Jag kliver in genom dörren hemma och möts genast av Oliver som håller en liten vit och brun kattunge i handen. -”God Jul från farmor och farfar.” Säger han och räcker över den lilla kattungen till mig något som får mitt frusna hjärta att smälta den är så jädra söt. -”Vad heter han?” Frågar jag och tittar på Oliver som ler mot mig tillsammans med min mamma -”Vad du än vill” Säger han och jag kan inte låta bli att le, vad kan jag döpa den här lilla sötnosen till? Med ett leende sätter jag ner den på marken där den genast börjar springa runt. Jag försöker att inte skratta men det är så sjukt gulligt att jag inte kan låta bli, har du någonsin känt dig så lycklig förut att du bara vill skratta? För det är så jag känner mig precis nu. -”Galax” Säger jag och tittar på honom som om han är den mest värdefulla katten i hela världen, och för mig så är han det. Jag sitter inne på mitt rum och låter musiken strömma ur högtalarna samtidigt som jag stryker Galax över ryggen, han ligger ihop kurad i min famn något som får mig att behandla honom som min egen son. Det är något med att ha något så litet och sårbart som får en att bli så mycket överbeskyddande, har du någonsin haft den känslan? -”Dailynn mat!”Hör jag från nedervåningen, jag har insett att min mamma bara kommer upp och hämtar mig när hon tycker att vi har haft alldeles för lite mamma dotter tid. Jag reser mig upp och lägger försiktigt ner den nu sovande katten på min säng, jag går över till cd spelaren och stänger av så att inte Pierce The Veil ska väcka min älskade Galax, det är något med djur som får en att bli helt förälskade i dem på bara några minuter. Jag går ner till mamma och Oliver och sätter mig ner vid bordet och börjar äta av kina maten som min mamma beställt, jag vet inte varför hon envisas med att beställa mat nu och då när hon lagar så fantastisk mat. Min mamma och Oliver sitter och pratar en massa medans jag bara sitter tyst och försöker äta den alldeles för torra kycklingen, jag hatar när man får alldeles för torr kyckling från kina restauranger. Är det inte liksom deras jobb att få maten bra och ätbar? Inte som att tugga på sågspån? -”Så hur känns det att det är 2015 nu då?” Frågar Oliver mig och jag tänker bara på en sak, Sleeping With Sirens och Pierce The Veil är inom bara några månaders räckhåll, jag kan inte förstå det! -”Perfekt” Svarar jag bara och försöker att inte le som en idiot för jag känner mig så sjukt fucking lycklig, hur kan jag inte vara det? Med ett leende somnar jag den natten och jag försöker att inte le alldeles för mycket för då kan min mamma få för sig att jag kommer fortsätta le oftare, jag ler bara när jag känner för det. -”Dailynn skola” Jag öppnar ögonen och ser mamma framför mig och jag vänder mig om, det är alldeles för tidigt för att gå upp och jag vägrar gå upp nu för att gå till ett ställe jag inte vill vara. Jag hör hur min mamma sucka men jag vet att hon inte kommer ge upp. Hon kommer att få upp mig men det kommer att ta ett tag. När hon får upp mig ur sängen så kan jag inte göra något annat än att klä på mig. Jag har ett par skrikrosa byxor och en green day tröja, jag känner mig en aning färgglad i dag så jag tycker att det är dags att jag visar det lite i alla fall. Jag tar på mig mina slitna svarta converse och skyndar ut till bussen då det vore ett helvete att ta mig till skolan annars, jag skulle komma försent om jag missa bussen och var tvungen att gå till tunnelbanan. Alla säger att det är svårt att vara sen till skolan när man bor i London men det är totalt bullshit då det ofta blir segt i trafiken och att man måste ta sig dit man ska. Min skola ligger på andra sidan av London så det är inte precis som att bara ta en promenad till skolan. Jag släpper ut en lättnadenssuck när jag ser bussen komma runt hörnet, vilket betyder att jag inte kommer komma försent till skolan första dagen efter lovet. Jag vet att jag är en vuxen kvinna men det är fortfarande lika läskigt som när man var mindre att få en utskällning av en lärare. Jaga sjunker ner i ett säte ganska långt bak i bussen, genom mina hörlurar så kan man höra musiken strömma något som folk brukat hata men jag är en av dem här irriterande personerna som inte bryr mig och fortsätter att lyssna. Jag försöker att bara fokusera på All Time Lows låt outlines samtidigt som jag låter min blick vandra över allt som händer utanför fönstret, jag gilla att titta på alla som alltid är så stressade för att ta sig till jobbet. Jag vet inte vad det är med personer som säger att dem hatar att titta på andra personers kroppsspråk, jag älskar det för man kan säga så mycket om en persons humör genom att bara titta på deras kroppsspråk. Många kan man förstå vad dem vill utan att fråga dem något som är en av de bästa sakerna någonsin. Så om man inte mår bra så kommer ens kroppsspråk berätta det, det är något som gör att vi slipper berätta hur vi känner för alla personer. Om vi vill bli lämnade ifred så säger vårat kroppsspråk det. -”Kan jag sitta här?” Frågar en röst bredvid mig, jag tar ut en av mina hörlurar och ser en tjej med brunt hår och blå toppar stå där, hon är väldigt kort och jag har aldrig sett henne tidigare. -”Visst” Svarar jag och hon sätter sig ner bredvid mig. -”Jag är Cher” Säger hon och sträcker fram sin hand till mig. -”Dailynn” ------------------------------------------ INGET FUCKING FUNGERAR FÖR MIG!

Jag kommer inte uppdatera i dag för min dator vägrar jobba med mig och stänger ner Blogg.se när jag försöker lägga upp ett kapitel, och jag kommer inte skriva över 1000 ord på telefonen 

Jag kliver in den varma atmosfären och försöker att inte bli alldeles för känslosam då allt ser exakt ut som förut. Jag går fram till disken och tittar vad dem säljer och kommer ihåg hur jag alltid brukar få blåbärsmuffins med hallon och jordgubbs toppig när jag var här med pappa.

-”Ursäkta mig men säljer ni fortfarande blåbärsmuffins med hallon och jordgubbs toppig?” Frågar jag den äldre damen bakom kassan som tittar förvånat på mig när jag frågar henne det.

-”Vi har aldrig sålt det flicka lilla, den enda som någonsin bett om det är David Wickon som gick bort för flera år sedan.” Jag tittar på henne och hon fortsätter.

-”Han hade en dotter som han brukade ta med hitt och jag har inte sett henne sen han gick bort.” Säger hon och jag tittar på henne och funderar om jag ska avslöja vem jag är men väljer att inte säga något.

-”Jag måste blandat ihop er med ett annat ställe förlåt, jag tar en vanlig blåbärsmuffin och en var choklad med sojamjölk.” Säger jag och hon nickar, jag ler mot henne och sträcker över pengarna till henne.

-”Du kan sätta dig ner så kommer någon komma ut med det till dig.” Säger hon till mig och jag nickar. Jag går över till bordet längst in där pappa och jag bruka sitta, det är precis vid fönstret och man brukade kunna se en massa folk stressa runt på gatorna, jag älskade det när vi satt och prata om vad vi trodde att de skulle någonstans.

-”Din choklad och muffin” Kommer en äldre man ut och ger mig, jag ler mot honom då jag väl känner igen honom sen när jag var mindre. Han heter Hank och har jobbat här i alla år, han brukade låta mig gå in i köket och visa mig runt när han arbetade.

