författarens perspektiv:

Harry sitter uppe i ett träd och tittar på när Denize ligger nere på stranden, creepy much? Han kan inte dra bort sin blick från henne, han har aldrig sett någon så vacker som Denize. Dem skulle vara det perfekta paret bara om Harry kunde grow a pair och fråga henne om de skulle kunna gå ut.
Han försöker att hålla sig i trädet så att han inte ramlar men självklart så kommer han att ramla bara att han inte vet om det än.
Han försöker luta sig framåt för att få en närmare titt på Denize, inte hans smartaste ide kanske då han faller ner och hamnar på marken med en duns. Han tittar snabbt bort mot Denize och dem för att se om de märkt honom, men till hans lycka verkar ingen på stranden märkt honom.

Harry:

Jag tar bort smutsen av sanden som jag fått på mig ut av att jag faktiskt ramlade ner för ett träd. tittar runt på stranden och ser att det börjar rulla in mörka moln över himlen och jag som hatar åska, jag är inte rädd för åskan eller något nej den gör det bara mycket svårare för mig. När det åskar kan jag inte dölja vem jag egentligen är. Jag kommer få mitt fula ansikte tillbaka och jag kommer bara se i svart vitt. Jag behöver inte se i svart vit jag tycker bara allt blir mycket coolare i svartvit.
-"Stop following her" Säger en röst bakom mig och jag ser Niall stå där, men han är inte ensam bakom honom står mina andra vänner. Ni annar inte hur mycket jag saknat dem!

--------------------------

KOM INGET I GÅR PÅGRUND UT AV ÅSKA!

kort men skit samma jag orkar inte med mer!

Jag sjunker ner i sanden och tittar ut över havet, det är verkligen vackert jag har alltid gillat lukten av hav. Det luktar sommar och just den lukten passar perfekt med den här bilden som jag har framför mig just nu. Jag älskar var enda millimeter som jag ser framför mig.
-"wanna get in?" Frågar Beth och pekar mot vattnet, hon håller Joline i handen och ett leende sprider sig på mina läppar, jag ruskar på huvudet och hon nickar innan hon försvinner in i vattnet tillsammans med sin flickvän.
Jag vet inte hur mycket tid som vi spenderar där på stranden men jag vet att jag inte bryr mig särskillt mycket för jag känner mig fri och lycklig, lycklig och fri. Jag ler när jag ser Stacey och Jonny komma gående från Jonnys bil, jag vill inte ens veta vad de två gjorde innan de kom hit.
Jag ler mot dem samtidigt som jag sätter i mina hörlurar och låter McFly's röster fylla mina öron, jag älskar Love is on the radio en av mina favoritlåtar, den är så himla glad och trevlig, kan man säga att en låt är trevlig?

Casper:

Jag tittar över mot de två tjejerna i vattnet som springer runt och skrattar med varandra, de är snygga men jag skulle väldigt gärna vilja ha deras vän som sitter uppe på stranden. Hon är vacker och jag vet att hon är perfekt för mig.
Mina kompisar tror jag är typ psykiskt sjuk för att jag vill ha varenda tjej jag ser men det är inte sant, jag vill bara ha henne bara henne!

Jonny:

Jag ser Casper lite längre bort, han går i min skola och jag har hört att han är konstig. och jag vet att han är konstig också då han inte pratar med någon mer än sin kompis Linus. Linus är jätte konstig med grönt hår och weird kontaktlinser i. Jag kommer aldrig heller förstå hans galenskap för sagan om ringen och star wars. Han går runt i en dräkt från filmerna varje dag det är weird.

-----------------------------

kort jag vet men nu är det så att jag är författare och jag väljer hur mycket jag orkar att skriva and thats it!

Kapitel 11

Jag läste massa sidor och kan inte låta bli att låta några tårar falla från mina kinder, jag kan inte fatta att jag gjort alla de sakerna under 2009! Hur kunde jag göra allt det där jag var ju så ung.
-"What did I do all those things?" Frågar jag och tittar på sidorna som jag skrivit med en fin handstil, jag kan se hur några ord är lite skakiga och jag minns hur jag brukade sitta och gråta samtidigt som jag skrev. Jag ångrade näst intill allt jag gjort direkt efter att jag skrivit ner dem. Hur kunde jag vara så oansvarig.
Jag tittar på boken och kan absolut inte se det fantastiska med den som jag gjorde innan, jag kan inte se hur jag skulle kunna tycka att den är något att ha kvar. Jag påminns bara om det värsta tiden i mitt liv. Den påminner mig om alla de gångerna jag legat med någon och ångrat det, alla de gångerna jag dragit en kniv eller rakblad över min arm. Jag minns alla saker jag gjort som jag ångrar. Jag kan inte ens komma i håg varför jag skrev ner alla de grejerna.
Jag slänger boken tvärs över rummet och låter tårarna rinna ner för mina kinder. Aldrig hade jag trott att det skulle påverka mig som det gjorde. Jag torkar desperat bort tårarna och försöker få dem att sluta rinna.
Jag kryper över till boken och tar upp den i mina händer, med en varsam rörelse så trycker jag den mot mig, jag ångrar så mycket. Tårarna forsar ner för mina kinder och jag försöker stoppa hulkningarna som vägrar sluta, jag vill inte gråta jag ska inte gråta.
Hur mycket jag än intalar mig själv det så rinner fortfarande tårarna ner för mina kinder.

Harry:

Jag försöker inte ens leta reda på Parker efter att han försvunnit, jag är bara glad att han är borta.
Med en enkel handrörelse så tar jag tag i en gren på trädet närmast Denize rum, jag drar upp mig själv och klättrar tills jag kan se in i hennes rum. Det som förvånnar mig är att hennes skrivbords lampa är tänd, jag tittar runt i rummer och min blick hamnar snabbt på flickan som sitter på golvet med tårar rinnande ner från hennes kinder. Jag känner en stor smärta sprida sig i mitt bröst, varför blir jag så här påverkad ut av att hon gråter? jag har inte känt någonting på flera år, varför känner jag så här just nu?
-"You wouldn't want her to know that you are looking at her" Säger en röst bakom mig, jag vänder mig om då jag känner igen rösten. Min blick dras till den blonda irländska pojken framför mig, Niall. Jag vet inte riktigt vad Niall är jag vet bara att han inte är mänsklig. Han gillar inte att prata om sitt förflutna.
Jag har bara vänner som är likadana som mig, med likadana så menar jag ej mänskliga.
Liam är det närmaste mänsklig som du kan komma, han kan utöva magi, han är en magiker.
Zayn är död, han dog för flera år sedan, han gillar inte att bli kallad spöke... men let´s face it han är ett spöke.
Sen sist men inte minst har vi Louis, han är en skepnads skiftare och kan byta skepnad när han vill, så man vet aldrig vart man har honom. Jag kan ha vart nära på att döda honom när han var en spindel, jag hatar spindlar.
-"She doesn't know" Svarar jag Niall, till svar får jag bara en suck av den blonda irländaren. Jag tror inte han är särskilt förtjust i att jag tittar in genom folks fönster.
-"Aren't you happy to see me?" Frågar han mig och jag ler, det är en sådan typisk Niall fråga, han vill alltid att folk ska vara glada över att se honom, men jag kan inte ljuga jag är glad att se honom igen.
-"I´m always happy to see you" Svarar jag och försöker krama om honom, men det är lite svårt när du är i ett träd.

Kapitel 12

Niall:

Jag sitter inne i Harry och Amys övergivna hus. Det är inte övergivet längre nu när dem bor i det men det var övergivet innan dem kom hit. Jag vet inte varför de valde just London att bosätta sig utanför, det är en ganska så stor risk att någon kommer på dem nu när de är här. Harry säger att det är för att det blir lättare att träffa folk som är likadana som oss, men jag tror honom inte. Jag tror att han gillar London av någon personlig anledning som han inte berättar för mig eller killarna. Jag kan inte se någon anledning att inte berätta något för oss men vem vet Harry har alltid vart lite mer hemlig än alla andra.
-"So Niall how was the trip?" Frågar Amy som står borta vid spisen och kockar vatten, hon håller på att fixa te till oss. Ni anar inte hur långt tid det tog för mig att få Harry att komma tillbaka hit med mig, det är som om han inte kan vara ifrån den där tjejen länge nog för att träffa sin bästa vän(Mig). Jag älskar Harry han är som en bror för mig och jag förstår att tjejen betyder mycket för mig men kom igen isn´t it bro's before Hoe's?
Jag suckar och tittar på Harry som sitter vid fönstret och tittar ut och upp mot månen, han har suttit där ända sen vi kom hem han har inte sagt ett enda ord något som stör mig otroligt mycket. Om han faktiskt pratar med mig kanske jag skulle kunna berätta att de andra killarna kommer hit och att Zayn har hittat en flickvän som också kommer, hon heter Perrie och är en ängel. Jag har aldrig förstått hur de träffades men Zayn är lycklig och det är allt som är viktigt. Jag kommer nog aldrig förstå hur Zayn och Perries förhållande fungerar då han är död och hon är en person som är nerskickad till jorden för att hjälpa de LEVANDE personerna. Men jag tänker inte lägga mig i för då kommer jag antagligen bara förstöra allting för dem och det har jag inte lust med, inte i dag.
-"Long" Svarar jag på Amys fråga och hon ler mot mig, jag vet att hon gillar att jag tar tiden på mig att komma hit ända från Irland. Jag har inte berättat att de andra kommer för henne då jag vet att hon tycker att det blir nog många personer här i huset med bara mig och Harry. Jag är så glad att hon inte kan läsa mina tankar, om jag var som henne och Harry så skulle hon vetat detta bara genom att va i samma rum som mig, de skulle också veta vad jag egentligen är, vilket stort monster jag är.

