Jag vaknar morgonen där på ensam i Zayns säng. Jag kan höra dämpade röster prata utanför något som får mitt huvud att dunka. Det känns som om det ska explodera. Vissa dagar är min huvudvärk värre än andra, men i dag är den hemsk. Det går inte en enda morgon utan att jag vaknar med huvudvärk. Jag vet inte varför.

Min mobil blossar upp bredvid mig något som får mig att gny av ljudet som den ger ifrån sig. Om jag inte hade sätt att det var mamma som ringde så skulle jag säkert tryckt bort samtalet.

-” Mom?” Frågar jag in I telefonen när jag svarar. Inte för att jag förväntar mig att hon ska vara Yes darling it´s me. För om hon gjorde det så skulle jag vara riktigt förvånad.

-”Sorry to make you disappointed sis, but I´m not that old woman” Säger en röst på andra sidan som jag längtat att få höra.

-”Oh my god Ofelia” Säger jag och ler när jag hör min systers röst på andra sidan luren. Jag kan inte fatta att jag pratar med henne. Jag pratar med Ofelia och glömmer helt bort min huvudvärk, det är som om jag inte kan tänka på det mer.

Efter att ha pratat med Ofelia i kanske en kvart så öppnas dörren och Zayn kommer in med ett leende på läpparna.

-”Hi” Mimar han till mig och jag mimar ett hej tillbaka. Det känns bra att han är tillbaka för att då kan jag fråga honom vart ha var. Min fråga blir ganska snabbt besvarad när han sträcker fram en kopp från starbucks mot mig. Jag tittar frågande på honom och han bara ler mot mig som om han inte alls ser min frågande blick.

-”I´m sorry but I have to go. I will call you soon again sis” Säger Ofelia innan jag hör det lilla klicket I örat. Jag börjar helt ärligt tvivla på om det där samtalet faktiskt ägde rum eller om det aldrig hände.

-”It´s chai latte, I remember you told me that before” Säger han och jag ler mot honom, det är gulligt att han kommer I håg. Ingen har någonsin lagt ner så mycket energi att komma ihåg saker.

-”Thanks” Säger jag och för koppen upp mot mina läppar. Drycken är fortfarande varm något som visar att han måste ha gått bara en liten stund innan jag vaknade. Det är en liten bit till närmaste Starbucks.

-”Who was it on the phone?” Frågar han samtidigt som han slänger sig ner på sin säng och studsar upp en bit av den fjädrade madrassen.

-”My sister” Svarar jag bara utan att titta på honom något extra. Han säger inget utan bara nickar till svar. Med en suck sjunker jag ner bredvid honom på sägen. Värmen som tidigare vart där från natten är som borta och har ersatts av kyla från luften. Vare sig min eller Zayns kropps värme finns kvar i lakanen. När jag ligger så nära Zayn som jag gör kan jag känna värmen från hans kropp mot min, även fast ingen av våra kroppsdelar nuddar varandra. Jag vet att om jag bara låter min hand röra sig lite så kommer den att göra kontakt med Zayn bara hud.

Jag vet inte hur länge vi ligger där och bara tittar upp på taket. Men jag vet att det känns lugnande att veta att jag inte behöver säga något. Det är som om Zayn vet att just nu är det enda som jag behöver är att vara nära honom, inte säga något… bara vara.

-”I think we should go, our first lesson is in 10 minutes.” Säger Zayn plötsligt och reser sig upp, han sträcker ut en hand till mig när han rest sig för att hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han drar lite lätt i den och får mig upp ur sängen. Jag märker inte hur nära vi står förens jag känner hans andetag mot mitt ansikte. Varje liten utanding han gör är som en lätt bris mot mitt ansikte. Jag klagar inte då jag gillar närheten från honom. Han får mig att känna mig säker, han får mig att känna mig trygg.

-”We should really go.” Viskar han fram och tittar rakt in i mina ögon. Jag kan se i hans ögon att han vill gå lika lite som jag, men jag vet att vi måste. Vi måste komma till lektionen. Det är inget bra första intryck att vara sen första dagen i skolan. Jag är alldeles för duktig i skolan för att kunna missa skolan. Den enda gången jag missat skolan var den gången då jag satt bredvid Ofelia på sjukhuset. Men aldrig annars.

Jag och Zayn letar oss igenom en massa korridorer innan vi faktiskt hittar till rätt korridor. Ni minns hur jag sa att jag aldrig kommit försent? Jag står fortfarande vid det, vi kom precis samtidigt som vår lärare. Han låser upp dörren i en lätt handrörelse något som visar att han gjort det många gånger tidigare. Zayn skrattar lite åt hur han försöker att få alla att vara tysta. Jag ler åt Zayns skratt då det är ett änglalikt ljud. Inget kan få mig att känna så mycket känslor som när Zayn ler eller skrattar. Det är sällan men när han gör det så skulle han kunna stoppa världssvälten.

-”I want all of you to call me Mr. Robertson. Not Mr. R or Mr. Robert” Säger han I en sträng röst. Han ser ut att vara i ungefär 40-50 åldern.

-”So I´m just going to call you Mr. R like last year” Svarar Zayn honom något som får Mr. Robertson att sucka. Han verkar känna Zayn sen tidigare. Om jag ska vara ärlig verkar alla känna honom. Antingen så har de hört talats om honom eller så är de rädda för honom. Jag ser inte varför han är inte farlig… Inte i mina ögon i alla fall.

Jag tittar upp på Zayns figur som är bredvid mig. Han är vacker, det är inget jag kan neka för det är vad han är.

-”Oh Mr. Malik… I hope you will do better this year than last.” Säger Mr. Robertson och ler mot Zayn som om de har någon hemlighet. Jag ler upp mot Zayn, jag tror till och med jag hör hur folk drar efter andan när han ler tillbaka mot mig. Det förvånar mig då de inte borde vara jätte förvånade över att någon ler liksom. Jag vet att Zayn har ett underbart vackert leende men de borde verkligen inte reagera på det viset.

-”So today I want you all to come here and take a book. You are going to write. You can write whatever you want. Do you wanna write a poem or a song, do it! I want you to write whatever you feel like writing. I don´t care if you are talking about how much you love shoes. Give me something to read that I can see that you put feeling in to.”Säger Mr. Robertson och plockar upp massa skrivböcker på sitt skrivbord. Jag kan tydligt tyda på Zayn leende att det här är en vanlig grej för Mr. Robertson. Jag reser mig upp tillsammans med Zayn och går fram för att välja en bok. Det är väldigt många. Man kan tydligt se att Mr. Robertson inte nöjer sig med vanliga skriv häften som de flesta lärare. Nej han har inbundna böcker med olika mönster. Kanske han är som min morbror. Han kanske också tror att skrivandet påverkas av boken man skriver i, jag tror på det.

Jag väljer en vit bok. Den är helt vit något med den gör mig att välja den. Zayn ler mot mig och plockar upp en likadan bok som mig innan vi båda går tillbaka till våra platser längstbak i klassrummet.

-”I give you this lesson to start” Säger Mr. Robertson och ler mot oss innan han sätter sig ner. Jag kan se hur alla dyker ner i sina böcker med sina pennor för att börja skriva. Jag tittar ner på den blanka sidan och försöker att komma på något att skriva.

Jag blundar och det första jag ser är Zayns bruna ögon. De är vackra.

I´m in your arms

I feel safe

Right here

In this moment

I feel like there is nowhere else to be

In your arms

Is where I can feel like I belong

Jag tittar på orden som har formats av min penna. Varje drag med den är en varsam handrörelse som jag har tagit med kärlek.

-”What are you writing?” Frågar Zayn från ena sidan om mig. Jag tittar upp på honom och ser att han försöker att se ner i min bok för att se mina ord som står på pappret. Jag stänger igen min bok och inser inte förens nu vad orden betyder. Orden är inte bara ord… Det är ord som påminner mig om Zayn. Jag tänker bara på Zayn när jag ser de orden. Aldrig har jag vågat tro att någon kan få mig att känna som Zayn. Jag har alltid trott att känslan som jag känner är påhittad… Jag är rädd… För jag vet inte om den kommer att försvinna… Vill jag att den ska försvinna?