Jag tittar ner på det han ställde framför mig och jag ler när jag ser den rosa frostingen uppe på. Jag känner väl igen den.

Jag tittar över mot Hank och ser honom le mot mig.

-”Kul att se dig igen Dailynn” Säger han innan han försvinner med ett leende in i köket igen, jag ler och försöker att inte gråta. Jag har så många olika känslor när jag sitter här, på samma ställe som jag och pappa alltid satt.

Jag tar en tugga av muffinsen och försöker att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder när jag känner den mycket välbekanta smaken.

-”Kan jag sitta här?” Frågar en röst och jag tittar upp och ser en kille med lockigt hår, men det är inte vad som fångar min uppmärksamhet det är dem ljusrosa blommorna som han har i håret. Jag nickar som svar och han sätter sig mitt emot mig, jag vet inte riktigt vad som hände men det slutade i alla fall att jag snackade med honom som om jag känt honom i evigheter. Han heter tydligen Harry och är förlovad men en kille som heter Louis, han berättar mycket om sig själv något som får mig att tycka att han är en bra kille då, jag tycker han är så himla trevlig och inte försöker vara mystisk som många andra killar.

Han berättar att han bor i London tillsammans med sin fästman, han berättar också om hur han och Louis ska gifta sig i början av sommaren något som får mig att le. Jag gillar hur han lyser upp när han prata om Louis, det är som om ingen annan existerar när han pratar om honom. Jag känner hur jag genast gillar den här Louis killen då han verkligen får Harry glad. Jag kanske inte känt Harry mer än några timmar men det känns helt otroligt hur lätt vi kan prata med varandra, det känns så bra att prata med någon som inte trippar runt mig som om dem är rädda att jag ska ramla ihop. Jag kan faktiskt hålla ihop mig själv ganska så bra, den enda gången jag låtit mina riktiga känslor visas är när jag hörde iris för första gången.

Jag pratar med Harry och inser inte ens att klockan är efter nio förens hans telefon ringer.

-”Oj jag har vart borta i flera timmar, min kompis Zayn måste vara så orolig för mig.” Säger han innan han ursäktar sig för att svara, jag tar upp min egen telefon och inser att jag borde nog åka hem innan min mamma blir galen och inte har en aning om vart jag är.

När jag och Harry skiljs åt så har jag redan lovat att jag ska komma på hans bröllop något som han genast blir överlycklig över, han berättar också hur han inte riktigt haft någon riktig vän sen han kom ut att vara gay, något jag tycker är totalt vansinne då det absolut inte är något fel alls på att gilla någon från samma kön.

Jag kramar om honom innan jag ropar på en taxi. När jag sitter i taxin så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hänt idag, det känns som om jag sett en helt ny del av mig själv, som om allt jag haft inom mig äntligen hittade ett sätt att ta sig ut utan att jag skulle gråta allt för mycket.

Jag ler lite för mig själv innan jag lutar mig tillbaka mot sättet och tittar på alla ljus som vi åker förbi, jag har aldrig känt mig så avslappnad när jag vart i New York som just i det här ögonblicket. Jag kommer till och med på mig själv med att ha ett litet leende på mina läppar. Jag känner mig så fri som om inget kan stoppa mig, som jag har gjort precis det jag behöver.

-”Vi är frame” Säger den blonda kvinnan som körde taxin, jag tackar henne och betalar henne. Jag kliver ut ur taxin och ser genast att min mamma står på trappan med en min som visar att hon inte är särskilt glad över att jag var ute så länge.

Men hennes ansiktsutryck ändras när jag kommer fram till henne pussar henne på pannan och ler innan jag går in, jag känner mig annorlunda men på ett bra sätt. Vem vet kanske allt jag behövde var att prata med en främling som om han var min bästa vän, att prata med någon som inte är en psykolog utan bara prata med någon om vanliga saker som inte har något med vad jag vart med om att göra.

-----------------

HARRY BABY!!!

 

trodde ni verkligen att jag inte skulle ta chansen att ha Larry? Larr shipper over here!!!

 

Kommentera!

 

Btw Larry är bara en del av berättelsen inte något jätte stort.

Jag tittar ut genom det lilla fönstret och ser bara vatten, min mamma sover lugnt bredvid mig medans jag inte ens kan sluta mina ögon. Jag har alltid lika svårt att vara på ett flygplan då det är det som är anledningen till att min pappa är död i dag. Med en suck försöker jag att tänka på annat men det funkar inte det enda jag kan tänka på är minnena från 11 september 2001.

Jag vet att det inte är långt kvar innan vi landar lite utanför New York så vi kan ta oss till min farmfor och farfar. Jag är ganska glad att jag ska få se dem igen då jag inte sett dem på lite mer än ett år. När vi var här förut så var dem bortresta något som gjorde att vi inte kunde träffa dem, jag har alltid haft ett bra förhållande med min familj även fast vi trippar runt på tårna runt varandra.

Jag låter musiken från mina hörlurar ta över alla mina sinnen något som får mig att genast slappna av, jag fokuserar bara på Kellins röst och bara hans röst, det är som om jag är i en trans.

Jag märker inte ens när vi landar på marken förens folk runt om kring mig börjar röra på sig och resa sig, jag skakar om mamma så hon vaknar. Hon ler mot mig och vi reser oss också upp. Precis som alla andra gånger jag åkt flygplan så har alla så jädra brotom av planet, men det går aldrig snabbare för att dem skyndar sig upp. Det enda som händer är att det blir en enda röra överallt.

Jag och mamma lyckas ta oss ut ganska snabbt något som underlättar då vi bara har handbagage och kan gå direkt till att visa upp våra pass. Det går väldigt snabbt då de flesta måste hämta sina väskor.

-”Hur känns det att vara tillbaka då?” Frågar mamma när vi kliver ut från flygplatsen. Jag tittar mig omkring medans hon vinkar till sig en taxi.

-”Annorlunda.” Svarar jag och hon tittar på mig som om hon försöker puzzla ihop bitarna som jag försöker berätta.

-”På ett bra eller dåligt sätt?” Frågar hon mig, antagligen för att förstå mer vad jag menar med annorlunda.

-”Det har jag inte listat ut än.” Svarar jag och sätter mig i den gula taxin som stannat vid oss.

Jag kan höra melodin till Stay With me med Sam Smith spelas inifrån bilen och jag ler en aning, bara för att jag lyssnar på Pierce The Veil och Sleeping With Sirens så betyder inte det att jag inte lyssnar på annan musik också, det är många som missförstår det och tror att jag BARA lyssnar på den slags musik. Men jag kan faktiskt gilla andra låtar också.

Mamma sjunker in i sättet bredvid mig och berättar för taxi chauffören vart vi ska. Jag försöker att inte tänka på anledningen varför vi faktiskt är här. Vi åker in mot stan och jag försöker att ta det lugnt när vi närmar oss dem välbekanta gatorna.

-”Ni vet väl vad som hände precis här den 11 september för 13 år sedan?” Frågar taxi chauffören och jag tar ett djupt andetag för att inte få panik.

-”Stanna bilen.” Säger jag och känner hur jag mår illa, jag gillar inte att tänka på det, det får magen på mig att vändas ut och in. Min mamma tittar oroligt på mig när jag ber honom att stanna, jag försöker att ta djupa andetag men det blir svårare och svårare. Han stannar och jag öppnar snabbt dörren och känner dem varma tårarna rinna ner för mina kinder. Kylan i luften gör dem ännu tydligare. Jag tittar på platsen där de två stora byggnaderna en gång stod och jag försöker att få in syre i mina lungor.