Denize:

Jag vaknar med en otrolig smärta i nacken och jag inser att jag måste somnat på golvet, de dåliga med det är att jag har ont, det bra är att jag faktiskt lyckades somna.
-"Good morning, we are going to the beach today wanna come?" Frågar Beth som kommer in i mitt rum, jag tittar på henne och ser hur hennes ljusrosa bikini sitter perfekt på hennes solbrunna kropp. Hon har de perfekta kurvorna för den bikinin.
-"Sure" Säger jag och reser mig upp, jag kan verkligen behöva en dag med mina vänner, inte behöva bry mig om något annat än solen och mig själv.

Parker:

-”To just look at something I need to get what I want” Säger jag till svar till Harry, jag vet att det irriterar honom att jag vet vem Denize är. Jag tror inte han har insett hur mycket Denize faktiskt betyder för honom. Men när han gör det så kommer jag stå redo att fullfölja min plan. Han kommer inte kunna stoppa mig nu, han kommer vara alldeles för svag för att kunna stoppa mig. Min plan är idiot säker.
Harry tittar på mig och jag kan se hur hans ögon är näst intill svarta då han absolut inte gillar hur jag pratar om Denize, jag kan känna det på honom.
-”Stop it” Säger han och jag kan höra på hans röst att han kan tappa kontrollen när som helst, jag är inte rädd för Harry. Harry vet att han inte kan skada mig, jag kan försvinna innan han hinner lägga ett finger på mig.

Harry:

Jag känner ilskan stiga inom mig och jag skulle ha slagit till honom just där mitt på gatan om jag inte visste bättre, jag vet vad Parker gör han vill ha en reaktion, han vill se hur jag reagerar på allt som han säger. Jag vet inte ens vaför jag reagerar som jag reagerar. Jag borde inte reagera på det här sättet men endå så gör jag det. Är det något fel på mig? kanske jag håller på att bli sjuk!
Jag måste verkligen sluta prata med mig själv.

Denize:

Jag kan höra röster utanför mitt fönster och jag vet att det kan vara massa fulla personer som går från klubben, det brukar det vara. Jag vet inte varför det stör mig så mycket att de pratar, kanske är det för att dem bråkar men jag har aldrig riktigt brytt mig så mycket tidigare.
Med en suck inser jag att jag inte kommer kunna somna tack vare de personerna utanför. Jag går över till mitt skrivbord och min blick landar på den lilla rosa boken som jag minns, jag beskyddade den med mitt liv.
Mina fingrar dras över boken när jag luft upp den, det är som du kan känna alla de mörka hemligheterna som jag döljt inom de rosa pärmarna.
Med en försiktig hand öppnar jag boken.

21/3-09

Dear Diary!

I saw him, I really did. I didn't talk to him but I saw him. I know that he don't like me because I am a weirdo and no one more than Beth and Stacey likes me. But honestly I don´t think I care because I saw him.
He sat in front of me in my in english and I could see how his hair fell perfect, his hair is so beautiufl, it isn't that long, you can see that his dark hair colour is in the bottom of his hair but the light brown colour is really beautiful.

When I come home today I did it again, I know I promised Beth I wouldn´t but I couldn't stop myself, I saw the knife and it just called for me I needed it.
I don't cut I just trynew things, I´m not a cutter I promise I just want to try how it feels.

-D

--------------------------

Jag vet att det är kort men jag känner inte alls för att skriva i dag, jag skulle inte alls updatera i dag om det inte vore för min count down!

Harry:

Jag springer genom mörkret, ett mörker som jag inte känner igen. Jag brukar kunna se i mörkret men jag kan inte se någonting, det är som om någon har lagt för ett svart skynke för mina ögon, jag kan se i mörker men jag kan inte se genom saker, jag har inga superkrafter.

-”You can´t run forever” Jag fortsätter att springa även fast jag inte ser något, jag hör samma röst upprepa orden om och om igen. Jag gillar inte känslan att vara här. Jag vill kunna se i mörkret som alla andra gånger jag vart i mörker. Jag vill kunna känna till min omgivning.

Min blick flyger upp till personen som hamnar framför mig, jag kan inte se något mer än honom.

-”Hello there dare brother” Säger han i en lömsk röst och jag tittar på honom med stora ögon, jag vill inte se honom jag tror inte att han är här. Jag kan inte låta honom komma nära mig det här är bara i mitt huvud, det är inte på riktigt.

-”I have something that I know you need” Säger han och ett leende som får en rysning att gå genom kroppen på mig, vad är det han har som jag behöver. Jag kan inte komma på något som han möjligen kan ha som jag behöver. Han vet inget om vad jag behöver!

Det är inte förens jag flyttar min blick som jag ser flickan som han håller i en lilla glaskulan som han har i sin hand. Flickan som jag vet betyder så mycket för mig, Denize. Jag inser aldrig hur mycket folk faktiskt betyder för mig förens de blir fråntagna från mig.

-”You want her don´t you, too bad that you can´t” Säger han och försvinner. Hur kan jag vara släkt med någon så hemsk. Jag vet att han inte gillar mig men han måste inte förstöra allt för mig.

-”Give her back” Säger jag ut i mörkret, jag vet att han är där jag kan känna kylan som utstrålas från hans kropp.

-”I´m sorry I can´t do that”

Denize:

I am watching everything you are doing

-P.S

Jag tittar på den lilla lappen som ligger I min hand, jag gillar inte att han tittar på mig. Jag har listat ut att mannen som var i mitt rum tidigare är samma person som lämnar lapparna till mig, jag vet inte ens om han är riktig eller om jag bara inbillar mig alltsammans. Kanske han aldrig var inne i mitt rum, kanske det bara är mina tankar som spelar ett spratt med mig. Jag hoppas verkligen det för jag gillar inte känslan att vara bevakad.

Jag lägger den lilla lappen bland de andra så att jag inte ska se den, jag har hittat så många lappar och jag kan inte låta bli att må illa av att se dem överallt.

Harry:

Alla lampor är släckta och jag vet att alla inne i huset antagligen sover, men jag kan inte låta bli att bli orolig, tänk om han har henne. Vad skulle jag göra med mig själv? Jag har aldrig brytt mig om någon jag knappt vet något om så mycket som jag gör med Denize.

-”Don´t worry brother I haven´t taken her yet” Säger en röst bakom mig, med lätta fötter snurrar jag runt. Jag står öga mot öga med min tvillingbror som inte alls är lik mig, svart hår och orangea ögon. Jag kommer aldrig vänja mig vid hans utseende, det är något med hans ögon.

-”Why are you here?” Frågar jag honom och han ler mot mig, hans ansikte förvandlas snabbt tillbaka till det svarta och vita ansiktet som jag känner igen så väl. Med en suck ger jag in och låter mig eget ansikte också ändras tillbaka. Jag vill inte att Denize ser mig så här. Visst hon har sett Amy så här men jag kunde känna hennes rädsla jag vill inte att Denize ska vara rädd för mig.

-”So Harry missed me?” Frågar han utan att svara på min fråga.

-”Why are you here Parker?” frågar jag igen med en lite skarpare ton än vad jag hade tidigare, frågan är bara vill jag verkligen veta svaret?

--------------------------------

Ska i väg och träffa författaren till Sandor/slash/Ida nu!!!!

Amy:

Jag vet att jag inte borde oroa Harry med att berätta för honom, men har rätt att veta.

-”He´s back and he is stronger than before Harry” Säger jag och jag vet redan att han vet vem det är som jag snackar om. Han vet att han inte kan gömma sig för alltid, men jag tror han förväntade sig att ha lite mer tid innan han skulle bli hittad. Det är saken med Harry, han vill inte bli hittad han vill förbli gömd. De flesta som är som oss vill bli hittade av någon som kan påminna om vårt liv innan det som hände, men Harry vill förbli ovetande. Som om han är rädd för vad som ska hända om han faktiskt vågar släppa in någon.

Jag vet att han letar efter Harry och att han har hittat en svaghet hos Harry. Han är fel person från Harrys förflutna för att hitta Harry. Harry vill inte bli hittad och verkligen inte av honom, han är alldeles för stark för att Harry ska kunna komma undan från honom igen.

Denize:

Jag sätter i mina hörlurar i öronen och ett leende sprider sig på mina läppar när jag hör den underbara rösten av Ed Sheeran, jag älskar Ed Sheeran han sjunger helt underbart. Jag sluter mina ögon och drömmer mig bort.

Gräset under mig kittlar mot mina nakna armar men jag försöker att inte bry mig om det då jag ligger där ute i solen på min bakgård. Jag brukar inte bara vara ute och ta det lugnt, men det ljusnade efter att ha vart dåligt väder och nu är det världens solsken och jag orkar inte göra något annat än att bara ligga där.

-”Who is Harry?” Jag tar ut en av mina hörlurar när jag hör den irriterande rösten av Beth, jag älskar henne men just nu tål jag henne inte för hon avbröt mig i mitt Ed Sheeran moment, om det är något man borde vet så är det att man inte avbryter mig när jag har ett Ed Sheeran moment. DET FUNKAR INTE SÅ!!!!!

-”What?” Frågar jag henne och hon sätter sig ner bredvid mig, jag skulle kunna strypa henne då jag inser att hon inte kommer flytta sig på ett tag.

