en lättnad att sprida sig i min kropp.

-”Sorry.” Säger jag bara då jag inte vet vad jag kan säga. För jag har ingen aning om vad jag tänkte. Men jag tror jag har en svag aning om vad de där männen skulle kunnat göra mot mig. Bara tanken får mig att rysa.

Han börjar gå ner längs trottoaren och jag kan se att han har ont i sin fot. Det visar han tydligt på hans kroppsspråk, sättet han haltar lite gör det väldigt uppenbart.

-”Are you coming?” Frågar han mig och jag tittar först på honom innan jag faktiskt inser vad han säger. Jag skyndar mig i kapp honom och han går bredvid mig. Utan att vi utbyter ett ord så går vi genom den kalla natten. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville bryta tystnaden. Helt ärligt skulle jag bara vilja höra hans röst. Det måste vara något alvarligt fel på mig. Jag har aldrig känt så här tidigare och det är läskigt för jag vet att killen bredvid mig säkert skulle kunna skada mig utan att ens blinka.

-”So what dorm?” Frågar han mig och jag tittar upp mot honom. Det jag inte hade väntat mig är att möta hans bruna blick. Hans ansikte är så mycket närmare mitt än vad jag först trott.

-”27C” Svarar jag honom så tyst att jag är osäker på att han faktiskt hörde mig. Men då han börjar gå emot den korridoren så inser jag att han faktiskt måste ha hört mig. Alldeles för snabbt så stannar vi utanför min dörr och jag letar reda på nyckeln.

-”So… I think I never got your name?” Säger han nästan som en fråga. Jag inser att han vill att jag ska berätta mitt namn. Gud vad seg jag är när han är omkring mig. Det är som om jag inte kan tänka klart.

-”Nancy, my name is Nancy. What is your name?” Frågar jag honom och vill gärna ha ett namn att sätta på hans ansikte.

-”It´s better if you don´t know.” Säger han bara innan han börjar gå. Jag bara står där och stirrar efter honom. Skojar han med mig eller?

Med en skakig hand låser jag upp dörren till mitt rum, och kliver in. Rummet ser precis ut som jag lämnade det, men ändå känns det som allt har ändrats. Det är nästintill läskigt tyst i rummet. Inte ett enda ljud hörs.

Försiktigt kliver jag ut ur mina kläder. Den kalla luften i rummet sluter sig runt min nakna kropp innan jag tar på mig en för stor tröja. Jag har alltid älskat att sova i för stora kläder.

Med en försiktig hand så flyttar jag täcket från den alldeles för fint bäddade sängen.  Det är en skola inte ett hotell! Jag kryper ner under täcket innan jag släcker min lampa som är bredvid sängen. Rummet blir genast svart och jag sluter mina ögon. Jag är trött men sömnen verkar aldrig vilja ta över min kropp. Det enda som jag kan tänka på är den mystiska killens bruna ögon. Jag vet att han är farlig annars skulle inte folk reagera som de gör runt om kring honom, men jag vet också att någonstans inom honom så finns det en annan person… En person jag väldigt gärna skulle lära känna, om han lät mig.

I alla böcker jag läser tror tjejerna alltid att de kan ändra på killen… Men det är inte de som ändrar på dem. De ändras för att de vill bli bättre för tjejerna. En person kan bara ändra sina sätt om den personen vill ändra sig. Man kan inte pressa något sådant.

------------------------------------

Här är kapitel två hoppas ni gillar det :)

2+till nästa! okej Love You!

Jag kliver ut ur planet med en suck av lättnad. Det känns som en tyngd har lyfts från mitt bröst nu när jag äntligen står på marken. Jag har alltid haft problem med att flyga men det är inget ovanligt för mig. Jag är uppväxt med att ha problem. När jag var liten så föddes jag rent ut sagt halvt död. Min tvilling syster klara sig bra i alla fall… Eller det var vad vi alla trodde fram tills hon var 15. Det var då som hon hamnade på sjukhus i flera månader. Hon är bra nu i alla fall.

Min mamma var orolig med att låta mig åka till London själv för att bo här i fyra år. Hon är rädd att något som hände min syster kommer hända mig. Men jag har vart på koll flera gånger och jag lovade mamma att gå varje månad så hon har inget att oroa sig för. Plus så har jag ju medicin med mig om jag någon gång får det svårt att andas. Inte för att jag har behövt använda den sen jag var nio men bara om i fall att.