-”Dailynn du måste komma in i taxin igen så vi kan åka.” Säger mamma till mig och jag kan se hur taxi föraren tittar konstigt på mig, hans hatt sitter en aning på sniskan och man kan tydligt se hans ölmage under den gråa t-shirten som han har på sig.

-”Jag tänker inte bara sitta och låtsas som om det aldrig hände, som om allt är precis som det alltid vart. Du måste också inse att vi inte kan leva som om vi är rädda att våra liv ska rasa in! Jag är inte rädd för att vara här och jag vet att du är, du är rädd för du vet att det skulle ha vart du om inte din taxi hade vart fast i trafiken! Du är rädd för du vet att det skulle lika gärna ha vart du som det var pappa.” Säger jag och tittar henne rakt i ögonen, hennes ögon har tårar i dem och hon tittar tillbaka till taxin.

-”In i taxin Dailynn” Säger hon seriöst till mig men jag ruskar på huvudet.

-”Inte i dag. Du kan åka men jag stannar.” Säger jag och hon tar upp sin telefon innan hon skriver in något.

-”Du kommer till farmor sen va? Om du stannar så måste du lova att du kommer sen.” Jag nickar och hon tittar på mig en sista gång innan hon kliver in i taxin. Hon sträcker ut min jacka till mig och jag tar emot den.

Jag tittar efter henne när taxin åker i väg och jag inser att jag för första gången i hela mitt liv gjort något som inte min mamma velat, första gången jag gjort något som jag själv beslutat. Jag vet inte om det är meningen att det ska kännas så bra. Men det gör det.

Jag tittar mig omkring och ser att det inte är så många människor ute, det är förståligt då det är ganska kalt utomhus och många hellre sitter inne på dem små mysiga caféerna. Jag minns att pappa bruka ta mig till ett café som ligger runt hörnet, jag undrar om det fortfarande finns kvar eller om dem har lagt ner.

-----------------------

Hej hej hej!!!

Jag börjar bli bra på att uppdatera igen!!!

 

Kommentera :)

Jag sätter mig ner och låter musiken spela ur högtalarna. Min mamma ler lite när hon ser det lilla leendet på mina läppar, jag gillar när dem visar ett intresse för min musik. Det behöver inte vara så att dem gillar vad jag gillar men det är ändå kul att dem försöker förstå sig på mig.

Jag äter den sista biten av pizzan innan jag tar undan disken, jag vet att min mamma sagt att jag inte behöver diska men jag gillar att göra det ändå, jag gillar inte känslan av att jag bara glider runt här hemma.

När jag diskat min disk så tar jag min telefon för att lämna dem vuxna i fred, jag vet att jag också anses som vuxen men jag alltså jag är inte över 40 än.

-”Tack för att du plockade bort” Säger mamma när jag går förbi henne, hon säger alltid samma sak varje gång jag plockar undan efter mig. Jag bara ler och går upp på mitt rum där mina läxor fortfarande ligger på bordet. Jag tittar på dem och funderar på om det verkligen är värt att göra något som jag egentligen inte vill. Jag vet att jag antagligen skulle göra mamma ganska besviken om jag slutade så det är därför som jag inte gör det. Jag har aldrig gjort något som får min mamma eller Oliver besvikna jag har alltid vart den perfekta dottern. Det enda som jag kan ha gjort är att lyssna på lite musik som dem kanske inte är så himla förtjusta i, men annars har jag alltid vart duktig.

Flera gånger har jag funderat på vad som skulle hända om jag skulle sluta, om jag skulle bli en av dem här rebellerna som föräldrar kallar dem. Men jag tror helt ärligt att jag inte skulle klara av att se min mamma bryta ihop, jag försöker att inte kliva på några trådar sedan pappa dog. Det är som om jag trippar runt på mina tår runt henne och hon trippar runt på sina tår runt mig, jag är inte helt säker på att det är särskilt hälsosamt men jag antar att det inte går att ändra på nu då vi har gjort det här i så många år.

En suck lämnar mina läppar när jag sätter mig ner på min säng som är fint bäddad, jag märkte inte det tidigare men nu gör jag det. Min mamma brukar ofta bädda min säng även fast jag kanske inte är så himla förtjust i det då jag är fullt kapabel till att göra det helt själv.

Att inte riktigt säga vad man vill kan vara ganska svårt men jag vet att jag gör nästan vad som helst för att se till att min mamma är lycklig.

-”Dailynn har du tid?” Frågar min mamma från utanför dörren och jag funderar ett tag och känner att jag inte orkar med mer familjetid just nu, jag vet att min mamma vet att ibland så orkar jag inte och att hon förstår.

-”Inte just nu.”Svarar jag och jag kan höra hur hon suckar innan hennes fotsteg försvinner ner för hallen, hon gör samma sak varje kväll då hon försöker att få mig att ha lite mor och dotter tid, jag har gått med på det någon gång ibland. Men jag gillar att vara ensam alldeles för mycket för att det ska vara kul för mig att vara med henne varje kväll.

Jag tittar runt i mitt rum och inser att jag inte kommer göra mina läxor så jag kan lika gärna skita i det. Jag drar ut gitarr fodralet från under min säng och plockar upp den gamla gitarren som har varit min pappas, det kanske inte är den bästa som finns men jag gillar att spela på den.

Som den musikintresserade personen jag är så har jag lärt mig att spela gitarr, min mamma ville inte att jag skulle ta lektioner så jag lärde mig själv med hjälp av internet och nu är jag faktiskt helt okej på att spela.

Jag börjar spela melodin till Hold On Til May en av mina favoritlåtar och jag försöker att inte lägga ner för mycket känsla i vad jag spelar för det brukar alltid sluta i tårar.

Men som vanligt slutar det här i tårar, jag är inte jätte bra på att hålla mina tårar inne och den här gången är inget undantag, varför skulle det?

Jag kan höra min mammas fotsteg utanför min dörr men det stoppar mig inte från att fortsätta sjunga och spela, jag vet att det är min mamma då hon har mycket lättare fotsteg än vad Oliver har, hans låter en aning mer. Jag vet inte om jag är den enda personen som tänker på hur man kan höra vem det är på fotstegen, jag kanske är annorlunda men vad spelar det för roll egentligen, jag har alltid vart annorlunda.

Jag spelar ett antal låtar till bland annat I´m Low On Gas And You Need A Jacket och Feel. Min mammas fotsteg har slutat men jag vet att hon är precis utanför min dörr då jag kan höra hennes snyftningar, jag förstår henne faktiskt jag gråter också.

Med en skakig hand så lägger jag ner min gitarr i fodralet igen och skjuter under den under sängen igen. Det är inte jätte ofta som jag tar mig tiden till att spela det är ofta bara i skolan under raster. Jag brukar smyga in i musik rummet och spela då jag vet att det inte är någon där.

Hemma blir det alltid lite extra känslosamt då min mamma ofta brukar sitta utanför mitt rum och lyssna på mig, jag vet att hon gör det även fast hon försöker att dölja det. Jag vet inte varför hon försöker dölja det men jag låter henne göra som hon vill. Det är hennes beslut inte mitt och jag tvingar henne inte att lyssna det är hennes eget val.