-”Who is Harry? The boy who was with you” Säger hon och jag tittar på henne, varför är hon så intresserad av vem Harry är, Harry är Harry and that´s it!

-”A boy” Säger jag och sätter in min hörlur igen, jag har inte lust att diskutera Harry med Beth. Hon förstår aldrig något som har med killar att göra, hon tror inte på att killar kan vara värdiga någonting. Hon är lesbisk och kan inte ens se sig in i någons liv som inte är lesbisk.

Jag vet inte hur länge som jag ligger där på gräset innan jag ger upp och inte orkar med henne mer, hon kan bli en riktigt pain in the ass om hon vill, ibland undrar jag varför jag blev vän med henne från första början. Men alla de tankarna brukar försvinna när hon gör något snällt för mig. Hon brukar alltid finnas där och jag vet att jag kan lita på henne till hundra procent. Hon vet allt om mig och jag litar på henne. Hon skulle kunna få hålla mitt liv i sina händer om hon så ville för jag litar på att hon inte skulle göra något oansvarigt.

 ------------------------------

det är kort jag vet men jag orkar inte skriva mycket längre då jag har jobbat över 30 tal i matte för att jag ligger efter. Sorry hoppas ni förstår :) Lush you ;) (Ni vill fatta om ni kollar på GayGod eller Lush)

Denize:

Jag vaknar av att en kallbris kommer mot min kind, jag ryser och öppnar mina ögon. Jag inser att jag är ensam inne i mitt rum och att klockan är över elva på förmiddagen. Min blick glider till fönstret som är öppet, jag har inget minne av att någon öppnade det.

Jag reser mig upp och jag går över till fönstret, solen skiner inte som den gjorde i går, istället för den underbara blå himlen så är det fullt med massa mörka moln. Jag stänger fönstret och det är då jag ser den lilla vita pappersbiten som sitter fast på fönstret, hur kunde jag inte märka det tidigare?

You really don´t know what you are doing!

-P.S

Jag tittar på signaturen och försöker lista ut om jag känner någon med ett namn på P och ett efternamn på S. När jag inte lyckas så lägger jag ner lappen på mitt skrivbord och märker en till lapp, vem är det som skriver alla de här lapparna? Är det samma person som öppnat fönstret. Det är som om personen vet precis vad jag kommer göra och vart jag kommer gå. Någon som måste följt vart enda steg som jag tagit under de senaste dagarna, eller kanske till och med veckorna. En obehaglig känsla går igenom min kropp när jag öppnar nästa lapp.

Don´t ignore my notes, you will need my help sooner or later.

-P.S

Jag tittar runt I rummet som om någon ska komma fram från något hörn från mitt rum, helt ärligt så skulle det vara mindre läskigt än det här. Jag är inte är säker på att jag vet vad allt det här handlar om, men jag är inte heller säker på om jag faktiskt vill veta vad det handlar om. Personen som skriver dem här lapparna verkar tydligt veta något som jag inte vet.

Jag lägger snabbt lapparna i min översta låda på skrivbordet och jag är nästan förbered på att hitta en till lapp där i, men till min lycka så är det ingen lapp där utan bara mina gamla skolböcker som jag gömt för att jag aldrig mer vill se dem.

När jag lagt ner dem i min låda så vänder jag mig om och kväver ett skrik när jag ser en kille med svart hår och nästan lysande orangea ögon. Han står så nära mig att jag kan känna hur han andas.

Det är helt tyst i mitt rum och jag är nästan helt säker på att man kan höra mina hjärtslag slå hur hårt som helst.

Just när han öppnar munnen så öppnas dörren och in kommer samma tjej som jag träffade i skogen i går. Ända skillnaden nu är att hon inte har det där konstiga sminket. Hennes orangea hår ligger perfekt över hennes axlar.

-”You should really leave” Säger hon och tittar på killen framför mig med en kallblick, jag vet inte vem denna kille är men han verkar verkligen inte vara omtyckt.

-”Nice to meet you again Amy” Säger killen framför mig utan att släppa mig med blicken, jag känner mig genast obekväm under hans blick, den håller något som jag inte klarar av. Jag kan inte peka ut precis vad man jag gillar inte sättet som han tittar på mig.

-”Leave now” Säger Amy bestämt och han släpper äntligen mig med blicken, vem är han och en ännu bättre fråga vad gör han in mitt sovrum?!

-”Don´t tell me I didn´t warn you” Säger han till mig innan han försvinner. Jag vet inte vart han tog vägen det var som om han bara gick upp i rök. Jag vänder mig om för att tacka Amy men hon står inte där. Det är som att ingenting av det jag just sett inte hänt på riktigt, håller jag på att bli galen?

Harry:

”He´s back and he is stronger than before Harry.”

Amys ord spelas på repeat I mitt huvud, hon måste skoja med mig. Inte nu inte här.

-------------------------------------

Vad tror ni att kommer hända, vem är det som skickar lapparna? vem var han egentligen killen i hennes rum? Varför är Harry orolig?

Jag vaknar ut av att någon skopar upp mig i deras armar, jag öppnar ögonen och ser genast Harry och jag inser att han måste vara personen som lyfter mig.

-"Thanks dude" Hör jag en röst säga och jag känner genast igen den som Jonnys, han måste vara här för att Stacey är här. Det är inget ovanligt att Stacey och Jonny är hemma hos oss, det är som deras hem också.

-"Her room is the first on the left" Säger Jonny till Harry och jag kan känna hur Harry nickar, ända sen jag vakna har jag inte hört Harry säga ett ord vilket är lite konstigt då jag vant mig vid hans röst, jag gillar hans röst den är liksom mörk och lite långsam men inte så där jätte mörk och jätte långsam, utan helt lagom.

Jag känner hur Harry går trappan och letar redan på mitt rum, jag kan inte förstå hur han kan se någonting då det verkligen är jätte mörkt i vårt hus. Jag tänker inte säga något för jag vet att han kommer då att veta att jag är vaken och jag är inte redo att bli nedsatt riktigt än.

Harry:

Jag ler mot henne när jag släpper ner henne på hennes säng. Jag vet att hon är vaken då hennes andning inte alls är lika lugn som den var innan. Jag kunde också känna hur hon rörde sig och stelnade till när jag hade henne i mina armar.

-”Please don´t go” Säger hon när jag är på väg ut från rummet. Med ett leende går jag över till henne och hon öppnar sina armar som en inbjudan att komma och lägga mig bredvid henne. Jag kryper ner bredvid henne med mina svarta tajta jeans och min vita t-shirt på. Jag känner att det vore fel att gå och ta av mig mina byxor framför henne då jag knappt känner henne.

-”You smell good” Säger hon och jag inser att hon redan är halv vägs in i drömmarnas land, men jag tänker ändå ta det som en komplimang även fast hon inte är fullt vid medvetande.

-”Thanks, you smell good to” Säger jag och lutar min näsa mot hennes hår. Det doftar smått av mango och päron. Jag gillar hur det fortfarande luktar mer naturligt än fruktigt, kan man säga så?

Jag sluter mina ögon men vet redan att jag inte kommer att somna, jag har inte sovit på flera år och kommer antagligen aldrig sova igen. Amy sover någon gång ibland men jag har inte insett hur hon gör det. Vi blir inte trötta och inget händer med oss. Jag undrar om hon använder sömn piller. Jag tänker inte använda det då jag vet att det inte funkar bra med mitt system, att ta medicin är ungefär likadant som att ta droger för mig som.

Jag hör hur Denizes andetag blir djupare något som visar på att hon har somnat. Jag gillar hur hennes andetag är lugna och inte alls oroliga. Jag har så många dåliga minnen från min barndom som jag försöker att förtränga. Men dem verkar alltid hitta tillbaka till mig, men när jag är med Denize så kan jag äntligen tänka på något annat än min barndom, än vad som händer.

-”Who are you?” Frågar en röst från dörren. Jag tittar upp med en stor förvåning. Ingen har någonsin lyckats smyga sig på mig utan att jag har tagit reda på att de kommer. Kanske det var för att jag var alldeles för fokuserad på Denize djupa andetag för att märka något.

I dörren står en tjej med gyllenbrunt hår och bruna ögon. Jag känner igen henne från Denize beskrivning av hennes låtsas syster Beth, även Denize bästa vän. Hon passar ganska bra in på Denize beskrivning av henne. Det enda som jag inte kan förstå mig på är den där lilla detaljen att Denize får henne att framstå så mycket mer än vad hon är. Hon får Beth att framstå som en av de vackraste personerna som någonsin vandrat på denna jord, helt ärligt så kan jag inte alls förstå varför Denize som är så otroligt vacker vill se ut som denna kvinna som står framför mig. Hon ser precis ut som alla andra.

-”I´m Harry” Säger jag och hon tittar på mig med ett konstigt utryck, som om hon försöker få mig att passa in i hennes perfekta liv. Jag vet att Beth har ett nästintill perfekt liv av vad som Denize har berättat. Kanske jag inte passar som den pojkvännen till hennes syster. Mina tatueringar kanske inte passar alls.

Jag blir helt plötsligt orolig och jag vet inte ens varför.

Beth:

Jag sätter mig i bilen bredvid Stacey och hon ler mot mig, jag vet inte hur hon kan le i en sådan här situation. Jag listade ut att Denize försvann och att det borde ha någonting med i går natt att göra, hon har vart off hela dagen ända sen igår så det enda jag tänker göra är att titta efter henne om hon är där vi var igår.

