-”Vakna Grace vi måste åka.” Jag öppnar ögonen och möts av Louis blå ögon, han ser ungefär lika trött ut som jag känner mig så jag kommer inte skrika på honom för att väcka mig vid... Jag tar upp min telefon för att titta vad klockan är. Vid fem på morgonen. Jag vet inte varför vi åker så tidigt med Louis sa att det var nödvändigt. Jag tänker inte klaga Louis låter mig fira jul med honom då klagar jag verkligen inte.

Jag reser mig upp och tittar på Louis med trötta ögon, han har på sig ett par mjukisbyxor som hänger lågt på hans höfter, en grå stickad tröja och en mössa över hans hår. Han ser med andra ord väldigt bra ut.

-”Kom igen.” Säger han och sträcker ut en hand till mig som jag tar och ler tacksamt mot honom. Han sträcker sedan över ett par av mina mjukisbyxor och en tröja som jag antar är hans då jag aldrig sätt den förut, och för att den är större än mina tröjor. Jag säger inget om tröjan till Louis då den ser väldigt bekväm ut och jag skulle inte vilja byta den mot någon av mina tröjor, dem ser absolut inte lika bekväma ut som Louis.

-”Badrummet vet du vart det finns, du kan byta om där medans jag fixar frukost.” Säger Louis och jag nickar och går bort mot badrummet. Jag skulle behöva en dusch men det får vänta för jag har inte tiden till det. Jag byter om och utför mina behov innan jag går ut till köket där Louis har tagit fram bröd och en massa pålägg. Jag sätter mig ner och Louis ställer fram en tekopp framför mig och jag ler tacksamt mot honom. Han har vart så himla snäll mot mig och jag kan inte förstå varför, då han inte har känt mig så länge.

Han sätter sig framför mig och gör iordning en smörgås som han sedan börjar att tugga på. Jag följer hans exempel och gör en smörgås och trugar i mig, jag tycker inte om att äta på morgonen men jag vet att om jag inte gör det så blir jag grinig resten av dagen något som är dåligt.

Jag följer med Louis ut genom ytterdörren och drar min väska efter mig så jag får den med mig till stationen.

-”Är vi framme snart?” Frågar jag Louis fast jag själv vet att det är en bra bit kvar till stationen som kommer kunna ta oss till Doncaster. Louis svarar inte på min fråga utan suckar bara, undra om han ångrar att han tog med mig hitt.

Jag säger inget mer utan följer bara med i gungandet av tunnelbanan. Louis ser ut som om han skulle kunna somna vilken sekund som helst något jag inte hoppas att han gör för jag vet inte hur lätt eller svårt det är att väcka honom.

Jag låter mina tankar vandra fritt inne i mitt huvud och jag tänker tillbaka till kvällen innan då jag och Louis hade vår nästan första kyss, jag vet inte hur vi hamnade i den situationen att vi var nära på att kyssas. Men jag vet att om inte Louis telefon hade ringt så skulle vi antagligen ha kysst varandra... Ville Louis kyssa mig? Eller inbillar jag mig saker som får mig att vara oansvarig? 

-”Vad tänker du på?” frågar Louis mig och ser nyfiken ut på vad som pågår inne i mitt huvud, jag vill inte skrämma bort honom så jag säger inget utan rycker bara på axlarna för att få honom att inse att jag inte kommer säga något alls.

Louis suckar och ger upp då jag antar att han är för trött för att försöka få mig att berätta vad som pågår inne i mitt huvud.

Efter ett antal minuter i tystnad så stannar äntligen tåget in på stationen som vi ska av på, Louis hjälper mig av med min väska sen börjar vi gå bort mot tåget som går till Doncaster.

Det går snabbt att hitta våra platser och vi sjunker snabbt ner i dem, jag har aldrig vart så trött i hela mitt liv... förutom kanske när jag var mindre och behövde gå upp mitt i natten för att flyga till pappa.

-”Sov.” Säger Louis och jag inser att det är en ganska lång resa och att det är nog smartast om jag sover mig igenom den så jag är pigg när jag träffar hans familj.... HOLLY SHIT JAG KOMMER TRÄFFA HANS FAMILJ TÄNK OM DEM INTE GILLAR MIG!!!!!! Men varför bryr jag mig det är inte precis som om vi är tillsammans, jag är bara hans vän jag har inget att oroa mig för eller hur?

Louis Perspektiv:

Jag tittar på henne och inser att hon måste ha somnat då hennes andetag är djupa och jämna. Hon ser så avslappnad ut och jag kan inte låta bli att le. Jag borde nog också sova men jag kan inte slita mina ögon från henne hon är så vacker.

Jag tar upp mina hörlurar och sätter i dem i min telefon så jag kan i alla fall försöka somna. Jag gillar att lyssna på musik samtidigt som jag åker någonstans, det är som om tiden går snabbare då.

Jag ler lite när jag hör de välbekanta tonerna från All Time Lows låt Bad Enough for you, jag gillar verkligen den låten för den är liksom lite smått rolig och har en väldigt bra melodi. Liam tycker att All Time Low är ganska dåliga men jag vet att han aldrig skulle erkänna det till mig då han vet att jag gillar dem. Men man kan tydligt se på hans ansikte att han inte gillar dem särskilt mycket. Harry däremot gillar dem ungefär lika mycket som jag, Harry har alltid haft bra musiksmak och jag bara vet att han kommer ta sig långt inom sin karriär. Han vill bli musiker och då han är så pass duktig som han är så kommer han antagligen att lyckas stort.

----------------------------

Ganska kort jag vet men jag hade verkligen inte lust att skriva men jag ville ge er ett kapitel så jag skrev. Jag har ju själv bestämt att jag inte lägger upp ett kapitel som är mindre än 1000 ord någonsin igen! så detta kapitel har exakt 1000 ord inte ett ord mer eller mindre.

Kommentera för mer!

Louis står alldeles tyst bakom mig efter att häxan har yttrat sina ord. Jag skulle också reagera på samma sätt om jag såg någon behandla någon som hon behandlade mig.

-”Hur kan du låta henne behandla dig sådär? Du är värd så mycket mer.” Säger han efter ett tag och jag kan inte stoppa rodnaden som sprider sig över mina kinder, varför måste han vara så charmig?

Med en suck sjunker jag ner på golvet och försöker att ignorera allt som Elayne sa. Hon kan vara en riktig jävla bitch ibland... med ibland menar jag den mesta tiden.

-”kommer du spotta på mig också om jag gör något fel?” Frågar Louis i en road retsam ton, detta får mig att bryta ut i skratt... eller i alla fall tills jag hör arga fotsteg komma mot mitt rum, oh nej Elayne sa inte till mig pappa snälla säg att hon bara lät det vara. Men tydligen så har jag inte den turen för några sekunder senare rusar min pappa in i rummet och ser helt rasande ut.

-”VEM TROR DU ATT DU ÄR EGENTLIGEN?” Skriker han ut och tittar på mig med en arg blick, jag kan förstå att han är arg jag skulle också vara det om någon spottade på min fru och hennes barn... men jag skulle också tänka på att den personen som jag är arg på är min dotter.

-”DU TROR ATT DU KAN GÖRA VAD DU VILL BARA FÖR ATT DU HITTA NÅGON LITEN KILLE ATT LEKA MED, DU ÄR PRECIS SOM DIN MAMMA OANSVARIG OCH SLÄNGER SIG ÖVER FÖRSTA BÄSTA MAN!” Skriker han åt mig och jag vet inte varför men jag börjar skratta.

-”Ja men man får väl hoppas på att jag lyckas bättre än mamma och inte får ett barn med en man som tycker att barnet bara är en odåga.” Säger jag och tittar honom rakt i ögonen, han säger inget till svar utan tittar bara argt på mig.

-”Du kan inte förvänta dig att fira jul med oss.” Säger han helt rasande och jag tittar på honom med stora ögon, det är bara några dagar till jul och jag kommer aldrig hinna få tag i en flygbiljett tillbaka hem igen.