Jag reser mig upp för att byta om till pyjamas så jag bara kan gå och lägga mig sen, jag funderar på om jag ska se en film då det är en aning tidigt för att gå och sova just nu.

Min pappa skulle säga att det inte alls var förtidigt men jag var sju när han levde och jag antar att tiderna inte är lika viktiga när man är 20.

-----------------

Jag hoppas ni gillar We See What We Want för jag har väldigt kul att skriva den :)

 

Kommentera

-”Hur var skolan?” Är det första min mamma frågar mig när jag kliver in genom dörren, det gör hon varje dag och jag förstår inte varför hon ens försöker få mig att prata med henne. Jag pratar inte mer än nödvändigt då jag inte ser någon anledning till att dela information med andra levande varelser. Min mamma tar mig till en psykolog varje vecka men det hjälper inte särskilt mycket då dem flesta ger upp efter ett antal gånger och jag knappt sagt två ord. Jag ser inte vitsen med att prata om mina känslor med en totalt främmande person som får betalt för att höra andra folk klaga.

Det är inget fel på mig jag gillar bara inte att dela med mig av personlig information till andra. Min mamma tror att det beror på att jag förlorade min pappa för 13 år sedan men det har ingenting med det att göra egentligen, eller jo kanske men det spelar ingen större roll. Jag har gått vidare och insett hur ledsen jag än känner mig ibland så kommer det inte bli bättre genom att prata med någon, dem kommer inte kunna få honom att leva igen så vad är det för vits med det hela.

-”Hej Dailynn” Säger Oliver som är min mammas nya man, dem gifte sig för sju år sedan och det är anledningen till att vi flyttade till London, jag har inget emot Oliver han gör min mamma glad och han har inte gjort något elakt mot mig så jag  har ingen anledning till att ogilla honom. Jag säger inget till honom utan går bara förbi honom och upp på mitt rum, jag gillar att bara vara för mig själv när jag kommer hem från skolan. Jag läser vidare till att bli advokat, jag vill egentligen inte det jag vill egentligen jobba inom musiken men mamma tror att det bli bättre om jag blir advokat så att jag kan skaffa pengar och få ett bra liv. Jag vill inte göra henne besviken så jag går några extra år i skolan för hennes skull. Hon låter mig bo kvar hemma så länge jag studerar så det är också ett plus då jag verkligen inte har råd till att köpa en lägenhet i London.

Jag lägger min väska på mitt skrivbord och går över till mina högtalare och kopplar i min telefon. När jag klickat på play så hör jag genast Vic´s röst komma från högtalarna något som får mig att le, jag älskar verkligen Pierce the Veil och Sleeping With Sirens dem är typ det enda jag lyssnar på.

Dem kommer till London den 10 och den 11 april nästa år och jag ska gå båda gångerna, jag har vip den 10 och vanlig biljett den 11. Min mamma säger att det är onödigt att gå på båda men hon vet också hur glad jag var när jag fick tag i biljetterna.

Jag går över till mitt skrivbord och tar ut dem böckerna som jag måste läsa tills på måndag och sätter mig ner för att börja läsa. Jag har aldrig haft ett problem med att studera då jag har ganska lätt att lära mig saker, det kan vara för att jag spenderat stor del av mitt genom att inte gjort något annat än bara studera. Jag läser mycket och det gör det lätt för mig att utrycka mina känslor och hänga med i olika böcker. Vist man måste vara en aning mer fokuserad på fakta böcker än man måste med vanliga romaner, men det är inte särskilt mycket. Jag har aldrig haft ett problem med att skola eller något sådant, jag har alltid vart en av dem bästa i klassen något som min mamma är otroligt stolt över.

Jag vet inte hur länge jag sitter och läser men jag blir avbruten av att mamma kommer in i rummet och sätter sig på sängen.

-”Jag gillar den här låten.” Säger hon plötsligt och ett leende kommer upp på mina läppar när hon säger det. Det är Sleeping With Sirens cover av Iris som spelas och jag tittar på henne.

-”Jag med.” Svarar jag och min mamma får ett ännu större leende på läpparna, hon har lärt sig att vill hon höra mig säga något till henne så är det bra att prata om saker som jag gillar att prata om. Då jag verkligen gillar musik så är det oftast det ämnet som hon väljer att prata om för då är det störst sannolikhet att jag faktiskt svarar, jag kanske inte svarar med långa svar men jag svarar i alla fall och det är mer än vad jag brukar göra.

-”Jag kom hit för att säga att det är mat.” Säger hon efter att låten spelat klart, hon reser sig upp från sängen när hon ser att jag nickar som att jag förstår. Jag reser mig upp från min position på stolen och går över till min telefon. Jag trycker på paus och följer med mamma ner till köket. Jag känner ett leende sprida säg på mina läppar när jag ser Pizzan som står på bordet. Min mamma är väldigt intresserad i matlagning och jobbar som kock något som har sina fördelar, särskilt när hon gör den godaste pizzan i världen.

Ja sätter mig ner vid det vita köksbordet och skär en bit åt mig själv av den ryckande pizzan, hela köket är fylld av den fantastiska doften av pizza. Pizza är en av mina favorit rätter och det är därför mamma gillar att experimentera med olika pizzor. Många i min klass gillar köpepizza medans jag föredrar hemgjort pizza.

Jag sitter och lyssnar på när mamma och Oliver sitter och diskuterar deras dag, jag gillar det här att bara sitta och lyssna på hur dem pratar med varandra, det är som om inget kan förstöra vår middag.

-”Dailynn du spelade en låt när jag kom in i ditt rum tidigare, du borde visa Oliver den.” Jag ler och min mamma tittar bort mot högtalarna i hörnet av köket, det är en av sakerna jag gillar med oss, vi kan spela musik när vi äter och dem verkligen intresserar sig i vad jag gillar för musik.

Jag ler och springer snabbt upp för trappan för att hämta min telefon.

------------------------

Här är kapitel ett hoppas ni gillar det :)

 

Kommentera för mer :)

 Jag tittar ut genom det lilla flygplansfönstret och kan inte låta bli att le när jag ser den vackra staden komma närmare, snart, snart kommer jag vara där jag hör hemma.

Med en suck sjunker jag tillbaka i sättet och ler upp mot flygplanets tak, jag kan inte fatta att jag faktiskt gör det här, jag vet att det är vad jag måste göra men jag vet också att det här kan vara det läskigaste jag någonsin gjort.

När planet stannat säkert på marken så känner jag hur mina händer börjar att skacka, jag är nervös särskilt när jag vet hur länge sen det var sen jag senast såg Louis. Med skakiga steg så går jag till väskhämtningen något som går väldigt fort då min ljus rosa väska med ljus blå dragkedjor kommer bland dem första väskorna. Jag tar av den från bandet och tar ut handtaget så att jag kan rulla den bakom mig medans jag tar mig ut från den stressiga flygplatsen.

När jag kommer ut utanför dörrarna så kan jag inte låta bli att le åt den grå himlen som ser ut att kunna öppna sig när som helst, det är inte det att jag gillar om det skulle regna det är bara det att det känns så bra att vara här.

-”Jag kan inte fatta att du fick mig att gå med på det här.” Säger en röst bredvid mig något som får mig att hoppa till, jag tittar ditt och ser Liam stå där. Jag har inte haft så mycket kontakt med någon av Louis vänner men Liam var den enda som jag visste skulle vara i London när jag landade. Jag såg tidigare i dag på Louis twitter hur glad han vara att Liam var hemma igen och att han skulle kunna fira hans födelsedag i morgon med honom.