-----------------------------------

Förlåt för sämst uppdatering!

älskar er!

5+ till nästa :)

Jag måste ha somnat till i Zayns rum, för när jag öppnar ögonen igen så ligger jag i Zayn säng, med Zayns sovande ansikte bara några centimeter från mitt. I vanliga fall så skulle jag aldrig låta någon vara så nära mig, men jag gillar sättet som jag kan känna Zayns andedräkt mot min hud.

Han ser så fridfull ut med sina långa ögonfransar vilandes på hans kinder.

Jag tittar på honom ett tag tills jag bestämt mig att det räcker med att var creepy. Istället för att faktiskt resa mig upp från hans armar och gå tillbaka till mitt eget rum så gosar jag mig in mig mer mot honom. Försiktigt sluter jag mina ögon och låter sömnen ta över. Det är första gången i hela mitt liv som jag har somnat i någons armar, min systers räknas inte!

Jag tittar upp på den enormt stora byggnaden och låter mina tankar vandra iväg. Vad händer om de blandar ihop mig med Ofelia… Kommer jag vara tvungen att stanna här då? Vad kommer de göra mot Ofelia som gör att hon inte vill vara här så mycket? Hur vet Ofelia vad det här handlar om? Jag har så många frågor men ingen finns där för att svara på dem. Det är bara massa människor som går runt och pratar med varandra om viktiga saker. Jag får inte veta vad de pratar om för att de använder massa konstiga ord som ingen förstår.

-”It´s going to be okay you know, I´m going to be out before you can say that you miss me. When I get out we are going to go to London, okay?” Frågar Ofelia mig med ett leende på läpparna. Det är läskigt hur Ofelia kan vara så säker på saker. Hon värkar så mycket äldre än vad hon egentligen är. Man skulle lätt kunna tro att hon är den äldsta av oss… Men det står tydligt på papprena att jag är fem minuter tidigare än henne. Något som gör mig till den äldre systern.

Det skrämmer mig för jag har ingen aning om vad jag ska göra i en situation som denna. Jag vet inte ens vad som händer, medans Ofelia värkar veta precis vad alla vuxna pratar om.

Hur kan man vara så smart som Ofelia vid bara 16 års ålder? Jag är lika gammal som henne och kan inte ens hälften av allt det som hon kan.

-”I promise you that we will be fine. I see you soon!” Säger hon och ler mot mig innan hon plockar upp sin resväska.  Hon börjar gå bakom en flicka i vita kläder in mot den stora byggnaden. Både mamma och pappa gråter och jag vet inte ens varför, det känns som alla vet vad som händer… alla förutom jag.

När Ofelia kommer upp till dörren så vänder hon sig om och ler mot mig en sista gång innan hon går in genom dörren.

Jag vaknar med ett ryck och tittar runt om kring mig. Jag känner att jag vill bryta ut i tårar när jag inser att jag är i London och inte i New York där jag borde vara. Jag borde inte vara här utan Ofelia. Det var 3 år sen hon gick in genom byggnaden som jag inte hade en aning om vad det var… Det vet jag nu… Det var för tre år sen som hon sa att vi skulle ses snart. Men det mesta jag sett henne är varannan månad, det var den enda tiden som hon tog besökare. Hon får inte ha mer besökare än det.

Jag tror att min mamma skäms över Ofelia och alla saker som är runt om kring henne… Ofelia är sjuk… Och inte något som kan botas hon är psykisk sjuk, hon hör röster i hennes huvud som berättar vad hon borde göra… De förstör henne inifrån. Hon vill inte vara som hon är hon vill inte höra vad de vill att hon ska göra. Hon kan inte kontrollera dem och det gör de hundra gånger värre! Hon vill inte höra vad det säger. Hon vill inte göra som de säger… Men hon har inget att säga till om när hennes röster börjar prata.

Jag vet vad de kan göra mot henne, jag vet att jag inte borde tycka synd om henne för hon är där hon behöver vara. Hon kan inte skada sig själv eller någon annan när hon är där. Men jag vill bara att hon ska vara normal. Min mamma sa att hon var normal och att alla hörde röster någon gång bara att Ofelia var mer påverkad medtanke på att hon var sjuk från början. Mamma vill inte berätta för mig att anledningen till att hon tvingar mig till sjukhuset varje månad är för att se till att jag inte är galen. Hon kommer inte klara av att jag också är galen… Galen är precis det ordet som alla beskriver min syster med. Jag vill inte vara galen för jag är inte galen.

-”Nancy sleep” Säger Zayn bredvid mig och jag tittar ner på honom och inser att hans ögon fortfarande är slutna. Hur visste han att jag var vaken? Jag bryr mig inte ens i att fråga honom hur han visste då jag vet att han aldrig kommer kunna ge mig ett rakt svar. Zayn är en av de här personerna som gillar att leka runt med svaret så att han svarar men inte riktigt så att man förstår. Min syster var likadan och lekte alltid runt med svar. Om någon frågade henne något så vred hon om frågan så att man inte skulle fatta vad det var hon egentligen svarade på. Det kan vara en bra sak ibland… Men också vara en nackdel.

-”I can´t” Svarar jag bara, och det får Zayn  att röra på sig lite. Han är riktigt gullig då han ger ifrån sig ett litet ljud av trött het. Inte visste jag att någon så stor och tuff kunde låta så gullig… Men jag hade aldrig heller trott att han skulle rädda mig från creeps. Så kanske man lär sig något nytt varje dag.

-”Why?” Frågar han med en sömnig och raspig röst, som låter otroligt sexig om jag får tillägga. Jag tittar på honom och ser att han ligger så att han håller upp sin överkropp med sina armbågar. Hans ögon är fortfarande trötta men han kämpar med att hålla de öppna.

-”I had a bad dream… Or maybe a memory… I-I-“ Börjar jag men avbryter mig själv när jag inser att jag inte vet vad jag ska säga. Hur ska jag kunna förklara något för honom som jag knappt förstår själv? Det går liksom inte.

-”It´s okay, come here” Säger han och visar med en av sina armar att jag ska komma närmare honom. Jag säger inget utan lutar bara mitt huvud mot hans nakna överkropp. Jag lägger min hand över hans hjärta och känner hans jämna hjärtslag mot min hand. Det gör mig lugn på något konstigt och vrickat sätt. Just nu bryr jag mig inte då jag bara kan fokusera på Zayns låga hjärtslag och hans tunga andetag, något som visar att han somnat om.

Försiktigt sluter jag ögonen och låter mörkret komma över min kropp. Det var första gången som jag somnade av Zayn Maliks hjärtslag, om jag bara hade vetat då att det skulle bli min livlina… Jag kanske skulle gjort något annorlunda… Men jag är inte säker på att jag vill att något ska vara annorlunda.

-----------------------------------------------------

Förlåt att jag inte la upp detta i går! Men jag ligger efter i matte och var tvungen att jobba i kapp! 

5+ till nästa!

ÄLSKAR ER!

Paniken sprider sig i kroppen på mig när jag känner en hand på min arm. Jag känner tydligt den torra huden som bokstavligen får mig att vilja spy.

-”Are you going to answer me?” Frågar han mig och jag sväljer för att få bort klumpen som har bildats I halsen, jag är osäker på om det är tårar eller spya just ny bryr jag mig inte.  Det enda som hörs är våra andetag och om man lyssnar riktigt noga kan man höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig.

-”What do you think you are doing?!” Frågar en arg röst som jag aldrig vart så glad över att höra tidigare, Zayn.  Mannen hinner inte ens svara förens han är upptryckt mot en av väggarna med Zayn framför sig. Det är som ombyta roller från förra gången. Mannen är själv den här gången och det gör honom mycket svagare än vad han är med de andra männen.