-”Vad bra då kan du ju följa med mig och fira jul med mig i Doncaster.” Säger Louis och ser ut som om han faktiskt menar det, jag ler mot honom och försöker att inte gråta. Jag har inte lust att börja gråta och ge min pappa nöjet att se att hans ord faktiskt sårade mig. Jag vill inte ge honom någonting.

Jag följer Louis ut ur rummet och Louis tar tag i min resväska som fortfarande är ouppackad något som jag är väldigt glad över i detta ögonblick. Louis leder mig ner för trappan och ut ur huset, jag vill inte titta tillbaka och jag försöker att hålla tårarna inne, jag lyckas till vis del med det. Några tårar rullar ner för mina kinder men jag försöker att ignorera det, jag försöker att ignorera känslan av att inte ha någonting. Jag försöker att fokusera på armen som Louis har runt mig, som om den är vad mitt liv hänger på, och jag är orolig att om han inte höll mig så skulle jag fall i hop. Som om jag skulle bli en pöl på marken som snön på de ställena där solen lyst för starkt och fått den att smälta. Jag har aldrig var mer relaterad till snö än just de ögonblicket, helt ärligt viste jag inte att man kunde vara relaterad till snö på det sättet som jag känner.

Jag sitter i Louis vardagsrum inne i hans lägenhet och jag försöker fortfarande försöka få i hop hur jag tog mig hit, jag minns inget efter att jag klev ut genom dörren hemma hos pappa, jag minns att jag fokuserade på Louis arm runt mig men efter det är allt borta. Som om jag har sovit under hela tiden och inte minns vad jag sagt eller gjort.

Jag hör Louis sjunga tyst i köket och jag försöker att stoppa ett leende att sprida sig på mina läppar, jag kan känna de salta tårarna och jag tvivlar på att det är ett bra tillfälle att le på.

Louis gick ut i köket för att göra i ordning te till oss, jag är glad att han frågade om jag ville ha te och inte kaffe för jag är verkligen inte en kaffe människa, men jag skulle antagligen ha så svårt att säga nej så jag skulle truga i mig en kopp kaffe och det skulle se hemskt ut. Jag skulle antagligen spy efteråt och Louis skulle vara tvungen att städa den fina mattan som han har under glasbordet, jag är helt kär i mönstret, det är som en massa streck som möts överallt. Jag vet inte varför men jag gillar att bara följa strecken med ögonen för att se om dem tar sig fram ditt dem ska.

Louis kommer tillbaka in i rummet med två koppar i sina händer, jag ler mot honom och gör plats för honom bredvid mig i soffan, han ger mig ett leende innan han slår sig ner bredvid mig.

Louis och jag bara sitter där och dricker vårt te, och jag kan ha tittar över på honom när han inte ser. Jag hur han kan vara så avslappnad.

-”Jag borde packa vi måste hinna med tåget till Doncaster som går ganska tidigt i morgon.” Säger Louis och ler mot mig innan han reser sig upp och ställer ner sin kopp på bordet. Jag följer honom md blicken när han lämnar rummet för att gå till vad jag antar är hans rum. Jag kan fortfarande inte förstå hur snäll han är som låter mig stanna med honom över jul, och att han tar med mig hem till sin familj. Jag har aldrig känt någon så godhjärtad som Louis tidigare.

-”Vilken av dem här borde jag ha med mig?” Jag tittar upp och ser Louis stå i dörröppningen in till vardagsrummet med två stycken tröjor, den ena är röd och den andra är grå. Jag pekar på den gråa för att den ser mycket mer bekväm ut än den röda, han ler som svar innan han lämnar rummet för att fortsätta med sitt packande.

Jag reser mig upp från soffan och tittar runt i rummet, min blick hamnar på bilderna som hänger på ena väggen och jag går över dit för att titta på dem. Ett leende sprider sig på mina läppar när jag ser Louis med 4 andra killar sittande på en strand med stora leenden, dem måste vara Louis vänner. Det finns en massa bilder på dem 5 tillsammans och jag ler åt nästan varenda en av dem. Det finns också massa bilder på Louis med vilka jag antar är hans familj, dem är verkligen lika och jag kan inte stoppa ett leende när jag ser en bild på när två stycken tvilling tjejer pussar Louis på varsin kind. Jag tycker det är en väldigt gullig bild.

-”Det där är Harry och jag förra året när vi var hemma hos honom och såg på film.” Jag tittar upp och ser Louis bakom mig, jag märkte inte ens att han kom in i rummet. Jag följer hans hand och ser vilken bild han pekar på, det är han och en kille med lockar som ser ut att ha det väldigt mysigt tillsammans på en alldeles för liten soffa. Jag ler lite åt hur Louis håller fast honom så att han inte ska ramla ner något som är väldigt gulligt.

-”Liam kallar den här väggen för en vägg av minnen.” Säger han samtidigt som han pekar på en bild på en kille med ett stort leende, han sitter utanför något jag antar är en glasskiosk då han har en glass i handen. Jag inser att killen i bilden måste vara Liam och jag ler mot Louis för att jag tycker det är gulligt att han har en massa bilder på sina vänner och familj i sitt vardagsrum.

-”Någon gång när jag får tid ska jag sätta upp en massa bilder på min sovrums vägg och se till att det är en vägg av bara fotografier.” Säger han och tittar på mig och jag låter min blick glida ner mot hans läppar, jag vet inte varför men jag vill verkligen kyssa honom. Jag vet att det vore fel då jag inte känt honom länge alls och min mamma skulle bli så besviken på mig om jag kysste någon jag nyss träffat. Men just i det här ögonblicket så skulle jag inte kunna bry mig minde om vad min mamma skulle tycka om det.

--------------------------------------------

Jag har en aning problem med internet men jag tror jag hittat ett sätt nu :) så kommentera för mer :)

Med en försiktig handrörelse så trycker jag ner handtaget till ytterdörren för att öppna dörren utan att min pappa vet att jag är hemma. När jag öppnar dörren så visar jag åt Louis att vara tyst något som han tycker är väldigt roligt.

-”Det är precis som när man var mindre och hade gjort något dumt och försöker att inte stöta i hop med sina föräldrar.” Viskar han tyst in i mitt öra något som jag tycker är väldigt komiskt för det är ungefär det vi gör nu, förutom att vi är vuxna människor.

-”Miriam Grace Ofelia Jones du går ingenstans.” Säger min pappa i en bestämd röst och jag reagerar genast.

-”Jag heter Grace Miriam Ofelia Queenlin och du ska inte kalla mig någonting annat.” Säger jag och försöker att sudda ut att han kallade mig vid hennes namn, jag har inget att göra med den bitchen jag är inte hennes dotter, och jag heter absolut inte Jones. Min pappa måste ha reagerat på den kyliga tonen som jag använde mot honom för han tar ett steg bakåt. Jag har inget med den kvinnan att göra och den mannen som står framför mig vet väl om det. Tänk vad mycket kan förändras på ett år, personen som jag trodde förstod och älskade mig gör allt fel.

-”Ska du inte presentera mig för din lilla vän?” Frågar min pappa och man kan höra hur han gör narr ut av Louis längd, jag tycker inte att det är något fel på hans längd.

-”Nej.” Svarar jag och tar Louis hand och går förbi honom, om han inte inser vad han håller på med så är det hans eget fel, för jag tänker inte sluta med vad jag gör.

-”Du kanske inte borde måla om ditt rum med tanke på att det är hans hus och du är 18.” Säger Louis men man kan tydligt se att han inte alls gillar färgen på väggen, jag ska vara ärlig att jag tror inte någon gillar den färgen särskilt mycket. Det blir liksom för mycket av den.

-”Du har nog rätt.” Svarar jag och tittar på honom.

-”Men jag gör aldrig som jag borde göra.” Fortsätter jag och det får ett leende att formas på Louis läppar, jag gillar att se han le.