-”Where to?” Frågar taxi chauffören när jag sätter mig i taxin. Jag berättar adressen till skolan där jag har ett rum med en rumskompis väntade på mig. Jag hoppas jag får någon som jag faktiskt kan vara vän med… Inte lika bra vän som med Annie förstås men någon som jag kan stå ut med i fyra år. Jag skulle dö om jag var tvungen att dela rum med någon som jag inte gillar.

Jag lutar mitt huvud mot fönstret och känner hur den kalla rutan tar emot mitt huvud. Det är ganska kyligt men det är något som jag kan stå ut med.  Försiktigt sluter jag mina ögon. Det har vart en alldeles för lång resa för att jag ska vara bekväm med den.

-”We´re here” Säger Chauffören efter en dryg halvtimme. Jag betalar honom innan jag tar min väska och börjar gå mot den stora byggnaden framför mig. Den är gjord av tegel och har en gammal klang till sig. Jag skulle ha tyckt att det var läskigt om det inte vore för alla ungdomar som springer runt med leenden. Vad gör ens alla ute nu klockan är ju nästan halv ett? Borde de inte sova?

Med försiktiga steg går jag igenom skolan för att ta mig till mitt rum. Jag fick alla mina grejer skickade till mig när jag fortfarande var kvar i New York.

Snabbt hittar jag till mitt rum och låser upp dörren. När jag kliver innanför dörren möts jag av ett par bruna ögon med överdrivet mycket smink runt om. Jag tittar över flickan som står framför mig och rynkar näsan lite åt hur hennes hår ser ut att vara sönder plattat. Hon skulle kunna vara så mycket finare om hon inte såg ut som en över använd barbie.

-”What are you doing here?” Frågar hon i en extrem hög röst som får mina öron att ömma. Jag gillar verkligen inte den här tjejen, hon verkar så plastig… Kan man vara plastig utan att vara gjord av plast? Tydligen.

-”I live here” Säger jag till svar och hon tittar mig uppifrån och ner innan hon rynkar näsan. Hon vänder sig bort från mig och tittar sig själv i spegeln.

Då ena sängen redan är tagen av henne så lägger jag ner min väska på min säng. Japp jag har bara en väska och jag ska vara här jätte länge. Min mamma lovade att hon skulle skicka mina andra grejer senare så jag slapp ha allt på planet. Något som var en lättnad för mig då jag inte vet hur det skulle ha gått om jag var tvungen att ta mig runt på en flygplats men alla väskor jag skulle behövt.

-”There is a party a little bit down the road, are you coming with me?” Jag tittar på henne och funderar ett tag. Kanske ett party är precis vad jag behöver. Jag lovade ju Annie att jag skulle ha kul och leva lite. Kanske jag ska göra det bara för att kunna säga att jag faktiskt levt lite.

-”Okay” Svarar jag och ler mot henne och hon har ett leende på läpparna. Utan att säga ett till ord till mig börjar hon göra sig i ordning och jag gör detsamma. Då jag alltid tyckt att alla ser alldeles för nakna ut på fester så tar jag på mig ett par svarta tajta jeans och en mörk lila munktröja. Visst det är en fest men jag har ingen lust att gå i något som får mig att se ut som om jag är desperat. Jag vill bara att mina fyra år här ska gå fort så jag kan få åka tillbaka till Annie.

Jag följer min rumskamrat som jag för övrigt fått reda på heter Natalie ner till ett hus där massa ungdomar är. Genast känner jag att jag inte borde vara här. Natalie försvinner med någon kille så fort vi kommer fram till huset.

-”Hello beautiful” Säger en röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser en kille med smutsblont hår och gröna ögon stå där. Han kan knappt stå rakt något som får mig att inse att han inte är nykter. Försiktigt tar jag mig ifrån honom i hopp om att hitta någon som inte alls är lika packad som han. Men till min otur så är typ alla lika packade som han.

Efter kanske några timmar så ser jag hur en kille med brunt näst intill svart hår kliver in i huset. Han har en svart t-shirt och svarta tajta jeans. Jag skulle ljuga om jag sa att han inte såg bra ut för han ser bättre än bra ut. Han ser ut som något himlen skulle spytt ut.

-”It´s Malik, what are he doing here? ” Hör jag folk fråga runt och jag undrar vad det är för speciellt med honom, efter som alla verkar vara så himla intresserad i honom…

-”WHAT ARE YOU DOING HERE!” Ropar en kille till honom innan han går fram. Jag ser att det är samma kille som kallade mig beautiful tidigare.