Harry:

Jag slutar prata med Amy när hon försvinner, jag vet inte vart hon skulle men jag inser att jag inte bryr mig särskilt mycket i henne, hon är väldigt irriterande.
-”What is the time?” Jag tittar ner och ser att Denize har öppnat sina ögon och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag gillar verkligen hennes ögon dem är verkligen speciella, jag har aldrig träffat någon med en sådan unik ögonfärg som Denize. Jag vet att hon inte är så nöjd med sin ögonfärg men jag förstår inte varför, den är perfekt. Den må vara grå aktig men det är precis vad som gör den så speciell.
-”I don´t know” Säger jag och hon skrattar lite när hon sträcker på sig. Min tröja hasar ner från hennes axlar och det är först då som hon märker att hon har den över sig.
-”You must be freezing, I´m sorry I took your shirt.” Säger hon och jag ler mot henne, hon är så ovetande.
-”No I´m fine I promise” Säger jag till henne och hon nickar men ser fortfarande lite osäker ut på om jag verkligen är helt okej med att hon har min tröja. Jag hjälper henne att dra den över huvudet och det är då jag hör att någon annan är i närheten. Det är inte Amy jag kan tydligt höra det på personens andetag. Jag kan inte urskilja om det är en eller fler personer men jag vet att vi inte är ensama längre.
Jag kan inte säga något om det till Denize för det skulle antagligen skrämma skiten ur henne att jag känner att någon är inom en kilometersradie från oss. Hon ler mot mig när hon har min tröja på sig, jag gillar hur den sitter på henne. Hon ser mycket bättre ut i den än vad jag gör.
-"It smells like you" Säger hon och blir genast röd i ansiktet när orden lämnar hennes mun. Jag kan inte låta bli att le åt hur gullig hon är, hon ser verkligen jätte söt ut när hon har den röda färgen på kinderna.

Denize:

Jag vet inte varför jag sa till Harry att hans tröja luktade som honom, självklart luktar den som han det är ju hans tröja. Ibland kan jag säga de dummaste sakerna. Jag hoppas verkligen inte att han tror att jag är helt dum i huvudet nu bara för att jag sa det som var uppenbart.
-"Hey don't get all shy with me now" Säger han och jag tittar upp på honom och ett leende sprider sig på mina läppar när jag ser att han ler mot mig, kanske han inte tycker att jag är så dum som jag trodde att han skulle tycka att jag var.
Jag tittar på klockan och inser att den är kvart i sex vilket betyder att vi har vart här ute jätte länge, Beth måste vara så orolig. Hon vet när jag lämnade och hon kommer antagligen inte sova förens jag kommer hem.
-"I really should go" Säger jag och tittar på Harry med ett ledset utryck, han härmar mitt ansikts utryck något som får oss båda att skratta.
-"Let me take you home, you are to tired to drive" Säger han och reser sig upp, han sträcker ut handen mot mig med ett leende på läpparna. Harry är så annorlunda mot alla andra personer som jag träffat. Han vet precis hur han ska behandla mig för att jag ska bli knäsvag.
Vi går ganska så tätt in till varandra bort till min bil, vi säger knapt något till varandra men det känns som om det inte riktigt behövs som om vi kan gå i tystnad utan att det ska bli pinsamt eller stelt. Jag har aldrig känt så med någon tidigare inte ens med Stacey eller Beth, ocfh dem är mina bästa vänner.
När vi kommer fram till min bil så räcker jag över mina nycklar till Harry som han med en lätt hand rörelse tar emot. Jag sjunker ner i pasagerar sättet och låter mina ögon slutas, jag må ha sovit mot Harry men jag har absolut inte fått nog mycket sömn för att ta igen den som jag missat.
-"Where do you live?" Frågar Harry mig samtidigt som han backar ut från skogen. Jag mumlar fram min adress och är osäker på om han hörde men då han inte säger något så tar jag det som om han hörde vad jag sa. Det är bra för jag är inte säker på att jag skulle orka upprepa den igen.

Jag tittar på hennes avslappnade ansikte och ett litet leende sprider sig på mina läppar, det är något med henne som är speciellt. Jag undrar om hon skulle vara rädd för mig om jag visade vad jag egentligen är, ett monster.

Vi har vart här ute i några timmar och Denize somnade för ett tag sen med sitt huvud mot min axel. Jag har aldrig känt den här känslan förut, helt ärligt så har jag inte känt någonting på flera år. Jag vet att jag har känslor men det känns ibland som om dem inte är där, som dem har bestämt sig för att ta en semester.

-”You probably are creeping her out” Säger jag och tittar upp på Amy som står på andra sidan sjön, jag kan känna när någon kommer nära och då Amy är precis som jag ett monster så kan jag höra hennes tankar på kilometers avstånd. Jag har inte träffat någon annan än Amy som är som oss. Jag vet att det finns fler då jag inte blev förvandlad till det här monstret av Amy. Hon försökte få i mig att jag alltid vart så här, men jag minns att jag har vart normal.

-”I do not”Säger hon helt klart förolämpad. Jag bara suckar. Hon vet lika bra som jag att vårt utseende kan vara ganska läskigt.

-”You know that you don´t need to hide for her” Säger hon och tittar ner på den sovande flickan i mina armar. Jag drar henne närmare mig då jag inte gillar sättet som Amy tittar på henne. jag vet att Amy gillar att vara som hon är, Men det betyder absolut inte att jag gillar det.

Jag känner hur Denize rör sig i mina armar och jag tittar snabbt ner på henne. Hon vaknar inte men hon flyttar sig lite så att hon är ännu närmare mig än vad hon var tidigare. Det är inte förens hon gör detta som jag inser att hon måste frysa. Jag kan inte känna kyla längre så jag tänker aldrig om det är varmt eller kalt ute. Jag drar av mig min tjocktröja och lägger den över henne och hon ser genast ut att inte frysa längre.

-”You know I don´t think she is like the others” Säger Amy och jag tittar på henne med en arg blick, hon vet att jag hatar det när hon drar upp dem. Jag erkänner att Denize inte är den första personen som jag har träffat men jag kan erkänna att hon är annorlunda det märkte jag redan från första gången jag la mina ögon på henne.

Stacey:

Jag sjunker ner bredvid Beth i skogen och tittar på killen som har vår bästa vän i famnen. Jag kan se hur han pratar med flickan som står bara några meter ifrån oss. Vi kan inte se hennes ansikte då hon har ryggen vänd mot oss, jag kan inte heller urskilja alla ord som dem säger.

Jag vet inte hur Denize känner dem här personerna eller varför hon skulle åka mitt i natten för att träffa dem. Jag har känt Denize i hela mitt liv och hon har aldrig tidigare sagt något om dem här personerna. Helt ärligt så pratar hon inte så mycket om personer som vi inte känner, hon känner inte så många andra personer än oss. Jag vet att det låter dåligt men Denize är kanske inte den mest populära tjejen och många skulle nog undvika henne om de såg henne.

Jag säger inte att det är något fel på henne men hon är annorlunda och det gillar inte de flesta personerna. Enda anledningen som jag faktiskt började vara med henne var för att hon var vän med Beth och alla vill vara vän med Beth.

Beth är en av dem här personerna som alla gillar och alla vill vara vänner med, jag insåg inte först vad Beth såg i Denize då hon verkligen var väldigt konstig när hon var mindre. Men nu förstår jag varför, jag älskar Denize det gör jag hon är en av mina närmaste vänner, hon är jätte rolig och hon lyssnar när man behöver ha någon att prata med. Men om jag kunde gå tillbaka till den där dagen då jag valde att vara vän med Beth och Denize så vet jag inte om jag hade gjort det. Jag vet att jag antagligen skulle vara mycket mer populär om jag inte var med Denize så mycket. Hon kan vara ganska så irriterande ibland och jag kan lätt tröttna på henne.

Med en fundersam blick tittar jag över mot Beth som sitter och följer vart enda steg som händer framför henne. Jag kan se hur hon tar vad vi gör på fullaste allvar. Det skulle jag också om jag hade vart vän med Denize lika länge som henne. Hon och Denize har alltid haft något speciellt och nu är dem ju också tekniskt sett systrar så jag kan förstå varför Beth är så orolig. Men jag kan också tycka att hon är lite överbeskyddande precis som Joline. Denize är faktiskt 19 år och kan ta hand om sig själv.

-”Who are those people?” Frågar Beth mig tyst och jag tittar på henne med en irriterad blick, ibland kan Beth vara lika irriterande som Denize, hur skulle jag kunna veta vilka dem här är!

---------------------------------

Kommentera :)

Med en suck tittar jag på klockan, den har typ stått still jag vill bara att tiden ska gå fort så jag kan få träffa Harry igen, jag vill träffa honom.

När min klocka slår halv ett så reser jag mig upp och försöker försiktigt ta mig ut från mitt rum utan att göra ett enda ljud. Jag vet att Beth har någon slags superhörsel för hon brukar höra när jag spelar musik i mina hörlurar i mitt rum. Det är bara creepy.

-”where are you going?” Kommer Beth ut från sitt rum och säger, som jag trott så använde hon sin super hörsel.

-”Out” Svarar jag snabbt innan jag springer ner för trappan, jag vet att Beth antagligen inte kommer att jaga mig men i fall att så skyndar jag mig till min bil och hoppar in i den. När jag kommer ut på vägen så kan jag se Beth i sitt fönster titta på mig, jag gillar inte hur hon behandlar mig som om jag vore mycket yngre än henne. Jag är 19 jag kan ta hand om mig själv jag lovar. Hon behöver inte följa varje steg som jag tar.

Jag stänger av radion när jag börjar närma mig skogen då jag inte alls har lust att lyssna på alla de uttjatade låtarna som spelas om och om igen.