Vi börjar flytta på mina möbler och lägger ut papper på golvet så att vi inte ska spilla färg på golvet. När jag tittar ner på mina kläder inser jag att jag har nog fel kläder för att måla. Med snabba och lätta steg går jag över till min väska och tar upp min pyjamas byxor och en gammal tröja som jag brukar sova i. Jag går över till badrummet och byter om och sätter upp mitt hår i en hästsvans så att jag inte ska få hår i ansiktet, jag kanske inte ser ut som en supermodell men jag vet i alla fall att jag inte kommer att förstöra några kläder som jag faktiskt gillar.

Jag och Louis tar varsin pensel och börjar måla den vita färgen på de väggarna som ska vara vita, ända anledningen till att vi använder pensel i stället för roller är för att Louis sa att det ser mer professionellt ut om vi målar med penslar. Vi skrattar samtidigt som vi målar något som får det så mycket lättare att måla.

-”Ofelia din pappa sa att du var hemma, jag fattade väl att du bara sa det där för att få mig att bli svartsjuk.” Ropar en röst från utsidan av min dörr, jag antar att Tom är hemma och vill komma in och prata med mig. Han öppnar dörren och börjar säga något men slutar när han ser Louis.

-”Tomlinson vad fan gör du här?” Frågar han med en arg röst och jag kan se Louis snurra runt snabbt för att se vem det är som talar med honom, hur känner Louis Tom?

-”Jones trevligt att se dig igen, hade hoppats på att du hade försvunnit från London men jag hade väl otur.” Säger Louis och jag kan inte låta bli åt hur han låter överdrivet trevlig. Så jag antar att dem inte är särskilt förtjusta i varandra.

-”Ut ur mitt hus Lewis!!!”Säger han arg och jag rycker till åt hur han säger Louis namn det är väldigt irriterande när man vet att han inte heter så.

-”Det är Louis.” Säger jag och båda två verkar ha glömt bort att jag var där fram till dess.

-”Du måste skoja med mig, är det här den Louis du har hängt med i dag?” Frågar han mig och jag försöker att inte spotta honom i ansiktet... Okej jag försökte och det funka inte jag råkade göra det.. det var inte meningen... jo det var det.

-”VAD FAN?” Skriker han och försvinner ut ur mitt rum samtidigt som han torkar bort spott från hans ansikte... Jag försökte i alla fall inte spotta på honom, men ibland tar min barnsliga sida över.

Jag hör skratt från sidan om mig och min blick glider genast till Louis som nästan är röd i ansiktet av hur mycket han skrattar, han är dubbel vikt och håller sig för magen.

-”Du spottade honom i ansiktet.” Skrattar han fram och jag kan inte låta bli att skratta med honom när han säger det på det sättet låter det så mycket roligare än vad jag tyckte att det var från första början.

Mitt skratt upphör så fort jag har klackar komma gåendes mot mitt rum och jag vet precis vem det är som är på väg. Min blick fastnar på handtaget när det trycks ner och jag försöker med tankekraft att få dörren att vara låst, men självklart funkar det inte. Där står djävulen själv med platina blont hår och mer smink i ansiktet än en hel sminkbutik. Hon har bara en kort klänning på sig som får hennes opererade bröst se ännu större ut än vad dem redan är. Hon ser hemsk ut.

-”Ofelia älskling..”

-”Jag heter Grace.” Avbryter jag henne och försöker att ignorera att hon kallade mig älskling, det får en rysning att gå igenom hela kroppen på mig.

-”Älskling jag vet att du är väldigt ung och allt men du måste inse då du inte ser ut som en supermodell så är smarthet din ända chans att komma någonstans i livet, och vi båda vet att det är ren barnslighet som talar när du spottar på din bror. Men mamma kommer förlåta dig bara för hon tycker synd om dig för att du inte är lika vacker som alla andra flickor.” Jag försöker att inte spy ut av hennes lilla tal.

-”Du är inte min mamma och jag bryr mig inte i om du förlåter mig eller inte, men jag kan spotta i ditt ansikte också om du vill.” Säger jag och tittar på henne med en kylig blick, jag hatar henne mer än något annat i den här världen.

Hon ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst efter att jag pratat med henne.

-”Okej nu är det nog med att försöka vara snäll, jag vill inte höra ett ända otacksamt ord från dig din lilla bitch. Jag låter dig bo hemma hos mig varje år då jag hellre skulle slänga ut dig på gatan.” Säger hon och tittar mig rakt in i ögon... och den här gången försöker jag inte ens att inte spotta på henne... jag gör det och hon skriker till. Hon kallade mig en bitch och jag kände för att spotta på henne så låt mig gör mina egna beslut.

-------------------------------------

:)

Kommentera för mer

-”Vad sägs om den här färgen?” Frågar Louis mig och håller upp en ljus orange färg som jag rynkar näsan åt, han måste ha sett det för att han lägger ner färgen igen innan han tittar vidare. Jag går över till honom och tittar på

färger tillsammans med honom, han vet på ett ungefär vilken färg jag letar efter men ändå så har han väldigt svårtatt förstå att jag inte kommer att ändra den. Jag skulle bli väldigt irriterad om det hade vart någon annan än Louis, men han är inte lika irriterande som alla andra personer jag känner.

Efter att ha letat efter den perfekta färgen i något som känns som evigheter så hittar vi den äntligen, det var inte så svårt då den fanns på samma ställe som de andra färgerna. Men vi gjorde tydligen allt så mycket svårare för oss än vad vi behövde ha gjort det. Det är något som jag gör ofta.

-”Jag är hungrig.” Klagar Louis när vi kommer ut från affären och jag kan inte låta bli att le åt hur barnslig han låter när han säger så.

En signal avbryter Louis klagande och jag inser att det är min telefon som ringer, jag ler ett ursäktande leende mot Louis samtidigt som jag drar upp telefonen från fickan.

Inkommande samtal från Pappa

Jag tittar på skärmen innan jag klickar på röd lur, jag har verkligen inte någon lust med att prata med min pappa just nu, jag vet att han kommer bli arg på mig men just nu så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Jag vill inte prata med honom och han borde acceptera det, jag är faktiskt 18 och kan bestämma saker och ting för mig själv.

Vi går till ett litet café som finns längre ner på gatan och min telefon slutar inte ringa i mer än 30 sekunder, min pappa ringer om och om igen och jag inser att om jag inte svarar så kommer han aldrig att sluta ringa.

-”Vad vill du?” Frågar jag honom det första jag gör något som måste ha fått honom på ännu sämre humör.

-”Vem tror du att du är? Du kan inte bara gå någonstans utan att fråga om tillstånd först, jag är din pappa och jag tillåter dig inte att bara lämna huset utan att fråga.” Man kan tydligt höra i hans röst att han är rasande på mig något som jag stör mig å väldigt mycket, jag har inte gjort något fel.

 -”Jag är en vuxen kvinna du kan inte säga åt mig vad jag får och inte får göra.” Säger jag till honom och kan känna ilskan stiga inom mig, jag hatar att han försöker ta kontroll över mitt liv efter så många år utan att ha brytt sig mer än att ha över mig på jul.

-” Jag är din pappa och jag vill att du visar mig lite respekt istället för att springer i väg med någon oansvarig pojke.” Säger han och man kan tydligt höra att vad jag sa till honom gjorde honom gladare. Jag bryr mig inte ens i att svara honom utan lägger bara på och stänger av min telefon, jag får ta itu med honom senare nu ska jag fokusera på Louis och den tiden som jag har med honom. Jag gillar att spendera tid med Louis.

-”Vem var det?” Frågar Louis mig samtidigt som vi sätter oss vid ett bord.

-”Min pappa.” Svarar jag och jag är så glad att Louis förstår att jag inte vill prata om det, han låter det bara passera med en liten nickning. Han börjar sen berätta att han beställde en Chai Latte till mig då jag berättat tidigare att det var en av mina favorit drickor, jag kan inte låta bli att le åt det faktumet att han faktiskt kom i håg det.