-”I´m not scared of you Malik!” Säger han och tittar Zayn rakt in I ögonen. Jag kan inte slita mina ögon från scenen framför mig, det är så overkligt, det här händer bara i böcker och på film. Jag har aldrig tänkt på vad som kan hända runt om kring mig. Jag har bott i New York i hela mitt liv och jag vet hur många som blir mördade och misshandlade varje dag. Men jag har aldrig tänkt på hur nära de faktiskt är.

-”You really should.” Säger Zayn och slår honom mot väggen. Händelsen framför mig gör mig handlingsförlamad jag har ingen aning om vad jag ska göra, tänk om jag gör något som jag inte borde. Paniken stiger inom mig och jag börjar andas alldeles för snabbt. Det här är inte bra!

-”Nancy I need you to walk back to your room!” Säger Zayn och jag märker hur mannen ligger på golvet medvetslös. Vad gjorde han mot honom.

-”Natalie… Jason” Är det ända som jag får ut samtidigt som jag tittar på den medvetslösa mannen som ligger utslagen på golvet. Jag vet inte hur men Zayn måste ha förstått vad jag sa för han tar min hand och leder mig ner längs korridoren. Jag har ingen aning om vart vi är på väg men jag lovar att det kan knappas vara värre än korridoren där den avsvimmade mannen ligger. Visst jag har sett folk avsvimmade tidigare men det betyder inte att jag gillar det, tvärtom faktiskt det tar fram dåliga minnen som jag försöker att glömma.

 -”Come here” Säger Zayn och öppnar sina armar för att krama om mig, jag tänker inte ens två gånger innan jag kliver in i hans famn. En kram är precis det jag behöver just nu och jag bryr mig inte särskilt mycket av vem det är! Det är precis som tidigare med Louis!

Efter en stund lossar han greppet om mig och öppnar en dörr till ett rum, jag inser ganska snabbt att det är hans rum. Jag undrar vem han delar rum med… Precis som om någon skulle ha hört min fråga så kommer Louis ut skuttande genom badrummet… men inte nog med det efter honom kommer Harry ut… Awkward. De stannar genast i deras steg när de ser oss två där. Louis börjar genast skratta och Harry blir illröd i ansiktet.

-” It´s not what it looks like! I PROMISE!!” Säger Harry vilket får Louis att skratta ännu mer. Zayn tittar på dem och ger Louis en konstig blick.

-” You promised you wouldn´t do anything in our dorm!” Säger han och tittar mot toan och Louis bara skrattar ännu mer.

-”WE DIDN´T I PROMISE!” Säger Harry högt i sitt försvar något som får mig att börja skratta.

-”You don´t need to say you didn´t Harry we all know you did” Säger jag och det får Louis att börja skratta mer med mig. Vi skrattar och både Harry och Zayn tittar på oss som om vi är dumma i huvudet. Okej så vi kanske inte är så normala men det känns så bra att skratta.

-”Just don´t do it again. Okay?” säger Zayn och Harry nickar med ett förvånat uttryck. De ursäktar sig och lämnar snabbt rummet för att gå till Louis rum då Louis berätta att hans rumskompis är ute med sin flickvän.

-”do you know Harry and Louis?” Frågar Zayn med en frågande blick.

-” Yeah a little” Svarar jag och han nickar. Han går över till det jag antar är hans säng och lägger sig ner på den. Jag bara står där i hans rum och är inte säker på vad jag ska göra. Det känns som jag har kommit ur min bubbla när jag såg Harry och Louis tillsammans. Det fick mig att släppa taget om den medvetslösa mannen ute i hallen… Hur kommer det sig att han alltid är där när jag behöver honom, förföljer han mig eller något?

-”How, did you know where I was?” Frågar jag honom och han börjar genast se obekväm ut. Varför ser han så obekväm ut att svara på den frågan? Hade han förväntat sig att jag bara skulle låta det gå? Nej det tänker jag inte göra i alla fall han dyker ju upp vart jag än går så är han ju där! Behöver jag hjälp eller om det är något som händer som jag är obekväm med så är han där, det är som han följer varenda steg som jag tar.

-”Luck?” Säger han osäkert något som får det hela att låta som en fråga. Men jag vet inte vem det är han försöker övertyga här… Mig eller sig själv. Det är ganska svårt att utskilja vem av oss som han försöker få att tro på hans ord.

Jag bestämmer mig för att inte fråga sätta hans svar då jag vet att jag inte kommer få något bättre svar, vad förväntade jag mig ens första gången jag frågade? Kanske ett lite bättre svar än det jag fick men det hör inte hit.

-”So tell me something about you.” Säger han med ett leende, oh hans leende. Han måste verkligen le oftare för varje gång han gör det så känns allt så mycket bättre.

-”I have a twin sister.” Säger jag och tittar honom rakt in i ögonen, jag vet inte ens varför jag berättar det för honom, ingen bryr sig i att jag har en tvilling.

-”She has hair red as fire.” Fortsätter jag och blir själv förvånad över orden som lämnar min mun. Jag har aldrig pratat med någon om min syster för att ingen har något med henne att göra. Alla vet nästan allt om min familj då så mycket händer runt om kring den. Men det är ingen som har bett mig att prata om allt som händer. Ingen har det nu heller men det känns som om jag kan prata med Zayn om det här.

--------------------------------------------------

Här är kapitel 8!

4+ till nästa ÄLSKAR ER!

-”I think you should leave” Säger jag till Zayn som har suttit bredvid mig i snart tre timmar bara för att se mig läsa en bok, hur kul kan det vara?

Han tittar på mig innan han tar boken ur mina händer något som genast får min underläpp att puta då jag hatar när någon gör så, jag hatar att bli avbruten när jag läser… eller skriver.

-”Are you going to tell me what that text on your computer was?” Frågar han mig och jag tittar på honom och jag minns genast hur han såg vad jag skrivit. Jag svarar honom inte utan reser mig bara från sängen för att gå över till spegeln som Natalie satt upp på väggen. Jag kan se hur Zayn reser sig från sängen efter mig genom spegeln men jag låtsas som om jag inte bryr mig… Men helt ärligt så slår mitt hjärta väldigt snabbt. Vad han än gör får mitt hjärta att slå snabbare än det borde, det är verkligen inte bra för mig.

-”Do you have any good music?” Frågar Zayn när han ser min Iphone sitta i högtalarna. Jag använder den knappt till något annat än att lyssna på musik på.

-”Yes” Svarar jag enkelt samtidigt som jag drar en borste genom mitt hår. De trasliga tovorna blir snabbt utslätade och jag ler mot min spegelbild.

The weight
Of a simple human emotion
Weighs me down
More than the tank ever did

The pain
It's determined and demanding
To ache, but I'm okay...

Jag tar ett djupt andetag när jag hör låten som Zayn slagit på. Jag tror inte han märkt själv att den har någon större betydelse för mig, men det har den. Allt med den får hela mig att rysa. Jag älskar boken som Troye skrev låten om. Japp jag pratar om Torye Sivan! Han skrev den underbaraste låten om The fault in our stars. Det är en av mina absoluta favoritböcker.

And I don't want to let this go
I don't want to lose control
I just want to see the stars with you

And I don't want to say goodbye
Someone tell me why
I just want to see the stars with you

Jag tänker inte ens på vad jag gör utan går fram till min I phone och tar ur telefonen ur högtalarna. Låten påminner mig om min syster och jag lyssnar bara på den när jag saknar henne.

-”Why did you do that for!?” Utbrister Zayn och jag tittar på honom.

-”Leave!” Säger jag och han tittar på mig med en förvånad blick, jag är själv förvånad över den skarpheten som min röst håller. Vem som helst annars skulle trott att jag var galen som sa till Zayn på det här sättet… Men jag är inte rädd för Zayn och jag tvivlar på att han skulle skada mig, och om han gör det så är det inget jag kan undvika. Om han skadar mig så är det slutet med vad det nu är vi har, om han skadar mig så kommer jag inte klara av att var i London mer.