Jag stannar bilen och kliver ut på samma ställe som jag gjort föregående natt.

-”Hi” Säger en röst och jag hoppar till, jag vänder mig om och ser en tjej med orange hår men det är inte det som fångar min uppmärksamhet. Nej det är hennes ansikte det är som taget ut ur en skräckfilm, Det är vitt och sen i fyllt svart på sina ställen, Om det inte vore för det vänliga leendet som hon håller på hennes läppar så skulle jag vara as rädd för henne. Jag har alltid tyckt att ett leende säger mycket om en person då man kan se om det är fejk eller inte.

-”Why are you here?” Frågar hon mig och jag ler lite åt varför jag är här.

-”I am meeting someone” Säger jag och ler mot henne, hon har inte gjort något för att skada mig så jag kommer inte döma henne för hur hon ser ut.

-”Harry?” Frågar hon mig och ett leende pryder mina läppar när hon säger hans namn, jag nickar som svar och hon tittar på mig och jag kan inte förstå varför hon tittar på mig som hon gör. Är det nu som hon visar sin sanna personlighet och dödar mig? Även fast jag inte tror det om henne. Hon är ganska kort men jag skulle absolut inte kalla henne liten då hon ser ut att vara äldre än mig.

-”I´m Amy Harry´s friend” Säger hon efter ett tag och jag ler. Hon är vän med Harry så då kan hon inte vara särskilt hemsk.

-”Nice to meet you” Säger jag och hon ser ut att vara förvånad över att jag säger det.

-”Amy what are you doing don´t scare her” Säger en röst som jag mycket väl känner igen, Harry. Hon svarar snabbt ett nej och jag tittar på Harry. Andan fastnar i halsen på mig när jag ser hur vacker han är. Han har ganska så blek hud men man kan se ett spår av att solen har tagit lite på sina ställen. Hans ögon är den mest perfekta gröna färgen som jag någonsin sett och jag kan inte låta bli att le när jag ser de bruna lockarna som faller över hans ansikte, han ser helt underbar ut.

Månljuset får honom att se ännu mer magnifik ut än vad han redan gör.

Harry

Jag tittar på henne och ler. Hon är verkligen vacker och jag kan inte hitta ett enda fel på henne, jag var faktiskt lite osäker på att hon inte skulle komma att hon hade sett mitt riktiga jag och bara hittade på att vi skulle ses igen. Jag har gått runt hela dagen och oroat mig för att hon inte ska dyka upp, men nu när hon står här framför mig så kan jag inte förstå vad jag var så orolig för.

”You know she will hurt you, don´t let her in.” Jag sänder en blick till Amy som står bara någon meter från mig, hon vet precis hur hon ska få mig att bli arg. Jag gillar inte att hon lägger sig i vad jag gör.

”You are a monster she would never want you” Jag försöker att stänga ute hennes ord, men det är väldigt svårt att stänga henne ute då jag redan använder så mycket energi till att täcka för mitt ansikte.

Jag sjunker ner i min säng och släcker lyset som jag alltid har ovanför min säng. Jag sluter mina ögon men kan inte få mig själv att somna, det enda som tar över mina tankar är den mörka raspiga rösten av Harry, det är något speciellt med honom och jag vill veta mer om honom. Han har någonting som får mig att vilja veta allt om honom, vart han är uppväxt, vad han gillar mest i hela världen. Jag vill veta varenda sak som gå att veta om honom. Jag vet att jag antagligen verkar galen men det är sanningen.

-”Are you okay?” Hör jag en röst fråga från dörren och jag tittar upp och ser Beth stå där, jag kan se att hon vinglar lite något som visar att hon inte är helt nykter, inte så konstigt både hon och Stacey vet inte när de ska sluta dricka.

-”Yes I´m perfectly fine.” Säger jag till henne och ler, jag kanske skulle ha berättat för henne om Harry om det hade vart så att hon var nykter.

Hon säger inget mer utan avlägsnar bara mitt rum. Jag försöker åter igen somna men lyckas inte alls. Det är ganska svårt att somna när man har någon på hjärnan. Jag vet inte hur han ser ut men jag vet att jag vill ta reda på det.

Efter att ha legat och tänkt i över fyra timmar och solen börjat gå upp så inser jag att jag inte kommer att kunna somna. Med en suck reser jag mig upp från min säng och slänger en snabb blick mot klockan. Den är lite över halv sex på morgonen och jag kan bara sucka, jag som hade tänkt sova ända tills tolv så jag slapp vänta så länge på att få träffa Harry igen. Men tydligen så gillar inte universum min ide och bestämmer sig för att hålla mig uppe.

-”why are you awake?” Frågar min mamma när jag kommer ner i köket, jag säger bara att jag vakna tidigt för att min mamma skulle bokstavligen tvinga tillbaka mig till sängen om hon fick reda på att jag inte sovit. Hon ler lite innan hon kysser min panna och gör sig redo för att gå till Jobbet. Min mamma jobbar som sjuksköterska och jobbar ganska ojämna tider så jag ser henne inte jätte ofta. Sen tror jag att mamma gillar Beth mer än mig bara för att Beth är bättre i skolan än vad jag är. Alla förväntar sig att jag ska vara bättre än Beth i skolan bara för att jag ser ut som en plugghäst som dem vill säga, men helt ärligt så orkar jag inte med skolan och skulle mycket hellre sitta hemma på Twitter eller Tumblr hela dagarna. Japp Tumblr och Twitter än mitt liv. Jag spenderar mer tid på dem här två sociala mediorna än vad jag gör i skolan tro mig.

Det kan hända att jag skolkar någon gång ibland, med någon gång ibland så menar jag ungefär två till tre gånger per dag. Men kom igen ni kan inte klaga på mig för att jag gör det. Jag bryr mig inte i vad mina lärare säger och dem sätter ändå skolk på mig även fast jag är där. Varför ska jag gå till lektioner om jag får skolk för det också. Om man ändå ska få skolk kan jag väl skolka?

Med en suck ställer jag ner en skål med mjölk och flingor på bordet, jag orkar inte tänka på skolan mer, jag har sommar lov jag borde inte behöva tänka på skolan.

-”Hello” Säger Jonny när han kommer in i köket, Jonny är verkligen en morgon person och jag kan inte fatta hur han och Stacey kan sova tillsammans. Stacey sover till typ halv två varje dag medans Jonny är uppe vid sex varje morgon. Sen så kan inte Stacey ligga still för fem öre så man hamnar på golvet på ett eller annat sätt. Jag har sovit i samma säng som Stacey många gånger och det har vart dubbelsängar och hon har ändå lyckats putta ner mig från sängen.

-”What are you doing today?” Frågar han och jag tittar upp på honom, ja om jag visste vad jag skulle göra i dag så skulle jag antagligen berätta det för honom.

-”I have no idea” Svarar jag och slevar i mig mina flingor. Japp jag älskar flingor, jag typ dränker min mjölk i flingor så jag kanske typ har en 4 dels mjölk och resten flingor. Jag har bara mjölk så att flingorna blir mjuka.

-”You want tea?” Frågar Jonny när han sätter på te vatten, jag funderar ett tag innan jag ruskar på huvudet. Nej jag är inte särskilt sugen på te. Jonny kommer och sätter sig mitt emot mig och börjar bläddra i en av mina serietidningar. Jag kan kanske vara en serietidnings nörd. 