Vi sitter och pratar samtidigt som vi dricker våra varma drycker och äter muffins. Jag har aldrig vart någon som bryr mig särskilt mycket i min figur, jag har bara turen att inte gå upp i vikt när jag äter så jag äter mycket mat för att jag kan. Både Louis och jag smakar näst intill varenda muffins som dem har något som får oss att skratta då vi försöker trycka i oss muffins för att se vem som kan äta dem snabbast. Det känns så mycket annorlunda med Louis än alla andra personer som jag träffat då han låter mig vara mig själv, jag har inte känt mig så som mig själv som just nu när jag är med Louis och trycker i mig muffins. Vi får massa konstiga blickar på oss men ingen av oss bryr sig särskilt mycket, vi är alldeles för upptagna med att inte skratta åt den andre som har muffins i hela munnen. Helt ärligt så känner jag mig som en hamster med mina kinder fyllda med muffins, jag ser säkert ut som en hamster just nu också. En sak vet jag i alla fall, Louis ser ungefär likadan ut för hans kinder är också fulla av muffins.

-”Hmaashamn” Jag tittar på honom och hör inte ett ord av vad det är som han försöker säga till mig, något som jag tycker är väldigt roligt och börjar skratta åt... Det är också anledningen till att vi blir utslängda... Jag kan ha spottat muffins på andra gäster, jag är oskyldig tills motsatsen bevisats.

-”Vad var det du försökte säga där inne?” Frågar jag Louis och försöker titta arg på honom, men det är väldigt svårt när han har ett stort leende på sina läppar som får honom att se ut som ett barn på Julafton, hur kan du vara arg på någon som ser ut som ett litet barn?

-”Att du såg ut som en hamster.” Svarar han samtidigt som han försöker att hålla inne sitt skratt, jag kan inte låta bli att le åt honom, men sen kommer jag på att det är meningen att jag ska vara arg på honom så jag döljer det snabbt... Men tydligen inte nog snabbt för han börjar skratta åt mig och jag kan inte låta bli att skratta med honom, det är något med hans skratt som får mig att skratta också. Har du någonsin vart med om att du träffar en person som har ett sådans underbart skratt att det är smittsamt? Det är ett sådant skratt som Louis har och ett helt underbart sådant. Om jag kunde så skulle jag ta hans skratt för allt i världen... Men jag tvivlar på att jag skulle gilla det lika mycket om det var mitt skratt, jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig så annorlunda tillsammans med Louis, som om jag kan vara precis vem jag vill vara.

-”Så vad säger du om att vi går hem till dig och börjar måla?” Säger Louis och håller upp färgburkarna som vi köpt. Jag kan fortfarande inte förstå hur stora problem vi hade med att hitta den orangea, nu i efterhand så undrar jag varför vi inte frågade om hjälp som vilken vanlig person som helst som inte vet gör.

-”Vad väntar vi på?” Frågar jag samtidigt som jag drar honom ner mot tunnelbanan med ett skratt, jag kan höra Louis skratta bakom mig och jag kan inte förstå att jag är anledningen till att han skrattar. Det är en aning overkligt att jag träffar någon som Louis, jag har aldrig sett mig själv som något annorlunda så det är väldigt svårt att fatta att någon så speciell som Louis vill spendera tid med mig.

I kliver på tunnelbanan och jag håller fast mig hårt då jag vet hur mycket tunnelbanorna i London brukar kränga, Louis verkar veta samma sak för han håller också i sig som om sitt liv hängde på det. Helt ärligt så skulle man kunna säga att det gjorde det efter som om tunnelbanan är fullproppad och ramlar du så blir du antagligen nertrampad. Det är absolut inte lika lite folk som tidigare i dag, jag antar att fler har vaknat och insett att det snart är jul och att de måste göra saker för att få den perfekta julaftonen.

-------------------------------------

Jag lyssnade på Ed Sheeran under hela tiden jag skrev det här kapitlet och jag kan inte fatta att jag ska se honom!!! Någon som ska se honom när han kommer till Sverige?

Kommentera för Kapitel 6

Jag ligger på min säng inne i mitt rum och försöker att inte titta på dem ur fula väggarna, det är som om dem blir fulare och fulare för varje gång jag ser dem.

Med en suck drar jag fram min telefon och letar reda på Louis nummer, jag vet egentligen inte varför men det känns som om det vore en bra sak att göra.

Till: Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Vad gör du om man har ur fula väggar som får en att vilja spy? – Grace.

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Du tar ett alvarligt snack med dig själv och bestämmer dig för att ta en tripp ner till färg affären för att ändra på det. – Louis

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Louis vill du följa med till färg affären i morgon?

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Det beror på, vad är min fördel med det hela? ;)

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Jag bjuder dig på kaffe J

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Gör det till te istället och jag kommer.

Till Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Då antar jag att vi ses i morgon, jag skriver till dig då vart vi kan träffas. God natt Louis J

Från Louis Tomlinson(Flygplanskillen)

Godnatt Grace J hörs i morgon J

Jag lägger ner telefonen och går över till mitt badrum för att borsta tänderna. När jag gjort mig redo för

natten så sjunker jag ner under täcket för att sova, jag känner hur sömnen sakta tar överhanden över

mig. Jag har inte vart så trött på länge. Jag sluter mina ögon och hamnar i en drömlös sömn.

Jag vaknar dagen där på ut av att någon slänger sig upp, kanske inte precis så som jag hade förväntat mig men okej.

Jag öppnar mina ögon och möts av en mörkblond kalufs... Tom. Jag hade (nästan) glömt att han fans, eller det kanske bara var önsketänkande.

-”George vill att du kommer ner och äter frukost innan han går till jobbet.” Säger han och tittar på mig och det är då jag inser att han är fullt påklädd. Jag tycker självklart att han är lika ful som vanligt men det säger jag självklart inte till honom... Jag skulle om jag inte viste att då skulle jag vara dödens. Tom har gått till gymmet så länge jag kan minnas.

-”Sluta glo på mig jag vet att jag är sjukt het men du behöver inte göra det mer uppenbart än vad det redan är.” Säger han och blinkar åt mig, jag tror jag just spydde lite i min mun.

Han försvinner ut ur mitt rum och jag reser mig upp från min säng, med trötta steg går jag över till min resväska och tar ut ett par lime gröna jeans med en flanell skjorta i beigea nyanser.

Jag går över till spegeln och borstar ut mitt ljusa hår. Jag är alldeles för trött för att göra något speciellt med det så jag låter det bara falla över mina axlar. Min hårfärg är inte riktigt blond mer åt de bruna hållet. Min mamma säger alltid att jag har en unik hårfärg. Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med den men många andra tycks göra det.

Jag går försiktigt ner för trappan och möts av doften av pannkakor halvvägs ner för trappan. Jag från skillnad från de flesta personer gillar inte pannkakor, min mamma säger att det är för att jag åt förmycket pannkakor när jag var yngre. Jag har själv ingen annan teori så jag litar på henne.

-”Miriam jag gjorde din favorit frukost pannkakor.” Säger min pappa och jag suckar av användningen av mitt mellan namn. Han har alltid velat att jag skulle heta Miriam så det är vad han kallar mig något som jag inte är särskilt förtjust i, det värsta med det hela är att Tom vet att jag inte gillar det så han kallar mig Miriam eller Ofelia hela tiden.

Jag börjar helt ärligt undra om min pappa en bryr sig om vem jag är längre eller om allt bara är om hansjälv och hans nya familj nu. Jag har vart här varje år men det känns som om jag inte är välkommen på samma sätt som jag vart tidigare, vill inte min pappa ha mig här längre?

Jag sjunker ner på en av köksstolarna och försöker att äta i alla fall en pannkaka, det tar ett bra tag innan jag fått ner den och tackar för mig. Jag mår nästan illa utan att ha ätit den men jag kände mig nästan tvungen att äta upp den, jag borde inte känna så jag vet det men jag kan inte hjälpa det.