-”Jag är så glad att du hjälper mig.” Säger jag till honom och ler mot honom och han ler mot mig. Jag trodde det skulle vara så mycket läskigare att komma tillbaka till London, jag antar att jag hade fel. Jag kanske har pratat med Tom men jag har inte pratat med min pappa.

Jag följer Liam till hans bil som står parkerad inte så mycket längre bort. Han berättar om hur han kommer att skicka ett sms om tid och plats i morgon så jag kan dyka upp på Louis födelsedags fest.

Jag och Liam diskuterade det här i morse när jag ringde och berätta om min plan, jag skulle egentligen gjort allt på egen hand men det känns bra att ha någon annan som kan hjälpa.

Planen är att jag ska dyka upp på Louis födelsedag även fast jag sagt till Louis att jag inte kan för att jag har ett möte i Sydney dagen efter, och jag lovar att bara Louis skulle faktiskt tro att jag skulle planera ett möte på jul när jag alltid firar jul med mina nära och kära.

Jag tackar Liam för att han hämta upp mig och kliver ut ur bilen, jag är snabbt inne på hotellet och får min nyckel väldigt fort. Det är i dem här grejerna som jag är så glad att jag är den jag är, att folk vet vem jag är, det gör att jag slipper vänta så länge.

Jag är så trött när jag kliver in på mitt rum så jag byter snabbt om till pyjamas och gör mig redo för att gå till sängs. Det tar inte alls lång tid förens jag somnar.

När jag vaknar dagen där på så skyndar jag mig att klä på mig, jag går ner och äter min frukost snabbt. Jag vet att det är bara timmar kvar tills Louis fest börjar och jag måste verkligen fixa mig till dess, jag vill att Louis ska tappa andan när han ser mig, jag vill att han ska känna exakt samma sak som jag känner varje gång han ler mot mig.

Jag har bokat en tid på en salong så jag ska vara där om en halvtimme och börja fixa mig.

 

Louis Perspektiv:

 

-”Louis du måste sluta deppa över henne nu, du måste ha kul det är din födelsedag!” Säger Louis där han står och knäpper sin vita skjorta, jag vet att han har rätt men jag vill inte fira min födelsedag när jag vet att hon är flera miljoner mil ifrån mig.

Jag reser mig upp från sängen och tar på mig mina tajta svarta jeans som Harry la fram tidigare i dag, han och Zayn har vart väldigt noga med vad det är för kläder som jag har på mig, jag tänker inte ens fråga varför då det antagligen kommer att vara en ursäkt som om det inte är varje dag man fyller 26, men helt ärligt är det inget speciellt med att fylla 26. Jag fyllde 25 förra året det var väl i alla fall lite speciellare?

Jag tar på mig den vita t- shirten och den svarta kavajen över, mitt hår ser ut som ett kråkbo så jag ber Harry att ropa på Zayn så han kan hjälpa mig. Zayn har alltid vart riktigt duktig på att fixa folks hår.

Zayn kommer in i rummet och ser ut som den supermodellen han är, Zayn fick jobb som super modell för något år sedan och syns ny i nästan varenda tidning precis som Harry.

Jag följer med Zayn ut i bilen medans Harry redan sitter i bilen och väntar på oss, Liam har tydligen fixat så att min fest ska vara på en club inne i London, jag vet att dem vill att jag ska ha kul i kväll men jag tycker inte om att min flickvän är miljontals mil från mig, japp jag sa flickvän. Jag och Grace gick tillbaka till varandra ganska snabbt efter att hon kysste mig i New York. Jag vet inte vad som hände men jag är glad att det gjorde det.

Jag kliver ut ur bilen och följer med Harry och Zayn in, dem blinkande lamporna och den höga musiken får mig att slappna av en aning. Jag ger ifrån mig ett litet wooooooh samtidigt som jag drar med mig mina två kompisar ut på dansgolvet där det redan är många som redan dansar till maps av Maroon 5. Jag skrattar och har faktiskt väldigt kul.

Jag ser Liam kliva in i klubben och jag kan också höra hur Jessie J Magnetic börjar spela i högtalarna, jag skriker med i text och folk tittar konstigt på mig.

Min blick flyger över till Liam igen och jag slutar genast när jag ser vem som står bredvid honom, där i en blommig klänning står Grace. Jag slösar ingen tid på att stå kvar med Harry och Zayn utan jag springer över till dem och slänger mina armar runt henne. Hon ser helt fantastisk ut i hennes blommiga klänning, och svarta ballerina skor. Jag ser hur Hon har en jacka i handen som jag genast tar från henne och ger till Liam. Han skrattar åt mitt beteende men säger ingenting.

Hennes hår ser fantastiskt ut, hon har ljusa och mörka bruna slingor i hennes röda hår något som får det att se ut som om hon skulle vara en super modell. Jag kysser henne och drar med henne ut på dansgolvet där vi dansar.

-”Jag har en present till dig.” Säger hon till mig i mitten av Stay With Me. Jag tittar på henne när hon tar upp ett fint inslaget paket från den lilla väskan som hon har haft med sig. Jag tar emot det och öppnar det med försiktiga rörelser för att visa att jag bryr mig så mycket om vad som finns inne.

Jag kan inte stoppa ett leende när jag ser vad som finns i, där i pappret ligger en bok som jag mycket väl känner igen… Men det är inte det jag fokuserar på det är sidan som är vikt.

Jag öppnar den och ser genast det som är skrivet under Agustus ord till Hazel.

-”It would be a privilege to have my heart broken by you Louis Tomlinson.” Läser jag högt och kan inte låta bli att kyssa hennes läppar.

-”Stanna med mig.” Ber jag henne och jag tror att hon vet att inte bara som i stanna med mig nu här eller stanna med mig lämna mig inte… Som stanna med mig som i stanna med mig i London.

-”Okej.” Säger hon till mig och jag ler mot henne innan jag kysser hennes läppar och gör den lilla the fault in our stars referensen som jag aldrig kommer glömma.

-”Okej.”

----------------------------------------

THIS IS IT!!!!

 

Det här var slutet på Be My Augustus Waters, jag har haft det här slutet planerat så länge!!!

 

Kommentera vad ni tyckt om hela fanfiction :)

 

På Tisdag klockan 16:30 kommer prologen till nästa fanfiction upp.

 

Vilken har vart er favorit fanfiction som jag skrivit? jag är nyfiken

 

Jag sjunker ner i soffan och låter mina ögon vandra fritt över teven, jag försöker att inte tänka på Louis och vad är bättre än att titta på mean girls. Jag vet att det är ganska tragiskt att jag sitter helt ensam och tittar på mean girls när jag skulle kunna vara ute med mina tjej kompisar. Tro det eller inte men jag har faktiskt lyckats skaffa mig ett antal vänner sen jag kom tillbaka till LA.

Jag försöker att hålla mina ögon öppna i slutet av filmen, men det blir bara svårare och svårare för varje sekund som går. När jag inser att det inte kommer funka och att jag antagligen kommer somna snart så reser jag mig upp och stänger av filmen och börjar gå till mitt sovrum, jag byter till pyjamas och borstar mina tänder.

Jag lägger mig ner i min säng och ska just stänga ögonen när min blick hamnar på den blå boken som ligger på bokhyllan, jag har inte öppnat den på 5 år då jag är rädd att alla minnen ut av Louis ska komma tillbaka.