Det är något med London som får mig osäker. Jag har alltid drömt om att få åka till London och studera, men nu så känns det som om något saknas. Okej jag vet varför jag känner så här, jag och Ofelia pratade alltid om att studera i London… tillsammans, men nu är hon på andra sidan jorden och gud vet vad hon gör.

Jag inser inte ens att jag är själv i mitt rum förens min dator plingar till, något som visar att jag har fått ett mejl. Min tanke går genast till mamma och jag skyndar mig över till datorn. Mitt hjärta sjunker i bröstet på mig när jag ser mejlet, det är inte mamma som har skickat det till mig.

Hello Na!

I hope that I still have the right to call you Na, I know that we haven´t talk for so long but I heard what happen to your sister and I want you to know that I am here for you. I know that you are angry at me and that you don´t like me but please Nancy listen to me, I know what I did was wrong but you need to understand I was drunk and it didn´t mean anything. I don´t even talk to the guy anymore!

I know how much you hate the excuse I was drunk but it´s true I was. I am feeling so bad for what I did!

You don´t deserve everything that happen in your life, everything with your uncle and your sister. I´m sorry that I wasn´t there when you needed me, I´m sorry for everything! Please just talk to me.

Xoxo your Jessica!

Jag tittar på texten innan jag snabbt raderar meddelandet. Jag vill inte ha något med henne att göra, det är hennes fel att jag inte kan lita på folk. Hon tycker bara synd om mig med allt om min syster men jag bryr mig inte vad hon tycker, hon har ingenting med mitt liv att göra! Det är mitt!

Jag suckar och inser inte ens att jag gråter förens jag känner den salta smaken av tårar i min mun. Jag vet inte ens varför jag gråter, kanske det är för att jag är så jädra arg på Jessica som tror att allt ska ordna sig med ett litet mejl... eller så kan det vara för alla minnen som hon tar upp som jag inte vill tänka på. Allt hon skriver om är det jag försökt att tränga undan, det som jag försökt att inte tänka på, varför måste hon ta upp de sakerna som jag försöker att glömma?

Jag slänger mig ner på sängen och låter en suck lämna mina läppar, men det låter mer som en lång utandning.

Natalie kommer in i rummet tillsammans med killen från tidigare, han med det smutsblonda håret. Hans ögon är röda och man kan tydligt se att han inte är nykter, inte för att jag skulle säga att Natalie var nykter… Oh hon kommer ha det så dåligt i morgon på första lektionen, vem fan envisas med att dricka dagen innan skolan börjar?

-”Nancy, this is Jason he is my brother.” Säger hon och skrattar ett hakigt skratt. Man kan tydligt se på dem att de ljuger. Men jag antar att hon vill att jag ska lämna rummet så att hon kan ligga med honom, jag är glad så länge jag slipper vara i rummet.

Jag ler mot dem innan jag reser mig upp och går ut ur rummet. Det känns som om jag spenderat alldeles för mycket tid utanför mitt rum, jag trivs inte att inte ha en fast plats. Jag gillar att kunna ha någonstans att vara där jag kan vara utan att behöva tänka på vad folk ska tycka.

Jag sätter mig ner på en av bänkarna som är utställda lite var som i korridoren. Jag har en känsla att det kommer ta ett bra tag innan jag kommer får komma in i mitt rum igen för att sova… Vad händer om jag inte får komma in i mitt rum, vad ska jag göra då? Ska jag sova här ute då? Hell to the no! Det kommer inte att hända, inte på en miljon år!

----------------------------------------------------

Här är kapitel 7 :)

3+ till nästa!

-”Why are you here all alone pretty girl?” Frågar en röst som jag känner igen, men som jag absolut inte vill ha något med att göra… Det är samma röst som till mannen som jag såg tillsammans med Zayn nere i gränden.

Utan ett ord till var han borta. Som om han aldrig vart där från första början. Han bara reste på sig och försvann in genom dörrarna till skolan. Mina tvivel på om han är riktig börjar skrämma mig då jag vet att han är där… Men det känns som om han inte är det.

Med en suck reser jag mig upp och börjar gå tillbaka till mitt rum. Jag behöver något som får mina tankar på annat. Annie kan inte prata och min mamma jobbar.  Mina tankar leder genast till lådan som jag vet står vid fotändan av min säng. Den är full av böcker från min morbror och jag vet att jag kommer vilja läsa varenda en av dem. Kanske jag kan börja nu?

Mina planer blev inte riktigt som planerat då min mobil ringer innan jag ens kommit till mitt rum. När namnet på skärmen kommer upp så trycker jag genast bort samtalet. Nej jag vill inte prata med henne just nu vem som helst men inte henne… Hennes namn är Jessica och hon är en av mina gamla bästa vänner. Vi slutade prata efter att jag fick reda på att hon hade legat med killen som hon visste att jag gillar.

Mitt skratt ekar genom bilen och jag ser hur Jessica sitter bakom ratten och försöker att sjunga med till musiken. Det är Justin Bieber, jag har aldrig vart ett stort fan av honom men Jessica älskar honom med hela hennes hjärta. Ända sen hon fick sin bil har hon pumpat Justin i hennes högtalare. Det är ganska kul för att hon inte kan sjunga, det gör att det låter för jävligt. Men hon lyckas alltid få mig att skratta!

Det är inte de stora grejerna som jag gjorde tillsammans med henne som jag minns. Nej det är de små alldagliga sakerna som jag saknar så. Jag saknar att sitta i en bil med henne samtidigt som hon sjunger det falskaste hon kan till radion. Jag saknar att höra henne läxa upp mig om hur man måste älska Justin Bieber för att han är perfekt. Jag vill inte erkänna det men jag vet att jag saknar henne också.

Med en suck sätter jag mig ner på sängen. Mina andetag är ojämna och jag vet att jag behöver dricka vatten om jag inte vill tuppa av. Det är något som alltid händer när jag är stressad. Jag har en tendens att svimma om jag inte dricker när jag är stressad.

Snabbt reser jag mig upp och försöker att ta mig över till det lilla köket som vi har. Hela rummet snurrar och jag försöker att fokusera min blick på väggen. Det är väldigt svårt men efter mycket om och men så är jag framme vid diskbänken. Snabbt letar jag reda på ett vatten glas och fyller det med det kalla vattnet. När jag känner hur vätskan rinner ner i halsen på mig försöker jag att få mina andetag stadiga. Det är svårt och jag får stå still ett bra tag, men efter ett tag så slutar äntligen rummet att snurra. Jag vet att jag borde ringa min mamma och berätta att det händer, men jag vet också att det leder till att hon kommer ta mig hem, och om det är något jag inte vill så är det att åka hem. Jag har inte ens börjat leva än. Jag vill upptäcka världen utanför New York… Jag har inte ens vart ute efter nio på kvällen. Jag är en total mess. Första gången jag gjorde något mot min mammas vilja är i natt då jag gick på festen. Men inte ens det kan jag ha gjort rätt.

Med skakiga ben sjunker jag ner längs väggen och sätter mig på golvet. Jag försöker att andas in och ut genom näsan. Allt runt omkring mig försvinner plötsligt och det enda jag kan se är de underbara bruna ögonen. De förföljer mig vart jag än går... Men jag är inte ens säker på att jag vill att de ska försvinna. Om de gör kanske jag saknar dem för mycket. Jag står inte ut med tanken på att aldrig får se dem igen. De vackraste ögonen jag någonsin sett.

-”Why are you sitting here?” Frågar Natalie som står i dörr öppningen. Hon har en hand över sitt huvud något som visar tydligt att hon har ont i huvudet. Inte för att jag är förvånad med tanke på hur mycket som hon drack i går. Jag skulle ha blivit förvånad om hon inte hade en huvudvärk.