-"Are you sure this is a good idea?" Frågar jag Stacey som står med ryggen mot mig. Hon håller på att locka sitt långa blonda hår, jag har aldrig förståt varför hon lockar det då hon redan har lockigt hår.
Jag hör hur hon suckar, det är inte precis första gången som jag frågar henne om det här är en bra ide, men jag vill bara vara säker okej.
-"I know what I am doing" Svarar hon mig och tittar på mig som om jag var den mest irriterande personen någonsin. Jag vill inte säga något mer till henne om det då jag vet att hon kommer att bli arg på mig, om det är något som jag lärt mig med Stacey så är det att hon hatar när folk ifrågarsätter det hon tycker är rätt.
-"I'm sorry, will you fix my hair?" Frågar jag henne för att få bort den awkward tystnaden som kom efter att hon sagt sina ord.
-"Yeah sure" Säger hon med ett leende och fixar den sista av sina slingor. Jag sätter mig ner på stolen framför hennes rosa spegel och jag kan inte låta bli att önska att jag såg mer ut som Stacey. Stacey har det perfekta utseendet med blont långt hår och klarblå ögon. Jag har alltid velat vara som Stacey men har aldrig nått upp till dem förväntningarna.
-"I love your hair it's so beautiful" Säger Stacey när hon sätter i hårnålar i mitt bruna ganska så korta hår. Det räcker till mina axlar. Den bruna hårfärgen passar ganska så bra i hop med mina grå blå ögon som det inte är något märkvärdigt med.
Hon tar min lugg och sätter fast den bakåt så man ser mitt ansikte mer. Jag har alltid älskat när hon gör så med mitt hår för jag känner mig alltid lika vacker.
-"Tada" Säger hon med ett nöjt leende. Jag tittar upp på min bästa vän och ler mot henne. Hennes ansikte är vackert sminkat och jag vet att om hon hade försökt att göra så där på mig så skulle det inte alls blivit lika fint. Jag har aldrig passat särskillt bra i smink.
-"Let's tell Beth that we are ready and then leave" Säger Stacey och jag nickar. Beth är min plast syster och även en av mina bästa vänner. När hennes pappa gifte sig med min mamma så var det rena lyckan för oss. Jag, Beth och Stacey har alltid var bästa vänner, så länge som jag kan minnas har vi hittat på bus tillsammans.
-"Are you ready to go?" Frågar Stacey när vi kliver in i hennes rum. Hon tittar upp på oss med ett leende.
-"Yes, let's do this" Säger hon med ett leende på sina läppar. Hon har alltid precis som Stacey aldrig vart rädd för att ta risker. Det kanske är därför jag inte riktigt passar in med mina bästa vänner. Dem är verkligen annorlunda jämfört med mig. Om man skulle ställa oss tre bredvid varandra så skulle man inte tro att jag var deras vän för att vi är jätte olika. Beth har långt gyllenbrunt hår med bruna ögon, hon är också väldigt duktig på att sminka sig. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer som dem, men ibland känns det bra att vara annorlunda.
Både Beth och Stacey har väldigt många vänner medans jag har inte så många mer än Beth och Stacey, visst det finns folk som jag jobbat med i skolan men dem är inte riktigt det jag skulle kalla vänner. Vänner är väl dem som man kan dela allt med. Dem är mer personer som jag kan vara med om jag verkligen behöver.
Jag följer Stacey ut och ser hur den svarta bilen kör upp på garageinfarten. Jag vet redan att det är Jonny Staceys pojkvän. Han är en av syskonen Marnens den andra är Joline och är tillsammans med Beth. Beth och Joline har vart tillsammans i över 3 år medans Jonny och Stacey bara har vart tillsammans i några månader.
-"Are you ready?" Frågar Jonny och Stacey kysser honom. Jag antar att det är hennes sätt att berätta att vi är redo att åka.
-"Hello beautiful" Säger Joline till sin flickvän, hon är verkligen perfekt för Beth.
Jag tränger in mig i baksättet bredvid Joline och Beth. Efter tio minuter bredvid dem så vill jag bara spy. Dem är hur gulliga som helst och ja jag förstår att dem gillar varandra men kom igen jag orkar inte med att se dem viska och le och rodna. De enda personerna som alltid funnits för mig har någon som älskar dem och jag är glada för dem, men ibland så önskar jag att jag också hade någon. Jag vill ha det som Joline och Beth har eller det som Jonny och Stacey har. Men det har jag inte så jag är tekniskt sett femtehjulet, och det är inte alltid så kul.
-"Denize? Are you okay?" Frågar Joline som märker att jag inte riktigt är där. Jag ruskar på huvudet och svarar ett kort ja för att hon inte ska oroa sig. Det är en av sakerna med Joline hon oroar sig för minsta lilla sak, men jag klandrar henne inte. Jag vet att hon barar bryr sig om oss.
-"We are here" Säger Jonny och jag tittar ut och ser... absolut ingenting. Det är hur mörkt som helst utanför. Jag har ingen aning om varför Jonny har tagit oss hit.
-"Why are we here?" Frågar jag och Jonny vänder sig till mig med ett litet leende på läpparna.
-"My friend is having a party and we are going." Säger han innan han kliver ut ur bilen med Stacey efter sig. Jag har ingen aning vem som bestämmer sig för att ha en fest mitt i natten mitt i skogen. Men tydligen så har Jonny det.
Jag följer efter dem andra in i skogen och snart kommer vi till en öppen äng där det hänger ljus överallt. Musiken är så hög att jag knappt kan höra mina egna tankar. Jag förstår varför han bestämde sig att ha festen här då det är hur mycket folk som helst.
-"Look Denize there is Martin that boy where in love with" Säger Stacey och jag tittar på killen som hon pekar på. Jo men visst är det Martin som jag var kär i när jag gick i 8an, det var ett tag sen.
-"Yeah I know but I´m not in love with him anymore" Säger jag, Stacey bara nickar innan hon försvinner in i folkmassan med de andra. Jag inser inte ens att jag blivit lämnad ensam förens det är försent. Jag står där bland en massa människor som jag inte känner. Så mycket för att följa med Stacey och Beth ut.

----------------------------------

Här är prologen ni kan väl säga vad ni tycker om den! 

Med ett litet leende tittar jag på texten som har formats framför mig på dataskärmen, min historia om hur jag träffade Zayn och hur jag hade honom i några månader. Jag hittade honom tack vare mitt hjärta och förlorade honom alldeles för snabbt.
Jag har många minnen med Zayn hur han brukar hålla min hand och berätta hur vacker jag va.
Nu sitter jag har som 27 år gammal på ett sjukhus och diagnoserad med Cancer. Jag har själv valt att sluta med min behandling då det inte funkat de senaste året. Jag blir svagare och svagare för varje dag som går, men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för att dö. Jag kommer kunna vara med Zayn igen.
Jag minns när jag fick ett samtal av Niall natten då Zayn dog, hur Niall berättade hur Zayn blivit utskickad tillsammans med Jace att döda en person. Men de hade blivit överaskade och det slutade med att både Zayn och Jace föll tillsammans med den personen som de skulle döda. De dog för sitt jobb.
Jag minns hur mina tårar brukade rinna jämt men nu är det inte alls lika ofta som jag låter dem rinna.
Jag lägger ifrån mig datorn och lägger mig ner. Jag tittar upp i taket och inser att jag är redo, jag är redo att dö och träffa Zayn igen. Jag är redo att få mitt lyckliga slut.
"I'm ready to leave everything behind." viskar jag innan jag sluter mina ögon.

***

Linda står i dörren och tittar på den unga kvinnan som tagit sina sista andetag. Hon har vart Nancys hjälp genom hennes sista dagar i livet. Hon har sett hur Nancy skrivit och skrivit på sin dator.
Med ett försiktiga steg kliver hon in i rummet och koplar bort alla maskiner från Nancy. Hon tar upp datorn och ser texten som står på den. Hon minns hur Nancy sa att hon ville att alla skulle få veta hennes historia med Zayn.
Linda läser igenom Nancys ord och hennes ögon är tårögda när hon kommer till den sista meningen som Nancy skrivit i sin epilog.

"När jag sluter mina ögon är jag redo att se dig igen."

-----------------------------------------------

Vad tycker ni?

Skriv vad ni gillade mest med den här fanfiction!

laddar nog upp behind the mask senare i kväll!

-"Hi beautiful" Säger Zayn så fort jag svarar något som får mig att le, jag älskar det när Zayn kallar mig Love eller Beautiful och han vet det.
-"Hi Bad boy" Säger jag och han skrattar. Japp jag har börjat kalla honom bad boy bara för att det är vad alla säger att han är. Natalie försöker varna mig om vilken Bad Boy Zayn är varje gång jag är inne i mitt rum, en av anledningarna varför jag inte är där så ofta längre... En annan anledning kan vara att jag gillar att vakna upp i Zayns armar mer än att vakna upp till att Natalie klagar på hur jävla bakfull hon är.
-"How are you love?" Frågar Zayn mig och jag kan höra hur han flyttar runt sig lite. Jag kan se framför mig hur han går ner för någon gata i LA eller flyttar runt sig i hans hotellrum.
-"I´m good... But I miss you, how are you?" Frågar jag och tittar upp mot himlen och får lite av snön i ansiktet. Jag försöker att få bort det kalla frysta vattnet från mitt ansikte utan att dra med min vantklädda hand, men lyckas inte.
Jag hör ett litet skratt något som får mig att inse att Danielle fortfarande står framför mig, jag hade faktiskt väntat mig att hon skulle lämna mig till att prata med Zayn som alla andra har gjort den senaste veckan då han har vart borta. Ni annar inte hur ofta jag har sett saker med Louis och Harry som jag inte vill se, de har lämnat mig när jag snackat i telefon och sen när jag letat efter dem hittat dem i ett sovrum där de gör något som jag helst inte vill tänka på.
-"I'm okay, I miss you to" Svarar Zayn och jag kan höra att han ler, det är en av sakerna jag har lärt mig. Jag har lärt mig att höra i Zayns röst om han ler eller om han döljer något för mig. Zayn säger att det är bra men jag tycker inte det är så bra. För hur kul är det om jag hör att han döljer något för mig, jag vill inte att han ska dölja saker för mig.
Men på senaste tiden så har Zayn varit så mycket mer öppen med mig.
-"When are you coming back?" Frågar jag och är nästan rädd för vad svaret ska vara, jag gillar inte att vara ifrån Zayn. Jag känner mig ensam och tom utan honom och jag gillar inte den känslan!
-"I don´t know love, you know I would tell you if I did" Svarar han och jag kan höra att han talar sanning.
Jag tittar upp på Danielle och hon visar att hon tänker gå men att jag kan ringa henne, hon är så himla snäll mot mig. Jag undrar hur det är mellan henne och Liam nu, jag har inte hört så mycket om dem men det går rykten om att dem är tillsammans igen. Men jag är inte säker då det också gått rykten runt att han dejtat en tjej men att det är över mellan dem nu. Egentligen bryr jag mig inte så mycket så länge dem är lyckliga.
-"How is work?" Frågar jag och vet att Zayn inte gillar att prata om sitt jobb. Men han vet också att han måste berätta för mig så att jag inte ororar mig för honom, jag bryr mig inte i att han säger att han är en stor pojke och kan klara sig själv, allt jag bryr mig i är att han är okej. Visst han dödar massa människor men han kan också bli skaddad och jag gillar inte tanken på att han ska vara skaddad.
-" I haven't killed anyone sense I met you" Säger han och jag ler, han säger samma svar varje gång. Jag gillar att höra det, jag gillar att veta att han inte gjort det sen han träffa mig. Men jag vet att en dag så kommer han inte kunna säga det längre, han kommer säga att han dödade någon och jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera på det. Hur är det meningen att du ska reagera om du får veta att din pojkvän dödar folk.
-"Are you hurt?" Frågar jag honom och är väldigt osäker på vad jag ska få för svar. Zayn svarar oftast att han är okej men det har hänt att han berättat att han har ont efter att ha slagits med någon.
-"I'm alright, I haven't been working today so nothing has happen sense last night" Säger han och det får mig att le. Jag gillar att veta att han inte har vart i något trubbel under dagen, Zayn betyder alldeles för mycket för mig för att det ska vara bra för mig.
-"What have you done today?" Frågar jag och jag kan höra han skratta lite.
-"Sleeping and been out in LA" Svarar han och jag kan föreställa mig Zayn i solljuset av LA.
-"What have you been doing?" Fortsätter han och jag berättar om hur jag läst och sen bestämmt mig för att gå en sväng till affären för att köpa bindor för att jag har mens och att jag är påväg hemifrån det nu. Zayn och jag tycker inte riktigt att det är pinsamt att snacka om det då det är fullständigt naturligt att jag får mens en gång i månaden.
-"Does it hurt?" Frågar Zayn och jag inser att han pratar om mensvärk, jag har haft det ett antal gånger tidigare med Zayn och han vet att när jag har mensvärk så har jag det verkligen.
-"It doesn´t hurt that bad anymore, it was worse in the morning" Svarar jag och Zayn säger att jag skulle ha ringt honom och hatt han inte bryr sig i vad klockan är, utan att han alltid har tid att prata med mig och få mig att le.
-"Thank you" Säger jag samtidigt som jag öppnar dörren till Zayn och Harrys rum. Japp jag spenderar den mesta av min tid inne i deras rum då Harry oftast är hos Louis och Zayns säng luktar som Zayn. Det är en blanding mellan Zayn och cigaretter. Han röker inte alls lika mycket längre och han försöker verkligen att sluta. Jag är så stolt över honom.