-”Vad ska du göra i dag?” Frågar Tom och tittar med ett snett leende på mig, jag gillar inte sättet han tittar på mig, jag har aldrig gillat det. Det är som om han försöker övertala mig med sina ögon att jag gillar honom, vilket jag absolut inte gör.

-”Jag ska träffa en vän till mig.” Säger jag och detta får honom att rynka på ögonbrynen, är det verkligen så konstigt att jag har en vän? Jag har haft vänner och har vänner varför är han så förvånad?

-”Vän? Jag visste inte att du kände folk i London.” Svarar han och man kan höra att han försöker dölja sin förvåning, jag förstår mig inte på honom varför är han så konstig?

-”Men det gör jag, så om du ursäktar mig så ska jag träffa Louis om 20 minuter inne i stan så jag måste rusa.” Säger jag till honom och man kan tydligt se något i hans ögon när han inser att det är en kille som jag ska träffa. Vad är det för fel på honom egentligen?

Jag går förbi honom och tar ner min jacka från krocken innan jag tar på mig mina ljus Svarta Vans, jag vet att det är snö ute men jag har inte några varmare skor just nu så dem får duga. Min jacka drar jag på mig och försvinner snabbt ut genom dörren. Med snabba steg går jag mot tunnelbanan så jag kan ta mig in till stan där jag ska träffa Louis på Starbucks.

Jag blir kring puttad inne på tunnelbanestation något som får mig på ganska dåligt humör, jag hatar att folk tror att dem bara kan putta runt mig för att jag är lite kortare än dem, vem bryr sig att jag inte är särskilt lång?!

När jag äntligen kommer på en tunnelbanevagn så kan jag pusta ut, det är inte särskilt mycket folk inne i vagnen något som förvånar mig då det brukar vara fullt med folk inne på tunnelbanan vid den här tiden, jag vet att det snart är jul snart och då brukar det vara omöjligt att ens ta sig in i tunnelbanan.

-”Grace?” Frågar en röst mig och jag tittar upp och möter Louis blick, jag kan inte låta bli att le när jag inser att han åker samma tåg som mig.

-”Så jag antar att vi inte behöver mötas på Starbucks, om det nu inte råkar vara vad du vill, jag kan vänta 5 minuter efter att du gått och låtsas som om jag inte alls tog samma tåg som dig.” Säger Louis och jag kan inte låta bli att släppa ut ett litet skratt, Louis är väldigt rolig och det är svårt att inte skratta när han säger något roligt.

-”Kom igen Grace det var inte så roligt! Du har så dålig humor.” Säger Louis och skrattar åt mig, jag ler mot honom och kan inte låta bli att granska honom.

Han ser väldigt bra ut i sina svarta tajta jeans och sin jeans jacka som är knäppt. Jag inser att han också har svarta Vans på sig något som får mig att le, jag är alltså inte den enda.

-------------------------------------------------------------

Jag gillar pizza... tänkte bara berätta det....

Kommentera för mera :)

Halvvägs till London så sitter jag och Louis och har ett djupt samtal om hur Isaac berättar för Augustus att han inte vill se en värld utan honom. Louis tycker att han inte skulle ha sagt det där om att han skulle ta robot ögonen sen, medans jag tycker att han gjorde precis rätt sak att göra.

-”Du förstår inte hur underbart Isaacs tal egentligen är för att du kan inte se bakom det han säger.” Säger jag till Louis som ser ut som ett frågetecken när jag säger det-

-”Han bör inte ha ett annat budskap bakom det mer än att han inte vill se en värld utan sin bästa vän. ” Säger Louis och vägrar att lyssna på vad jag har att säga. Jag försöker att få honom att förstå att Isaacs tal är mer än vad man kan tro, men han vägrar att tro på mina ord något som är väldigt irriterande, jag har aldrig haft någon som pratat emot mig något som är väldigt irriterande.

Efter ytterligare en halv timme då vi pratar om det så tröttnar jag på vad han har att säga, Louis kommer aldrig med några nya argument till varför Isaac inte borde ha sagt så. Det enda han kan säga är att det inte borde vara så, vad är det för mening att försöka prata med honom om han inte tänker försöka lyssna?

-”Är du arg på mig nu?” Frågar Louis mig och jag kan tydligt höra att han är road över att jag inte pratar med honom, varför är han road?

-”Nej.” Svarar jag även fast båda två vet att det är en lögn.

Jag försöker att ignorera Louis men det är mycket svårare än vad man faktiskt tror. Louis är ganska hög ljud något som får ett leende att hota att krypa fram på mina läppar, jag vill inte visa Louis att jag kanske inte är lika arg på honom längre för då kanske han tar det fel och försöker att prata med mig. Jag menar inget illa men jag orkar verkligen inte diskutera med Louis just nu, jag är trött och vill bara komma till London så jag kan fira jul och sen glömma att jag vart där. Det är inte det att jag inte gillar att fira jul med min pappa för det gör jag, det är bara det att jag inte gillar att fira jul med hans flickvän Elayne hon är en riktig bitch.

Hon brukar alltid vara alldeles för inne i sig själv för att ens märka någon annan runt om kring sig något som jag stör mig på väldigt mycket. Hon har också världens jobbigaste son Tom som insisterar på att jag är kär i honom, vilket jag för övrigt inte är.

-”Snälla prata med mig igen Grace jag saknar att höra din röst.” Säger Louis och jag kan höra en underton i hans röst som visar på att han är lite generad av att erkänna detta faktum. Jag vänder mig mot honom och tittar rakt in i hans ögon, dem är verkligen riktigt vackra.

-”Vad vill du att vi ska prata om då?” Frågar jag honom och det får ett leende att krypa in på Louis läppar han verkar glad över att jag faktiskt pratar med honom(Om jag var han skulle jag också ara glad över att jag pratade med honom igen.)

-”Vad gillar du för slags musik?” Frågar Louis mig och ser nyfiken ut och ett leende sprider sig över mina läppar över hans ivriga ton som finns i hans röst, han är verkligen ett barn innerst inne.

-”Jag gillar mycket musik allt som har en bra ton eller text funkar för mig.” Säger jag och han ler åt mitt svar, vad kan jag säga, jag är öppen för allt.

Han tar fram sin mp3 och ger mig ena hörluren så att jag kan lyssna tillsammans med honom, jag som trodde att han ville prata men tydligen så kan han ändra sig ganska snabbt.

-”Jag gillar den här låten” Säger jag till Louis efter första låten, jag har aldrig hört den förut men den var bra.

-”Det är Sleeping with Sirens feel.” Säger Louis och jag ler mot honom, han har inte särskilt dålig musiksmak om man frågar mig, men det förstås så har jag ju bara hört en låt av det som han gillar.

Jag vet inte hur länge som vi måste ha diskuterat ingenting för när vi bestämmer oss för att gå på toa så säger dem att det bara är en timme kvar tills vi ska landa, tänk vad tiden kan gå fort.

Vi går på toa och sjunker snabbt tillbaka i sättet igen och inväntar den sista timmen på planet medans vi prata om allt mellan himmel och jord, jag har aldrig insett hur lätt det kan vara att prata med någon förs jag träffade Louis. Jag har alltid hatat att prata med folk för en längre tid för att det blir alltid så pinsamt när man inte har något att säga, men med Louis blir det inte så något som förvånar mig en aning.

Efter en timme så landar vi fint på marken och Louis hjälper mig att lugna ner mig något som jag är honom tacksam för.

-”Jag antar att det här är hej då.” Säger jag till Louis då vi ska skiljas efter tullen, han tittar med ett leende på mig och jag har genast en frågande blick då jag inte har en aning om vad han tänker på.

-”Ge mig din telefon.” Säger han till mig och jag räcker frågande över min telefon, japp jag litar på Louis så mycket att jag låter honom låna min telefon en av mina viktigaste ägodelar. Han knappar in något snabbt på min telefon och räcker tillbaka den till mig.

-”Hör av dig om du vill träffas någon gång då du är i London.” Säger han med ett leende innan han kysser mig snabbt på kinden och vinkar mig hej då.