-”I-I-I…” Jag Skyndar mig ut ur köket för att jag kan inte berätta för henne. Okej så jag vet att jag borde men jag kan inte berätta att jag blir och känna mig svimfärdig när jag är stressad. Jag hatar att erkänna mina svagheter och kommer inte börja göra det nu!

Jag skyndar mig ut ur rummet men kommer inte så mycket längre då jag går rakt in i någon. Min blick skjuts genast upp och möts av de bruna ögonen… Varför kan jag inte hans namn? Varför vill han inte berätta det? Kanske jag ska börja kalla han Mr. Brown eyes?

-” You should really watch where you are going love.” Säger han med ett leende på läpparna. Åh hans leende är riktigt vackert, varför har jag inte lagt märke till det tidigare? Kanske för att jag inte sett honom le särskilt mycket. Varje gång jag har sett honom har han haft den här seriösa minen som visar att han inte kommer att tänka två gånger innan han slår dig tills du inte kan gå… Men när han ler så ser jag något annat. Han ser näst intill barnslig ut. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra sätt. Det visar att han inte är som alla tror.

-”I like it when you smile.” Säger jag utan att tänka mig för. Okej så det kanske inte är det smartaste jag någonsin kunnat säga men kom igen jag sa i alla fall något. Han ler mot mig innan han släpper taget om min arm, jag märkte inte ens att han hade den där förens värmen från den försvinner. Det är obehagligt hur mycket han kan på verka mig även fast jag inte ens vet vad han heter.

-”So why are you in such a hurry Love?” Frågar han mig och jag tittar in I hans bruna ögon ännu en gång. Det är som om de har en magisk formel som gör att jag inte kan titta ifrån dem.  Jag har aldrig gillat att hålla ögonkontakt med folk men när jag tittar in i hans ögon så känner jag mig säker. Något som jag säkert inte borde med tanke på hur folk reagerar runt om kring honom. Det är läskigt vilken inverkan han har på alla. Vart han än går så vet folk vem han är och vad han gjort. Alla förutom jag… Kanske han vill att det ska förbli så, kanske han inte vill att jag ska veta vem han är? Men varför? Det går liksom inte ihop.

-”Oh my god Nancy I was so worried you just run ou…” Jag tittar bakom mig och märker att Natalie står där med munnen öppen och glor på mr. Brown eyes… Japp han kommer få heta det tills jag vet hans riktiga namn. Det passar honom ganska bra faktiskt. Om jag får säga det själv.

-”Sorry.” Mumlar jag till svar men hon verkar inte lägga så stor märke till att jag faktiskt sa något till henne. Det enda hon gör är att glo på honom som om han är något ovanligt… Kanske han är? Vem vet!

-”What are you looking at.” Fräser han ut och tittar på henne med en blick jag inte sett tidigare och det skrämmer mig lite.

-”I-I-I´m S-Sorr-ry Z-Zayn” Säger hon innan hon försvinner in i rummet på mindre än någon sekund. Jag tittar tillbaka till den mystiska killen som jag antar heter Zayn.

-”So your name is Zayn?” Frågar jag och ler mot honom. Jag vet att efter vad jag just sett så borde jag vara livrädd för mannen framför mig… Men jag kan inte, allt han gör får mig att dras mer till honom. Det är som en av de här enormt gulliga kärleksromanerna. Jag älskar att läsa dem även fast de aldrig är sanna. Det är bara bullshit att en tjej kan ändra en kille. Det är bara individen själv som kan ändra sig själv, och det om den vill ändras. Hur många tror egentligen på att man kan ändra på någon?

-”Yes” Säger han till svar något som får mig att le större… så okej jag fick inte använda hans nya smeknamn länge men kom igen det känns bra att veta vad han faktiskt heter.

-”I like it, it fit you really well.” Säger jag med ett leende till honom, det jag inte förväntade mig var att få ett leende tillbaka. Men det fick jag och ett riktigt vackert sådant. Hur kan någon ha ett så underbart leende som Zayn. Om något skulle kunna få fred på jorden så är det hans leende.

-”So tell me Love, why where you running from your dorm?” Frågar han mig med en nyfikenhet I hans röst. Något som får hans ögon att glittra. Jag undrar hur många som egentligen tagit sig tid att titta in hans ögon för att inse hur vackra de egentligen är.

-”I need to get out from there. Sometimes things get a little too much.” Säger jag som svar. Jag tänker inte berätta för en total främling som vägrat berätta sitt namn om mina problem. Han får allt förtjäna min tillit för att få mig att prata mer.

Det verkar som han är ganska nöjd med mitt svar… Eller så vet han att jag inte ska svara något mer, han ställer i alla fall inte några mer frågor, något som lättar mig ganska mycket då jag hatar folk som inte kan hålla sig till sitt eget. Okej så ibland kanske jag är en av de här personerna men det hör inte hit! Jag gillar bara inte folk som vill lägga sig i saker som de verkligen inte har med att göra. Visst jag gör det ofta men det är inte något jag märker. Jag gillar bara inte när folk frågar ut mig om min familj eller om varför jag är som jag är! Jag har en anledning visst men jag vill inte dela med den till alla personer. Särskilt inte sådana som jag inte känner.

Min mamma har försökt att få mig att gå till en psykolog men det funkade inte så bra. Det slutade med att mamma betalade överdrivet mycket pengar för att jag skulle sitta i ett rum med en total främling och inte säga ett ord. Jag tror inte ens jag sa hej… Eller jo kanske första gången då jag inte visste att hon skulle sitta och bombardera mig med frågor om mitt liv. Det är min ensak inte hennes och hon behöver inte veta allt om mig. Hon frågade mig frågor som jag verkligen inte var bekväm med att svara något som fick mig att må illa. Jag tror jag spydde de första gångerna innan jag insåg att hon kommer fortsätta så här varje gång. Då satte jag upp en liten vägg mellan oss. Jag hade ofta musik i öronen för att inte höra hennes frågor. Min mamma sa att hon inte skulle få mig att prata om saker jag inte ville prata om men det var precis det hon ville prata om!

-----------------------------------------

OH JAG ÄLSKAR ER SÅ MYCKET! ni är helt underbara bara så ni vet!!!!

Här är kapitel 4 :) Hoppas ni gillar det :)

3+ TILL NÄSTA!

Jag vaknar av att någon öppnar dörren och bokstavligen ramlar in i rummet. Mina ögon försöker fortfarande vänja sig vid ljuset som kommer in från korridoren. När mina ögon äntligen återhämtat sig så inser jag att det är Natalie som ligger på golvet.  Hennes kläder är skrynkliga och hennes smink helt ut smetat.

Försiktigt reser jag mig upp från sängen och försöker med mina fortfarande trötta ben ta mig över till henne. Hela hon luktar av alkohol något som genast för mig tillbaka till gränden tidigare under natten. Fast det förstås jag skulle nog säga att det är morgon då klockan säker är runt halv sex just nu. Jag fattar inte hur Natalie kan komma hem nu. Vi har skola i morgon och att komma hem klockan halv sex dagen innan skolan börjar kanske inte är det bästa som man kan göra. Hon kommer ju sova hur länge som helst och sen kommer hon inte kunna somna. Men det är inte mitt fel att hon vill supa av sig sin hjärna. Jag vill gärna använda min till att lära mig saker.

-”Nanny, please…. Please don´t tell mum and dad” Säger hon och jag suckar.

-”My name is Nancy not Nanny” Säger jag utan att kommentera hennes kommentar om att jag inte skulle berätta för hennes föräldrar. Jag skulle aldrig, jag har inte ens en aning om vem hon är så varför skulle jag? Det är inte förens jag hjälper henne upp som jag känner den söta doften komma från henne. En lukt som jag är alldeles för bekant med. Hon är hög och jag tänker inte vara i samma rum som henne när hon är hög. Jag har vart med om för mycket av det för att jag skulle vilja vara med om något mer.