Jag reser mig upp ur sängen och går över till bokhyllan och tar ner boken och min blick vandrar över framsidan, man kan tydligt se att jag har läst den många gånger.

 

-"Drar du åt det där ännu mer kommer du snart inte kunna andas" Säger en röst bredvid mig och jag kan höra att personen är road av sina egna ord. Jag tittar upp och ser en kille som ser precis ut som en av dem här badboysen från tv, jag skulle ha kommenterat på hans tatueringar om det inte vore för att jag just nu är i chock för att denna "Bad Boy" har de vackraste blågrågröna ögonen jag någonsin sett. Japp jag kom precis upp med en färg för att dem är en blandning av alla dem färgerna som jag nämnde.

Han sjunker ner i sättet bredvid mig och jag försöker att inte panika... Jag vet att jag inte borde panika över en kille men kom igen han ser ut som världens jädra Sex on Legs liksom hur skulle jag inte kunna Panika... Särskilt när jag själv ser ut som världens jävla soptipp.... Jag har leggings och en för stor stickad tröja, mitt hår är i alla fall ganska okej.... det skulle se ut som ett fågelbo om jag inte hade haft en mössa på det.

-"Jag är Louis"

 

Jag tittar ner på boken och försöker att inte låta tårarna som hotar falla, jag vill inte gråta då kommer jag att vara hes i morgon och jag har ett väldigt viktigt möte med BBC från Storbritannien, vi ska prata om dem ska ha en studio i vårt kontor så dem kan göra fler intervjuer med olika kändisar som inte kommer till Storbritannien.

Jag vet inte när jag måste ha somnat men jag måste ha gjort det för jag vaknar av mitt alarm som ringer i en hemsk ton. Jag hatar den verkligen och det är just därför som jag har just den ringsignalen för att det är det enda sättet jag vet som kan få mig att vakna, jag erkänner att mina mornar inte är dem bästa.

Jag reser mig upp för att göra mig i ordning, jag går alltid upp så jädra tidigt för att jag brukar alltid sätta mig på toa och med telefonen och så brukar det ta så mycket längre tid än vad det borde ha gjort om jag inte hade telefonen. Det är bara att erkänna att vi alla gör det här och att jag inte är ensam om att göra det här.

Jag går ner i köket och fixar mig själv en smörgås som jag antagligen bara kommer äta halva då jag inte är någon frukost människa. Därför är jag glad att dem serverar frukost på kontoret runt tio. Det kan ha vart en av mina idéer men ni måste erkänna att den är väldigt bra.

När jag går genom ett stressigt New York så försöker jag att inte stöta in i några personer, i vanliga fall så skulle jag vinka till mig en taxi men då det verkligen är väldigt vackert väder så känns det som om en promenad till jobbet är en bra ide.

Jag tittar upp mot solen när jag känner hur någon går in i mig, jag känner hur jag faller mot den hårda asfalten, jag kan inte låta bli att knippa ihop mina ögon hårt och göra mig beredd för att slå i marken. Men i stället för att hamna på marken så känner jag två armar runt mig som håller mig upp från att falla ner. Jag inser att någon måste ha fångat mig och jag låter en pust av lättnad lämna mina läppar.

-”Tack så my..” Jag stryker ut min lila blå kjol när jag tackar främlingen som fångat mig, men stannar i mitten av min mening när mina ögon möter dem underbart blå ögonen som jag inte har sätt på så himla länge, jag kan inte förstå att han står här framför mig det är inte möjligt, det känns omöjligt.

Men visst är det han som står framför mig och tittar rakt in i mina ögon med ett litet leende på sina perfekta läppar, och just i det ögonblicket känns det som om inget har ändrats under dem 5 årens som vi inte setts.

Jag vet inte riktigt vad som hände min hjärna är en enda stor röra, men när jag känner hans läppar mot mina så kan jag inte låta bli att le, det har gått fem år och jag känner fortfarande exakt samma känsla som då, om inte starkare. Jag kanske inte vet vart vi går från nu men jag vet att vad som än händer så var det meningen att jag träffade honom igen. Det var meningen att han skulle gå in i mig och träffa mig i New York.

Nu hoppas jag bara på att allt ordnar sig så att jag slipper ångra allt jag gjort ännu mer än jag redan gjort under dem här fem åren ifrån honom.

Jag vill bara gå tillbaka och ändra på allt som hänt… men så länge det här går vägen så kanske jag inte behöver ångra mig något mer, kanske jag får min Augustus Waters efter alla dessa år? Vem vet.

----------------------------------

GRATTIS NIALL!!! Jag vet att det är en Lördag och inte en söndag men take it easy ni kommer få epilogen i morgon... yep jag sa epilogen this is the last part!!!

 

Ni får detta bara för att det är Nialls födelsedag people!!!

 

Kommentera :)

glöm inte att rösta på vilken fanfiction ni vill ha sen!

-”Du kan vänta här så ska kommer det någon som kommer intervjua dig alldeles strax.” Säger jag till Harry samtidigt som jag visar honom in i rummet som han ska bli intervjuad i. Jag ger honom ett svagt leende innan jag vänder mig om för att ta mig ut härifrån, jag vet att jag aldrig träffat honom men jag vet ju inte om Louis har sagt något om mig. Jag kan inte riskera någonting.

-”Så vad heter du?” Frågar Harry mig innan jag hinner ut genom dörren, jag som hade hoppats att han inte skulle fråga. Jag funderar ett tag innan jag svarar honom.

-”Ofelia.” Svarar jag och försöker att inte säga Grace, ingen har kallat mig Grace sen jag börja jobba tillsammans med Tom det är bara Ofelia, så jag går under namnet Ofelia här. Jag tittar på honom och inser genast hur lik han är sig, visst hans hår är längre och allt mot i bilderna men man kan tydligt se att det är han, undra om Louis är sig lik?

 

Harrys Perspektiv:

 

Jag tittar på henne när hon gåt ut genom rummet och jag vet absolut vem hon är, jag vet hur mycket skit hon har fått Louis att gå igenom. Men jag vet också att hon inte har en aning om vad hon egentligen gjort mot honom, hon viste inte hur nere Louis var i henne. Jag undrar om hon någonsin känt samma sak som Louis eller om det bara var Louis som fastnade för henne mer än vad han borde ha gjort.

-”Hej Harry jag heter Luna och kommer att intervjua dig i dag, om du vill skulle du kunna få läsa igenom frågorna så att du är en aning beredd och så kan du säga om du vill att vi inte ska fråga några av frågor. Alla frågorna är inskickade av dina fans från twitter, det är därför #AskHarryStyles står med i varenda tweet.” Jag tittar på henne och tar emot hennes kort som hon räcker över till mig. Det är inget ovanligt att jag får läsa igenom korten innan så att jag vet vad det är som dem frågar.

Många låter mig göra det medans vissa bara frågar om det är något som jag verkligen inte vill prata om, jag gillar hur dem faktiskt accepterar vad jag vill prata om och vad jag inte vill prata om. Man kanske inte kan tro det men jag har en ganska stor säg i det hela om intervjuer, om det är något ställe som jag tycker får mig att känna mig obekväm så kommer jag antagligen aldrig mer göra en intervju med dem.