-”Åh förresten här du kana behöva lite bra musik att lyssna på.” Säger han och slänger över sin mp3 till mig och jag blir förvirrad, jag ska just fråga honom varför han gav mig den men han är försvunnen bland alla tusentals människor som springer runt som yra höns på flygplatsen.

Jag bestämmer mig för att inte ens försöka hitta honom då han gick åt andra hållet än det jag ska mot något som gör det näst intill omöjligt för mig att hitta honom då jag aldrig vart i den änden av flygplatsen.

Jag tar min ljusrosa väska och börjar gå mot utgången där jag ska försöka få tag i en taxi, jag tänkte först be pappa hämta mig men jag listade ut att han skulle be Tom och jag har inte lust att vara med Tom i en bil, det är illa nog att jag måste fira jul med honom. Jag vet att jag inte måste men det är bara något som jag alltid gjort med min pappa och jag tänker inte ändra det bara för att han skaffar sig en ny familj. Jag är en vuxen kvinna jag tänker inte bete mig som ett barn för då kommer jag bli behandlad som ett barn också.

Jag ställer mig i kön för taxin och jag känner kylan bita i mina kinder, snön ligger som ett täcke över allt och jag försöker att inte skacka där jag står i bara min stickade tröja och mina leggings.

-”Fryser inte du?” Frågar en irländsk accent mig, jag vänder mig om och ser en kille i min ålder om inte lite äldre stå där. Han har på sig en jacka, mössa, vantar och ett par mörka jeans.

-”Lite men jag klarar mig.” Säger jag med ett litet leende och han ler tillbaka, jag kan se att han har en tandställning.

-”Jag är Niall.” Säger han och sträcker fram sin vant klädde hand mot mig, jag skakar den och presenterar mig för honom, han ler lite och jag ler tillbaka.

Efter en stund så kommer jag äntligen in i taxin, jag pratade lite med Niall men det blev inte så lång varit. Jag berättar adressen för föraren och sjunker snabbt ner i sättet och försöker att slappna av.

Efter ett tag så inser jag att det inte är någon ide att försöka att slappna av då det är en ganska ryckig åktur så i stället för att slappna av så tar jag fram Louis mp3, jag förstår fortfarande inte riktigt varför han gav mig den.

Jag tar upp mina hörlurar ur min handväska och kopplar in dem i mp3 och slår på första låten. Jag ler lite när jag hör låten som jag hört så många gånger tidigare, Sad Song är en av mina favorit låtar som någonsin uppfunnits.

Jag lyssnar igenom några låtar innan taxin stannar utanför pappas hus och pappa kommer ut genom dörren med Tom bakom sig som en svans.

Pappa säger inte mycket till mig när jag kliver ut, utan betalar bara taxin och tackar för att han tog hem mig, jag har aldrig förstått mig på föräldrar som tackar någon som gjort något för någon annan. Liksom räcker det inte med att jag tackade honom för att köra hem mig? Min pappa borde inte tacka honom för något som egentligen inte berör honom ett skit.

Jag bestämmer mig för att inte lägga mer energi på att tänka på det så istället tar jag ut min väska och börjar gå upp mot huset. Jag har ett eget rum hemma hos pappa även fast jag knappt är här, han säger att jag alltid ska känna mig som hemma och inte som en gäst, jag tycker det är ganska gulligt gjort av honom. Men jag skulle nog ha uppskattat det mer om han hade låtit mig göra i ordning det själv. Jag tror inte jag har valt en enda grej som finns inne i det där rummet vilket är synd, han ber mig att inte känna mig som en gäst men det är som ett gäst rum för mig då jag inte har en enda sak som säger att det är mitt.

Jag skulle velat ha 3 vita väggar och en orange men nu är dem i en grön färg som man tröttnar på efter en halvtimme, hur kunde han välja en sådan färg? Jag trodde han kände mig nog mycket för att veta att jag inte tål en grön färg som ser ut som något som hör hemma i en skola.

--------------------------------------------------------

Som vanligt så kommentera vad du tycker för mera :)

Borde jag byta header till den här?(Jag kommer då att ändra bakgrunden till samma som headerns stjärnor)

Jag öppnar mina ögon och möts av ett dämpat ljus, jag inser att det måste vara sent då dem har dämpat ljuset i hela planet. Jag måste också ha somnat även fast den lilla flickan pratade något som får mig att le då jag inser att jag antagligen kommer att orka med en dag i London.

Min blick glider över till Louis och jag inser att han också måste ha somnat, jag kan höra musiken från hans hörlurar och ett leende sprider sig på mina läppar när jag hör love don´t die med The Fray, jag gillar den låten väldigt mycket. Musik kan säga väldigt mycket om en person.

Jag ta fram min bok och öppnar den för att läsa den igen, jag ler lite när jag ser alla understrykningarna och kommentarerna som jag gjort i boken.

Jag försöker att inte le när jag ser mina små kommentarer om när Hazel berättar hennes fulla namn, varför måste hon ha ett sådant underbart namn medans jag heter Grace Miriam Ofelia Queenlin. Jag läser vidare och försöker att glömma att jag är uppe i luften i ett plan av massa metall som inte borde kunna flygga som borde döda oss direkt, den borde inte ens lyfta från marken.

-”Hur länge har jag sovit” Hör jag en trött röst bredvid mig säga och jag tittar på Louis när han gnuggar sömnen ur hans ögon något som får mig att le, han ser så gullig ut.

Jag försöker att inte titta på honom för mycket då det kan verka en aning creepy. Han öppnar ögonen och tittar på mig och man kan tydligt se att han fortfarande är trött. Det är förståeligt då det är ganska sent och ett plan kanske inte är det bekvämaste stället att sova på, jag skulle kunna tänka mig flera andra ställen som jag mycket hellre skulle sova på. Ett av dem ställena är min säng och det är precis där jag skulle vilja vara just nu.

-”Någon timme kanske.” Svarar jag Louis och tar upp min telefon för att titta vad klockan är, det är inte förens jag har den i min hand som jag kommer i håg att jag slog av den när dem bad oss göra det i början innan vi lyfte.

Jag tittar upp på skärmen som visar vart någonstans vi är och jag ser att klockan är som jag trott bara någon timme senare än den var tidigare. Louis tittar ner på boken som jag har i mitt knä som jag nästan glömt bort förens han tittade på den och jag ler mot honom, han vet att jag gillar den så det är ju inte någon hemlighet precis.

-”Kommit någonstans?” Frågar han mig med ett leende på läpparna jag nickar och slår upp sidan som jag är på. Han ler när han ser mina små anteckningar som jag gjort i boken och jag försöker att dölja rodnaden som kommer upp på mina kinder, det var aldrig meningen att någon annan än jag skulle se dem då dem är väldigt privata vissa av dem.

-”Gulligt” Säger han och jag vänder bort mitt huvud från honom så han inte ska se att jag rodnar av hans ord, jag gillar inte att visa folk att dem kan ha en inverkan på mig som dem kan använda emot mig, jag känner alldeles för många personer som har gjort så.

-”Så Grace du berättade aldrig varför du ska till London” Säger han och jag inser att han vill att jag ska berätta för honom vad jag har för anledning till att åka till London, jag är också ganska nyfiken varför han åker till London, visst han låter Brittisk men då måste det ju finnas en anledning till att han var i USA alldeles själv, eller han kanske inte var själv utan bara åker hem själv.

-”Min pappa bor i London och jag har alltid firat jul tillsammans med honom ända sen jag var liten och det skulle kännas konstigt om jag inte gjorde det i år också.” Svarar jag honom och han ler mot mig.

-”Så berätta vad du gjorde i USA jag kan tydligt höra att du inte kommer härifrån.

-”Jag hälsade på min kompis Liam som flyttade hitt för att bli läkare för några år sedan.” Säger han och ler, man kan tydligt se att han är stolt över vad hans kompis har åstadkommit i livet jag skulle också vara stolt om en av mina kompisar lyckats blivit läkare. Men nu jobbar alla mina kompisar på mitt café så det är en ganska liten chans att någon av dem bestämmer sig för att gå en doktors linje för att bli läkare.