Jag hjälper henne till hennes säng innan jag tar på mig ett par mjukisbyxor och en munktröja. Som jag misstänkt är klockan inte mer än en liten bit över halv sex på morgonen. Solen är på väg upp så jag kan lika gärna ta en liten morgon runda. Hemma i New York brukade jag alltid jogga på morgonen. Jag är en av de här personerna som inte har något emot att faktiskt gå upp tidigt, Kanske är därför jag aldrig haft problem med skolan? Eller så är det väl bara för att jag har lätt att lära mig saker. Ända sen jag var liten har jag velat skriva en bok, men jag vet inte om jag har vart med om nog med saker för att kunna skriva en bra bok. Min morbror sa alltid att man måste uppleva saker för att kunna skriva ner dem i en bok. Själv har jag aldrig förstått vad han menade med det. Inte förens förra året då han släppte sin sista bok. Han gick bort några månader senare. Han hade fel på sitt hjärta och kämpade i flera år. Varje gång jag kom och hälsade på honom sa han att han inte kunde dö riktigt än. Jag fattade aldrig det häller förens jag läste hans sista bok. Sista meningen i boken lyder ” När ett hjärta slutar slå så finns det inte mer kapitel, inga på började, bara avslutade.” min mamma säger att jag inte borde läsa min morbrors värk. Men hon förstår inte den tajtheten jag och min morbror hade genom böcker. Allt jag någonsin läst har han alltid tipsat mig om. I hans testamente så står det att hans böcker ska bli mina när jag fyller 20. Det kommer att vara som att äga ett bibliotek. Han hade alla möjliga böcker. Jag minns när jag var liten och jag brukade gå runt i hans läsrum och bara beundra alla böcker han hade i hyllorna, det var som om de aldrig skulle ta slut.

-”What does this sign stands for?” Frågar jag och min morbror tittar upp på boken som jag pekar mot. Han ler lite innan han börjar berätta att det är en stämpel som han inte hittat någon förklaring på än. Han berättar också hur han har letat efter vad meningen är med den.

-”It´s beautiful.” Säger jag och beundrar stämpeln som är utan på en bok. Det är en cirkel med en blomma i. Det ser ut som en ros men man kan också tydligt se att det inte är en ros. Min mamma säger att inga av de stämplarna min morbror visar henne är vackra, men jag tvivlar på att hon sett denna.

Min mamma gillar inte att vara inne i min morbrors läsrum, hon har aldrig vart en person för att läsa. Det är mer tv för henne, något som jag absolut inte kan förstå mig på. Varför titta på tv när man kan dyka in i den fantastiska världen av böcker. Där alla figurer kommer till liv!

Jag joggar runt skolan och kommer ganska snabbt till en fotbollsplan med en löpbana runt om. Precis vad jag behöver. Jag behöver något som kan ta bort alla mina tankar från den mystiska pojken… mannen… med de vackra ögonen.

Efter kanske sju varv ringer min telefon och jag sätter mig ner på läktaren. Det är inte förens jag sätter mig ner som jag inser hur trött jag egentligen är.

-”Nancy” Svarar jag och hör ett skratt i andra ändan och vet genast vem det är… Annie.

-”Hello there Nancy! How is London? Are people nice to you? Or should I kick some ass? You know I would do that for you” Säger hon och jag skrattar åt hennes over ivriga röst. Hon är alltid så här.

-”London is… Nice. I have only been here one day and I don´t really know what I should think about it. Yes people are nice… Or I think they are. I know you would but you don´t need to. I can take care of myself, no worries” Säger jag och hon skrattar. Jag kommer på mig själv att försöka kämpa emot tårarna. Jag vet att jag inte har vart ifrån henne länge men jag missar henne verkligen. Hon har alltid vart där nära och nu är hon på andra sidan jorden… Okej så kanske inte riktigt, men det är ett jävla hav emellan oss… Förut var det bara en 5 minuters gång… Nu är det flera timmar.

-” I miss you” Säger jag in i telefonen och låter den första tåren falla ner för min kind. Den får genast sällskap av massa andra.

-”Please don´t cry! Then I am going to start crying to, and I can´t take it being so far away from you when you cry” Säger Annie något som får mig att snörvla. Den tjejen vet alltid vad hon behöver säga. Men ibland är inte hennes ord nog. Jag vill ha henne här jag vill kunna krama om henne, jag vill kunna berätta för henne om den mystiska killen som inte värkar vilja släppa mina tankar. Vad jag än tänker på så går han sin väg in där. Han är överallt och jag vet inte ens vad han heter! Det är löjligt!

-”I need to go… I´m sorry Nancy… I love you and miss you” Säger Annie och jag tittar ut över fotbollsplanen som börjar fyllas med fotbolls spelare. De värkar vara ett lag med tanke på deras lag tröjor.

-”I love you and I miss you” Säger jag som svar till henne. Hon är den enda personen jag någonsin sagt de tre orden till. I love you. De har en sådan stor mening och jag hatar när folk säger dem och inte menar dem. Det är läskigt hur lätt man kan bli krossad av de tre orden. Men också hur man kan bli den lyckligaste personen i hela världen.

Med en suck lägger jag ner min telefon i min ficka.

-”Well hello there beautiful” Säger en röst, jag tittar upp och ser en kille med lockigt blont hår och bruna ögon.

-”Hello…” Säger jag tillbaka fortfarande väldigt obekväm med att ha den här främmande personen runt om kring mig. Han ger mig fel vibbar och jag gillar verkligen inte sättet han kallade mig Beautiful. Det lät trugat och som om han ville bara prata med mig för att få mig i säng.

-”So what do you say if you and I are going on a date some day?” Frågar han och jag tittar på honom. Nej, nej, nej, Kommer inte att hända. Aldrig.

-”Sorry mate, if you touch her then I will hurt you” Säger en röst bakom mig och jag behöver inte vända mig om för att veta vem som står där.

-”Sorry, I didn´t know she was with you Malik” Säger han innan han försvinner bort snabbt. Konstigt. Visst han kanske inte vill hamna i trubbel men han kunde ju sagt ett hej då.

Försiktigt vänder jag mig om och möter de bruna ögonen så mycket närmare mig än vad jag fört trott. För att vara ärlig så är hans ansikte bara någon centimeter från mitt ansikte. Min mun öppnas men stängs då jag inte vet vad jag ska säga. Andan har fastnat i halsen på mig. Det är som hans ögon håller på så många känslor att det inte går att skilja dem åt. Det kanske är därför folk kallar han mystisk och farlig. Men jag tror inte han kan skada mig. Och om han gör, vad kan jag göra åt det?

--------------------------------------------------

3 FREAKING KAPITEL PÅ EN DAG!!!! Jag gör det här alldeles för lätt för er eller hur? Kanske ska ta upp kommentarerna lite då det absolut inte kan bli en vanna att ha 3 kapitel varje dag! Jag kommer ju få skriva varje dag och inte göra något annat!

ÄLSKAR ER SÅ MYCKET!

3+ till nästa (See what I did there?!)

När jag kliver utanför dörren så möts jag av den friska nattluften. Det är inte kalt men kanske en aning svalt.

Mitt huvud snurrar av att ha gått från att vara i ett varmt rum fullt med människor, till den svala natten. Med försiktiga steg så börjar jag ta mig ner för trottoaren. Mina fötter gör ont och jag sänder alla onda tankar jag kan komma på till Natalie, som tvingade mig ta på mig ett par hög klackade skor.

Jag böjer mig ner och tar av mig skorna. Försiktigt tar jag de svarta klackarna i min höger hand, samtidigt som jag börjar gå barfota ner för trottoaren.

Mitt hår hänger i mina ögon och jag förbannar mig själv över att inte satt upp det i en hästsvans. Varför gick jag ens med på att gå på ett party? Det leder aldrig till något bra!