-----------------------------

Den här är snart slut jag har skrivit klart hela och skulle vilja ha eran hjälp med ett tjej namn till min andra fanfiction som kommer efter den här. Så har du något förslag Kommentera det eller dem ni kan kommentera hur många namn som ni vill! Jag kommer lotta från min lilla Jar of Names sen vilket namn det blir!

December

Jag tittar ut på det snöiga landskapet som är utanför skolan. Det har snöat under natten och jag kan inte låta bli att le. Jag älskar snö och har alltid gjort. Okej så jag kanske hatar det ganska mycket för att det är kallt och blött. Men jag älskar hur vacker snön är, jag gillar hur den lägger som ett vit täcke överallt.
Med en suck vänder jag min blick tillbaka till tavlan och inser att läraren fortfarande pratar om samma gamla saker som förra veckan. Jag börjar tro att hon är gammal då hon går igenom detta om och om igen. Själv säger hon att det är för att vi måste verkligen lära oss det här. Men jag tror inte hon vet att vi redan lärt oss det här.
-"Tell me when she is done" Säger Zayn och lägger sitt huvud mot min axel, jag ler lite åt hur gullig han är. Ingen annan än jag har sett honom så här, det är en sak som jag gillar med honom att han vågar visa denna sida för mig.
-"You know that people are watching you right?" Säger jag till Zayn då hans ögon är slutna och jag vet hur lite han gillar när folk glor på honom. Han gillar inte att folk ser den här sidan av honom, jag förstår inte riktigt varför men jag tänker inte ifrågasätta honom, jag låter honom vara precis som han vill.
-"Tell them to stop" Mumlar han och jag ler lite för både jag och Zayn vet att jag inte kommer att göra det, och att han kommer låta dem glo bara för att han är för trött för att bry sig.
-"You know I'm not going to do that" Säger jag och ett leende sprider sig på hans läppar.
-" I know I just like hearing your voice" Svarar han något som får mig att känna mig helt varm. Zayn kan få mig att känna så mycket olika saker utan att han behöver tänka på det.

***

Jag drar jackan närmare mig och tittar upp mot himlen, undra om Ofelia mår bra? Jag har inte hört från någon av min familj på flera veckor något som är väldigt ovanligt för att vara min familj.
-"Hi are you okay?" Frågar en röst. Jag tittar mot dit jag hör rösten och ser Danielle stå framför mig med en mössa nerdragen över öronen, hon ser gullig ut. Hennes lockar är i två stycken toffsar som ligger perfekt mot hennes svarta jacka, varför kan inte jag se lika bra ut som henne? Jag tittar ner på min slitna grå jacka och mitt hår som ligger över mina axlar i ett enda fågelbo. Om jag inte hade haft på mig min röda mössa så skulle det se ut som jag gick runt med världens fågelbo på huvudet.
Jag färgade mitt hår för ett tag sen så det är i en mörk brunfärg med ljusbruna slingor. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det men det är helt okej för tillfället. Zayn sa att han gillade det, att det fick mig att se annorlunda ut men ändå inte. Jag gillar hur Zayn kan säga precis de sakerna jag behöver höra.
-"Hi Danielle, yeah just thinking" Svarar jag henne med ett leende, det är svårt att le då jag är ganska säger på att det skriker fejk om mitt leende. Jag är inte okej men det är inget som jag vill prata om.
Jag har inte hört från någon i min familj på veckor och Zayn är i USA för att "jobba". Jag vill inte ens veta vad han ska "Jobba" med i USA. Jag försöker att bortse att Zayn faktiskt dödar folk men jag vet att jag inte kan skjuta undan det från mig för evigt, men för tillfället är det precis vad jag gör.
-"Are you su..." Danielle blir avbruten ut av att min telefon börjar ringa, jag känner tydligt igen ringsignalen all you need is love. Ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser att det är Zayn som ringer.
-"I´m sorry I have to take this" Säger jag till Danielle, jag tror att hon kan se hur mina ögon lyser upp utav att Zayn ringer mig för att hon ler mot mig. Det är inte ett dit tvingat leende, nej det är ett varmt leende som får mig att inse att hon tycker att det är okej att jag svarar telefonen.

---------------------------------

Fick min skiva med The Vamps så jag har lyssnat på dom hela tiden som jag skrivit detta!

Jag vill bara dela med mig hur lycklig jag är! JAG FICK ETT A PÅ ETT LÄSFÖRSTÅELSEPROV SOM ÄR BASERAT PÅ GAMMLA NATIONELA PROV!!! min lärare sa att om jag gjorde lika bra ifrån mig nästa år i 9an så har jag goda möjligheter!

Zayn drar sina fingrar igenom mitt hår och jag hummar lågt när han lämnar små lätta kyssar över min hals. Jag skrattar till lite då det kittlas lite.
-"You are so Beautiful Nancy" Säger Zayn och tittar mig rakt in i ögonen, allvaret som hans ögon håller får mig att vilja sjunka in i hans armar och aldrig flytta på mig. Jag älskar att vara nära honom.
-"I think... I think I love you" Säger jag och inser inte vad jag sagt förens orden redan lämnat min mun. Jag tittar på honom och försöker urskilja alla hans ansikts utryck. Men det är väldigt svårt att urskilja något ur ett känslolöst utryck.
Jag tittar snabbt bort från honom och försöker ta mig upp.
-"Don´t go" Säger han och drar mig närmare honom och håller sina armar tajtare om min midja.
-"I love you Nancy it´s not that it´s just I'm surprised you love me to. You are the first person that I ever told I love" Säger han och tittar mig rakt in i ögonen. Jag kan se att han menar allvar med vad det är han säger. Mitt hjärta värms av hans ord och jag kan inte låta bli att le.
-"You mean that?" Frågar jag honom och mitt leende sprider sig på mina läppar och blir större när jag ser Zayn le mot mig ännu större.
-" More than anything" Säger han och jag ler för han betyder så mycket för mig. Jag bryr mig inte i något annat än just nu, det finns inget mer, bara jag och Zayn.
Han lutar sig fram mot mig och plaserar en mjuk kyss på mina läppar. Jag älskar när han gör det för att han gör det alltid med så mycket känsla. Jag känner mig alltid lika betydelsefull när han gör det. Ibland önskar jag att jag kunde vara lika perfekt som Zayn.
Jag vet att han kanske inte är helt perfekt och att han jobbar i ett gäng där som dödar människor men jag vet att han är perfekt, i mina ögon. Jag önskar att Zayn och jag hade möts tidigare för jag tror att jag skulle ha behövt någon som Zayn när jag gick igenom allt med min syster. Visst det känns dåligt nu också men jag känner att det är lättare nu är förut. Kanske det är tack vare Zayn, om det är det så är jag honom evight tacksam för det.
Jag har aldrig känt mig så levande som jag gör när jag är med Zayn, Zayn får mig att känna känslor som jag aldrig trodde jag skulle kunna känna. Jag har läst om dem här känslorna jag känner men alltid trott att det bara var något som författare hittade på för att få deras perfekta bok, men nu förstår jag vad dem menar med det. Det finns en fantastisk känsla som verkligen får hela kroppen att pirra, som får dig att må så underbart att du känner dig oslagbar. Om jag hade vetat det tidigare så kanske jag skulle insett värdet i känslan som alla karaktärer i en bok har.
Jag har aldrig kunnat tänka mig en sådan ilska som svartsjuka men när jag såg Zayn tillsammans med Annie så visste jag att det var precis vad jag kände, jag kände mig så dålig för att vara så arg men jag kunde inte kontrolera det, hur mycket jag än försökte.
-"Do you know where Harry and Louis are? I haven´t seen them around in something that seem like forever" Frågar Zayn och jag tittar upp på honom, nu när han säger det så undrar jag också.
-"They are probably fucking in Louis room" Svarar jag och mina ögon blir stora som tefat när jag säger det. Det var inte alls meningen att jag skulle säga det, och absolut inte på det sättet som jag sa det!
Zayn skrattar till lite åt mitt ansikts utryck.
-"My good girl has turned bad" Säger han och jag ler mot honom.
-"Good girls are bad girls that haven't been caught" Säger jag och citerar samma smarta personer som jag citerat tidigare.