-”Coolt.” Säger jag och ler mot honom, han ler tillbaka mot mig och jag försöker att inte rodna av den lilla gesten av att han faktiskt ler mot mig, det skulle vara så pinsamt om jag rodnande över minsta lilla.

-”Så vad studerar du?” Frågar han mig och jag tittar upp på honom igen, jag vet att många personer förväntar sig att jag ska studera då jag är 18 och allt men jag är väldigt nöjd med mitt café som jag öppnade för några månader sen, jag öppnade det någon vecka efter att jag fyllt 18 vilket är ett tag sen då jag fyller 19 i april.

-”Jag studerar inte jag äger ett café” Svarar jag honom och han tittar på mig med stora ögon, som om han inte tror på vad det är jag säger till honom, jag är van vid den reaktionen jag får den hela tiden. Min pappa reagerade också så då jag faktiskt hoppade av läkarlinjen för att öppna ett café, jag tror inte att jag sett min pappa så arg som han var då när jag berättade för honom.

-”Okej” Säger han och ler mot mig och jag försöker att inte rodna men självklar med så ljus hud som jag har så rodnar jag. Jag må bo i LA men jag är en av de få personerna som inte blir brun, alla andra blir jätte bruna, medans jag ser ut som ett spöke jämfört med dem.

-”Vad gör du då? Med ditt liv alltså, studerar du något eller har du ett jobb?” Frågar jag honom och han ler lite och jag antar att han tänker på det han håller på med.

-”Jag jobbar som drama lärare i Doncaster och jobbar med min första bok.” Säger han och ler när han nämner att han skriver en bok. Jag blir genast nyfiken av den nya informationen som han delat med sig och jag kan inte låta bli att vilja veta mer om hans liv.

-”En bok? Berätta om den.” Säger jag och man kan tydligt höra nyfikenheten som finns i min röst. Louis verkar ha hört den för att han ler som en idiot av det jag säger till honom. Jag borde inte bli så tagen av hans leende nu efter att jag sett det så många gånger, men det är som om hans leende blir mer och mer vackert för varje gång som jag ser det. Kan någon ha ett sådant vackert leende som Louis eller inbillar jag mig bara alltihopa? Jag är rädd att om jag tittar bort så kommer han försvinna och jag kommer sitta bredvid någon tråkig gammal gubbe som snarkar när han sover.

-”Det är en bok om fem stycken killar som söker individuellt till ett sång program, dem klarar sig igenom första delen av tävlingen men kommer inte längre än så. En av domarna bestämmer sig för att skapa en grupp med dem fem killarna och själva boken handlar om allt som dem fem killarna går igenom tillsammans.” Säger han och jag tittar på honom med stora ögon, det låter som en fantastisk bok jag skulle absolut läsa den.

-”Vad heter den?” Frågar jag honom med nyfikenhet, jag kommer absolut köpa hans bok när den kommer ut för att den låter helt fantastisk.

-”This is Us.” Svarar Louis mig och jag kan inte låta bli att le åt namnet, det låter så bra och så självklart för boken.

----------------------------

Kommentera för kapitel 3

Jag gav upp på att hitta en plats att sitta efter en halvtimmes letande utan några framgångar. Jag sitter just nu nersjunken mot väggen bredvid gate 24 som ska ta mig till London, de öppnar gaten om en halvtimme och det är redan världens kö för att komma in på planet. Det är en av sakerna jag inte förstår varför folk står i kö för att komma in så tidigt för de kommer ändå be ett antal nummer komma och ställa sig först i kön, det gör dem alltid. Sen så spelar det inte någon roll om du står i kö eller inte, du har din biljett så antagligen så kommer ingen annan att sätta sig på din plats! Du har en plats du behöver inte köa för att få den så varför gör man det ändå?

Många kanske vill lyfta men man kommer inte lyfta en enda sekund tidigare bara för att du står i kö, så länge du är på plats och har din biljett så kommer du in så chilla för fan!

Jag sätter i mina hörlurar och lyssnar på Christina Grimmies röst komma genom dem, jag älskar verkligen hennes röst. Hon är som en ängel. En av mina favorit låtar med henne är I bet You don´t curse God, hon ger mig alltid gåshud när hon sjunger den. Hon har en sådan himla kraftfull röst.

Jag sitter där mot väggen i nästan en timme innan jag reser mig upp för att gå på planet, det är fortfarande personer framför mig när jag ställer mig i kön och jag fattar inte hur dem orkar att köa så länge när de ändå kommer att komma på planet, jag vet att jag tjatar om det men det är verkligen något som stör mig väldigt mycket.

-"Ha en trevlig resa" Säger personalen som kollar på min biljett när dem lämnar tillbaka den, jag tackar dem och går igenom den långa gång sakimojen man måste gå igenom för att ta sig till planet, jag gillar att man kan se genom de stora fönsterna på sidorna det får mig att känna mig säkrare.

Jag hittar snabbt min plats 12A då den är långt fram i planet, jag älskar att jag har en fönster plats för då kan jag i alla fall titta ut när vi störtar... japp det är vad jag tänker på när jag går på ett plan fantastiskt va?

Jag sjunker ner i sättet och låter mina händer fumla med bältet för att se till att jag verkligen sitter fast så jag inte dör.

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis" Säger killen bredvid och sträcker ut sin hand mot mig. Jag tar tag i hans hand med min skakiga hand och ler mot honom ett svagt leende samtidigt so jag säger.

-"Jag heter Grace men mina vänner kallar mig Hazel Grace för att jag har läst the fault in our stars över en miljon gånger." Jag ler mot honom och försöker att slå mig själv mentalt då jag insåg att jag tekniskt sätt berätta att jag inte hade något bättre för mig än att läsa en bok.

-"Jag älskar den boken!" Säger han till mig och lutar sig ner i sin väska och tar upp den blå boken som jag så väl känner igen, omg jag visste inte att någon som ser så bad boy ut skulle vara så inne i att läsa.... jag hade visst fel.

Jag ler mot honom och tar upp min bok och han skrattar lite. Jag har den både på Engelska och svenska, jag kan prata flytande svenska då jag hade en kompis som kom från Sverige. Hon gick bort för något år sen... om man kan säga att ta självmord är att gå bort. Jag gillar inte ordet självmord för jag har svårt att se någon må så dåligt så att dem skulle kunna göra något så hemsk mot sig själv. Jag kunde knappt fatta det när jag fick veta att hon hade tagit livet av sig, jag viste att hon mådde dåligt man jag trodde aldrig att det var så dåligt så att hon faktiskt skulle göra det.

Jag undrar fortfarande varje dag om det kunde ha vart något sätt att rädda henne men jag har fortfarande inte kunnat komma fram till ett vettigt svar.

-"så är du rädd för att flyga?" Frågar han mig och jag nickar något som får honom att le mot mig, jag gillar hans leende det är gulligt.

Han sätter fast sitt bälte och ler mot mig igen som om han vet att jag mår bättre när han är här, om någon frågar så har jag aldrig sagt det där.

-”Så Grace berätta för mig vad som du gillar med Augustus Waters” Säger Louis och ler mot mig och jag kan inte låta bli att le. Jag älskar att prata om Augustus Waters men mina vänner tröttnar ganska snabbt på mig.

-”han är helt perfekt jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner om Augustus Waters han är helt enkelt fantastisk, jag älskar han genom hela boken och blir alltid lika hjärtekrossad när han går och dör. Jag hatar att John Green håller från oss ett bra tag att han är sjuk igen.” Säger jag och tittar på Louis som om jag vill att han ska förstå vad jag pratar om även fast jag vet att jag kan ha pratat alldeles för snabbt för att han ska kunna förstå vad det var som jag sa.