-”Now you better listen to me. I want my money and you are going to give me them!” Hör jag en röst saga I en låg och hotfull ton. Försiktigt tittar jag runt ett hörn av en byggnad och ser killen från tidigare vara upptryckt mot väggen med tre andra killar framför honom. De ser ut att vara mycket större än honom, men jag tvivlar på att de skulle kunna göra något som skadar honom. Man kan nästan känna lukten av alkohol ända upp hit.

-” I don´t have your money!” Säger killen tillbaka med en arg röst. Jag är som förstelnad där jag står. Rädd att om jag rör mig så märker de mig. Jag vill inte ens veta vad de gör mot mig om de ser mig.

-”Do you know what I do to people that don´t pay me?” Frågar en av männen och jag försöker att stänga ute alla hemska saker jag kan tänka på. Jag kanske inte känner killen men jag vet att om han gör något av de sakerna som jag tänkte på, då tycker jag synd om honom, ingen förtjänar de!

-”I know. But if I remember right then it was you that asked me to beat that guy up.” Säger killen och det är skrämmande hur lugn hans röst är. Om det hade vart jag skulle jag haft panik!

-”Don´t play with me Malik.” Säger samma man som tidigare fast med en argare röst än tidigare. Okej jag tror inte jag vill se mer av det här.

Försiktigt försöker jag backa men i stället för att kliva på asfalt så känner jag materialet av en sko… Det här kan inte vara bra.

-” BOSS! Look what I found!” Säger en röst bakom mig och efter orden lämnat mannens mun så känner jag ett grepp runt min arm.

-”Oh a toy.” Säger mannen som han killen från tidigare upptryckt mot väggen. Han har ett elakt leende på läpparna något som får mitt hjärta att slå tusen gånger hårdare i bröstet än innan. Jag gillar inte sättet han tittar på mig som om han skulle kunna skada mig vilken sekund som helst. Vilket antagligen är sant.

-”Don´t touch her.” Säger killen som nu blivit släppt. Hans ögon är mörka och fokuserar på killen som håller i mig. Som på kommando så släpper mannen som håller i mig min arm.

-”This isn´t over Malik!” Säger  mannen. Så fort mannens ord lämnar hans mun börjar han och de andra männen lämna gränden.

-”But Pete I think it is!” Ropar den här Malik killen tillbaka. Han får som svar ett finger men han verkar inte bli särskilt arg för det. Jag kan höra hur han skrattar lite tyst innan han kommer fram till mig. Med rädsla i blicken tittar jag på honom. Jag är inte rädd för honom, jag är rädd för vad han kan göra.

-”What were you thinking?! Do you have idea what those guys could do to you?!” Frågar han mig I en skarp röst. Om det inte hade vart för de mjuka bruna ögonen som tittade rakt in i mina gröna så skulle jag nog vart rädd. Men det är något med sättet hans bruna ögon tittar in i mina som säger att han inte tänker skada mig. Vilket får en lättnad att sprida sig i min kropp.

-”Sorry.” Säger jag bara då jag inte vet vad jag kan säga. För jag har ingen aning om vad jag tänkte. Men jag tror jag har en svag aning om vad de där männen skulle kunnat göra mot mig. Bara tanken får mig att rysa.

Han börjar gå ner längs trottoaren och jag kan se att han har ont i sin fot. Det visar han tydligt på hans kroppsspråk, sättet han haltar lite gör det väldigt uppenbart.

-”Are you coming?” Frågar han mig och jag tittar först på honom innan jag faktiskt inser vad han säger. Jag skyndar mig i kapp honom och han går bredvid mig. Utan att vi utbyter ett ord så går vi genom den kalla natten. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville bryta tystnaden. Helt ärligt skulle jag bara vilja höra hans röst. Det måste vara något alvarligt fel på mig. Jag har aldrig känt så här tidigare och det är läskigt för jag vet att killen bredvid mig säkert skulle kunna skada mig utan att ens blinka.

-”So what dorm?” Frågar han mig och jag tittar upp mot honom. Det jag inte hade väntat mig är att möta hans bruna blick. Hans ansikte är så mycket närmare mitt än vad jag först trott.

-”27C” Svarar jag honom så tyst att jag är osäker på att han faktiskt hörde mig. Men då han börjar gå emot den korridoren så inser jag att han faktiskt måste ha hört mig. Alldeles för snabbt så stannar vi utanför min dörr och jag letar reda på nyckeln.

-”So… I think I never got your name?” Säger han nästan som en fråga. Jag inser att han vill att jag ska berätta mitt namn. Gud vad seg jag är när han är omkring mig. Det är som om jag inte kan tänka klart.

-”Nancy, my name is Nancy. What is your name?” Frågar jag honom och vill gärna ha ett namn att sätta på hans ansikte.

-”It´s better if you don´t know.” Säger han bara innan han börjar gå. Jag bara står där och stirrar efter honom. Skojar han med mig eller?

Med en skakig hand låser jag upp dörren till mitt rum, och kliver in. Rummet ser precis ut som jag lämnade det, men ändå känns det som allt har ändrats. Det är nästintill läskigt tyst i rummet. Inte ett enda ljud hörs.

Försiktigt kliver jag ut ur mina kläder. Den kalla luften i rummet sluter sig runt min nakna kropp innan jag tar på mig en för stor tröja. Jag har alltid älskat att sova i för stora kläder.

Med en försiktig hand så flyttar jag täcket från den alldeles för fint bäddade sängen.  Det är en skola inte ett hotell! Jag kryper ner under täcket innan jag släcker min lampa som är bredvid sängen. Rummet blir genast svart och jag sluter mina ögon. Jag är trött men sömnen verkar aldrig vilja ta över min kropp. Det enda som jag kan tänka på är den mystiska killens bruna ögon. Jag vet att han är farlig annars skulle inte folk reagera som de gör runt om kring honom, men jag vet också att någonstans inom honom så finns det en annan person… En person jag väldigt gärna skulle lära känna, om han lät mig.

I alla böcker jag läser tror tjejerna alltid att de kan ändra på killen… Men det är inte de som ändrar på dem. De ändras för att de vill bli bättre för tjejerna. En person kan bara ändra sina sätt om den personen vill ändra sig. Man kan inte pressa något sådant.

------------------------------------

Här är kapitel två hoppas ni gillar det :)

2+till nästa! okej Love You!

Jag kliver ut ur planet med en suck av lättnad. Det känns som en tyngd har lyfts från mitt bröst nu när jag äntligen står på marken. Jag har alltid haft problem med att flyga men det är inget ovanligt för mig. Jag är uppväxt med att ha problem. När jag var liten så föddes jag rent ut sagt halvt död. Min tvilling syster klara sig bra i alla fall… Eller det var vad vi alla trodde fram tills hon var 15. Det var då som hon hamnade på sjukhus i flera månader. Hon är bra nu i alla fall.

Min mamma var orolig med att låta mig åka till London själv för att bo här i fyra år. Hon är rädd att något som hände min syster kommer hända mig. Men jag har vart på koll flera gånger och jag lovade mamma att gå varje månad så hon har inget att oroa sig för. Plus så har jag ju medicin med mig om jag någon gång får det svårt att andas. Inte för att jag har behövt använda den sen jag var nio men bara om i fall att.

-”Where to?” Frågar taxi chauffören när jag sätter mig i taxin. Jag berättar adressen till skolan där jag har ett rum med en rumskompis väntade på mig. Jag hoppas jag får någon som jag faktiskt kan vara vän med… Inte lika bra vän som med Annie förstås men någon som jag kan stå ut med i fyra år. Jag skulle dö om jag var tvungen att dela rum med någon som jag inte gillar.

Jag lutar mitt huvud mot fönstret och känner hur den kalla rutan tar emot mitt huvud. Det är ganska kyligt men det är något som jag kan stå ut med.  Försiktigt sluter jag mina ögon. Det har vart en alldeles för lång resa för att jag ska vara bekväm med den.