Louis gör däremot inte som jag, han kanske inte är en stor popstjärna men han är en känd författare och har ett antal intervjuer i detta nu. Hans bok This Is Us har vart en stor säljare i över tre år. Det var fyra år sedan som han skrev klart den. Vist han har skrivit andra böcker också men helt ärligt så är This Is Us en av mina favorit böcker av hans, jag kanske inte ser ut som om jag gillar att läsa men helt ärligt så skulle jag inte missa ett enda ord i Louis böcker, jag vill läsa allt som min bästa vän skrivit. Han har hjälpt mig genom min karriär så mycket att jag inte kan tacka honom nog för allt han har gjort för mig.

-”Så Mr. Styles ska vi börja.” Jag nickar och sätter mig ner samtidigt som jag tar på mig mina hörlurar, jag hoppas att ”Ofelia” är kvar när jag är klar då jag vet att Louis kommer vara vid entrén och vänta på mig, jag vill bara att hon ska se vad hon kunde ha fått under alla dessa år.

Louis kan ha lurat dem andra att han är över henne men mig lurar han inte, jag kan se rakt igenom honom. Jag kan se hur orden rusar ut ur hans mun och jag skulle kunna påstå att han ljuger att han inte gillar henne mer… Men jag tänker inte göra det jag tänker bara påstå att han försöker att dölja för både sig själv och alla andra att han fortfarande har känslor för henne… Men jag går inte på den Louis jag vet hur han egentligen känner jag vet att han fortfarande känner saker för henne. Vare sig det är att han fortfarande är så nere i henne att han skulle göra vad som helst för henne eller om det är att han är arg. Men jag vet att han har känslor för henne som han försöker dölja men inte lyckas med.

 

Grace Perspektiv:

 

Jag sitter inne på mitt kontor när jag ser honom. Glasbyggnaden gör det lätt för mig att kunna bara sitta och titta ut något som är en av de bästa sakerna jag vet. Men just nu när jag tittar ut och ser alla fans skrika och personen som blir eskorterad in i byggnaden så har jag hjärtat i halsgropen. Jag kan se från hur mycket avstånd som helst att det är han jag skulle känna igen honom på en mils avstånd.

Han är fortfarande lika vacker som förut, allt jag vill är att springa ner och slänga mig runt halsen på honom. Men medtanke på att det gått 5 år så kan jag inte göra det längre, jag vet inte ens om han fortfarande minns mig, han kanske har en flickvän nu. Jag vet att jag egentligen bara hittar på alla dem här ursäkterna för att jag ska må bättre av att jag ignorerade honom i fem hela år, jag kan inte förstå att jag gjorde det. Jag borde gå ner till honom och visa att jag fortfarande bryr mig…

Men jag är alldeles för feg för att ens våga resa mig från min stol som jag sitter i, det är som om hela jag skriker efter honom, som om varenda del av min kropp vet att han är nära, som en magnet… Men min hjärna är det ena som stoppar mig från att springa ner för trapporna och slänga mig i hans armar, varför? Kanske för att jag vet att han inte kommer ta tillbaka mig så lätt, han kommer inte förlåta mig för att jag ignorera honom i fem år. Jag vet också att jag kommer bli helt krossad om jag får veta att han har kommit över mig, jag skulle inte klara av det. Jag vet att jag borde göra så många olika saker men det är som en hans håller mig tillbaka från att slänga mig i hans armar igen.

Det är som om jag måste klättra över en mur för att ens kunna ta mig in i samma rum som honom, och det är inte så jag tycker att det borde kännas… Jag vet vad jag känner för honom men jag vet inte vad han känner för mig, och jag är rädd att han kommer att inse att han aldrig känt likadant, att jag inte är värd hans tid och aldrig vart.

------------------------

TITTA PÅ EN TORSDAG KLOCKAN 16:30 SOM JAG SA ATT DET SKULLE VARA !!!!!1 WOOOOOOOOOWW!!!!

 

 det är den 11 September så jag tycker att vi alla ska ta en tyst minut för alla som dog i 9/11

 

 

Kommentera :)

 

See ya på Söndag :)

Jag tittar på Louis som står med ett leende på läpparna, han ser glad ut där han står mitt i rummet. Det känns bra att vara tillbaka i Louis lägenhet igen, jag har saknat den faktiskt.

-”Så hur känns det att äntligen vara hemma igen?” Frågar jag honom något som får honom att le mot mig, jag gillar hans leende, det är så välkomnande och vackert, jag skulle vilja visa hela världen hur han ler.

Louis säger ingenting till mig utan drar bara in mig i en kyss och jag kan inte låta bli att släppa min väska så den faller i marken, precis som i alla filmer. Jag lägger mina armar runt hans hals och låter min kropp smälta i hop med hans, okej så det lät en aning konstigt men det var liksom precis det som hände okej.

 

Louis perspektiv:

 

Jag lägger hennes lätta figur lätt ner på sängen och försöker samtidigt memorera vartenda litet ljud som hon låter lämna hennes läppar. Det enda ljuset i mitt sovrum är det som kommer in genom fönstret från gatlyktorna utanför. Jag har aldrig sätt någon så vacker som hon, sättet som hon ler mot mig, sättet hon bara är. Jag har aldrig förstått vad alla författare skriver om och har alltid själv haft svårt att skriva om känslan... Men just i det här ögonblicket önskar jag att jag kunde skriva ner varenda liten detalj som gör Grace så speciell, varenda litet födelsemärke som finns på hennes kropp, allt.

 

~*~*~*~*~

 

Jag vaknar med ett ryck utav min väckarklocka, jag har aldrig hatat ljudet av den signalen lika mycket som just det här ögonblicket. Jag önska jag bara kunde stänga av den och somna om, men jag vet att Grace måste åkta tillbaka till USA för att fortsätta med sitt liv som hon har där. Jag hoppas bara att jag kommer fortsätta kunna vara en del av hennes liv.

 

Tredjepersons perspektiv:

 

Louis minns hur hon gick på planet hur hon vände sig om och tittade på honom en sista gång innan hon försvann. Alla löften om att hon skulle komma tillbaka och att de skulle prata varje dag bröts, han var förstörd men var för naiv för att inse att hon faktiskt inte skulle komma tillbaka till London. Han hade hoppats på att efter att dem spenderat två underbara veckor tillsammans att det i alla fall skulle betyda någonting, men han viste också att hon inte ville vara i London längre på grund ut av hennes pappa.

Han minns hur hon hade kysst honom natten innan samtidigt som deras dämpade stön hade fyllt hans lägenhet, han hade sagt hur underbart vacker hon var och låtit sina händer vandra fritt över hennes nakna kropp. Han minns vartenda ljud som hon gjorde under natten och hur mycket han än försökte att tränga undan dem så ekade dom runt i hans huvud. Han försöker tränga ute hennes skratt som hela tiden påminner honom om henne.

Fem år sen, det var fem år sen som Louis senaste hörde någonting från Grace. De pratade över Skype fram tills hon berätta att hon inte tänkte återvända till London, Louis hade hoppats på att han skulle vara nog för att få henne att vilja komma tillbaka, men tydligen så var han inte en nog stor anledning till att återvända.

-”Louis du måste släppa henne, du måste inse att hon inte kommer ringa dig.” Han minns Liams ord som han sa till honom efter en månad utan ett enda samtal från Grace, han hade hoppats att på något magiskt sätt att hans telefon skulle ringa och att det skulle stå hennes namn där på displayen. Men det gjorde det aldrig.

Han bröt ihop och Liam försökte hjälpa honom att komma över henne. Han insåg att även fast han är en framgångsrik läkare så vet han inte hur man läker ett brustet hjärta, han räddar liv varje dag men han vet inte hur han ska rädda sin bästa vän från att sjunka in i ett mörker.