-”Jag förstår vad du menar jag beundrar hur stark han är igenom hela boken ända fram till sitt sista andetag, jag tror inte att jag skulle kunna klara av att vara lika stark som honom. Den enda personen som kan vara starkare än Augustus är nog Hazel då hon både går igenom att hålla på att dö och förlora den som hon älskar, jag skulle aldrig klara av det lika bra som Hazel gör” Säger Louis och ger mig ett litet leende, jag ler och han tittar ut genom fönstret och det är då jag inser att vi inte är på marken längre, jag har alltid hatat att flyga men start och landning måste nog vara värst. Louis har nu fått mig genom att bara prata med mig att glömma att jag åker i ett flygplan och det är inte många som har lyckats med... Helt ärligt så är han den första, men jag är inte säker på om jag ska tacka honom eller John Green för att ha skrivit en sådan underbar bok.

-”Vi har en ganska lång resa framför oss och jag har en känsla av att ingen av oss kommer kunna somna.” Säger han och jag fattar inte vad han menar först förens jag hör den lilla flickans röst, det är som om någon skriker i mitt öra. Hon måste ha en av de mest genomträngande rösterna jag någonsin hört i hela mitt liv, den är hemsk totalt super hemsk.

-”Snälla säg att vi inte ska sitta i samma plan som henne i flera timmar jag kommer aldrig att klara av det snälla säga att du ljuger” Säger jag och tittar på honom men hoppfulla ögon. Han tittar tyvärr ner på mig med en besviken blick och jag inser att jag kommer vara tvungen att vara på samma plan som den lilla flickan.

-”Döda mig snälla...” säger jag och det får Louis att skratta och jag kan inte låta bli att le när jag hör hans skratt, jag gillar det. Han låter så lycklig när han skrattar och det får mig att titta upp på honom. Han har sina ögon stängda och man kan se skrattrynkorna vid ögonen och hans mungipor pekar uppåt när han skrattar något som får min alldeles varm inombords.

Vi pratar om The Fault in Our Stars tills en flygvärdinna kommer förbi och frågar om i vill ha något att dricka.

-”En Cola tack” Säger jag och hon tar fram en till mig och jag sträcker över pengarna till henne, hon ler mot mig och frågar sedan Louis om han vill ha något, jag hör inte riktigt vad han säger men det spelar väll egentligen ingen roll.

Han tar emot en Fanta och en liten chips påse och ler mot mig. Jag gillar när han ler mot mig det känns bra att ha någon som ler mot en.

Jag gillar att jag sitter bredvid Louis för att då vet man att då kan man iallafall stå ut med att prata med personen bredvid sig, jag brukar prata med personen bredvid mig för att hålla mina tankar om att jag faktiskt flyger när jag åker mellan mamma och pappa. Det är en annan sak som jag gillar med plan, man kan sitta bredvid någon och berätta sin livs historia men man behöver inte oroa sig för att den ska döma en för man träffar antagligen aldrig den personen igen. Jag tror jag har berättat för över 20 personer om hur Hazel och Augustus är perfekta tillsammans. Louis är den enda personen som då har varit intresserad av att lyssna på vad det jag har att säga.

-” Vad tänker du på?” Frågar han mig och ler, jag tittar upp på honom och ser honom ta upp sin Fanta och ta några klunkar, han ser mycket mer bad ass ut än vad han egentligen är.

-”Varför du försöker vara så bad ass när du tydligt inte är det.” Säger jag bara för att se hur han reagerar och hans reaktion är inte det jag förväntade mig, istället för att han blir irriterad eller arg så växer hans leende.

-”Jag är bad ass det är bara du so inte ser det för att det enda som finns inne i ditt huvud är Augustus Waters.” Säger han och jag låter ett skratt lämna mina läppar.

---------------------------------------------------------------

Jag har vart på semester och inte haft tillgång till internet men nu är jag tillbaka och tror inte jag ska göra något speciellt så Kommentera för Kapitel 2

Om ni ser något som ni tycker är fel så lämna en kommentar så ska jag försöka rätta till den

-"Det kommer gå bra du har inget att oroa dig för." Jag tittar i min mammas klar blå ögon och försöker att le mot henne, hon vet lika väl som jag hur mycket jag hatar att flyga, jag vill verkligen inte göra det här. Jag är så himla rädd att vara i ett plan för att flyga tvärs över atlanten. Jag gillar inte tanken på allt som skulle kunna hända under flygturen. Min mamma säger att jag bara oroar mig i onödan men jag har den här jätte dåliga känslan för att flyga.

Det är inte första gången som jag flyger från LA till London, min pappa bor i London och när han och mamma skiljde sig så tyckte mamma inte att det räckte med att ha någon stad emellan dem, nej hon var tvungen att ha hela havet emellan dem. Min mamma är amerikans från början och tyckte inte att det fanns någon anledning att vara kvar i London när dem skiljdes. Så jag har skickats som ett paket emellan dem enda sen jag var 10. Nu är jag 18 och borde egentligen inte behöva åka men jag har alltid åkt till min pappa på jul lovet så det känns fel att inte vara hos honom det här jullovet också. Min mamma brukade fira jul med oss enda tills pappa gifte om sig för två år sen, då slutade hon följa med mig till London.

Jag har frågat henne många gånger om hon vill följa med eller om jag ska stanna, jag vet att hon tycker det är lika jobbigt varje gång som jag åker, men jag vet också att hon tycker att jag ska spendera tid med min pappa.

Hon kysser mig på huvudet och ler mot mig när jag går igenom säkerhetskontrollen, jag har verkligen inte en bra känsla för det här.

Jag låter min väska villa över min axel medans jag försöker hitta en ledig plats att slå mig ner medans jag väntar på mitt plan, det är lättare sagt än gjort i den folk fyllda flygplatsen.

Jag tittar ner när jag går genom flygplatsen då jag vet att om man får ögonkontakt med fel personer i LA så kan det sluta illa.

Jag skriker till när jag går rakt in i någon, det var absolut inte min tanke att jag skulle gå in i någon.

-"Se dig för" Säger en röst och jag tittar upp, jag öppnar munnen för att säga förlåt till främlingen som jag gått in i, men innan jag hunnit öppna munnen så har han försvunnit in i folkmängden.

Det är över två timmar kvar tills mitt plan går och jag är redan uttråkad. Jag kan höra folk prata på olika språk och jag försöker att inte bli galen på allt ljud, det är så mycket annorlunda mot än när jag är ensam i mitt rum och läser. Jag är inte riktigt så mycket för att vara med mycket människor. Jag gillar inte känslan att behöva prata med folk jag egentligen inte gillar. Det är därför jag inte har så många vänner, de få vännerna jag har är bara personer som jobbar tillsammans med mig. Vi pratar inte så mycket mer än på Lunchen som oftast varar i en halv timme innan någon försvinner och det blir en tystnad i rummet.

Jag äger ett café, det kanske låter konstigt för att vara så emot att prata med folk. Men helt ärligt jag gillar människor det är bara det där att prata med folk en längre tid som jag har svårt för. Därför funkar jag bra med kunderna för de pratar inte så mycket med mig mer än vad de behöver.

Jag älskar mitt Café för att det är ett litet mysigt café med en stämning som får mig att känna mig som hemma. Jag skulle aldrig erkänna det men ibland så känns det mer som hemma än vad det gör hemma hos någon av mina föräldrar, där av anledningen till att jag spenderar all min tid där, när jag inte jobbar kan jag sitta vid ett bord och läsa(det om jag inte är hemma på mitt rum och läser).

Jag fortsätter leta efter en plats att sitta men det är väldigt svårt, ingen vill ha en främling bredvid sig så man har gjort nästan vad som helst för att få en plats ledig bredvid sig. Många har ställt upp sin väska på platsen bredvid där dem sitter för att man ska visa att man inte vill ha någon där.

Jag suckar och känner hur jag bara vill sitta inne på mitt rum hemma hos mamma eller inne på cafét. Helt ärligt jag skulle vilja vara vart som helst förutom just här just nu.

 --------------------------------------------------------------------

här är prologen till Be My Augustus Waters.  Jag hoppas ni gillar den :)

Kommentera för Kapitel 1