------------------------

Japp jag var tvungen att dra in 5SOS i det här kapitlet också!

Jag vaknar ut av att solen, alla andra dagar brukar jag vakna ut av mitt alarm men då det är Lördag i dag så bestämde jag mig för att stänga av det, jag kom hem sent i går och kan behöva sova ut lite.
Jag tittar över till Natalies säng och ser att den är tom, jag kan inte höra något från några håll i rummet så jag antar att hon redan gått. Hon kanske är ute med sin nuvarande kille eller kanske shoppar med hennes kompisar.
Jag dras tillbaka till verkligheten ut av en knackning på dörren, jag har ingen större lust att resa mig då jag vet att det finns en chans att det an vara Zayn som står på andra sidan utav dörren, hur mycket jag än vill se Zayn så vet jag att det blir så mycket bättre om jag håller avstånd från honom ett tag. Jag behöver vara för mig själv.
När jag hör ytterligare en knackning så reser jag mig upp och masar mig över till dörren, jag vill verkligen inte träffa någon över huvudtaget nu när jag tänker efter.
När jag öppnar dörren så möts jag av ett par blå glada ögon.
-"Hi I´m Niall and I am looking for Nancy"Säger han och jag tittar på honom, han har sitt hår liggande platt mot pannan något som får honom att se mer pojkaktig ut än om han skulle ha haft håret uppåt som Zayn brukar ha det.
-"That would be me" Svarar jag till den okända mannen, ett leende formas på hans läppar när han följer min kropp upp och ner med ögonen. Jag gillar inte sättet som han tittar på mig, det är något i hans blick som får mig att ta ett steg bakåt.
-"I´m working with Za..." Innan han hinner avsluta den meningen så stänger jag dörren i ansiktet på honom. Jag hör hur han knackar igen men jag har ingen plan på att öppna till honom, han jobbar tillsammans med Zayn.
-"I don´t think you are crazy" Säger han från andra sidan något som får mig att öppna dörren, de orden betyder så mycket för mig.
-"I know you think Zayn thinks you are crazy, but he don´t none of us do. We know it sounded like that when he told you but you aren´t crazy we don´t think that." Säger Niall och jag se att han talar sanning då han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon håller ett sådant allvar att det nästan är läskigt. på bara några sekunder känns det som om den pojkaktiga mannen som stod framför mig växte upp till en vuxen man. Det var som om han växte framför mina ögon utan att jag märkte något. Allvaret som han håller gör att det blir alldeles tyst runt omkring oss när han pratat klart. Jag vet inte vad jag bör säga, ska jag ens säga något?
-"I know it´s hard to believe but you have to believe me" Säger han och jag kollar på honom.
-"And you should know what Zayn told you he worked as was a lie" lägger han till med ett leende, jag tittar frågande på honom... Skojar han med mig för då kommer jag att hugga huvudet av honom, även fast han har ett gulligt leende och underbara ögon.
-"What are you talking about?" Frågar jag honom och han skrattar till lite.
-"Do you really think that someone as Zayn would get a job as security just to keep people from a girl that are crazy?" Frågar han mig med ett leende. Nu när han säger det så där så låter det annorlunda.
-"Why did he tell me that then?" Frågar jag nästan med gråten i halsen, jag vet inte varför jag vill gråta, men just nu bryr jag mig inte jag vill bara veta varför han sa det till mig istället för sanningen.
-"Because telling a girl that you like that you are in a gang where you kill people isn´t the best idea" Svarar Niall som om det inte var något speciellt över huvudtaget... Men andan fastnar i halsen på mig när han säger att de dödar folk.
-"What?" kraxar jag fram, vad fan menar han med att döda folk, dödar Zayn människor.
-"Don´t look at me like that, we just do it because those people are bad people" Svarar han innan han tar tag i min hand och leder mig ner genom korridoren. Jag känner tydligt igen vägen till våran destiantion men endå så låter jag denna okända man som just talat om för mig att han är en mördare tillsammans med killen jag gillar dra ner mig för korridoren. OM min mamma viste om det här så skulle hon aldrig låtit mig gå till London från första början... Men saken är den att jag vet att om jag fick chansen att ta det tillbaka så skulle jag inte gjort det, jag skulle göra allt som jag redan gjort på precis samma sätt.
Det enda som hörs när vi tar oss igenom korridorerna är våra andetag och våra fotsteg. Jag vet redan vart han tar mig och jag är inte säker på att jag vill följa med, men jag har tappat kontrolen över mig själv. Det är som att hjärtat har överhand över hjärnan.

Jag tittar på Zayn sovande figur, han somnade om ganska snabbt efter att Jace gått, jag vet inte vem den här Jace killen är men jag skulle väldigt gärna vilja veta . Jag vet att jag inte borde känna som att Zayn döljer något för mig men jag har den där konstiga känslan att han inte berättar något för mig, jag gillar den inte.
Jag ser ett litet leende formas på Zayns läppar något som visar att han är vaken.
-"See something you like?" Frågar Zayn mig med fortfarande slutna ögon, jag lutar mig ner och kysser mjukt hans läppar. han kysser mig tillbaka något som får ett leende att formas på mina läppar.
Zayn måste vara den vackraste personen jag någonsin sett.
-"You are so beautiful" Säger jag som svar till honom och det får honom att öppna sina ögon, jag kan se att han tvekar och jag gillar inte att han tvekar.
-"Can I tell you something?" Frågar han mig och jag kan känna hur hans händer skakar när han drar dom över min kropp. Han är nervös jag känner det på hela sättet hans kropp reagerar mot min.

***

-"DIDN'T YOU THINK THAT I SHOULD HAVE THE RIGHT TO KNOW THAT! HOW CAN YOU SAY THAT IT'S NOTHING IMPORTANT!!!" Jag skriker på Zayn samtidigt som jag samlar i hop mina kläder somn lite överallt på golvet, jag måste ut härifrån jag kan inte fatta att han ljög för mig. Inget viktigt my ass!
-"I said I was sorry!" Ropar Zayn efter mig när jag går igenom korridoren med snabba steg.
-"YOU LIED TO ME! I TRUSTED YOU!" Skriker jag samtidigt som jag slår upp porten till skolgården, tårarna rinner ner för mina kinder. Allt han sagt allt startade med att det var en jävla lögn.
-"I didn´t mean to hurt you!" Ropar Zayn och jag kan se hur desperat han är för att få mig att förstå, men saken är den att jag vill inte förstå!
-"FUCK YOU!" Ropar jag till honom arg och börjar gå ner för vägen som leder mig in mot London. Det är inte jätte långt till tunnelbanan och jag vet att jag behöver vara ifred lite nu.
Efter att tagit mig till tunnelbanestationen så tar det inte så lång tid innan jag sitter på den skakiga tunnelbanan, jag skulle gärna ha vart i Zayns armar i stället för att sitta och gråta på en tunnelbana men sen så kommer jag på att allt var en lögn.
Ingen tror mig, jag trodde äntligen att någon förstod mig, men jag hade tydligen fel.

***

Jag går med försiktiga steg in i skolan för att ingen ska höra mig, jag vill inte att någon ska se mig. Klockan är efter tolv och jag vet att om någon ser mig nu så blir jag hem skickad direkt. Visst för kanske en timme sen var kanske det vad jag ville, men jag har bestämmt mig för att visa alla att jag inte är den svaga personen som alla verkar tro att jag är. Jag ska visa att de har fel.
Jag smyger in i mitt rum och till min förvåning så ligger Natalie på sin säng. Hennes hår är tovigt och sminket är utsmetat över hennes ansikte som om har gråtit, men även fast hon ser ut så kan jag inte låta bli att se skönheten i henne. Visst hon ser ut som världens jävla bitch men det är något med henne som gör att hon är vacker även när hon ser ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Jag undrar om alla har den där lilla gnistan som Natalie och Zayn har, bara att jag inte lagt märke till den tidigare. Kanske alla ser vackra ut när de sover. Det är något med sättet man är fridfull. Jag har aldrig tänkt på det tidigare. Men nu är jag förvirrad och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och tro, vad är rätt och fel egentligen? vilka är det man kan lita på? Kan man ens lita på någon?

---------------------------------

LOOK WHO IS BACK!!!

Förlåt för as seg updatering men NU ska jag ändra på det! Den här gången är det inte bara tomma ord! För jag har skrivit massa och ska skriva mer så fort jag upladdat det här! 

Kommer ni i håg när jag laddade upp varje dag? det gillade ni va? Jag tyckte det var ett bra system att få mig att uppdatera så det är precis vad jag ska göra! I alla fall fram tills jag ska se One Direction och 5 seconds of summer, det är därifrån Count Down saken kommer från jag ska räkna ner tills jag ska se dom tillsammans med ER! Så ni kommer i alla fall ha ett kapitel varje dag i 40 dagar framåt! Sen får vi väll se om jag kör en Count down tills jag ska se Ed Sheeran också! 

Kommentera vad ni tycker om både kapitlet och min Count Down!