-”We´re here” Säger Chauffören efter en dryg halvtimme. Jag betalar honom innan jag tar min väska och börjar gå mot den stora byggnaden framför mig. Den är gjord av tegel och har en gammal klang till sig. Jag skulle ha tyckt att det var läskigt om det inte vore för alla ungdomar som springer runt med leenden. Vad gör ens alla ute nu klockan är ju nästan halv ett? Borde de inte sova?

Med försiktiga steg går jag igenom skolan för att ta mig till mitt rum. Jag fick alla mina grejer skickade till mig när jag fortfarande var kvar i New York.

Snabbt hittar jag till mitt rum och låser upp dörren. När jag kliver innanför dörren möts jag av ett par bruna ögon med överdrivet mycket smink runt om. Jag tittar över flickan som står framför mig och rynkar näsan lite åt hur hennes hår ser ut att vara sönder plattat. Hon skulle kunna vara så mycket finare om hon inte såg ut som en över använd barbie.

-”What are you doing here?” Frågar hon i en extrem hög röst som får mina öron att ömma. Jag gillar verkligen inte den här tjejen, hon verkar så plastig… Kan man vara plastig utan att vara gjord av plast? Tydligen.

-”I live here” Säger jag till svar och hon tittar mig uppifrån och ner innan hon rynkar näsan. Hon vänder sig bort från mig och tittar sig själv i spegeln.

Då ena sängen redan är tagen av henne så lägger jag ner min väska på min säng. Japp jag har bara en väska och jag ska vara här jätte länge. Min mamma lovade att hon skulle skicka mina andra grejer senare så jag slapp ha allt på planet. Något som var en lättnad för mig då jag inte vet hur det skulle ha gått om jag var tvungen att ta mig runt på en flygplats men alla väskor jag skulle behövt.

-”There is a party a little bit down the road, are you coming with me?” Jag tittar på henne och funderar ett tag. Kanske ett party är precis vad jag behöver. Jag lovade ju Annie att jag skulle ha kul och leva lite. Kanske jag ska göra det bara för att kunna säga att jag faktiskt levt lite.

-”Okay” Svarar jag och ler mot henne och hon har ett leende på läpparna. Utan att säga ett till ord till mig börjar hon göra sig i ordning och jag gör detsamma. Då jag alltid tyckt att alla ser alldeles för nakna ut på fester så tar jag på mig ett par svarta tajta jeans och en mörk lila munktröja. Visst det är en fest men jag har ingen lust att gå i något som får mig att se ut som om jag är desperat. Jag vill bara att mina fyra år här ska gå fort så jag kan få åka tillbaka till Annie.

Jag följer min rumskamrat som jag för övrigt fått reda på heter Natalie ner till ett hus där massa ungdomar är. Genast känner jag att jag inte borde vara här. Natalie försvinner med någon kille så fort vi kommer fram till huset.

-”Hello beautiful” Säger en röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser en kille med smutsblont hår och gröna ögon stå där. Han kan knappt stå rakt något som får mig att inse att han inte är nykter. Försiktigt tar jag mig ifrån honom i hopp om att hitta någon som inte alls är lika packad som han. Men till min otur så är typ alla lika packade som han.

Efter kanske några timmar så ser jag hur en kille med brunt näst intill svart hår kliver in i huset. Han har en svart t-shirt och svarta tajta jeans. Jag skulle ljuga om jag sa att han inte såg bra ut för han ser bättre än bra ut. Han ser ut som något himlen skulle spytt ut.

-”It´s Malik, what are he doing here? ” Hör jag folk fråga runt och jag undrar vad det är för speciellt med honom, efter som alla verkar vara så himla intresserad i honom…

-”WHAT ARE YOU DOING HERE!” Ropar en kille till honom innan han går fram. Jag ser att det är samma kille som kallade mig beautiful tidigare.

Runt omkring mig hör jag hur folk drar efter andan och tittar på de två pojkarna eller ska jag säga männen framför dem.  Man kan tydligt se hur de ut byter blickar innan killen med det smutsblonda håret springer ut från huset. Konstigt.

-”Stop looking at me.” Säger killen och alla tittar bort från honom.. Okej så jag kanske lät min blick ligga kvar på honom. Hans röst lät som om han skulle kunna döda vilken person som ens våga kolla på honom. Men det skrämmer inte mig.

Han tittar runt och möter min blick. När jag tittar in i de bruna ögonen så känns det som om hela min värld stannar. Han har de mest vackraste ögon jag någonsin sett.

Utan att säga ett ord så vänder han sig om och går ut ur huset. Alla fortsätter som om ingenting har hänt, och jag börjar ifråga sätta mig om jag verkligen såg honom framför mig. Kanske det bara var något min fantasi gjorde upp. Men varför skulle den det?

-”Oh my god, I can´t believe that he let you go. I saw how you looked at him. He never let anyone look at him.” Kommer Natalie fram och säger till mig. Hennes hår är rufsigt och hennes kläder sitter inte alls lika fint på henne som de gjorde innan hon gick hitt. Jag är inte säker på att jag vill veta vad hon har gjort. Om jag visste det så skulle jag säkerligen spy.

-”I think I just going to head home.” Säger jag och hon nickar. Jag lämnar henne där och letar min väg till dörren. Hela tiden känner jag hur folk tittar på mig, något som jag tycker är obehagligt då jag hatar att vara i centrum. Jag trivs bäst i skuggorna där ingen tittar på en. Men det verkar som om det håller på att ändras.

--------------------------------------------------------------

här är första kapitlet hoppas ni gillar det :)

2+ TILL NÄSTA!

Med ett djupt andetag släpper jag taget om relingen och faller rakt ner i vattnet med ett gällt skrik. Vattnet omsluter mig försiktigt och jag känner hur luften börjar ta slut. Känslan att inte kunna andas kryper in på mig. Med några starka simtag så är jag ovanför vatten ytan och tar ett djupt andetag för att då in all den luften som jag inte kunnat få tidigare.

-”Jump!”Skriker jag till Annie som fortfarande står kvar uppe på land. Hon tittar skrämt på mig och jag bara ler mot henne för att visa att det är okej att hoppa. Hon sluter sina ögon och faller ner i vattnet. Hon slår igenom det stilla vattnet och kommer strax upp med ett leende på läpparna.

-”That was so much fun” Säger hon och ler mot mig med ögon som lyser i månskenet. Solen har gått ner för ett tag sen och det är bara några timmar kvar tills den kommer upp igen.

-”Nancy? Did you know that you are my best friend?” Frågar Annie mig med ett litet skratt. Hon gör likadant varje kväll. Hon frågar alltid om jag vet att hon är min bästa vän.

-”Yeah, I know you tell me that all the time” Säger jag och hon ler mot mig. Jag vet inte hur länge som vi simmar runt men det måste ha vart ett tag, då vi båda ser ut som russin när vi kommer upp ur vattnet. Varje sommar brukar jag och Annie spendera ute vid hennes sommarstuga allt är så mycket lättare där. Inga problem liksom.

-” I can´t believe that you are going to London” Säger Annie när vi ligger bredvid varandra i gräset. Med ledsna ögon tittar på mig och det känns som om hon kan se rakt igenom mig.

-”I know… I´m going to miss you… But I am going to visit.” Hon ler åt mina ord och jag är glad att jag fick henne att le. Annies leende är en av de vackraste sakerna i världen. Jag tror att hon kan få vem som helst att le bara hon ler.

-”Promise me that you will live a little.” Säger hon I en seriös röst. Jag tittar på henne och nickar. Jag tror både hon och jag vet att det inte kommer att hända. Men jag vill i alla fall testa… Jag har aldrig gjort något som min mamma och pappa inte gått med på… Förutom att då välja en skola i London i stället för i New York i närheten av vart vi bor. Mamma är orolig att hon inte kommer kunna vara där om något händer. Men jag tror att det är vad jag behöver. Tid ifrån alla personer som känner mig och vet om alla mina misstag… Tid ifrån alla hemska minnen som jagar mig vart jag än går.

-----------------------------------------------

Här är prologen hoppas ni gillar den :)

2+ till nästa!