Liam har ringt både Harry, Niall och Zayn för att få hjälp av dem att rädda Louis från sig själv, det funkade ett tag tills han bröt ihop och vägrade komma ut från sitt rum. Liam försökte med allt för att få Louis att må bra, men efter en månad med misslyckanden så var han tvungen att återvända till LA för att fortsätta med sina studier för att utvecklas i olika medicinska ämnen. Självklart var det väldigt svårt för Liam att lämna Louis i en av sina värsta stunder men han viste att han måste tänka på sig själv och sin egen framtid också.

Det var fem år sen som Louis var helt förstörd, han mår bättre nu men det går inte en enda dag utan att han ringer till Grace, han hoppas på att få höra något annat än att numret du söker är inte i bruk. Han vill höra hennes röst bara en gång till för att kunna berätta för henne hur mycket hon betyder för honom.

Louis lyckades med sitt skrivande och har blivit en väldigt framgångsrik författare. Han har blivit intervjuad av en massa olika tv program och tidningar och han kan inte förstå hur något så fantastiskt skulle kunna hända honom.

Hans första bok This is Us är nu översatt till över 80 språk något som får Louis att känna sig väldigt speciell.

Louis besökte LA för inte alls längesen och var till Grace café men det visade sig att Grace inte kunde ha det kvar så det var någon annan som hade köpt det. Det han inte hade förväntat sig var att se Grace namn i en artikel hemma i Doncaster när han kom hem, han hade inte förväntat sig att se henne stå bredvid Tom Jones med ett leende på hennes läppar.

Han minns vartenda ord i artikeln om de två leende personerna på bilden.

 

Jones och Queenlin!

 

Stor företagaren Tom Jones har nu öppnat ett kontor i New York som han överlåter ansvaret till sin(låtsas) syster Ofelia Grace Queenlin, Queenlin är före detta assistent till ingen mindre än presidenten av USA. Jones är en av dem yngsta milliardärerna som lever och han tror att det är en bra satsning.

”Jag litar på att Ofelia vet vad hon gör och jag vet att hon är bra på att ta ansvar, och då hon känner till USA mer än vad jag själv gör så tror jag att det är bra om hon får ta hand om den här delen av världen.” Säger Jones under en intervju med vår reporter Norah, han säger också att han litar på att Queenlin vet vad hon håller på med. Nu är det bara och vänta för att kunna se vad som händer med Jones och Queenlin i framtiden.

Det har gått rykten tidigare om att de två har setts ihop mer än vänskapligt. En källa som står dem båda nära säger att dem har vart i ett hemligt förhållande i över 7 år och att det är bara en tidsfråga innan Jones bestämmer sig för att fråga om Queenlins hand. Vi får alla hoppas då vi tycker att dem är väldigt söta tillsammans.

 

12/2-12 – Maria Jolenie

 

 Louis har läst den artikeln över hundra gånger och hans mamma tror inte att det kommer bli något bättre för att han läser den igen, orden kommer inte ändras magiskt bara för att han tittar på dem länge. Louis kan inte ändra på vad som händer i Grace liv för han är inte längre än del av det, hur gärna han än skulle vilja vara en del av hennes liv så är han inte det längre. Fem år sen var senaste gången han var en del av hennes liv, han slår vad om att hon inte ens kommer ihåg honom med tanke på att hon är så framgångsrik med sitt liv.

Han vet att han är lyckligt lottad som också är framgångsrik med sitt skrivande men han hade liksom hoppats på att hon skulle kunna vara där vid hans sida under hela tiden.

 

Grace Perspektiv:

 

Jag sitter inne på mitt kontor i New York och tittar ut över den folkfyllda gatan utanför, många har kommit för att kunna få en glimt av Harry Styles det senaste stjärnskottet som kommer hit i dag för att ha en radio intervju. Jag jobbar inom media och älskar verkligen mitt jobb, det sträcker sig från radio, tv, film, reklam, tidningar och allt annat som har med olika grejer som kan nå folk.

Jag tittar över på min klocka och drar en av mina rödbruna lockar bakom mitt öra. Jag bestämde mig för några månader sen att jag behövde en förändring och jag tyckte att färga mitt hår rödbrunt var ett ganska bra sätt.  Många tycker det är vågat men jag är väldigt nöjd och det är allt som jag bryr mig i.

Det är två minuter tills jag förväntas vara nere i entré och hälsa Styles välkommen, jag skulle hellre sluta tidigare men då jag har ansvar över hela det här stället så kan jag inte göra det… tyvärr.

Jag reser mig med en suck upp från stolen och börjar gå mot hissen som ska ta mig neråt, jag brukar inte lämna mitt rum så ofta för jag har fullt upp med jobb ungefär hela tiden, ända sen Tom gav mig ansvaret för det här så har jag drunknat i papper. Helt ärligt saknar jag mitt café som jag hade för fem år sedan. Så fort jag kom tillbaka till LA så fick jag veta att jag inte skulle ha råd att ha kvar det något som fick mitt hjärta att brista. Jag älskade det cafét och jag gör det fortfarande. Jag är så glad att Miranda köpte det för henne känner jag, jag brukar alltid gå ditt när jag är och hälsar på hemma i LA.

Jag har inte vart i London sen den där julen och jag försöker att förtränga alla minnen från London. Alltid när jag tänker på London tänker jag på honom, han som fick mig att se mitt liv i ett annat perspektiv.

Jag kliver ut ur hissen och möts av en ung man som får mitt hjärta att slå snabbare, jag känner igen honom och jag vet precis från vart. Han är Harry Styles samma Harry som finns på en massa bilder i Louis rum hemma i London… Samma Harry som är Louis bästa vän. Jag ska prata med Louis bästa vän och försöka bete mig som om jag inte har någon aning om att han är någon annan än Harry Styles världens senaste stjärnskott.

Jag vet att jag borde ha återvänt till London för Louis skull men jag var ung och dum, jag trodde att det bästa jag kunde göra var att glömma allt som hade med London att göra, hur kunde jag vara så dum? Jag frågar mig om och om igen varje dag varför jag inte ringer honom, varför jag inte tar mig tiden till att leta upp honom… Men jag kommer fram till samma svar varje gång, jag är rädd. Jag är rädd för att han inte ska känna igen mig, eller för att han inte ska vilja ha med mig att göra.

Jag vet inte ens varför jag jobbar för Tom han som fick mig att vilja spy för bara några år sedan, vad har mitt liv egentligen blivit? Är det verkligen så här jag vill leva mitt liv? Ensam och undrande vad som skulle hända om jag inte hade vart så dum?

Jag ville aldrig vara tjejen som fråga mig själv tänk om, men här är jag och jag ångrar så mycket av det jag gjort… eller rättare sagt det jag inte gjort.

---------------------------

Okej så jag skrev ett mycket långt kapitel till er bara för att jag suger på att uppdatera!

Jag vet att jag sagt det tidigare men den här gången menar jag det, jag kommer lägga upp mer vanligt, jag kommer försöka att se till att lägga ut ett kapitel varje tisdag, torsdag och söndag, så tre dagar i veckan. Jag kommer sätta dem på tidsinlägg så jag har dem uppe vid 16:30 allihopa hoppas ni står ut med att jag inte har känt mig särskilt bra på sistone!

 

Kommentera så jag har lite motivation att fortsätta och faktiskt hålla tisdag torsdag och söndag!