Runt omkring mig hör jag hur folk drar efter andan och tittar på de två pojkarna eller ska jag säga männen framför dem.  Man kan tydligt se hur de ut byter blickar innan killen med det smutsblonda håret springer ut från huset. Konstigt.

-”Stop looking at me.” Säger killen och alla tittar bort från honom.. Okej så jag kanske lät min blick ligga kvar på honom. Hans röst lät som om han skulle kunna döda vilken person som ens våga kolla på honom. Men det skrämmer inte mig.

Han tittar runt och möter min blick. När jag tittar in i de bruna ögonen så känns det som om hela min värld stannar. Han har de mest vackraste ögon jag någonsin sett.

Utan att säga ett ord så vänder han sig om och går ut ur huset. Alla fortsätter som om ingenting har hänt, och jag börjar ifråga sätta mig om jag verkligen såg honom framför mig. Kanske det bara var något min fantasi gjorde upp. Men varför skulle den det?

-”Oh my god, I can´t believe that he let you go. I saw how you looked at him. He never let anyone look at him.” Kommer Natalie fram och säger till mig. Hennes hår är rufsigt och hennes kläder sitter inte alls lika fint på henne som de gjorde innan hon gick hitt. Jag är inte säker på att jag vill veta vad hon har gjort. Om jag visste det så skulle jag säkerligen spy.

-”I think I just going to head home.” Säger jag och hon nickar. Jag lämnar henne där och letar min väg till dörren. Hela tiden känner jag hur folk tittar på mig, något som jag tycker är obehagligt då jag hatar att vara i centrum. Jag trivs bäst i skuggorna där ingen tittar på en. Men det verkar som om det håller på att ändras.

--------------------------------------------------------------

här är första kapitlet hoppas ni gillar det :)

2+ TILL NÄSTA!

Med ett djupt andetag släpper jag taget om relingen och faller rakt ner i vattnet med ett gällt skrik. Vattnet omsluter mig försiktigt och jag känner hur luften börjar ta slut. Känslan att inte kunna andas kryper in på mig. Med några starka simtag så är jag ovanför vatten ytan och tar ett djupt andetag för att då in all den luften som jag inte kunnat få tidigare.

-”Jump!”Skriker jag till Annie som fortfarande står kvar uppe på land. Hon tittar skrämt på mig och jag bara ler mot henne för att visa att det är okej att hoppa. Hon sluter sina ögon och faller ner i vattnet. Hon slår igenom det stilla vattnet och kommer strax upp med ett leende på läpparna.

-”That was so much fun” Säger hon och ler mot mig med ögon som lyser i månskenet. Solen har gått ner för ett tag sen och det är bara några timmar kvar tills den kommer upp igen.

-”Nancy? Did you know that you are my best friend?” Frågar Annie mig med ett litet skratt. Hon gör likadant varje kväll. Hon frågar alltid om jag vet att hon är min bästa vän.

-”Yeah, I know you tell me that all the time” Säger jag och hon ler mot mig. Jag vet inte hur länge som vi simmar runt men det måste ha vart ett tag, då vi båda ser ut som russin när vi kommer upp ur vattnet. Varje sommar brukar jag och Annie spendera ute vid hennes sommarstuga allt är så mycket lättare där. Inga problem liksom.

-” I can´t believe that you are going to London” Säger Annie när vi ligger bredvid varandra i gräset. Med ledsna ögon tittar på mig och det känns som om hon kan se rakt igenom mig.

-”I know… I´m going to miss you… But I am going to visit.” Hon ler åt mina ord och jag är glad att jag fick henne att le. Annies leende är en av de vackraste sakerna i världen. Jag tror att hon kan få vem som helst att le bara hon ler.

-”Promise me that you will live a little.” Säger hon I en seriös röst. Jag tittar på henne och nickar. Jag tror både hon och jag vet att det inte kommer att hända. Men jag vill i alla fall testa… Jag har aldrig gjort något som min mamma och pappa inte gått med på… Förutom att då välja en skola i London i stället för i New York i närheten av vart vi bor. Mamma är orolig att hon inte kommer kunna vara där om något händer. Men jag tror att det är vad jag behöver. Tid ifrån alla personer som känner mig och vet om alla mina misstag… Tid ifrån alla hemska minnen som jagar mig vart jag än går.

-----------------------------------------------

Här är prologen hoppas ni gillar den :)

2+ till nästa!